Måndag

Sommar och avgång med SAS norrut innebär många ryggsäckar och spötuber i kön till incheckningen för specialbagage på Arlanda. Alltid någon terrorist eller förstagångsfjällvandrare som står där förvånad med sina nyinköpta gasbehållare. Det borde finnas ett system där man lämnade in sin gasbehållare på avgående flygplats för att sedan plocka en annan inlämnad flaska vid ankommande flygplats, ett utbytessystem. Primus försäljning skulle rasa.

OSD Frösön ligger vackert utkastad i Storsjön. Jag kvitterar ut V70n från Hertz. Känns som en fräsch 82a. Nåja, ”Volvo, a safer car, for people who care”.
In till centrala Östersund för att bunkra på ICA och Systembolaget. Vid Shell annonseras det Sedinare. Två korvar i ett slags tvillingbröd. Fyndigt.

Synd bara att korvarna inte var röda. Två rödingar. Får toppa tvillingarna med ketchup. Än mer synd var ju att också tvillingbröden var slut. Sedinarna hade gått åt som smör under storsjöyran.
Sedinlösa lunkar vi hungriga ut från Shell.
Vi tar oss sedan ut på väg 45 och sätter kurs norrut, mot Saxnäs, i jakten på Sedinare. Plötsligt blir det alldeles tyst i bilen. Vi läser båda två skylten ”STRÖMS VATTUDAL” och inser att vi korsade Gunnar Westrins barndomsvatten. Hungriga parkerar vi och stegar in på Annexet i Strömsund för att sluka varsin Schnitzel med pommes.

Via Dorotea når vi Saxnäs i det strålande vädret.
Kultsjögården ligger utefter genomfartsvägen i Saxnäs, det skulle vara lite mer ”fishy” om den låg vid vattnet då hela Saxnäs utom just Kultsjögården omges av vatten.
Vi parkerar på den fulla parkeringen och stegar mot receptionen. Dom har flyttat ner receptionen och shopen i källaren och när vi går nedför trappan hör vi de fasansfulla orden från Frans som pratar i telefon:

-Jo de e riktigt trögt fiske nu.

Det flimrar till för ögonen. En kort känsla av yrsel. En stilla bön. Har vi hört rätt. Vi stirrar storögt på varandra jag och brormin. Panik.

-Jo de e ju så lågt vatten. Men de blir NOG bättre i slutet på veckan OM det kommer regn.

Ja det är bara att inse – Det är lågt vatten vilket såklart påverkar fisket negativt och fisken blir dessutom mer skygg då vattnet är lägre och vattenflödet långsammare.

Anfäkta och regera. Det här hade vi inte beställt. Skit också.

Varsitt veckokort för 280:- och sedan satte vi upp oss för onsdagens utlottning av fiskekort till Ransarselen. Selen håller dessutom jämn vattennivå då de regleras vid dammen uppströms. Sedan skulle det vara underbart med bra rödingfiske. På onsdag klockan elva är det dragning, då gäller det. Förlorar vi på onsdagen så vinner vi säkert på torsdagen, men man kanske skall sticka åt Frans en hundring redan nu… Så vi får bättre tur.

Ombyte till fiskekostym med en packe mackor i byxfickan bär det av mot Saxån. Vi bilade upp till bron över Saxån för att reka. Vände nedströms en bit för att sedan forcera några meter vide och nå fram till strömmen.
Lågt vatten, men ett härligt lugnstryk med ljus sandbotten. Gin clear! Ingen fisk här men jag måste bara göra ett par kast, vore jag öring skulle jag definitivt stå här ute. Nu är ju så inte fallet. Och ingen öring blir det.

Åter till Kultsjögården för mackor och ett stort glas mjölk i lägenhet 13. Vi bytte mjölken mot en whiskey-pinne ute på verandan samtidigt som kartan studerades. Satsån är given och Saxån skall få sig en omgång till, längre nedströms nästa gång. Fiskonbäcken blev vår favorit förra gången vi var här, den kör vi på fredag eller lördag då vi hoppas vattennivån har normaliserats. En idé är också att avsluta fisket på lördagen i Korpån med efterföljande avsmakningsmeny på Borgagården, låter lockande. Tony på Stockholms Flugfiskecenter har ju länge talat varmt om Borgagården, men hur är fisket…

