Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Ett möte med Gimån och Stavreströmmen.

5 juli 2017

Febern blir allt mer intensiv, öringfebern.

Jag har jagat öring i 10 år och hela tiden har jag hört att den finns i Stavreströmmarna strax väster om Bräcke i det Jämtländska gränslandet. Försök har gjorts men aldrig riktigt helhjärtat. Däremot har jag ju fiskat Gimån / Idsjöströmmen tidigare hos Lars-Åke, någon gång har jag också försökt att få kort på Stavre-sträckan men med för kort framföhållning. Det är ju en härlig fiskevecka att kombinera Idsjöströmmen med Stavre, att stilla öringhungern och ta del av Gimdalens vänlighet på samma resa.

Det är den årliga resan med Flugfiske i Norden och facebook-sidan sprider förhoppning där det matas fram inlägg om hur bra fisket kan vara i stavreströmmarna, hur galet grov öring det uppenbarligen går där. Men inte tar dom väl torrt? Dom där monstren som visas upp tas väl alla på snuskiga streamers, eller…?

Dessutom verkar det vara ett sammansvetsat gäng som åker med FiN till Stavre år efter år, veteraner i strömmen. Kan bli härligt och lärorikt fiske efter grov öring – öringfebern tilltar.

Jag tillbringar veckan innan i Sälen och spontanköper lite stavreflugor och rensar samtidigt ur mina flugaskar ordentligt.

FiN arrangemanget såg välordnat ut men det har varit skralt med information veckorna innan resan, kanske anledningen är just den att det är ett gammalt sammansvetsat gäng och att alla vet hur upplägget ser ut, själv känner jag mig blind men skit samma, jag har vad jag behöver och strömmen är där den är, jag är redo.

Brormin fick lämna WO och som tur var befann sig min kära granne Anders i Åre och kunde motsträvigt tänka sig att fiska storöring några dagar. Det är alltid kul att ha någon att dela upplevelserna med.

William lägger upp en adrenalinpumpande video på facebook dagarna innan resan där strömsländorna kläcker massivt och grova öringar head n tailar mäktigt i strömmen. Öringfebern tas till en ny nivå.

Det har varit hård blåst senaste dagarna och vinden kan just nu bara avta i styrka, frågan är när. Lyckligtvis har det blivit ett par grader varmare och därför har kläckningarna kommit igång lite, det är bara att hoppas på några grader till och att vinden avtar.

Gim Bräcke i Jämtlandktigt helhjärtat. Däremot har jag ju fiskat Gimmarna strax väster om Bräcke i Jämtland

Onsdag 5 juli

Det är förvånansvärt långt från Sälen till Stavre men bilen får upp bra fart över fjällen och snart styr jag in vid Gimårasta där det är samling med BBQ-käk.

Gruppen är ca 20 personer och alla är taggade inför fisket, det råder en härlig stämning kring borden och humöret är på topp där många är bekanta och några få är där utan sällskap. Vi checkar in på Björknäsgården och det blir tidigt i säng.

Torsdag 6 Juli

Morgonsol och stilla vind möter mig på verandan när jag kliver ut från Björknäsgården.

Det kommer att blir en härlig dag.

Frukostbordet är dukat och alla bunkrar upp inför det inledande fisket. Klockan 10 drar William igång en liten briefing med hålltider för mat och vad som gäller på sträckorna. Han är stressad William, för att vi inte är ensamma vid strömmen som avtalat. Det verkar vara några tyskar som bekvämt fått lejd in i Sverige och invaderat strömmen för att fiska två av dagarna trots att FiN reserverat HELA stavreströmmen för gruppen. Men vad gör man inte när tyskarna kommer dragande… William brusar av öring-ilska i all välmening och för gruppens bästa. Tyskarna fiskar en dag och blir sedan rekommenderade ett annat vatten.

Lyssnar man till snacket så verkar sjönacken vara ”the place” men vi vill inte stå och trängas med armlängds lucka utan strosar ner en bit på den längre gröna sträckan, där kommer man också iväg en bit från infrastrukturen som är påtaglig vid gul sträcka där tåg och bilväg korsar Gimån. Stavreströmmen ligger ju på tok för vägnära och den där härliga vildmarkskänslan som man vill ha vid öringfisket har svårt att infinna sig med tåg och bilar som plöjer genom stekoset från Gimårasta.

Vid första vindskyddet ser vi hur lågt vattnet är, jättelågt, och det oroar då vi heller inte ser ett enda vak. Vi skyller det sparsamma insektlivet på kylan och inbillar oss att varmare väder är på gång. Just nu råder växlande molnighet och 14 grader mitt på dagen, vattnet är iskallt, vinden är svag. Det är ju också så att med lågt och långsamt vatten när det dessutom är en klar dag med solsken så blir den skygga storöringen än mer skygg och kinkig med matvanorna. Det känns som man har spenderat nog med tid på att försöka förändra öringindividers matvanor – skitsamma, det är ju öring, och öring skall inte fångas enkelt, så är det bara. Allt som det skall och nu gäller det bara att läsa vatten så skall vi nog hitta fisk.

