Det har alltid varit så, och jag är övertygad om att det inte kommer att förändras – besvikelsen av att inte få fisk när man fiskar.
Där är jag nog inte unik i mitt tycke. Till och med min kära vän Foto-Micke håller med mig. Hans förståelse för mitt fiske visar dock gränser och vi kommer till det längre fram. Jag har berört ämnet med torrflugefiskets överlägsenhet och självklarheten att återsätta fisk men jag tänkte försöka se tillbaks på min egna krokiga väg på fiskestigen från degmetare i Åmålsån till ”catch & release – torrflugepuritan”.
Mina första sju år bestod av uppväxt och fostran i Uddevalla på bästkusten. Salta stänk och kala klippor. Kasta tunga saker i motvind från de hala klipporna var aldrig något jag fastnade för trots alla goa historier om grov torsk och makrillstim som fick vattnet att koka. Vi flyttade från Uddevalla innan jag hann bli riktig saltvattenkrabba.
Som liten var naturligtvis somrarna långa och varma med massor av äventyr i Dalsländska och Värmländska skogar, närheten till vattnet (Vänern) och egen plasteka förgyllde sommarloven. Sportfisket blev en naturlig del av sommar och lov.
Jag kommer ihåg när pappa tog med mig och sitt röda ABU spö till Vänerns strand vid Åmål. Vi hade köpt en Droppen gummifisk och stod och kastade vid stenarna, många kast blev det men helt utan resultat. Kunde spinnfiske fånga fisk?
Spinnfiske och mete, från brygga och båt. Reflex-spinnare och lövmask som gav massor av gädda, abborre, mört och braxen. Att äta fisken, nej det var att fånga som var grejen. Som småskolegrabb minns jag hur kusin Leif och jag radade upp mört, löja och annan vitfisk på bryggan. Troféerna låg stinkande på rad i storleksordning och gassade i den varma sommarsolen. Pappa Hans blev upprörd över vår utrotning av någon oförståelig anledning. Catch and release var inte påfunnet och skulle så ha varit fallet var vi nog inte mottagliga för att förstå. Precis som Foto-Micke.
Åren gick och skräpfisken började tappa status även hos oss. Vi gick ifrån degfiskandet efter löja i Åmålsån och abborren blev nu vårt primärmål. Metet med lövmask var fortfarande den enkla vägen till fångst, även om det innebar en hel del slemmig vitfisk tills abborren landades. Min vän Cörwen introducerade mete med levande agn – kuva (Elritsa). Detta innebar ett moment utav förfiske efter kuva med hjälp av håv eller vinflaska med kupad botten där det gjordes ett litet hål. Att punktera en tjock vinflaska utan verktyg gav många krossade flaskor och då föräldrarna inte drack var flasktillgången begränsad. Otåligheten av att komma ut i båten och fiska gjorde att agn med kuva inte blev långvarigt.
På den här tiden var Napp och Nytt samt Arne Bromans kåserier vår källa till inspiration och tips, ja i alla fall min. Arnes berättelser fick fiskevärlden att växa och kusin Leif blev snabbt trött på mitt tjat om Arnes historier och praxis, men det gav också härliga stunder av triumf när Arnes tips fungerade och jag kunde reta kusinen lite extra. Senast härom året kunde jag inte motstå frestelsen att posta en av Arnes böcker till kusin Leif på födelsedagen med en glad fiskehälsning, mycket uppskattat.
Dock får väl erkännas att när jag under några varma dagar övertygade kusin Leif om att vi endast skulle ta med metspö utan vare sig kuva eller mask. Tricket var att agna med aluminiumfolie, jajamensan, minst lika fångstgivande som en knippe sprattlande lövmask. Not. Där sjönk Arnes gloria djupare än våra flöten och Leif påminner mig än idag om fadäsen.