Morden i Saxnäs

Lägenhet 13 ligger inklämd mellan 12 och 14, kanske inte helt oväntat. Byggnaden är som ett amerikanskt ”Bates Motel”, en låg länga med liggande träpanel och en lika lång terrass utmed entrésidan som slutar med dörren till de ”allmänna” toalett och duschutrymmena. Där finns också ett komplett set med behållare för återvinning. Utanför varje lägenhet finns en bänk med varsitt fallfärdigt bord. En härligt positiv och lika pensionerad fänrik huserar i längan med sin alerta fru, det är tummar upp och välpolerade skor.
Vi sitter där med vår whiskey-pinne och studerar kartan, förbipasserande stannar och hejar vänligt och nyfiket.
-Hur var fisket idag?
-Var fiskade ni?
-Mmm jo det är trögt nu, det var bättre tidigare i sommar ska ni veta.
Vi noterar också hur nästan samtliga vi talar med har ett tydligt mål med fisket, att ösa upp så mycket öring och röding som möjligt, rensa och snabbt frysa in.
En gäst:
-För 6 år sedan var jag här och dödade 60 öringar på 8 dagar, det va bättre förr!
Vad är det frågan om!
En annan:
-Jo han där borta sa att dom hade fått 26 öringar med sig härifrån förra gången, säger en piprökande äldre herre, eller dam, det är svårt att avgöra.
Vad sker omkring oss. Vad är det med fölket.
Bates-Motellet är fullt av massmördare med oss inklämda i mitten. Vågar inte nämna att vi bara fiskar med torrfluga. Vågar inte se hur dom skulle reagera om man sa :
–Eftersom jag bara kastar på fiskar som äter från ytan så blev det inte så många kast idag. Det vakade inte så mycket. Och således inte så mycket fisk som jag kunde landa och försiktigt släppa åter till friheten.
Vågade inte.

Det är ju en helt sjuk inställning att döda så mycket vild öring och röding man kan för att ta med hem i kylväskor! Vuxna människor.
Det är 6 lägenheter och 6 stugor på campen. Minst 2 personer i varje på en vecka kan man räkna med. Det gör minimum 24 personer som samtidigt vistas på campen. Om varje par tar upp 26 öringar gör det 312 öringar per vecka.
1248 mördade öringar per månad.
Köp odlad regnbåge på konsum istället och klaga inte på att fisket blir sämre år för år!

Tisdag

Grötfrukost i den lilla ”lägenheten”, vädret är helmulet men inget regn.
Vi styr Volvon mot närmsta å, Satsån. Här hade vi förra gången ett härligt öringfiske med fin fisk och frustrerande tafsbrott som fick våra böjda spön att spänstigt räta på sig i frustration. Vi hoppades såklart på lika fint fiske denna gång.
Satsån är fin, vattnet är verkligen gin clear. Vi parkerar ganska långt ned och börjar gå uppströms, ser ett par sporadiska vak men långt ifrån vad vi hade hoppats på. Vi käkar lunch och fiskar oss uppströms. Känner att det är svårt att hitta motivation när det inte vakar.
Den låga vattennivån innebär långsammare vatten. Flertalet gånger tänds hoppet – Där var ett försiktigt vak! Men nej, det är luftbubblor som ger ”vakringar” på den blanka ytan.

Timmarna går och vi fiskar oss upp mot platsen där vi hade bra fiske senast vi var här uppe. Ser vakringar sprida sig, inga bubblor utan riktig fisk.ser Jag lägger ifrån mig ryggsäck o dant, bara spöt i hand med den lilla ljusa fjädermyggan på tafsen. Fiskar av mittpartiet på ån och gör längre och längre kast mot andra sidans djupa kant. På den stilla ytan ser jag plötsligt hur vattenytan bågnar, en plogform som bestämt kryssar fram längs djupfåran. Småfirrar trycker inte undan så mycket vatten! Upp med flugan, sving sving, och iväg några meter framför ”plogen”. Ännu ett perfekt kast 🙂
Plogens rörelse fortsätter i samma riktning där min fluga nu flyter. Pulsen stiger och ganska omgående briserar ytan när flugan slukas glupskt.
Öringkäftar sluts. Fast fisk. Skön tyngd.
Äntligen vild öring på dunkroken. Sköna öring-rusningar får Danielssonrullen att jobba. Det finns varken grenar eller stenar på den fina grusbotten som skulle kunna ställa till det. Känslan av att drilla öring är oslagbar!
En gyllene 50 centimeters öring landas och återsätts.