Klockan klämtar lunch och gruppen samlas vid Gimårasta. Snacket bekräftar att det är sjönacken som gäller, där har det tydligen tagits fisk.

Efter den något för kalla lunchen med den något för varma drycken så bestämmer vi oss ändå att knalla upp mot sjönacken, om inte annat för att se hur sträckan ser ut.

William och Ole-Kristian står och ljuger på gångbroarna som går över de gamla timmerrännorna uppströms tåg och väg-broarna. Williams öring-ilska har mattats av sedan det tydligen varit fel på bokningssystemet och tyskarna lyckats köpa riktiga fiskerkort dessa dagar trots FiN bokningen.

Jag tar tillfället i akt och diskuterar fisket i Nea med Ole-Kristian som understryker hur man totalt kan ödelägga ett underbart vackert öringvatten i brist på förståelse och därmed inte hålla fast vid hårda regler med kvotering. Det har gått mycket och fin öring i Nea men med slappare tillsyn och ogenomtänkta regler i brist på kompetens från förvaltarna så har det drabbat Nea hårt.

Längs skogen på gul sträcka är det inte så mycket fisketryck och vi frigör oss från den snåriga strömkanten för att nå ut i det bitvis strida vattnet. Längre upp på nacken ser vi andra fiskare men det är långt mellan spöböjarna.

Det är ont om vak och få insekter men sporadiska kläckningar utav ljusa danicor förekommer. I bristen på insekter sätter jag på en Brankoslända som brukar vara oemotståndlig för öringen. Vattnet är stökigt bland alla stenar och det är svårt att få längre flyt men snart har man anpassat sig och Brankosländan dansar fram i eftermiddagssolen. En mörk rygg skjuter upp ur ett blankt parti, ett tumlande vak över min fluga, bestämt. Det blir full action direkt. Öringen är silverblank när jag skymtar den kort i ytan innan den återigen sätter iväg. Försöker hålla emot och styra undan tafsen från de stora och vassa stenarna men öringens tyngd utmanar tafsens styrka och jag tvingas släppa efter – öringen går ner mot botten och bakom en sten, jag riktigt känner hur tafsen gnager mot stenen men som genom ett mirakel gör öringen en ny rusning och jag kan äntligen ta hem lina. Öringen är närmare två kilo och skimrande blank.

Det blir ett sagolikt öringfiske under eftermiddagen i hålorna, den ena efter den andra kilosöringen smäller på hos mig och Anders, jag tappar räkningen och leendet är cementerat i ansiktet.

Eftersom området vi fiskar av är så begränsat låter vi vattnet vila för att sedan återuppta det spektakulära fisket, vi får löjligt många kilo öring, så till den grad att det blir lite fiskdammskänsla, och det är inte ofta man får uppleva!!!

Vi bryter för middag och tar för givet att alla haft en fantastisk eftermiddag, men så är inte fallet. Vi håller låg profil då vi inser att fisken nog trivdes väldigt bra i trädskuggan och det strida vattnet där det också var ganska djupt.

Efter middagen går vi åter utefter gröna sträckan där lugnet råder, här får man en helt annan känsla än vid övre delen av gula. Det är lugnt vatten, kristallklart och vakfritt. Nedströms ”Flaket” blir det några harrar innan det är dags för vickning vid lägerplatsen uppe vid första vindskyddet.

Det vakar sporadiskt i djupfåran vid träspången men jag går upp emot sjönacken och i poolerna nedom nacken fumlar jag på en hjorthårspuppa och efter ett par kast när den blivit lite fuktig så smackelibang smäller en fin harr på och spöt bugar kraftigt i sommarnatten. Vid 01:30 avslutar vi en otrolig fiskedag och packar oss iväg.

Fredag 7 juli

No stress. Sen frukost och vi är en av de få som dröjer oss kvar vid frukosten, tar det lugnt i morgonsolen medan andra skyndar mot dagens fiske. Vi har ingen öringpanik och kan strosa omkring och diskutera gårdagens fiske. Skönt.

Vi börjar dagens fiske vid gula sträckan i slutet utav ”kanalen”, det är oroväckande lugnt, inga vak. Vädret är helt klart med blå himmel och stekande sommarsol. Kanske värmen får igång rejäla kläckningar…

Det är lunch vid 13 och det visar sig att alla har haft ett trögt fiske på förmiddagen. Några har fått fisk på sjönacken och vi kan inte motstå frestelsen att stanna vid sträckan som gav oss fantastiskt fiske igår. Anders tar ganska snart en grym tvåkilos öring på torrt men sedan blir det helt dött, inte ett vak och inte en fisk går upp till torrisarna. Förbövelen.

