Blog Image

Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Torrflugefiske




Absolut Världsklass

Flugfiske 2019 Posted on tor, november 28, 2019 23:41:34

Klockan är 04.23 och det är spölikt tyst utanför tältet.

Inga fåglar som sjunger morgonsång, ingen vind som sveper över sandåsarna.

På avstånd kan jag höra strömmens svaga porlande i den annars så tysta morgonstunden som bryts när ljudet utav dragkedjan skär ett djupt sår i stillheten. Jag sticker yrvaket ut mitt mosiga fejs och möter en spökvärld där allt är precis kritvitt. Allt.

Solens tidiga strålar kastar ett mjukt sken som illumineras utav den gräddtjocka dimman som ligger tät i dalen. En mjölkvit sagovärld där frosten har lagt sig vit och krispig över sandåsarna och målat våra tält i vinterskrud. Frostens iskalla kristaller som gnistrar i dimmans luddiga lyster hypnotiserar mig under morgonpinkandet och stel av skräck anar jag siluetten utav Stora Mårran som på avstånd sveper förbi vårt läger, jösses så mycke rödpang det blev igår kväll, gääsp.

Fjällfiske och tält är synonymt, med eller utan frost, där tältandet blir en följd utav fisket och egentligen något jag vill undvika om jag skall vara ärlig. Kvoterade vatten innebär ju ofta tält och alla gånger hittills så har det varit värt att sömnen är helt kass första nätterna, men så länge fisket är bra och att man proppar ner extra Lemmelkaffe i packningen så är det inga problem.

Det var jag och kompisen Micke tillsammans med brormin som fick vinstlott av länsstyrelsen och det rådde aldrig någon tvekan att åka, nu fick Micke tråkigt nog förhinder och blev tvungen att stanna hemma.

Vi valde att flyga ut med Kallaxflyg då priset skilde sig markant eftersom det hos Artic Heli räknades per helikopter och inte per person såsom Kallax tog betalt.

Det var den första veckan i augusti och vi hade varit i trakten tidigare även om vi inte fiskat den kvoterade delen utav jokken. Vädret har varierat under sommaren och kompis Per som var uppe tre veckor tidigare hade rejält varmt, sedan blev det svalare en period och nu såg det ut att bli lite varmare och stabilare väder den kommande veckan, jäääiij!

Inför resan hade jag haft privilegiet att få en drös med kryss nedplitade på kartan utav en av våra mesta fjällrävar så förhoppningarna om bra fiske var stora och harrfebern redan påtaglig. Vi skulle bli nedsläppta vid basläger 1 och fiska jokken tre dagar för att sedan vandra en halvdag eller så till en närliggande jokk för ett par dagars fiske vid basläger 2 där vi också skulle bli hämtade.

Ryggsäcken var till slut packad med alltför mycket saker som vanligt. Det är nästan komiskt att jag inte klarar av att hålla nere på packningen och den här resan valde jag att inte packa ner systemkameran för att istället fota med mobilen, det sparade ju ungefär fem kilo, men istället åkte det ner en drönare och tre batterier… Säcken blir alltid full.

Vakuumförpackade kläder för att spara plats, fiskegrejorna där flugorna samlats i endast tre askar, frukostpåsar med turbogröt, torrmat samt grymt god och alldeles egengjord beef-jerky (se recept i slutet) trängdes i säcken. Alla torrflugor som vilade i mina askar hade krokarna kvar och min ask med kroklösa flugor efter förra säsongen hade lämnats hemma, nu var det dags att drilla harr.

Den andra augusti

Vi blev hämtade på flygplatsen och tog sikte på ICA Kvantum i Kiruna för att proviantera. Senast vi gjorde ett sånt här stopp hade vi ont om tid och ett annat gäng som skulle med samma helikopter som stod och stampade medans vi skulle panikhandla. Nu hade vi lite mer tid och kunde vara mer pricksäkra och gå efter shoppinglistan.

  • Renskav
  • Burkdryck
  • Pulvermos
  • Varmkorv/korvbröd
  • Bacon
  • Pasta
  • Pulversoppa
  • Nudlar
  • Nötter
  • Gifflar
  • Morötter
  • Tunnbröd
  • Limpa
  • Mjukost
  • Torkad trumpetsvamp
  • Chorizo

Vi fick tid att åka förbi Laitis för att köpa primusgas och Bushman myggmedel åsså hann vi få en påse med kralliga Alta-burgare att ta med till Kurravaara.

-Tjeena säger jag till ett bekant ansikte som hälsar tillbaks lite frågande och med stuns i steget swishar in genom dörren till Kurravaara-basen.

-Va fan, såg du vem det va, säger brormin.

-Ehh…

-Dä va ju Hellner.

-Jo fan det var de ju! Konstigt att jag känner honom…hmmm…

Vi blev försenade, och det var inte Hellners fel, han satt och råpluggade till helikopterpilot. Det var en flight till Kiruna som blev försenad och vi väntade på två tjecker som skulle längre ut till Laino med samma lyft som oss.

För att slå ihjäl lite tid så tränade vi rusher med Marcus och hjälpte honom med lite avancerad terminologi i läxböckerna och sedan kom den gula taxin med två glada figurer iklädda glänsande och alldeles för kulörta grilldressar med rufsiga hockeyfrillor som hämtade ur en Adam Sandler-film.

-Hello, we are from Zhe Czech Republic!

-No shit, svarade vi!

-We bought a lot of Cheeze Doodles for zhe trip, sorry for coming late.

-Ten days in Laino river, salmon fishing, crazy, sa en utav dom och fyrade av ett tjeckiskt ostbågsleende gulare än taxin som de kom med.