Metet hade sina stunder. Som vid pålarna den där julikvällen. En bredflinande Örjan i fören som dissekerade en fet braxen i jakt på intressant maginnehåll samtidigt som hans top-of-the-line flöte dyker snabbt och bestämt. Efter en evighetslång kamp bärgade vi en svulstigt fet sutare som kvalade in för en ABU-nål av bortglömd valör.
Kamera fanns inte till hands och vi kom på iden att frysa ner den stora tills kameran var riggad och vi kunde ta bilderna och skicka in till ABU. Nu blev det ingen nål för Örjan då hans ömma moder efter en härdsmälta i deras frys några månader senare upptäckte den stinkande gulingen och förpassade den kvickt till sopsäcken. Inte kunde hon ana att det var Örjans rekordfisk som doldes i sörjan.
Pålarna blev sutarstället och jag själv krokade en i nästan samma storlek, dock klarade min utrustning inte av tyngden, linan brast efter lång kamp varpå min ABU-nål försvann djupt i Vänern. Dagen efter gick månadspengen till en håv på Järna i Grums.
Sedan kom spinnfisket med haspelrulle att uppta mer och mer fisketid. Det var fritt från sökande efter mask eller fiskande efter kuva, det gav alltid ”ädel fisk” såsom gädda och abborre. Det var riktigt fiske. Arne Broman var nu nästan bortglömd.
Med spinnfisket kom också idén om tidigt morgonfiske. Kanske var det våra fäder som indoktrinerade oss att fisket kunde vara magiskt tidig morgon, men det skulle vara TIDIGT. Förmodligen var detta ett sätt att få upp oss ur sänghalmen och inget annat. Med jämna mellanrum ställdes klockorna på 5. Dock bara när Napp och Nytts kalender visade bra fiske. Man kunde ju inte slösa tidig morgon och chansa när bibeln avrådde. Många gånger torkade man daggen av sadeln på farmors gamla cykel, spände fast bensintanken på pakethållaren och trampade ner till viken. Solen stod lågt och dimman låg tät över den spegelblanka viken. Morgonen hade tystnad och magi, hoppet fanns alltid där. Visst landades det morgongädda som sedan skänktes till glada farbror Sjögren. Men oftast var dom tidiga mornarna en besvikelse, aldrig var det riktigt bra, aldrig nådde den magiska morgonen upp till det givande kvällsfisket. Här visar tack och lov torrflugfisket samma mönster. Men de tidiga mornarna gav ändå tillbaks sköna upplevelser av annan kaliber än kvällsfisket. Kanske anade man omedvetet redan här att det finns andra värden i fisket än fisket i sig själv.
Spinnfisket fick sin bekräftelse som överlägset metet sommaren 83.
Det var vid kusin Leifs lantställe i en annan del av Värmland.
Plötsligt en dag fick Leif storhetsvansinne. Han skulle bräcka fisket hos oss med fisket vid hans lilla sjö där dom hade stugan. Det kom den ena historien efter den andra under en och samma sommarvecka. Ofantliga mängder abborre och gös drogs upp med spinnspö. Efter Leifs typ åttonde skrythistoria packade jag fiskeprylarna och tvingade far att snabbast möjligt köra mig för att syna kusinens rövarhistorier.
Än idag ter sig fisket den sommaren som magiskt. Jag har svårt att tänka mig hur man kan få fler abborrar per timma någonstans än vad vi öste upp i båten den sommaren. Ett par timmar ute på sjön och sedan var man trött på att kroka av abborre, vi landade lätt varsin abborre per 2 minuter, det gick aldrig mer än ett par kast utan fisk, och detta under flera veckor. Aldrig har väl någon rensat så mycket abborre en sommar som vi.
Sommaren efter drabbades sjön av någon slags pest och bara minnet finns kvar.
Efter detta var spinnfisket givet och nu handlade det mer om storleken. Man höll på att växa upp.
