28-29 Augusti
Det är fortfarande sommarvarmt och gräsmattan är knastertorr efter sommaren. I sjön nedanför sprider sig näckrosorna ohejdat. Med en inbokad övernattning på Björkans pensionat såg jag fram emot att återse Lungsjöån efter sommarens semesterresor med familjen.
Kom upp till ån på förmiddagen och tog mig en lunch invid strömmen. Vattennivån är mycket låg, kanske lägre än jag någonsin upplevt vid åarna. Sjögräset täckte på många ställen vattenytan och vattnet strömmade väldigt långsamt, stod nästan stilla. Fisken säkert mer skygg och försiktig. Fisket säkert inte på topp. Jonas skiver alltid vid denna tid på året om längtan till frostnätter med varmare dagar som får fart på fisken och ett härligt höstfiske med små små flugor. För två år sedan have vi just ett sånt fiske en av dagarna sent på hösten. Fisken simmade sina banor och gick upp och tog för sig av de små insekterna. Hade man inte svart i storlek 20 så blev det ingen fisk. Nu hade hösten inte kommit så långt och vaken var mycket sparsamma. Nedströms öringdammen där det vanligtvis alltid är aktiv fisk låg ytan idag blank och stilla, insektsfri. En tid in i lunchen briserar ändå ytan i ett rejält plaskvak och hoppet tänds naturligtvis, nu börjar det! Men inte riktigt. Efter någon timma och ett antal flugbyten smäller det äntligen på min fluga, chockad missar jag krokningen men är ändå upplivad av att ån lever. En kort stund senare ligger det en fin regnbåge i håven och den lilla grå sländan har lossnat av sig själv på det sätt hullinglösa flugor ofta gör när man håvar fisken. Inte bara kroken lossnade ur käftarna – fisket lossnar oxå då jag verkar hittat rätt fluga som retar upp regnbågarna. Det blir en handfull landade fiskar och sedan lugnar det ner sig. Dags för mig att sticka en bit uppströms och se om öringen går att lura.
Jag fiskar av några ställen där vi tidigare fått öring men dom verkar vara svårlurade ikväll, ett passivt lugn vilar över ån när mörkret sänker sig. En trög dag med lågt vatten gav ändå några härliga regnbågar men vaken var sporadiska och fisken i allmänhet passiv. Dags att packa ihop och belägra rum 3 på Björkans pensionat i Enviken.
Torsdagen börjar med sovmorgon och spartansk frukost innan avfärd mot Lungsjöån och vasastenen. Sträckan innan myren brukar alltid vara ett säkert kort. Här är det vanligtvis hygglig fart på vattnet och bra djup. Även vid så pass lågt vatten som idag borde djupet vara okej här.
Jag kommer ner till vattnet vid stenpartiet där ån svänger av höger nedför ett parti med större stenar. Stenarnas toppar är det enda som brukar synas, men idag blottas större delan av stenarna och vattnet flyter långsamt i forsen. 
Längre uppströms innan myren ser det dock okej ut. Ett vak är det första jag ser när jag tittar upp mot myren. Man brukar ofta kunna Westrina här och speja efter vak där ån flyter rakt ca hundra meter. Det är smalt, ungefär 5-6 meter, och nästan alltid vakar det vid ett par av de större stenarna på motsatt sida. Idag verkar det vara lite trögare vilket jag fruktat med gårdagens upplevelse färskt i minnet. Precis som igår bjuder fisket på överraskande vak. Kastar man på en vakande fisk har den oftast simmat vidare i det långsamt strömmande vattnet. Ofta är det frågan om ett blindfiske med hopp om att någon individ simmar förbi och är hungrig. Jag landar ett par regnbågar, ingen öring. Vinden ökar och mörka moln tornar upp sig. Ytan krusas och när nästa regnbåge trasslar in sig i sjögräset och tafsen går av packa jag ihop för att bege mig hemåt. Med upplevelserna om ett trögt fiske och lågt vatten lunkar jag i blåsten mot bilen. Där fortsätter motgångarna med punka på höger bakdäck. Fram med kompressorn och ett par minuter senare var det luft i däcket. Frågan är bara hur länge…
