Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Torsdag 8 Juni

Alla vintrar är långa men besegras till slut alltid av vårvärmen. Kampen mellan det goda och det onda är äntligen över för i år.

Jag är befriad från Lungsjöån och Borrsjöån. Efter alla år valde jag att kliva ur då jag bara varit uppe ett par tre gånger totalt de senaste två åren. Fast det hade varit skönt att ha ett klippkort på 5 dagar per år 🙂

Det var en kväll i Juni. Gråväder med duggregn och lätt vind. Oroväckande kallt dock. Det var en period i slutet på maj där vårvärmen steg till sommartemperaturer men sedan sjönk temperaturen och nu har vi några veckor bakom oss med kallt väder som effektivt satt stopp för kläckningarna.
Men kanske ändå det fåtal grader kvicksilvret stigit senaste dagarna kan få fart på våra kära insekter, hoppet finns där när vi shoppar loss två fiskekort i Öje och kör upp längs Ogströmmen.
Vi riggar spön och virrar sedan runt ett tag innan vi hittar ner till ”fiskodlingen” i strömmens nedre delar.

Alltid spännande att kliva ner till ett nytt vatten, att upptäcka karaktären, insektslivet, att försöka läsa vattnet och fundera ut vart fisken står i strömmen.
Ogströmmen är ett fint vatten, väldigt omväxlande och jag har läst att de lugnare partierna håller gädda, sik och annan fisk som vi inte är ute efter. Det verkar vara det ena eller det andra – forsar eller lugnstryk, men även i de vildaste forsar finns det blanka partier kring stenar och djuphålor. Utmningen är att flyten tenderar bli korta trots att man lägger kasten rätt och mendar linan gång på gång. Men det är oxå bra att öva upp färdigheterna med torrfluga i snabba vatten, att träna ögat på att se flugan och analysera hur den flyter – gör om gör rätt.

Sporadiska åsländor irrar omkring i strömkanten men annars är det sparsamt med insekter, inte ens mygg. Vi ser bara enstaka vak och jag tar ett par småharrar, kusin tar en liten öring innan vi åker en liten bit uppströms och fiskar ”Kitteln” där jag landar en pigg och alert stekpanne-öring som får gå tillbaks.

Fredag 9 Juni

Vi köper ett Transtrandskort och hajkar omkring i sälen-området.
Först ner till Görälven uppströms Stöten precis vid gränsen till Norge. Görälven är fin här, vattnet har lagom fart för ett perfekt torrflugeflyt men ändå snabbt nog för öring och harr att vara stationär. Dock verkat botten vara lite ”tråkig” med få ståndplatser. En kort period när solen tittat fram ett tag ser vi dock kläckningar och sporadiska vak men ingen större aktivitet.
Vi beger oss nedströms till kungsleden där det är lite mer action med vakande fisk här och där. Vi ser genast en vakande fisk i lugnvattnet under ett träd en bit uppströms där vi står. Vi smyger uppåt och det blir kusin som gör första försöket. Smack så satt flugan i en spänstig björk. Nåja, öringfrossa får oss alla att tappa tafsen ibland, hehe.
Jag inbillar mig att det är lättare att lägga ett precist kast nedströms under trädet än att nå dit från en position nedströms. Med ett kort kast och mycket löslina flyter flugan vackert förbi en bit strax utanför fiskens plats. Här har placeringen uppströms en fördel – kastet blir väldigt kort med minimal risk att skrämma fisken så ett första missöde gör inget, bara att förska igen. Nu kommer flugan rätt och fisken går lugnt upp och tar min E-12a. Det blir ett par småöringar till innan vi tänker på reträtten.
Stället vi är på är lättillgängligt och snart ser vi fler grupperingar av fiskare och det är dags för oss att hajka vidare upp till Fulunäs.

Fulan är en större älv än Görälven och de två förenas vid Fulunäs där Västerdalälven bildas. Jag har inte fiskat Fulan så mycket men det är en fin älv som jag hört endel gott om. Nu står solen högt och insekterna verkar börja uppskatta värmen. En bit ut står en tysk med slokhatt och viftar sitt cane-spö utan att låta det jobba med fisk.
Vadarstaven ligger hemma och det är faktiskt ett läge där jag saknar den, med såphala och runda stenar där det gäller att få in vadarkängorna mellan ett par bumlingar så man svajar säkert i strömmen.
Fisket är väl egentligen inget vidare men tiden rinner iväg och snart har vårt fiskekort gått ut. En liten Fulu-öring blir facit och vi beger oss söderut för att inta lätt lunch och köpa ett Lima-kort.

Grusvägarna från Lindvallen bortåt Femån är oändliga, ett universum av virkesvägar går kors och tvärs genom skogen. Även om vildmarken är uppenbar vid Femån så är den lättillgänglig från vägen med några hundra meters promenad. Femån är fin, riktigt fin. En liten skogså med ”bäcköring”. Dock så sägs det att kilosöring har krokats med streamer eller spinn så en gång i tiden fanns här i allafall större öring men jag har inte sett några tecken på detta, ännu.

Vi kommer fram till en underbar liten nacke med en fin pool, här måste det bara stå fisk.
Efter ett tag ser jag första vaket och axlarna rasar ner, nu skall det väl ändå tas öring i Femån! Njae, det är alltid lättare i teorin. Fisken vakade där den skulle, utefter strömkanten efter nacken i poolens överdel. Nu var det bara ett par vak och trots ihärdigt prickskytte fick jag den/de inte att stiga. Efter ett tag inser man ju att det är lönlöst att låta kroppen vara kvar på stället och jag förflyttade mig till lugnare partier 100m nedströms.
Här vakade det regelbundet. Försiktiga och långsamma vak. Sånadär frustrerande öringvak där man vet att 100-tals kast kan göras utan att dom tar. Selektiva som få är öringarna när dom vakar på detta sätt och det kan knäcka vem som helst.
Det får mig direkt att minnas kvällen i Ljusnan för två år sedan. Där flöt Ljusnan långsamt över ljus sandbotten genom gräshedar och öringen verkade osårbar även för de lokala flugfiskarnas många knep. Där knäckte jag koden med en kläckare.
Jag var ganska självsäker när jag knöt på en ”Ljusnan-kläckare” och ålade mig fram längs den höga sandkanten. Kast efter kast, flyt efter flyt så var öringen heeelt ointresserad av kreationerna jag presenterade. 1-0 till öringen i Femån. Det var säkert bara småfisk ändå! Vi hade i allafall tur med vädret.

Skitfiske åt alla!