Sedan följer real-middag och fortfarande ser vi bara sporadiska vak.
Fredrik går iväg nedströms och efter ett tag smäller det på och han får landa en av Satsåns öringar.
Det är magiskt stilla och kvällen blir sen utan någon ökad aktivitet.
Vi vandrar över myrmarkerna till grusvägen där vi har några kilometer fram till bilen. Då vi äntligen når bilen börjar ett rejält fjällregn falla.

Tillbaks vid campen är allt lugnt, inga nya mördarhistorier möter oss, fänrik Koivakangas har blåst tapto och släckt ljuset. Med frid i sinnet och med öringen på näthinnan somnar jag gott i den trassliga bädden.

Onsdag

Röding i Ransarselen.
Den stora dagen – Det är dags för lottningen.
Klockan elva skall det ske, Frans skall förrätta lottdragningen.
Har han en sån där ”Drakulla” som Loket hade? Tillåts man närvara?
Är lotteriinspektionen inblandad?
Det skall tydliggöras att vi inte har mutat Frans. Klockan blir kvart i elva och nervositeten ökar. Det är bra väder, vinden skall mojna framåt kvällen, kanske väntar en magisk rödingkväll på vinnarna.
Vi kliver in på campen, går ner till Frans.
-Eh, lottningen sker den här?
-Jo, ja’va som tänkt att göra det nu.
Inga andra i lokalen.
Framför oss på disken uppenbarar sig en lerskål med fyra hopvikta papperslappar. Ingen Drakulla här inte.
-Eftersom ni är här kan ni få dra.
Jaha, nu är det upp till oss alltså… Hur bittert skulle det vara att dra fel lott och att efteråt höra om det magiska fisket och se alla fångster i fångstrapporten. Breda hånleenden från vinnarna.
Jag stirrar stumt ned i skålen. Darrar i själen.
-Du får ta den Fredrik, hör jag mig själv säga.
Fyra lappar. Fyra namn. Dras något av våra namn vinner vi. Ett främmande namn och det är kört.
Under spänd tystnad vecklar Fredrik ut lappen!
Rättvisa!
När vi står där, fortfarande skakiga efter dramatiken, så ramlar en figur in bakom oss. Vi betalar, får lite tips och går ut från receptionen. Stannar utanför och checkar på stora kartan och hör då förlorarens ljudliga suck när han får höra att det är kört för honom, att han förlorat den stora dragningen om rödingen. Det blir en efterföljande diskussion mellan Frans och förloraren. Det känns ganska skönt att höra det där.
Något senare kan vi se förloraren och hans kompis stå utanför och diskutera med någon annan. Det är irriterad stämning, någon visar sten/sax/påse tecknet. Dom tycker inte lottningen gått okej till.
Förlorare.
Packningen är redo, matsäcken är redo, frågan är om vi är redo.

Vi sätter kurs mot Ransarselen och följer skyltarna mot Fatmomakke. Det är växlande molnighet och endel vind.
Volvon kämpar sig uppför fjället mot selen. Genom björkskogen kan vi bara svagt skymta älven där nere i dalen. Ensamma på den sommartorra grusvägen närmar vi oss vägens ände och övre Ransarselet.
Vi tar oss ner genom renstängslet och plötsligt står vi där vid rödingens hemvist. Stumma stirrar vi ut över det stora selet. Här är det. Här skall det ske.
Vi går utefter selet tills vi når en udde med bra uppsikt över utloppet och större delen av selet, precis utanför verkar det gå en djupkant. Kan vara rätt. Kan också vara fel.
Vi käkar lunch och spanar. Ser enstaka småvak i det krusade vattnet.
Brormin strosar iväg mot utloppet, går nedströms en bit för att sedan komma tillbaks. Efter ett tag vinkar han och pekar.
Precis vid övre selets utlopp kan vi se tre stycken rödingar. Det är kanske tre meter djupt dit ner. Brormin erkände efter ett tag att han hade testat med NYMF! Helt utan resultat, men ändå, nymf. Dock var jag helt förstående, vad gör man inte när rödingfrossan slår till, det där har man ju läst om.
Vi står och tittar på rödingarna en stund. Ser ett rejält plaskvak på andra sidan utloppet. Hoppet tänds och jag gör kanske tjugo kast mot vaket utan resultat. Vi återvänder mot vår udde.