Tystnaden tog över när helikoptern med ostbågstjeckerna avlägsnade sig och jag satte mig dåsig på en solvarm sten i den sköna eftermiddagssolen och såg ner på den porlande jokken. Blev av någon anledning plötsligt sjukt sugen på ostbågar.

En flaska jokkvatten svalkar i handen. Myggen surrar.

-Varför gör vi inte det här oftare, mumlar jag till brorsan. Klunk.

Tiden stannade och pulsen gick ner betydligt sedan vi landade.

-Så otroligt vacker det är, hör jag honom säga efter en lång stunds tystnad.

Det nakna landskapet har ingenting att dölja, bergen i väst ramar in vår värld och delar med sig utav sina rikedomar. Jokken flyter fritt fram genom landskapet, ger liv åt oss alla och vi har bara tre alldeles för korta dygn tillsammans, jag, brormin, sandåsarna och den vackra jokken.

-Tänk om fisket blir lika bra som det har berättats, säger jag viskande så att ingen skall höra. Klunk, klunk.

Vi reste tälten och ställde iordning lägret. Ankomstkaffet kokades och vi njöt ett par kåsor i den vindstilla eftermiddagen, axlarna föll ner den sista biten, livet va gött.

Flugvalen är klassiska och i askarna trängdes klasar med små svarta, grå sländor, gula forssländor, E-12or, superpuppor och klinkhammers.

Nedanför lägret hade vi utloppet från ett sel och ett kortare strömparti innan jokken återigen lugnade ner sig i en böj, det var vackert så att det gjorde ont när solen började sänka sig och vi hade tagit våra första harrar i strömmen.

Morgonen den tredje augusti

Första tältnatten var hemsk, kall och råfuktig. Jag gjorde misstaget att lägga mig med fuktiga strumpor då jag inte orkat byta om till sovsockorna, brrr.

Nattens mankemang i säcken blåste bort med morgonkaffet och det underbara vädret, vilken fantastisk morgon vi bjöds på. Humöret kunde omöjligt varit bättre när vi med riggade spön och uppkavlade skjortärmar gick nedströms jokken för att börja dagens fiske.

Efter en kort promenad så fick vi fajtas med lite vide innan vi kom upp på en sandås där moder jord spelade upp en fantastisk scen för oss. I tystnad satte vi oss på åsens höjd och försökte ta in helheten. Ett makalöst fint sel bredde ut sig nedanför oss. Vattnet flöt magiskt mjukt utan att krusas över den ljusa sandbottnen och det tog inte lång tid innan vi såg de första harrarna som majestätiskt svävade fram i det absolutklara vattnet. Vi log bredare än tjeckerna och pulsen ökade när vi inser att det här är på riktigt, men vi vågade nog inte riktigt tro att det kan vara såhär perfekt.

Brormin smög sakta ner längs videt medan jag spanade så att ingen harr hade kurs emot oss och kunde skrämmas när han sakta sakta vadade ut i mitten utav selet. Vi höll andan och var fullkomligt orörliga i flera minuter tills alla vadar-vågor försvunnit. Spanade, väntade.

-Nu, där, nedströms klockan åtta kommer en harr i höjd med videbusken, väser jag.

-Den simmar tre meter utanför kanten rakt uppströms!

-Jag ser den!

-Lägg ut 5 meter, minst, uppströms nu!

-Den har sett flugan!

-Ja ser den!

SMACK!

Ett sådant privilegium det var att fiska ett sånt här vatten under dessa förhållanden, det var bara att fånga stunden och njuta till fullo.

Vi tjongade på en kaffepanna och sällan har två bröder haft det så najsigt på en sandås!

Kåsorna stoppades undan och selet som hade fått vila en halvtimma var nu redo för en omgång till. Jag smög ut i selet och väntade ett par minuter innan brormin hojtade harr från åsen. Första kastet satt där det skulle och jag såg själv när harren långsamt steg till min grå fjällslända – och nekade den bestämt!

Intressant var att se hur noga harren synade flugan och sedan gick tillbaka i skuggan under videbuskarna. Jag dök ivrigt ner i boxen med alltför hög puls, ville ju inte missa att få samma härliga upplevelse som brormin på grund av fel flugval. Jag trevade frenetiskt efter en oliv klinkhammer med darrande fingrar när brormin gormade om fler och större harrar som patrullerar i selet.

Harrstressen var påtaglig och klinkhammerns krokögla tedde sig alltför tajt när tafsen skulle träs igenom och jag fipplade i en evighet med knuten kändes det som.

-Nu kommer en rejält stor mot dig! Groooov harr ropade karlfan upphetsad!

-Ja, ja, ja…schhhh…

-En till, stoor, ännu större!

Jag fick tillslut ut prylarna och scenen upprepade sig när jag såg hur harren steg till min oliva klinkhammer och det fanns nu ingen tvekan alls hos den stora harren!

Den tog resolut flugan och jag lyckades ha sinnesnärvaro att lyfta spöt och sätta kroken perfekt, fish on!

Ett par rusningar och sedan gick en ilning genom kroppen när jag insåg att knuten nog inte var sådär hundraprocentig som den skulle vara!

Hur kunde jag lägga ut prylarna när jag visste att knuten borde göras om?  Det kan ha varit förra säsongens fiske helt utan krok som gjort att sinnet var avtrubbat och att jag helt enkelt tänkte att allt handlar om att få fisken att ta torrflugan, inte nödvändigtvis att drilla och landa stackaren.

Det var bra fart på harren som for kors och tvärs över selet. Brormin dansade segerdans så att vadarna fladdrade uppe på åsen.