Det är förvånansvärt dött varpå minnet från igår blir än starkare – hur förunnade vi var som fick ta del av det där öring-infernot.

Vi fiskar till fyratiden på eftermiddagen och tar sedan en härlig siesta i väntan på ett kanske superfiske på kvällen.

Kvällsfisket går inte heller det till historien, väldigt trögt trots fiske med caddis och puppor – inget ville ta.

Lördag 8 juli

Efter frukost knallar vi längs vägen mot röd sträcka som varit fredad och men nu öppnad med endast tre kort varannan dag. Låter ju frestande att fiska vatten där fisketrycket varit betydande lägre.

Vi kommer fram till första vindskyddet vid en fin sträcka med många strömmar runt stenarna. Börjar med att skrämma en harr i det ginklara vattnet och senare plaskar en mindre harr på min torris men det blev de enda livstecknen vid röd sträcka den här gången. Då och då kommer några orädda sländor och flyter förbi utan att attackeras av glupsk fisk. Herr Gunnar kommer förbi och bekräftar att det är tokigt segt fiske i det låga och långsamma vattnet, fisken står och trycker som guiderna säger.

Vi drar oss tillbaks under björkarna för en siesta grande och slumrar i ett par timmar, sedan startar vi upp med varsin iskall cider på verandan innan middag och kvällsfiske.

Vid middagen sitter vi med två tweedbeklädda herrar och diskuterar flugfiske utan krok och hur det skulle påverka fisket och upplevelsen varpå den tweedklädde dansken i sällskapet avfärdar diskussionen som totalt absurd och vansinnig i sinnet öser han ner en ganska rejäl gammeldansk och grymtar något grötigt.

Vi går långt ner på grön utan succé och sedan upp till Gimårasta och gör ett tafsbyte innan middagen.

Sedan blir det upp mot sjönacken igen trots att det känns lite girigt att stå där med mycket folk – men öringen kallar och med tanke på att det varit noll vak längs hela gröna sträckan under kvällen så blev det så.

Det blir segt fiske till en början, sedan förändras vaken och jag hör det ropa puppa inom mig! Byter till en liten hjorthårspuppa och smackelismack!

Tappar räkningen där i skogskanten men 5-6 öringar och 3 harrar landas. Det är återigen bra fiske. Anders tar ett gäng öringar och kröner kvällen med en riktigt saftig tvåkilosöring!

Kvällen är komplett. Klockan är 02.30 när vi packar ihop, vickningen missade vi – Istället blir det sent Lemmelkaffe med giffel och brasmys med öl & nötter vid strömkanten.

Vilken kväll!

Söndag 9 juli

Morgonen bjuder en stilla stund vid strömmen med kaffe i kåsan, spöt lutande mot trädet i den tysta morgonen. Fisket var kasst denna morgon (igen) men vilka öringstunder vi haft och vilket första möte det blev med Stavreströmmarna.

Torsdag 8 Juni

Alla vintrar är långa men besegras till slut alltid av vårvärmen. Kampen mellan det goda och det onda är äntligen över för i år.

Jag är befriad från Lungsjöån och Borrsjöån. Efter alla år valde jag att kliva ur då jag bara varit uppe ett par tre gånger totalt de senaste två åren. Fast det hade varit skönt att ha ett klippkort på 5 dagar per år 🙂

Det var en kväll i Juni. Gråväder med duggregn och lätt vind. Oroväckande kallt dock. Det var en period i slutet på maj där vårvärmen steg till sommartemperaturer men sedan sjönk temperaturen och nu har vi några veckor bakom oss med kallt väder som effektivt satt stopp för kläckningarna.
Men kanske ändå det fåtal grader kvicksilvret stigit senaste dagarna kan få fart på våra kära insekter, hoppet finns där när vi shoppar loss två fiskekort i Öje och kör upp längs Ogströmmen.
Vi riggar spön och virrar sedan runt ett tag innan vi hittar ner till ”fiskodlingen” i strömmens nedre delar.

Alltid spännande att kliva ner till ett nytt vatten, att upptäcka karaktären, insektslivet, att försöka läsa vattnet och fundera ut vart fisken står i strömmen.
Ogströmmen är ett fint vatten, väldigt omväxlande och jag har läst att de lugnare partierna håller gädda, sik och annan fisk som vi inte är ute efter. Det verkar vara det ena eller det andra – forsar eller lugnstryk, men även i de vildaste forsar finns det blanka partier kring stenar och djuphålor. Utmningen är att flyten tenderar bli korta trots att man lägger kasten rätt och mendar linan gång på gång. Men det är oxå bra att öva upp färdigheterna med torrfluga i snabba vatten, att träna ögat på att se flugan och analysera hur den flyter – gör om gör rätt.