Vinden vill inte mojna och efter ett tags blindkastande går vi upp till bilen och åker till nedre selet. Där är det än mer vind. I mitten av selet växer det som en ö av gräs/vass. Vi fiskar av inloppet men tröttnar i blåsten och beslutar oss för att åka tillbaks till övre selet och invänta den blanka ytan och rödingvaken.
Mer folk kommer ner till selet och snart kan vi räkna in att alla tio är vid övre selet. Vi tar det som en bekräftelse att fisket är bäst här, skönt att vi inte stannade kvar vid nedre.
Äntligen mojnar vinden och vi omsveps av fjälltystnad. Killarna mittemot landar sin första röding. Avundsjuka och förhoppning sprider sig i kroppen när man ser den röda buken återsättas.

Vaken kommer mer regelbundet i takt med att vinden avtar. Selet blir blankare och blankare. På kastavstånd ser jag hur det vakar regelbundet utanför udden precis som jag hoppats på. Sakta vadar jag utåt för att säkert kunna nå de innersta vaken. Ytan är stilla och strömmen mycket långsam, den tar flugan mycket tacksamt och driver den sakta, sakta längre ut i selet, mot vaken.
Nu kan jag se hur två fiskar patrullerar utanför, med regelbundna mellanrum går de upp och äter, försiktigt, mycket försiktigt bryts ytan. Några tumlar fint och blottar sina ryggfenor. Samma spår, gång på gång. Det blir till att lägga ut flugan i ”spåret” och invänta nästa varv. Man ser fisken komma, vaka, närma sig, vaka igen, och nu, nästa gång – nej!
Jag tappar räkningen på hur många gånger jag känt pulsen stegras i väntan på att nästa vakring skall bli kring min fluga – men inte.
Efter en timma har vi inte fått något. Inget mer vid andra sidan heller.

Ett par minuters paus då och då för att vila ögonen på något annat än flugan är nödvändigt för att kunna hålla koncentrationen. Jag gör ännu ett kast och smack så händer det!
Fisken sitter, gör några rusningar. Det är ingen stor fisk. Desto större är frågan om den har röd buk, eller gul.
Den är gul.
Nåja, inte helt fel. Rödingen fortsätter att plocka sin kvällsmat framför våra ögon. En kort och svag bris får vaken att upphöra men så snart det är blankt igen återupptas frossandet.
Kast på kast med kläckaren på tafsen gav inget, men hoppet överger inte en flugfiskare. Och helt plötsligt händer det! Ett tumlande vak på min fluga, reser spöt och känner fisken, tyngre än öringen. I två sekunder, sen är allt stilla. Är det så nära jag kommer röding ikväll?
Det visade sig vara så.

Vaken fortsätter, jag fortsätter kasta, outtröttlig efter smakprovet. Det visar ju att flugan är rätt, eller att den i alla fall var rätt just då. Kvällsmörkret trycker undan skymningen och vi sätter oss ner på vår udde och begrundar de sista vaken i selet.
Kvällen är slut och besvikna lommar vi upp till bilen. Rödinglösa.

Torsdag

Mats går och klipper gräset, solen strålar från en krispig sommarhimmel och värmer det nyklippta, saftiga gräset. Hög aktivitet råder på Kultsjögården medan vi håller oss passiva i skuggan. Rädda för att visa vår röding-besvikelse.

Fisk går upp i nedre Saxån för att leka över de ljusa sandbottnarna, tajmar man rätt finns chans på grov fisk, frågan är om dom börjat gå upp i ån. Uppe på fjället håller Saxån stationär fisk men det får bli en annan dag…eller…
Vi parkerar och går ner mot ån via en vandringsvänlig skoterled. Väl framme slingrar sig Saxåns klara vatten med ljus sandbotten i solskenet. Slovenien go home, nu saknas bara fisken. Ja nu saknas bara fisken.