-Dags att ta hem nu kanske, hojtade han mitt i dansen.

-Jag har fuskat med knuten så ja måste ta det varsaaaaaaaamt….. och där rätade spöt spänstigt ut sig och allt var över, ett noll till harren, eller…

-Jaharrå. Men den tog ju jättefint 😀

Det kändes på riktigt inte alls som någon besvikelse att jag tappade fetharren där i sandselet. Den hade tagit precis så vackert som någon harr kan ta en torrfluga och jag vadade iland med ett stort tjeckiskt leende!

Vi satt en stund på åsen med varma kåsor och beskådade harrarna i selet. De större jagade ofta bort mindre individer och vaken var sporadiska längs deras stråk, insektsaktiviteten sparsam.

Vi var så nöjda och tagna att vi lämnade resten av harrarna ifred och gick vidare för att upptäcka jokkens skönhet längre nedströms mot mitt nästa kryss på kartan. Skönt med bra kryss.

Selet var långsmalt och mitt på fanns en midja där man anade en strömnacke. Vi slog oss ner för lunch och en sval bris svalkade i sensommarvärmen. Det togs ett par feta harrar och vi fiskade oss så sakta längre nedströms. Än en gång slogs vi utav hur många fina ställen det finns längs hela jokken. Man kan inte gå långt utan att stanna och fiska av de fina stryken och på varje ställe vi kastade ut flugan så drillades det harr med glada miner och böjda spön. Jag gick ut bland stenarna till ett smalare parti där det såg riktigt djupt ut och satte mig ner på en mjuk sten för att läsa vattnet och mumsa lite nötter. Inga vak alls men nog måste det stå fin fisk därute på djupet… På tafsen sitter den olivgröna och numera lite tilltufsade klinkhammern kvar och den har ju tagit fisk vid varje försök hittills så jag torkar och kammar till den lite innan jag skickar ut den strax uppströms det djupare partiet. När klinkhammern är nedströms en bit och ska till att börja dragga så stramar jag upp linan och skapar lite rörelse på flugan och direkt ser jag hur en större har kommer upp ur djupet mot flugan. Jag blir överraskad och fortsätter hemtagningen utav flugan varpå harren vänder lugnt och går ner i djuphålan igen. Nu är goda råd dyra, snabbt upp med flugan och sedan ett kast några meter uppströms. När flugan skall till att flyta över där harren steg så stripar jag den försiktigt, bara så att den rör sig lite lite i vattnet och jag får nästan gåshud när den mörka och smällfeta harren återigen stiger mot flugan, snabbare den här gången, jag håller kvar och ser hur harren glufsar i sig den stackars klinkhammern, vattnet yr och spöet bugar djupt av den kraftiga attacken, det är skön tyngd när fisken rusar längre upp i höljan och går ner på djupet. Det är dagens största fisk och än en gång har det tagit en bjässe då flugan precis sattes i rörelse.

Fläckvis är det tjockt med mogna hjortron så vi fyller våra kåsor och tar mellis på en sandås där vi tjongar ihop några dubbelmackor fullsmetade med solvarm och krämig raketost förgyllt med en näve utav nyplockade bär  – sandåsmums!

Vår harrvandring fortsatte nedströms till nästa sel där det är grunt med ljus sandbotten och vi kan återigen se hur fiskarna sakta simmar omkring i den svaga strömmen och letar föda. Brormin får ut en klinkhammer och strax har vi dubbeldrill i det tidigare så lugna selet – kul!

När klockan närmade sig sju på kvällskvisten kom vi fram till kartans sista kryss och vi befann oss vid en sträcka full utav härliga ställen att fiska. Det var bara att ta ett par steg så var man i position för att fiska några fina stryk kring ett par stenar och på mitt första kast smäller det på. På mitt andra smäller det på, tredje, fjärde, femte….jag bara stod och gapskrattade i det varma kvällsljuset, det här är paradiset, det här är harrfiske när det är som bäst. Jag hade en underbar stund där nedströms den skarpa kröken och summerade dagen såsom en av de absolut bästa fiskedagarna i mitt liv. Hittills.

Brasan knastrar i den absolut vindstilla kvällen och från vår sandås ser vi hur dimman ljudlöst smyger ut över jokken när vi summerar dagens härliga upplevelser, mumsar suovas med mos och trumpetsvamp nersköljt med hemula mängder rödpang. Life is good!

Fjärde augusti

En skönare tältnatt passerar utan ansiktsfrossa och återigen blir det frukost i morgonsolen.

Ryggorna packades med kaffe och lunch när vi gjorde oss klara för att vandra uppströms vårt läger och att se om jokken bjuder på lika fantastiska upplevelser där.

Jag sneglar på kartan och uppströms vårt läger sitter bara ett ensamt litet kryss, vi bestämmer oss för att knalla upp en bit för att sedan försöka vada över och hoppas på att det är mindre vide på andra sidan. Direkt uppströms våra tält finns ett större sel med en mindre ö och vi kan se flertalet harrar som graciöst glider fram över sandbottnen men vi låter dom vara ifred och går istället någon halvkilometer ytterligare när vi stannar för lunch vid ett ställe där vi senare kan vada över.

Stenpartiet som utgör nacken skiljer på andra sidan två sandstränder åt och vid den högra stranden ser vi upprepade små försiktiga vak under hela lunchen.

-Det vakar fint där borta.

-Mmm verkligen.

Tystnad.

-Vi tar dom efter fikat va?

-Jo, vi tar dom efter fikat.

Tystnad.