Sporadiska åsländor irrar omkring i strömkanten men annars är det sparsamt med insekter, inte ens mygg. Vi ser bara enstaka vak och jag tar ett par småharrar, kusin tar en liten öring innan vi åker en liten bit uppströms och fiskar ”Kitteln” där jag landar en pigg och alert stekpanne-öring som får gå tillbaks.

Fredag 9 Juni

Vi köper ett Transtrandskort och hajkar omkring i sälen-området.
Först ner till Görälven uppströms Stöten precis vid gränsen till Norge. Görälven är fin här, vattnet har lagom fart för ett perfekt torrflugeflyt men ändå snabbt nog för öring och harr att vara stationär. Dock verkat botten vara lite ”tråkig” med få ståndplatser. En kort period när solen tittat fram ett tag ser vi dock kläckningar och sporadiska vak men ingen större aktivitet.
Vi beger oss nedströms till kungsleden där det är lite mer action med vakande fisk här och där. Vi ser genast en vakande fisk i lugnvattnet under ett träd en bit uppströms där vi står. Vi smyger uppåt och det blir kusin som gör första försöket. Smack så satt flugan i en spänstig björk. Nåja, öringfrossa får oss alla att tappa tafsen ibland, hehe.
Jag inbillar mig att det är lättare att lägga ett precist kast nedströms under trädet än att nå dit från en position nedströms. Med ett kort kast och mycket löslina flyter flugan vackert förbi en bit strax utanför fiskens plats. Här har placeringen uppströms en fördel – kastet blir väldigt kort med minimal risk att skrämma fisken så ett första missöde gör inget, bara att förska igen. Nu kommer flugan rätt och fisken går lugnt upp och tar min E-12a. Det blir ett par småöringar till innan vi tänker på reträtten.
Stället vi är på är lättillgängligt och snart ser vi fler grupperingar av fiskare och det är dags för oss att hajka vidare upp till Fulunäs.

Fulan är en större älv än Görälven och de två förenas vid Fulunäs där Västerdalälven bildas. Jag har inte fiskat Fulan så mycket men det är en fin älv som jag hört endel gott om. Nu står solen högt och insekterna verkar börja uppskatta värmen. En bit ut står en tysk med slokhatt och viftar sitt cane-spö utan att låta det jobba med fisk.
Vadarstaven ligger hemma och det är faktiskt ett läge där jag saknar den, med såphala och runda stenar där det gäller att få in vadarkängorna mellan ett par bumlingar så man svajar säkert i strömmen.
Fisket är väl egentligen inget vidare men tiden rinner iväg och snart har vårt fiskekort gått ut. En liten Fulu-öring blir facit och vi beger oss söderut för att inta lätt lunch och köpa ett Lima-kort.

Grusvägarna från Lindvallen bortåt Femån är oändliga, ett universum av virkesvägar går kors och tvärs genom skogen. Även om vildmarken är uppenbar vid Femån så är den lättillgänglig från vägen med några hundra meters promenad. Femån är fin, riktigt fin. En liten skogså med ”bäcköring”. Dock så sägs det att kilosöring har krokats med streamer eller spinn så en gång i tiden fanns här i allafall större öring men jag har inte sett några tecken på detta, ännu.

Vi kommer fram till en underbar liten nacke med en fin pool, här måste det bara stå fisk.
Efter ett tag ser jag första vaket och axlarna rasar ner, nu skall det väl ändå tas öring i Femån! Njae, det är alltid lättare i teorin. Fisken vakade där den skulle, utefter strömkanten efter nacken i poolens överdel. Nu var det bara ett par vak och trots ihärdigt prickskytte fick jag den/de inte att stiga. Efter ett tag inser man ju att det är lönlöst att låta kroppen vara kvar på stället och jag förflyttade mig till lugnare partier 100m nedströms.
Här vakade det regelbundet. Försiktiga och långsamma vak. Sånadär frustrerande öringvak där man vet att 100-tals kast kan göras utan att dom tar. Selektiva som få är öringarna när dom vakar på detta sätt och det kan knäcka vem som helst.
Det får mig direkt att minnas kvällen i Ljusnan för två år sedan. Där flöt Ljusnan långsamt över ljus sandbotten genom gräshedar och öringen verkade osårbar även för de lokala flugfiskarnas många knep. Där knäckte jag koden med en kläckare.
Jag var ganska självsäker när jag knöt på en ”Ljusnan-kläckare” och ålade mig fram längs den höga sandkanten. Kast efter kast, flyt efter flyt så var öringen heeelt ointresserad av kreationerna jag presenterade. 1-0 till öringen i Femån. Det var säkert bara småfisk ändå! Vi hade i allafall tur med vädret.

Skitfiske åt alla!