Vi patrullerar försiktigt längs kanterna och spanar efter fisk och vak. Ett par sprättvak men det är allt. Vi Westrinar på sandstranden, ett mer rejält vak i åns mitt får brormin att svinga spöet. Den kraftiga vinden i dalen gör kastandet riskfyllt, mer än en fluga sätter sig i våra skjortor.

Vi njuter av miljön och vädret för att sedan köra uppströms där vägen korsar Saxån. Parkeringen är fylld av RVs och SUVs, vi tränger in Volvon och tar vandringsleden upp längs Saxån. Precis före oss är det en pensionär i grilldress med sällskap som tar sikte på de nedre selen precis ovanför bron, vi bestämmer oss för att vandra upp en liten bit…
Det skyltas om att det finns fjällräv i området…ja det är ju fjäll så…
Grilldressen sätter ner ryggsäcken och kompisen önskar oss glatt skitfiske.
Någon kilometer senare forsar ån nedför fjället i vackra fall. Vi ser tre andra fiskare komma uppifrån och vandrar ner mot oss. Brormin vill gå uppströms och se hur det ser ut där Frans pekade på kartan. Jag är mer tveksam. Det är väl det där med att det historiskt varit så få tips som verkligen varit av värde. Ett guide Michelin system för fiskespots vore något, en trestjärnig ström som är värd en extra resa, en extra vandring, det vore något, eller inte 🙂
Vi visiterar ett par pooler nedströms Saxåns fall men beslutar oss ändå för att bestiga fjället och kontrollfråga de tre andra som kommer uppifrån. Likt ”the fellowship” i Sagan om ringen närmar sig de tre. Första killen är folkskygg och smiter förbi oss tuggande på någon rot. De andra två stoppar vi, en av dem har en märkligt helig aura kring sig och salig blick. Kanske är han ringbäraren.

-Hur är fisket däruppe?
-Njo, inget vidare.
-Nähä. Har ni tältat däruppe?
-Jo, endel, säger auran.

Okeeej. Vi får inte ut något mer av ”the fellowship” utan önskar skitfiske och får konstiga blickar tillbaks. Kanske hade dom bara fiskeutrustningen som kamouflage, kanske var dom på pilgrimsmarsch, kanske skulle dom till Mordor.
Vandringen tar oss upp längs Saxåns vattenfall och sel. Där vandringsleden korsar ån tar vi en fika. ”The fellowship” har lämnat kvar en halväten halv-special vid eldstaden. Vi fikar och dåsar i fjällsolen.

Det är några fina sel och strömmar uppströms bron som vi fiskar av medan solen sänker sig allt fortare och vinden mojnar något.
Vid ett av selen vadar jag ut och fiskar av inloppet rakt ovanför mig. Jag bara anar plasket kring flugan och höjer spöt, något förvånad känner jag fisk. Ingen storlek att skryta med men allting blir mycket trevligare och skönare där ute på stenen i strömmen.
Bergens eviga horisont höljer moln som luddigt börjar bädda om de sista solstrålarna samtidigt som vi packar ihop och beslutar att ta vandringsleden som tar oss på andra sidan fjället tillbaks ner mot Saxån.
På avstånd ser vi åns övre delar där strömmarna avlöses av nackar och fina sel med små öar. Vi ser tre andra tält med tända lägereldar i skymningen.

Vandringsleden känns lång och tar oss upp på fjällets topp för att sedan föra oss ner i dalen där vi sätter oss ned för att få lite kvällsfiske.
Plötsligt, en bit uppströms ser vi någon komma mot oss längs bortre strandremsan. En hund, en varg, nej en räv. Fjällräv!
Fjällräven vadar ut i ån, hoppar spänstigt från sten till sten, vadar en bit igen. Samtidigt sliter jag fram videokameran och förevigar min första fjällräv.
Kvällsfisket ger ingenting och snart sitter vi i bilen på väg mot Kultsjögårdens mjuka bäddar.

Vägen slingrar sig fram på fjällets sida ned mot dalgången, vid horisonten i fjärran ser jag fjälltopparna skapa en vacker siluett.
-AAAAAGGGHHHHH!!!! Panik-skriker brormin högt.
Jag flyttar blicken närmare bilen och ser ett älgarsle vimsa omkring på vägrenen ungefär fem meter framför bilen. Väldigt hög tyngdpunkt, stora klövar på hal asfalt, något stressad av inkommande Volvo i 80km/h. Älgfan jiddrar fortfarande på vägrenen medan jag tvärnitar. Vi är kanske tre meter från att pressa in volvologotypen i mumindalen på älgen när han steppar ned i diket. Jag växlar ner och vi fortsätter lugnt vidare.