Jag kryper smidigt på alla fyra längs videsnåren vid strandens ovankant för hålla låg profil och inte skrämma fisken i det stilla vattnet, smyger ut i stealthmode längs vassen vid strandens bortre sida och glider omärkt ner i det ginklara vattnet.

Sitter på huk och ser hur det fortsätter att vaka därute när jag långsamt gör iordning för att få ut grejorna. Säger godmorgon till den luggslitna klinkhammern och lägger ut, kanske lite för fegt då vaken är lite längre ut. Väntar en minut och halar hem för att nå lite längre med nästa kast.

Klinkhammern ligger djupt och det är nog främsta anledningen till att harren föredrar den framför vanliga sländor och för varje påslag flugan tar emot så tappar den ett uns av flytförmåga och ja inbillar mig att den blir effektivare för varje fisk. En kläckare skulle säkert också fungera men det är min gamla oliva som nu stilla flyter i ytfilmen där utanför stranden.

Jag håller för låg profil för att kunna se fisken så det är egentligen blindfiske men pulsen är hög, för jag vet ju att dom patrullerar där ute, och efter två-tre minuter så ser jag harren precis innan den gapar över flugan och plaskar till – spöböj igen!

Det är ju underbart att sitta och se på vakande fisk och sedan bara vänta ett tag med att fiska på dom. Som nu vid lunchen där vi hade bestämt oss för att ta dom såhär efter kaffet. I samma sekund då fisken går på flugan i den här scenen så är det en stund utav härlig tillfredställelse och för mig avspeglar detta andemeningen med fisket. Att med ro upptäcka och studera fiskens beteende med kåsa i hand och i en god väns närhet diskutera och planera hur fisken skall luras att ta torrflugan. Att i sällskap sätta planerna i verket och känna hjärtats puls när man gör det första kastet mot den fisk man valt ut och sedan uppleva att fisken tar flugan – det är essensen utav torrflugefiske för mig. En stund senare kröp brorsan ut på samma vis och landade en än större harr på samma ställe, det var en alldeles strålande eftermiddag vid jokken.

Vi slogs mot videsnår som bitvis växte ut över jokken och vi fick då och då vada runt och upp på strandkanten längre fram, det var varmt och knottsvärmarna lika täta som videbuskarna. Jokkvattnet svalkade skönt i värmen när vi sakta tog oss mot det väntande selet som var vårt mål och markerat på kartan. När jokken böjer sig nedströms selet så upphörde videsnåren och marken blev fast på sandåsen. Det omtalade selet låg blankt framför oss där vi satt på den upphöjda åsen och såg några 35-40cm harrar som patrullerade vid kanten närmast, de gick upp då och då och tog försiktigt något smarrigt i ytfilmen.

Brormin gick uppströms och jag tog en gubblur i solen där mitt bäckoljeindränkta fejs stektes långsamt i sommarsolen.

Lite längre ut i selet var det grundare med en massa stenar där man kunde gå ut och jag låg där med nystekt bäckoljefejs och funderade på att gå ut vid stenarna och kasta in mot land och ta dom där stackarna som vi spanat på. En klunk jokkvatten senare så smög jag ut mot stenön då jag sett att i mitten utav jokken, på utsidan av stenön, var där en större sten och när jag läste vattnet såg det ut att kunna vara ganska djupt nedströms stenen, där går det säkerligen grövre fisk inbillade jag mig själv.

Min kära klinkhammer läggs hitom och i höjd med storstenen mitt i strömmen, det flöt på ganska bra och när flugan flöt över området där jag anat djuphåla så small det på vid första kastet, det var ett rejält påslag och vattnet yrde kring flugan. Det var grov harr som bestämt satte av nedströms och drog ut en hel del lina innan den gick ner och ställde sig på djupet, trilskades lite, tjurade och gick sedan stretandes snett uppströms, stretandes såsom grova harrar stretar. När fisken varsamt håvades såg jag hur dess mörka kropp glänste i solen, fenornas färgskiftningar i kanterna glödde i det klara vattnet.

Det var ändå en ganska kort drillning med tanke på harrens storlek och så var det många gånger under vår tur, grov fisk som kroknade efter bara några minuter, kanske var dom loja efter sommarens frossande, augustifeta.

Nu följde ett magiskt fiske vid stenen, det var 100% påslag vid varje kast och de gånger jag provade att stripa flugan precis över hålan så var det grövre harr som gick på flugan och hårdare än när flugan flöt fritt över gropen.

Det var fisk på flugan varje kast fler än tio gånger i rad, vissa missade jag men varje gång flugan gick över gropen så steg en harr och plaskade på. Jag stortrivdes där vid stenarna såklart, tog en paus, njöt, gick och hämtade kameran som jag ställde på stenen bredvid. Satte mig ner och kastade ut grejorna än en gång när kameran rullade, plask så satt ännu en fin harr och jag kunde sittande på den solvarma stenen ta hem och håva ännu en av strömmens drottningar. Glänsande utav beckolja och högröd i fejset stod jag där ensam med harrarna och skrattade högt. Det var bra fiske där uppe.

Sedan mattades gropen av och det smällde inte på lika ofta, jag var ändå mer än nöjd och avslutade fisket med en kaffe på stenen innan jag traskade vidare längs jokken.

Det blev en lång stunds mellanmål och skitsnack en bit uppströms vid sträckans början, jag hade berättat alla detaljer om stenen, gropen och stripande klinkhammers för brormin, hotar honom med spöstraff om han inte masar sig dit och tar några.

Efter en timma kom han tillbaks med dagens största leende.

-Bra va?

-Episkt!