Kusin Leif kom plötsligt dragande med ett Arjon spö. Ett riktigt flugspö med mystiskt namn. Det fanns på sin höjd ett par sidor i Napp och Nytt om flugfiske. Endast ett par spön att fanns välja på. Och så var det inte fiske 1, 2, 3 och 4 utan något som hette AFTM… Mystiken var omfattande. Kan inte minnas att jag såg Leif fiska med Arjon-spöt, men han hade något jag inte hade. Först de magiska veckorna i sjön och nu kom detta.
Något år senare i årskurs 7 på Norrtullsskolan kunde man välja ”fritt valt ämne” och bland valen fanns flugfiske. För mig och fiskekompisen Örjan var valet självklart. Gympalärare Grendler stod skäggig vid städet och nu skulle vi invigas. Det bands några red-tag kommer jag ihåg. Grendler mystifierade det hela och crescendot var lika stort som hålen i hans strumpor när vi på vårkanten skulle ut till ett tjärn och pröva våra tingestar. Flugspön var det inte tal på, det var spinnfluga som var modellen. Spöregn och iskallt var det oxå. Ingen fick minsta fisk men vi hade den bästa lektionen på länge. Det fanns bergis inte ens fisk i sjön.
Spinnflugefisket fortsatte vid närbelägna Ängebytjärnen där de första regnbågarna landades. Ädelfisk. Detta var ett nytt sätt att fiska på och regnbågens kämparanda gav mersmak. Här var det också en tillbakagång i mängden fisk som landades, men man fick hellre en regnbåge på spinnfluga i spöregn än 10 abborrar på mask en solig dag. Inställningen till fisket förändrades.
Efter något år vid Ängebytjärnen lurade kusin Leif på mig sitt gamla Arjonspö.
Jag tror jag testade det en eller två gånger vid tjärnet utan större framgång. Sedan avtog fisket och andra intressen tog vid så spöt blev liggande i väntan på att jag skulle mogna.
Allt har sin tid. Det var först 20 år efter jag investerat dyra pengar på Arjon spöt som jag såg det ligga i garaget med spröd lina. Grendlers red-tag satt luggsliten i det torra korkhandtaget och väntade troget. Arjon-spöt kallade på mig. Jag var mogen och Grendler var död. Länge leve flugfisket.
Bloggläsaren vet att jag föredrar torrfluga varje dag framför något annat. Bättre att inte få fisk på torrfluga än att inte få fisk på annat sätt.
Det är dom sista två åren som fått mig att fiska torrt till 98%.
Är det uppgivenhet som tagit mig hit. Är det mina brister som flugfiskare och insikten att jag inte kommer lyckas få stora mängder fisk som gjort att jag istället söker det omöjliga, ett slags självplågeri. Jag vet inte.
Förståelsen kan ofta vara minimal från andra, som Foto-Micke. Att bara fiska torrt när man vet att möjligheterna är mycket större att få fisk om man går under ytan. Och att toppa det med att släppa tillbaks det man eventuellt fångar.
Men även bland fiskare kan förståelsen vara sådär. Och jag måste erkänna att i början när man tog upp flugfisket så visst var det en besvikelse när man efter en dags fiske inte fått något. Visst blev det ”panic fishing” där nymferna frenetiskt slungades blint mot eventuella ståndplatser. Fisket är så mycket mer än så och det känns ganska skönt att man nu finner ett annat lugn, ibland. Även om det naturligtvis blir små återfall med stunder av ”laxfiskariver” så märker jag själv att man kan lägga ner spöt utan att göra det där ”sista kastet”. Att Westrina lite. Brasfiske. Att sätta tillbaks fisken är självklart.
Foto-Micke ser det ungefär som att skjuta en helt perfekt bild, syna den och njuta kort och sedan radera den. För fisket i sig finns det en annan dimension, just den att det kan vara intressant att vattnet håller fisk. I en tid då öringens existens alltmer hotas är det naturligt att återsätta fisken.
”It was the biggest trout I had ever seen and I killed it quickly, but the weeks that followed I always passed that pool with a touch of sadness. There is nothing so empty as a pool without a trout, particulary when the guilt is yours.”
Ernest Schweibert
