5 september

Ingen Service i telefonen har varit det första tecknet på att man närmar sig Gimdalen. Med flera bluppars edge i telefonerna glider jag och Anders nu tyst in i Gimdalens mörker. Leif Milling välkomnar oss varmt till Kullagårdens lugn.
Vattennivån är perfekt och i morgon blir det bra bestämmer Leif.
Vi är överens.

Vi tar rum 3 i besittning, städar bort de kvarglömda kalsongerna och laddar in våra matvaror i köket. Det är tryggt att vara flugfiskegäst i Gimdalen och Kullagården. Det blir fjärde gången jag själv bor i Kullagården, för Anders är det premiär i Idsjöströmmen. Boendet på Kullagården är komplett, inget saknas. Köket har allt och lite till. Milling bjuder på access till trådlöst internet och i loungen finns Harry Strandbergs kompletta flugbindarhörna uppsatt, med hans verktyg och material, bara att sätta sig och binda! Det är märkligt att inte fler ”fiske camper” har flugbindarhörnor.
Solen torkar upp ett morgonfuktigt Gimdalen. De gula höstlöven är ännu i minoritet häruppe trots september månad. Frukosten är snabb och effektiv. Milling tittar in och hälsar godmorgon, vi tackar för internetaccessen och han förkunnar stolt att det är fiber på väg till byn.
Snart parkerar vi utanför Jennifer och Lars-Åkes hus för att betala fiskekorten. Lars-Åke tar emot i deras övermysiga fiskebod där flugfiskelitteratur, bilder och hantverk ger en härligt genuin atmosfär. Milling trillar också in och kryddar tillvaron med sitt härlig lugn och glada humor. Man känner hur fiskeboden doftar underbart av all den erfarenhet som samlats här under åren, väggarna måste ha hört otaliga rövarhistorier berättats. Anders kan inte motstå frestelsen att köpa en av Lars-Åkes flugaskar och vi traskar sedan nöjda ut för att ta oss an Idsjöströmmens madammer.
Det är tre andra flugfiskare som gör oss sällskap utefter strömmen så det finns gott om plats. Vi kan helt enkelt inte hålla oss från att börja fiska de övre delarna och sedan vidare ner mot Bäverhyddan som är det andra vindskyddet. Det tar inte lång tid innan det plaskar harr på våra torrflugor även om vaken är få i strömmen. Inga större fångster men humöret är glatt när jag vid vindskyddet träffar en lika glad norrman som är på väg nedströms. Han har heller inte håvat något grövre idag vilket känns ganska skönt att höra.
Här vid Bäverhyddan är strömmen lugnare och något bredare med blanka stryk över harrgropar som jag vet hyser grov fisk, nu gäller det bara att locka upp den till flugan. Det känns som jag redan gått igenom hela flugasken och gjort otaliga flugbyten. Jag har prövat att byta fluga efter ett par fångade fiskar för att se hur flugvalet påverkar fisket, så jag går från en fluga som jag vet tar fisk till en ny oprövad. Det märks ingen större skillnad förutom att en grå Gimåslända verkar vara en favorit hos harren. Jag tar även fisk på liten Klinkhammer, Bradshaw´s Fancy Fegis, och Superpuppa.
I Gimån fredas öringen 31 augusti så för oss är den bannad, annars skulle vi tagit två dagar i Stavreströmmarna. Öringen i Idsjöströmmen är enligt min tunna erfarenhet i klar minoritet. Nu finns det dock sjukt många pigga småöringar, och då menar jag småöring på 10cm. Dom här glupska små liven ställer ändå till det för torrflugans fria framfart, hela tiden är dom där och nafsar, gång på gång. Reflexmässigt rycker man ibland till och då deras vikt är obetydligt mer än en fet streamer kommer de som krokas av rycket flygandes rakt mot mig som projektiler med torrflugan i läppen. Glatt simmar de sedan åter ut i strömmen på jakt efter mer lättsmälta sländor. Fiskar man snabbare och djupare vatten slipper man småttingarna.
De flesta harrar är ca 30cm och man tröttnar ganska snart på dessa juniorer, speciellt som det vakar väldigt sparsamt. Jag hade fått en enda harr under dagen som varit +40cm men det var allt. Vi tar det lugnt och bevakar strömmen när eftermiddagen går mot kväll. Efter en fikapaus kliver jag ut ett par tre-meter, det är en blank yta ytterligare 5-6 meter rakt ut där jag tidigare vadat och jag tror mig komma ihåg några rejäla gropar. På tafsen har jag en trotjänare i mindre storlek. Mitt andra kast placerar E12an på det blanka stryket och efter ett par sekunder ser jag vattenkaskaden och harrens skimrande ryggfena plaska vid min fluga, det är fast fisk med bättre tyngd som ger en bra fight i skymningen. Äntligen. Fisken håvas och returneras. Sedan tar det bara ett par kast till på samma ställe innan nästa harr i samma storlek sitter. –Anders nu lossnar det!
Samtidigt tycker jag mig ana ökat antal nattsländor över strömmen men kan inte se att det är tal om någon kläckning. Jag gör ett kast till och scenariot upprepas, fast fisk, nu är det tyngre och dagens största harr återsätts. Kvällslycka.
Humöret är på topp men gropen verkar tom och jag fiskar andra områden utan att få något. Det blev aldrig någon bonanza. Det var en grop med tre härliga individer som glufsade min E12a, jag tackar ödmjukt och vadar iland.