Det behövdes inga fler ord, vi hade båda delat gropens magi och fått njuta av osannolikt bra ensamhetsfiske vid en utav jokkens alla fantastiska ställen.

Vi avslutade där, stängde dagens fiske på bästa sätt, jag drog åt mina plumsiga vadarkängor lite extra för kvällens vandring tillbaks till lägret. Vilken dag.

Det är den femte augusti och Stora Mårran kommer

När vi tinat upp efter den frostiga natten och när Stora Mårran övergett sandåsen så var det dags för brunch innan lägret skulle rivas och packas ner i ryggorna. Det var såklart alldeles för mycket prylar som skulle släpas mot läger två.

Planen var att börja vandringen efter lunch så att vi inte skulle behöva gå hela dagen i stekande sol, sedan stanna och fiska lite i stora selet och vada över strax nedströms.

Vi insåg dock att med den respektabla vikten på ryggen så är det nog bättre att knalla på och ta fisket vid läger två istället då vi inte riktigt visste hur terrängen såg ut och hur lång tid det skulle ta. På GPSen var det ett par raka streck och 8km fågelvägen.

Vi var tvungna att hitta det perfekta stället för att vada över till andra sidan jokken och helst på ett ställe där terrängen inte var tjock utav manshög vide.

Med ångest över att lämna drömjokken kunde vi tillslut knäppa ryggsäckarna och det var precis så jag orkar lyfta upp säcken när den skulle på!

Hur skulle jag klara av det här vansinnet som vi hade framför oss!!!

Varför inte en kanot och harmoniskt, utan en svettpärla, glida tyst nedströms kilometer efter kilometer…

Vi gick med spänstiga ben och gott humör på ATV-vägen längs med sandåsen och hoppades starkt på att en liten same skulle komma fräsande med sin sexhjuling och erbjuda oss skjuts nedströms…

Svettiga passerade vi ändå ganska smärtfritt det fina sandselet efter någon kilometer och konstaterade att motsatta sidan var sank med tät vide så det var bara att knalla vidare och allteftersom blev det mer sankmark och mer vide på vår sida.

Säcken kändes tyngre och tyngre och skjortan var redan mättat med svett och djungeloljan rann i ansiktet på oss och knotten svärmade.

Vi kom sedan ner till selet där vi lunchat tidigare och det var befriande att tjonga av sig ryggan och vila lite. Det blev att dra på vadarna utanpå vandringsbyxorna och så ner i vadarkängorna. Vi provade att vada över jokken och gjorde bedömningen att vi med goda chanser kunde vada över med ryggorna vid strömnacken utan större risk för plums.

Brormin hängde på sig ryggan och jag gick snett bakom utan rygga som stöd åt honom utifall han skulle halka och tappa balansen men allt gick bra och vi tog oss över torrskodda.

Tillbaks i vandrarkängorna hade vi nu stiglös fjällterräng framför oss upp mot åsen där den omärkta vandringsleden skulle erbjuda oss ett par kilometer bekväm vandring tills vi skulle vika skarpt norrut mot en bäck som i sin tur skulle leda oss ner till jokken.

Vi fick på oss ryggorna och avståndet upp till åsen var inte så fjärran, ungefär två kilometer bort borde vandringsleden slingra sig fram bland fjällbjörkarna där uppe.

När vi väl kom upp på åsen sa jag alltför hurtigt till brormin:

-Nu borde det inte vara mer än typ hundra meter kvar till leden!

Jag snabbkollade sedan GPSen och ser att vi inte alls hade gått några två kilometer utan bara åttahundra meter. Hur var det möjligt…

Med fasa insåg jag att de åtta kilometrarna jag lagt ut med raka streck på GPSen i verklighetens fjällterräng kanske var det dubbla längs vår stapplande vandring.

Där uppe på åsen såg vi norröver ännu en ås där vi anade vandringsleden, eller…

Det var bara att förtränga den mentala svackan och knalla på upp till nästa ås – och vidare.

Framme vid vandringsleden/stigen, svettiga som grisar, blev det energirik torrmatslunch bland en miljon hungriga mygg och knott. Energitillskottet var välbehövt och vandringen på stigen var sååå mycket lättare än i terrängen så strax hade vi avverkat ett par kilometer och det blev dags att kliva ut i skiten igen.

Här var det stenigt med otrevliga hålor mellan stenarna och det tog dels på krafterna att planera varje steg för att inte trampa fel, men det gick också väldigt långsamt – en evig hinderbana, oändlig.

På avstånd såg vi en vacker fjällräv som jagade sork ute på en mosse medan vi klunkade jokkvatten i värmen och spanade efter bäcken som vi tycktes ana på avstånd. Vi såg också jokken långt borta i fjärran och äntligen kändes det som att vi hade målet inom räckhåll.

Terrängen de sista kilometrarna var rent ut sagt för jävlig med sankmark och storsten om vartannat där ogenomträngliga videsnår förpestade vår tillvaro. Jag kände att varje steg var en ansträngning och hur trött jag var i ben och vrister, varje steg kändes ostadigt.

Vi såg jokken några hundra meter bort där vi stod på en höjd och pustade ut. Stirrade på terrängen och tittade tomt på varandra. Vad var det här!

Upphämtning med helikoptern hade bestämts vid bäckens utlopp i jokken och vi hade då tänkt att tälta på samma ställe vid lagom avstånd från vattnet.

Allt såg bra ut på kartan.