Efter kanske tio minuter.
-AAAGGGHHH!!! Skriker brormin högt.
En fågel smackar in i vindrutan, mitt framför brormins fejs.
Wow, vad händer, har vi fullmåne idag…

Efter kanske ytterligare tio minuter.
-AAAAAGGGGHHHHH!!! Skriker både jag och brormin i kör.
En hare dyker upp mitt framför bilen från ingenstans.
SMACK! Utgången är oundviklig och omedelbar.
Vid sidan av vägen noterar jag att den nyss bortgångne haren har familj. Hennes lille palt sitter och beskådar eländet. Tankarna går till palten och dennes ovissa framtid i Kultsjölandets skogar.

Vi tar det lugnt sista biten, vem vet, kanske fänrik Koivakangas dyker upp där bakom en kurva.

Fiskon-fredag

Fänrik Koivakangas sitter i motljus och putsar kängorna utanför lägenhet 12. Det skall minsann bli världsrekord understryker han, i värme och i antal rödingar. Det lyser om honom, vapenrocken prasslar av impregnering när han frenetiskt putsar kängorna, nöter. Jag tycker det känns obekvämt och gör typ höger vänster om.

För oss handlar dagen om att återse gammal kärlek, våra drömmars bäck.
Vi har varit där, vi vet var den ligger och hur den branta stigningen kommer suga musten ur oss i värmen, men det är det värt.
Vi stannar till vid butiken i Saxnäs för att boosta upp med lite extra energi inför vandringen upp längs fjället. Kring bananerna i korgen svärmar det flugor, inte ett par stycken, utan snarare flera hundratal, ofräscha och lågintelligenta hovrar de över spruckna och jästa bananer som handlaren skall ha 39:- kilot för.

Vi hittar vandringsleden som nu slingrar sig fram över ett kalhygge första delen av branten. På något sätt känns det inte lika långt som vi kommer ihåg det. Strax är vi uppe och börjar knalla nedför på andra sidan mot bäcken. Vi når fram och precis som vi tänkt oss glittrar den i sommarvärmen, blank och fin.

Vi slår oss ner och svalkar oss. Det är verkligen högsommarvärme på fjället, hade fänriken rätt skulle det bli värmerekord, och vad innebär det för fisket? Vattennivån ser bra ut.
Strax ser vi de första försiktiga vaken. Likt rödinvaken ser vi små sporadiska vakringar mitt i bäcken. Bror min intar position och svingar ut sin humpy. Efter ett tjugotal kast smäller det på! Euforin blir kortvarig, kanske en sekund innan tafsen brister. Det är sällan så tyst som när en tafs brustit efter att man känt tyngden av grov fisk några tiondelar.
Det inger ändå hopp. Vädret, brusten tafs – Fiskonbäcken lever!
Vi vandrar uppströms några böjar, passerar en nacke och når ett litet sel. Återvänder till lägret där vi Westrinar och käkar.

På eftermiddagen kommer ett glatt par ner mot oss, han har tung packning med flytring och tält, båda svettas ymnigt efter vandringen.
Brormins humpy skördar inga mer fighter, den blir utbytt och hela boxen gås igenom utan resultat.
Vi ser rejäla nattsländekläckningar. I formationer om 20-tal nattsländor kommer de flygande iformation lågt över ytan i lyckan av att kläckas just den här kvällen. Fisken däremot håller sig längre ner, ingen vakfest än så länge.
Jag missar några påslag så min E12 verkar fungera. Man blir lätt överrumplad i den läskigt stilla sommarkvällen, bäcken ligger helt stilla och fisken kör antagligen omkring och frossar nattslädepuppor under ytan. Så vad är problemet – sätt på en nattsländepuppa och nymfa hem några fina öringar då.
Nej – Dry or die!