Vi steker entrecote och klunkar rödvin i köket på Kullagården. Fastnar på toaletten läsande den alternativa tapeten som består av sidor ur dagstidningar från sent 20-tal.

6 september

Gimdalsmorgon med Kullagårdsfrukost och avresa.
Först ett kort besök hos Lars-Åke för att prata Montana. Vi möter Lars-Åke på cykel och bestämmer möte om tjugo minuter efter att han uträttat dagens ärenden. Jag kör bort Anders till Idsjöströmmen för att stilla hans harrhunger och åker sedan hem till Lars-Åke.
Jag och brormin har länge talat om att åka till Montana och flugfiska. Dels för de fantastiska flugfiskeströmmarna men också för det stora amerikanska äventyret i sig.
Vi har varit osäkra på vid vilken tid fisket är bäst och Anders skämtade om att det säkert är i september/oktober. Vid frågan till Lars-Åke säger han helt kort -Slutet på september och början på oktober är fantastiskt!
Vi sitter i fiskeboden och diskuterar fiske i allmänhet och Montana i synnerhet. Att göra en långresa till en ny destination för att flugfiska är ett projekt i sig att planera. Vikten av att få så mycket information som möjligt om vatten och insektsliv är A och O för att få ut max av resan.
Det är en fröjd att lyssna på Lars-Åkes beskrivning av fisket och strömmarna. Hur han passionerat och detaljerat ger en bild av naturen och insektslivet i Snake River, Henry´s Fork och Madison. En symfoni om Montanas flugfiske spelas upp i fiskeboden, säkert inte första gången, och jag suger i mig allt, glömmer ibland bort att anteckna, tagen av mina inre bilder av vårt kommande äventyr. Själv skulle jag kunna komma ifrån och åka redan om några veckor men kan jag lura med brormin, mycket tveksamt då han och sambon har en bokad New York resa i slutet av september. Kan jag lura med någon annan? Vill jag det? Vill jag göra äventyret ensam, utan att kunna dela mina upplevelser med någon där borta? Oklarheter måste rätas ut, frågor måste besvaras. Omtumlad styr jag mot Anders och strömmen för att se hur harren skall tas idag.
Anders har haft ett liknande fiske om gårdagen bjöd på och vi tar en lunch i solen vid Bäverhyddan. Strömmen är sig likt, vaken är få. Under lunchen hopar sig molnen och vi hoppas det skall få fart på vaken, men icke.
Vi fiskar oss ner mot båthuset och strax nedströms Jönsholmen kliver jag ut bland stenarna. Vattnet är gin-klart och strömmar ganska långsamt just här. Jag sätter kurs mot djupare och snabbare vatten med tanken att snabbare vatten levererar mer föda än långsamt vatten gör. Jag ser ett par vak och kanske gör molnigheten att fisket blir bättre, det har hänt tidigare. Jag prövar otaliga ställen att lägga min fluga utan resultat, det är frustrerande trögt. En ström går emellan ett par stora stenar och jag lägger flugan en bit uppströms stenarna, låter den flyta rakt nedströms och strax den passerat stenarna så ser jag hur en kraftig harr resolut tar flugan. Bestämt dyker den ner i strömmen för att spjärna emot. Det är skön tyngd och en ståtlig madame visar sig snart i ytan, håvas och återsätts glatt. Nöjd vadar jag in för att fota och filma lite. Säger åt Anders att fiska av stenarna där harren tog för att tömma gropen på hennes kompisar. Både Anders och jag fiskar av området men helt utan resultat.
Vi tar oss ner mot båthuset och tar ett par mindre harrar innan eftermiddagen tvingar oss säga adjö till Idsjöströmmen för denna gång.
Personligen har jag upplevt bättre fiske i Idsjöströmmen och hade hoppats på fler vak och mer insekter med grov fisk som resultat. Nu kan man ju inte förvänta sig att ta +50cm harrar bara för att man vet att dom finns i strömmen, men man hoppas ju. Jag hade kanske också håsat upp orimliga förväntningar inför Anders premiär…
Idsjöströmmen är en härlig och fin ström som jag vet håller gott om grov harr. Flugfiskeanorna i Gimdalen ger hela bygden ett torrflugeskimmer som det är svårt att motstå. Boendet på Kullagården är komplett och prisvärt och sedan är det alltid ett nöje att höra vad traktens ärrade flugfiske-gurus har att säga. Nästa gång blir det ett par dagar i Stavre med jakt på storöring och sedan Idsjöströmmen, har vi sedan tur är kanske Kajsahålet öppet för after fish.

Det kommer att bli en lång vinterväntan.