Nu skådade vi över sankmark med hög vide överallt. Videt sträckte sig ända ner till vattnet och hängde ut över jokken som visade sig vara bråddjup. Bäcken var avgrundsdjup och omöjlig att vara över så vi kunde inte slå läger på motsatta sidan där det såg ut att vara fast mark. Blodsockret var lågt och vi var båda helt slut efter den sjuka sextimmarsvandringen på sjutton kilometer. Mentalt var det en rejäl svacka när vi insåg att hela helvetespromenaden hade tagit oss till en sumpmark där vi inte kunde hitta någonstans att slå upp tältet, ingenstans där helikoptern kan landa och videbuskarna gjorde det nästintill omöjligt att fiska jokken.

Från paradiset till detta!

Jag daskade ner ryggan och i frustration stampade jag iväg nedströms jokken för att hitta tältplats. Snart skulle det skymma och tälten måste upp.

En bit nedströms såg jag ändå lite stenar ute i jokken, jag rundade några videsnår och såg sedan att det fanns några fina ställen att fiska, skönt ändå.

Efter allt irrande så insåg vi att enda stället för en okej tältplats var på den höjd som låg ett par hundra meter ifrån jokken och när vi kom upp dit så såg vi med glädje en stor ring med ett H i mitten. Tälten sattes snabbt upp och sedan hämtade vi vatten (kryddat med några bäcksländenymfer) i en tioliters dry-bag så att vi slapp att springa upp och ner efter vatten genom de satans videbuskarna.

Sjätte augusti och allt tar slut

Det var en mulen morgon med något byig vind som svepte över jokkens små sel. Mycket sparsam aktivitet när det gäller insekter och vaken var få ute på det lilla selet. Jag var säker på att det skulle gå fisk längs strandkanten på selet där viden hänger ut, det bara måste finnas fisk där inbillade jag mig…

Nedströms böjen blev selet blir till en liten nacke och jag fiskade mig försiktigt uppströms, mumsade lite nötblandning och spanade efter vak. Svårt att klura ut harrens framfart i det lugna selet när det var så få vak men jag lade försiktigt ut resterna utav klinkhammern och väntade spänt. Dom fanns ju där nere.

Kastade ut lite längre.

Väntade.

Lugnt och fint kom harren upp och gapade glupskt över flugan, krokades snyggt och gjorde ett par rusningar utav överraskning och frustration, ett litet hopp och djupdyk innan håven gav harren en stunds vila innan den piggt kunde simma tillbaks till friheten igen.

Fisket kunde inte jämföras med tidigare dagars drömfiske men jokken höll fin harr även om de till antalet inte kunde jämföras med vad vi vant oss vid de senaste dagarna.

På eftermiddagen drog det in lite tyngre moln och vi fick lite friskt regnstänk innan det klarnade upp och blev lite ljusare med mindre vind på kvällen.

I en böj gick djupfåran längs samma sida där jag siatt på huk i viden och såg små små försiktiga vak en bit uppströms. Jag plockade fram en liten vacker kläckare som Alexander Gullstrand bundit och den fick äran att ersätta det som en gång varit en olivfärgad och mycket framgångsrik klinkhammer. Det svepte in en lätt vindby och jag passade på att lägga ut kläckaren då ytan krusades lätt utav vinden så att inte harren skulle spookas. Snart låg ytan helt tyst och blank igen, jag såg ett till utav de där fina och försiktiga vaken, nu en bit uppströms flugan, det tog endast några få sekunder utav stillhet innan jag såg hur harren i slowmotion, mycket försiktigt, tänjde ytspänningen och smuttade i sig kläckaren, jag väntade ett litet tag och höjde spöt samtidigt som harren head-n-tailade nedåt och jag kunde känna hur kroken satte sig perfekt i harrens mungipa. Det blev härlig spöböj och rejäl tyngd som stretchade tafsen när fisken rusade, nästan likt en öring, fram och tillbaks i selet. Det var en otroligt mörk och smällfet harr på knappa kilot som förgyllt dagen – och tänk att det gick att ta fisk på annat än klinkhammer.

När jag drog igen tältet för kvällen hade molnen dragit in över oss, lägret var förberett för att smidigt rivas i morgon då vi skulle lyftas ut från den norra triangeln och det fantastiska fisket som vi haft ynnesten att uppleva.

Vi måste ta hand om vår vildmark och miljö, ge våra efterkommande samma fantastiska möjligheter till naturupplevelser och ekologisk mångfald.

Vilket utomordentligt skitfiske vi hade!

J´s Beef-Jerky

  • 850gram nötrulle
  • 5 tsk salt
  • 1 tsk chiliflakes
  • 2 msk japansk soja
  • 2 msk worcestershiresås
  • 1 msk rörsocker

Strimla rullen i 1x10cm strimlor. Blanda alla ingredienser i en påse och låt stå i kylen 6 dygn minst. Torka av köttet med hushållspapper och rök på galler i 70 grader ca 5 timmar.(köttet skall bli torrt, rökt och tillagat) Jag har också rökt det i webergrillen med röklåda och sedan satt in det i ugnen på 70 grader men se till att få ut fukten ur ugnen. Sedan är det bara att svalna och vakumförpacka.



Klockan är 22.30 och det vakar vid Jönsholmen.

Flugfiske 2019 Posted on tis, juli 30, 2019 20:45:04

Den 6 juli

Glassbaren i Bräcke serverar oss två strutar utav sveriges bästa glass.

Där i glassbarens gräddiga salonger serveras inte bara SM-guldglass utan på väggarna visas några utav fotograf Leif Millings härliga bilder. Han har det gött i Gimdalen Leif, fotar, fiskar och kåserar.