Med en egenbunden foamkläckare krokar jag en liten öring men det är allt som Fiskonbäcken delar med sig av denna magiska kväll.
Brormin är upprörd, kan det vara Wild Chipsen som tagit slut. Dilerium och öringfeber kanske.
-Nu får det fan vara nog, jag begraver grejorna när ja kommer hem, hävdar han bestämt med fuktig blick.
-Man investerar i tid och svett och får inget tillbaks, inget, nu är råttet mågat!
Jag fruktar han skall hiva i skiten i ån likt göteborgaren i sällskapsresan med golfutrustningen. Grejorna klarar sig och vi packar ihop för att gå hemåt.

Lördag

Fiske i Korpån kring Borgafjäll.
Avsmakningsmeny på Borgagården.
Vilket som var huvudsyftet med vår omgruppering är hårfint. Dock var våra förväntningar gällande den gastronomiska upplevelsen på Borgagården definitivt högre än vad vi hade på fisket i Korpån.
Och nu när fisket var sisådär i Saxnästrakten hade vi tagit beslutet att checka ut en dag tidigare för att spendera sista natten på Borgagården. Fänriken i logement 12 har åsamkat sig en läskig fallskada i duschen med uppsvullen handled, obalans och en rejäl bula i skallen beskriver paret Koivakangas alla detaljer. Frans har kontaktat sjukan och fisket är över för fänriken. Inget världsrekord. Game over. Ett noll till rödingen.

Det är ungefär åtta mil över fjället till Borga, inte någon bra bilväg direkt men vi var framme vid elvatiden och löste fiskekort, fick till ett snabbt depåstopp på ICA i Borgafjäll där snabblunch inhandlades och sedan klev vi ner till Korpån.

Lugnflytande och stilla mötte ån oss i solgasset efter en kort vandring, den såg lika död ut som åarna vi mött uppe i Saxnäs, så vi kände oss hemma. Ganska snart såg vi dock fisk vaka, spöt svingades några gånger men vegetationen gjorde det utmanande varpå vi vandrade en bit uppströms. Vi såg småfisk vaka längs hela sträckan. Stannade till vid ett utlopp, fiskade av och lunchade. Precis vid utloppet börjar det vaka regelbundet och nu ska den bara upp, oavsett storlek!
Kast på kast i den täta buskvegetationen ger utdelning, en liten Korpå-invånare mumsar i sig flugan och landas kort därefter. Alltid något.

Vi fotar och filmar endel men inser att det bara är mindre fisk som är aktiva. Suget efter privat porslinstoalett och avsmakningsmeny får oss att avsluta veckans fiske för att belägra stuga fem innan middagen tar vid i Borgagården.

PR-konsultens fru i stugan mittemot stuvar ömt in barnen i bilen. Samtidigt lägger sig grannstugans hund tillrätta bakom bilen. Omedveten om att det är synnerligen dålig tajming att gosa in sig just där, just nu.
Backljusen tänds, bilen börjar rulla bakåt.
Grannjycken verkar såsig i sommarvärmen och reagerar inte alls.
Själv känner jag hur såsigheten är som bortblåst, jag kastar mig ur bilen, rusar mot fru PR-konsult med viftande armar och jormar något förolämpande om grannjyckens intelligens.
Fru PR-konsult noterar mitt hysteriska beteende och får stopp på bilen. Grannjycken ligger kvar, något förvånad över uppståndelsen och verkar inte alls uppskatta mitt viftande på samma sätt som fru PR-konsult.

Efter skön dusch och några minuter i sofforna är det dags. Med varsitt glas champagne kliver vi glatt ut på verandan där några andra middagsgäster redan samlats. Tiden är kritisk, klockan fem smäller det, kom inte sent är källarmästare Pers tydliga budskap.
Borgagården serverar normalt avsmakningsmenyn för tio gäster, vi är tacksamt tolv stycken denna kväll och vi var dom sista två som bokade.
Solen steker verandan ordentligt, champagneglaset immar, pannan lackar av svett, konturen av LP-skivor tar form under ärmarna på skjortan. Värmen trycker in oss till bibliotekets svala soffa och vi värmer upp smaklökarna med att bläddra i ”Det naturliga köket”, en helt fantastisk bok om mat, råvaror och smaker som från utgivningsdagen blev min bibel i köket hemma.
17.01 sitter vi till bords, Per tittar snabbt på klockan.
Panoramafönstren bjuder gästerna på en enastående utsikt och kontrasten till veckans torrmat på gas-köket är härlig.
Per, Anneli och Johan vid grytorna är dom som skall laga och servera tolv gäster varsin nio rätters meny med vin, samt familjen PR-konsults tre rätters middag.
Per presenterar ledigt och ingående menyns råvaror och vinernas bakgrund, det är ett något annorlunda och spännande vinval i kombination med lokala råvaror som ger mig en inre ro för kvällens upplevelse.

