Ängebytjärnet 14 augusti
Man står inte på en brygga och fiskar. Det tillhör ett förflutet, bryggorna är räkmetarnas domäner. Vanliga människor fastnar på bryggorna, i båtarna, med ett bambuspö. Betet är ljusskugga lövmaskar som singlar ner till ett djup som slumpvis valts och reglerats med ett rödvitt skumplastflöte, sen har man tur om någon fisk simmar förbi just där, på det djupet, och är sugen på mask. Visst, det kan finnas en poäng med att fördriva dyrbar fritid på detta sätt, jag har själv gjort det oräkneliga gånger. Min åsikt nu på äldre dagar är att det är ungefär som med vin. Livet är för kort för att man skall dricka dåligt vin, när det finns bra vin. Så enkelt.
Den extra dimension som flugfisket tillför kräver engagemang och kunskap. Det är något som inte finns i semestermetarens sinnesbild och det är väl just det som är poängen med att semestermeta – den totala avsaknaden av engagemang. Vanliga människor engagerar sig inte. Jag är glad att jag gör det. För mig tog det dock ett tag att inse den egentliga skillnaden mellan att sitta och meta på bryggan och att fiska med torrfluga i strömmande vatten. Det handlar till sist om upplevelser, om utmaningar. Det handlar om mycket mera än att fiska. Om att komma nära naturen, om att imitera naturen och att överlista densamma, att läsa naturen, känna sitt vatten. Att vara fisken. Kompisen Micke som för sitt liv inte kan förstå hur man kan tillbringa en timme med att försöka få en specifik firre att ta flugan, för att sedan varsamt släppa tillbaks den! -”Som att ta en perfekt bild och sedan radera den” säger han. De e int lönt å förklara för en som int begrip.
I Ängebytjärnet engagerar man sig inte. Man fiskar. Tre fiskar, 24 timmar, 150 kronor. All landad fisk tas upp, inget fisk återsätts. Man kommer dit, krokar tre grisar och åker hem. Vanliga människors fiskelycka.
Kusin Leif och jag har bestämt att ses vid Ängebytjärnet 09.00. SMHI har förutspått växlande molnighet, inget regn och 3m/s. Jag klär mig motvilligt i bomull. Naturmaterial. Man kan dö om man har för mycket bomull på sig. På fel plats, vid fel tidpunkt. Jag tänkte inte praktisera det som Bård och Lars gjorde i Torrflugeland 3. Det är bara så att jag i sista sekund slängde ner spöt och flugaskarna när jag och barnen skulle till Värmland. För mig var det en personlig vendetta. Att besegra Ängebyspöket från junibesöket.
09.00 tokregnar det och blåser ca 8m/s. Tre genomsura bomullstonåringar står på storbryggan och spinnfiskar, jodå fisk får dom. Så småningom vågar vi oss ur bilen och traskar iväg till varsin räkmetarbrygga. Jag måste erkänna att jag satte på sjunktafs och en Montana för att det troligtvis skulle vara mest effektivt för att få fisk, så att axlarna kan falla ner så snart som möjligt. Och visst, efter 15 minuter står man där på bryggan med ett leende och drillar tvåkilos regnbåge. 
Fantomen går ibland ut på gatorna som en vanlig man.
Efter ytterligare 30 minuter sitter en till på Montanan, landas och klubbas precis som sin pelletspolare en halvtimma tidigare. Jag tröttnar på att stå och dra i linan och byter till torrt istället, trots extremt få vak. Leif landar en båge på bryggan längre bort och han kan oxå släppa ner axlarna.
Cats and dogs, det regnar verkligen maximalt för att vara i Sverige och vi tar en lång lunchpaus. Naturligtvis slutar det regna under det att vi käkar lunch för att sedan ta i igen. Mätta och fulla med energi byter vi brygga med varandra och jag krokar samma Montana i käften på min tredje båge för dagen och kort därefter skingras molnen och Ängebytjärnets krusiga yta blir blå och lugn. Jag strosar bort till Leif och planterar min båge hos honom för att sedan knyta på torrt igen, ut med den och sedan ryggläge på bryggan i strålande solskensvärme. Najs.
Jag semestermetare? Nej, nej!
tillåtet att vada där eller?
Det var jag och mina kompisar som va på bryggan 🙂