När SM-glassen lagt sig tillrätta åkte vi förbi Idsjöströmmen, klockan var vid niotiden och det var en ljus sommarkväll, något kylig. Vid bron kläckte hela spektrumet utav sländor. Där fanns forssländor i alla otänkbara kulörer, bäcksländor och danicor tillsammans med nattsländor i olika storlekar och vi beskådade naturens uppvisning med glädje inför våra två dagars harrfiske.

Köket är fyllt utav stekos då jag står och snurrar ett par fettsprängda bitar ifrån en bättre mjölkko i gjutjärnspannan som är upphettad tills den blivit vit. Vitvarm panna och rikligt med fett ger viss rökutveckling, så också idag på Kullagården.

Dörren öppnas och in kliver herr Milling;

-Jaha ja, det luktade gourmander lång väg i bygden och här står ni rödmosiga i oset, men jag ville bara kolla så att huset inte stod i lågor, man vet aldrig med gourmander. Det där ser bra ut pojkar, synd att man är späckad och stinn utav fransk gäddstuvning.

Mjölkkon transcherades och sköljdes ner med en flaska rödpang och på Millings inrådan stegade vi upp genom byn till Kajsahåle för att insupa Gimdalsatmosfären till fullo. Det blev en härlig start på vår lilla fiskeresa.

Lars-Åke tar emot oss i fiskeboden och förkunnar att vi kommit precis rätt i tid (09.01), för nu kommer insektslivet och fisket att få sig en skjuts till det bättre efter att våren och försommaren varit försenad med flera veckor.

Morgonen bjöd på stilla sommardimma med fin regnspray, tyvärr med understöd utav frisk nordvästlig vind som drog ned temperaturen och trivselfaktorn betydligt.
Vi kryper i vadardräkterna och traskar ner till Bäverhyddan där strömmen vidgar och lugnar ner sig något med några större stenar som sticker upp brukar sträckan alltid ge fina stunder även om det vid normalt vattenflöde är ganska djupt och knepigt att vada. Det drillas ett par normalstora harrar men det är långt ifrån någon vakfest och det är glest mellan sländorna. Långsamt fiskar vi oss nedströms mot Jönsholmen där det blir fikapaus och westrinande.

Timmarna går och någon småharr återsätts och det blir nog fler kåsor kaffe än landade fiskar till antalet, vilket är helt okej men man saknar ju allt det som Idjsöströmmen kan bjuda på när man sitter där med varmt kaffe och förväntansfulla blickar sveper över vattenytan.

Fisket dag två är aningen bättre men liknande, trögt med sporadiska vak och man får jaga fisk. Nere vid Jönsholmen stjälper vi på seneftermiddagen av oss våra väskor med nattamat och jag kliver ut mot djupströmmen där jag tar en paus för att invänta vak. Strax nedströms en större sten ser jag en harr vaka för andra gången och jag sveper ut min gråa strömslända några meter uppströms vaket och kan se hur harren glufsar i sig flugan varpå jag sträcker tafsen och känner att det är en av strömmens många 40 centimetare. Plötsligt gör den en oväntad rusning förbi mig uppströms med raketfart, den känns plötsligt tyngre och rusningarna liknar inte en harrs. Ett par rusningar till och jag har den en bit nedtröms och känner hur den går upp mot utan snabbt. Jag skymtar en enorm kropp och utbrister:
-MONSTER!
Sedan tröttnar den och jag kan få upp harren till ytan och där kommer den slutkörda 40 centimetaren snällt in i håven… Halva harren är svårt sargad och skinnet avslitet på stora delar av ena sidan. Det är tydligt att gäddan varit framme och tuggat harr. Ingen bra kväll för 40 centimetaren – Min fluga i läppen och storgäddan i stjärten, kanske blev den några centimeter längre ikväll.
Det är gott om gädda i strömmen, samma kväll åkte ett gäng frassar hemåt efter några dagars fiske – bland annat tog de upp fem stycken gäddor i 4-7 kilosklassen som klubbats (i samråd med Lars-Åke) och blev till fransk gäddstuvning kryddad med lite dijonsenap och en hel del flashabou.

Det var oväntat trögt fiske, speciellt efter Lars-Åkes tankar om att det skulle lossna just nu så kändes det lite nedstämt. Det kan ju mycket väl vara en kombination utav att allt varit sent i sommar samt förra årets väldiga värmebölja. Vi vet ju att mycket fisk har gått åt efter värmen och de låga vattenstånden förra sommaren, svampangrepp blev också vanligare och påverkade bestånden.

Kalendern visar 9 juli

Det är tretton grader i vattnet och femtionio centimeter över normalt vattenflöde. Varmare väder än tidigare, inget regn med måttlig vind och vi har två härliga dagar utefter gul sträcka i Stavreströmmen som väntar på oss.

”Stavre är Stavre”

Gul sträcka är väl ingen större naturupplevelse med järnvägsbron och E16 som korsar strömmen strax uppströms bryggan och spången vid kanalen. Nedströms kanalen är ju annars gul sträcka otroligt vacker och det mittersta vindskyddet på gul sträcka bjuder på en underbar utsikt. Synd bara att det är så sällan just den delen levererar bra fiske då det krävs högt vattenstånd.

Första dagen blir det lunchfiske uppe på sjönacken. Det är jag och brormin tillsammans med två fiskare på andra sidan som fiskar av nacken. Det kläcker gröna bäcksländor i ganska stora mängder, vindbyarna sveper dom ut över sjön men det är hela tiden fullt med äggläggande sländor över nacken, extremt få vak trots den massiva och mångkulturella insektsaktiviteten.

Bruna Danicor kommer flytande utan att en enda fisk går upp, det känns förbryllande.