Vi avnjuter:

Västerbottenpaj med Kalixlöjrom
Burgans Albarino, 2011, Martin Codax, Rias Baixas, Spanien.
Halstrad Pilgrimsmussla, flodkräftstjärt & Öring med en crème på Jordärtskocka & Bananscharlottenlök

Stekt rödingfilé med fjällkantareller, rabarberchutney, sås på Piggvar och Noilly Prat, fjällsyra & färsk potatis.
Avanthia Godello, 2010, Valdeorras, Spanien.

(Här äntrar familjen PR-konsult restaurangen och kör en trerätters.)

Kråkbärssorbet.

Borga Ceasarsallad med ripbröstbitar
Les Hautes Castemaure, 2011, Syrah, Grenache, Carignan, JeanJean, Corbières, Frankrike.

Rencarpaccio med syltad trattkantarell.

Renkalvytterfile med Karl-Johansvamp, kalvfond & rödvinssås, sommarens primörer.
Duet, Edi Simcic, 2008, Merlot, Cab Sauv. Cab Fr, Slovenien.

Ostar från Högland.

Havtornsparfait med mandelflarn.
Chateau Tirecuel La Gravier, Semillon, Sauv Blanc, 2005, Montbazillac, Frankrike.

Kaffe & chokladtryffel.

Pilgrimsmusslorna är sublima och perfekt ackompanjerad av jordärtskockan. Rödingfilén som följer är också toppklass. Rencarpaccion och filén är fjäll-fräscha och matchas väl av det roliga och alternativa Slovenska rödvinet, kul upplevelse. Ostarna från Högland är riktigt bra, där getostens fantastiska gräddighet njutbart smeker av gomseglet.

Borgagårdens avsmakningsmeny toppas endast av Satså-öringen under resan. Som matupplevelse är det bara att hålla med Tony och rekommendera ett besök på Borgagården, till priset av tusen kronor är menyn ett gastronomiskt fynd. Mums.

Vi summerar veckan på verandan, tänder varsin kuban och häller upp whiskey som sedan byts mot rom. Kvällen är stilla och PR-konsulten morsar lite avundsjukt på oss i sommarnatten.

På söndagen borstar vi ur stugan och checkar ut. På gårdsplanen tackar fru PR-konsult mig för hundräddningen. Vid middagen hade tydligen hundägarna bjudit PR-familjen på maten som tack för att dom så ansvarsfullt tagit hand om deras hund under veckan. Fru PR-konsult hade med delade känslor förbrukat det sista av hundfamiljens matbudget och var tacksam att jag inte yppade något om räddningen för husse.

Vi fick inga Sedinare.
Vi fick inga rödingar.
Sedinare är rödingar.

Mötet med Fiskonbäcken blev likt mötet med gammal rostig kärlek.
Brormin fick värsta öring-depressionen.
Allt faller.
Vad hade hänt om vi fått varsin Sedinare i Östersund på måndagen?
Är det tjejjen på mackens fel, hade hon beställt tillräckligt med tvillingbröd kanske jag landat den där rödingen.

Antal kilo krokad fisk på resan måste vara all-time low för oss genom åren. Det säger inte lite.
Är det fänrik Koivakangas och hans trupper som angriper beståndet eller bara en dålig fiskevecka. Vi måste tro på det senaste.
Åarna i Kultsjölandet är ändå väldigt vackra, kanske den vackraste samlingen vatten vi fiskat inom ett område. Man kan variera sitt fiske med sjöfiske (gud förbjude), fjällfiske och skogsåar. Och vi vet att det går stor fisk häruppe. Sedan är det ju det där mer rödingen i selen… Det känns som om det är ett oavslutat kapitel.

Själv hoppas jag på några fler fisketurer innan hösten motar bort oss från vattnen. Brormin kanske inte ens behöver gå i öring-terapi. Jag fick ett entusiastiskt samtal från honom förra veckan då han ingående hade googlat fiskeställen i Montana. US of A, here we come!