Värmen stiger och kläckningarna fortsätter, redan nu kan man föreställa sig kvällens spinnerfall med bombastisk vakfest av gulfet stavre-öring.

Jag får ett oväntat påslag när jag står och fiskar blint över nacken, det är en silverblank öring som ger mig en kort kamp innan jag själv trasslar med löslinan och ger lite slack så att jag tappar den.

Vi tar mod till oss och korsar den så gott som raserade gångbron över strömmen, det gungar men den bär oss utan problem, här borde det kanske finnas utrymmer för lite renovering kan man tycka.

Vi doppar flugorna där det brukar stå fisk och mycket riktigt så smäller en knappt kilosöring på min torris, det blir en kort kamp och återsättande, men fisk är fisk och det var ändå skönt att kunna lura upp en rackare ur hålan.

Vi lunchar vid sjönacken, spanar efter vak och studerar andra fiskares olycka, inte ens läskiga nymfer och streamers hjälper verkar det som, vilket alltid tröstar.

Är strömmen död. Har fisken lärt sig att det medför svampangrepp om man badar i ån om sommaren. Frågetecknen hopar sig.

Vi går nedströms mot spången och kan inte göra annat än att lufsa upp på bron och spana ner i den klara strömmen, man ser alltid fisk därifrån.
Inte idag.

Kanske är det ögonen som sviker mig men jag har investerat i superskarpa och svindyra fiskeglasögon med patenterad Super-Duper-Nano-ChromaPop-Lens-Technology så jag borde ha sett dom. Jag har alltid sett dom tidigare ifrån bron.
Vi nöter ett tag ifrån den natursköna stenmuren och spången men ser inte ens antydan till vak eller fisk varpå vi tröttnar på det sorgliga blindkastandet och lommar upp till Gimårasten för att trycka ner lite älgkött och översaltae pommes.
-Va, inga älgburgare?
Vad är det som händer med vår värld. Inga vak och nu inga älgburgare! Är det också en följd utav förra sommaren…

Dåsiga i solen utav öringfeber och flottiga burgare spanar vi ifrån våra brassestolar och ser de andra sex fiskarna med gult kort i handen irrandes i panik mellan sjönacken och spången, vilsna med öringfrossa i den ljumma sommarkvällen. Ingen vacker syn.

Efter middagen blir det spångpromenad nedströms längs med gul sträcka.
Lars-Åkes nya spång utmed Idsjöströmmen är härligt stum om man jämför med Stavre-spången, men här är den bredare. Jag föredrar den stumma och smala.
Personligen tycker jag att spången är en vildmarksdödare utan dess like. Visst, det är svårt att kalla området kring Stavre för vildmark, men längs grön sträcka kan man faktiskt inbilla sig att man är långt långt ifrån allt och alla, om den där spången inte låg där då 😉 Om tjugo år kommer jag att ha en annan åsikt, då propsar jag nog för rullator-bred spång istället. Att göra vatten som Stavreströmmen tillgänglig för alla är ju faktiskt toppen så spånga på bara! Och med det sagt en känga till den som har skruvat fast bänken på bryggan som omöjliggör framkomlighet med rullator eller rullstol – Ta bort bänkjäveln! (Jag tror att det är trafikverkets brygga)

Några hundra meters rask spångpromenad från informationstavlan och första vindskyddet kommer man ner till den lugna och breda strömsträckan innan böjen mot dammen. Här ligger ett vindskydd med bord som ger en härlig vy över strömmen i kvällssolen. Det ser bra ut här men det krävs mer vatten för att fisken skall stå över den ljusa stenbottnen i det relativt stilla vattnet. Vi får sällskap utav Petri som är kontrollant och vi spånar om varför fisket är så nyckfullt när allt verkar vara på plats.

Det blir lite fiske ovanför den före detta dammen vid slutet på gul sträcka, där är det stenigare och fler ståndplatser. Vi ser något enstaka vak och brormin har ett påslag men annars är det lugnt och stilla.

Kvällen avslutas med några samtal och blindkastande uppe vid spången. Vi får höra att sjönacken inte ger något trots att det fortfarande flyter danicor och bäcksländor men inte några vakande harrar eller öringar. Spöklik ligger strömmen blank i natten. Klockan blir midnatt och cigarren slocknar, bullshoten är slut i thermosen och vi traskar hemåt med sänkta huvuden och rynkor i pannorna.
I morgon blir det bra!

Det är den 10 juli

En ny dag gryr full utav möjligheter till drömfiske efter Stavres grova öring. Nu jävlar!

Vi börjar på nackens bortre sida, det är lugnt. Det är färre vak än gårdagen, svårt att tro men så är det. Vi lunchar och förser sjönacken med några kast då och då, jag får ett blint påslag och missar krokningen, verkade vara en hungrig harr. Det ger energi till några extra kast men helt utan resultat. Jag får i alla fall möjlighet att vänja mig vid mitt nya härliga Helios-spö.

Brormin kniper en harr i poolen som alltid ger fisk, själv orkar jag inte gå dit, det gills lixom inte att ta fisk där 😉

Förmiddagen går och det blir lunch på Gimårasten, jag köper en knippe Bradshaws Fancy´s för turen till Sandåslandet. Tänkte jag skulle binda upp Fegis-varianten och jämföra effektiviteten med originalet.
Det blir snack på bryggan och fiske från muren i solgasset, men helt utan något att kasta på. Bäcksländekläckningarna är ett sommarminne blott och inte en danica i sikte. Några kåsor kaffe senare inser vi att det är lika gott att pilla ned spödelarna i tuberna och åka hemåt.

Tajt Lajns