Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Det har alltid varit så, och jag är övertygad om att det inte kommer att förändras – besvikelsen av att inte få fisk när man fiskar.

Där är jag nog inte unik i mitt tycke. Till och med min kära vän Foto-Micke håller med mig. Hans förståelse för mitt fiske visar dock gränser och vi kommer till det längre fram. Jag har berört ämnet med torrflugefiskets överlägsenhet och självklarheten att återsätta fisk men jag tänkte försöka se tillbaks på min egna krokiga väg på fiskestigen från degmetare i Åmålsån till ”catch & release – torrflugepuritan”.

Mina första sju år bestod av uppväxt och fostran i Uddevalla på bästkusten. Salta stänk och kala klippor. Kasta tunga saker i motvind från de hala klipporna var aldrig något jag fastnade för trots alla goa historier om grov torsk och makrillstim som fick vattnet att koka. Vi flyttade från Uddevalla innan jag hann bli riktig saltvattenkrabba.

Som liten var naturligtvis somrarna långa och varma med massor av äventyr i Dalsländska och Värmländska skogar, närheten till vattnet (Vänern) och egen plasteka förgyllde sommarloven. Sportfisket blev en naturlig del av sommar och lov.

Jag kommer ihåg när pappa tog med mig och sitt röda ABU spö till Vänerns strand vid Åmål. Vi hade köpt en Droppen gummifisk och stod och kastade vid stenarna, många kast blev det men helt utan resultat. Kunde spinnfiske fånga fisk?

Spinnfiske och mete, från brygga och båt. Reflex-spinnare och lövmask som gav massor av gädda, abborre, mört och braxen. Att äta fisken, nej det var att fånga som var grejen. Som småskolegrabb minns jag hur kusin Leif och jag radade upp mört, löja och annan vitfisk på bryggan. Troféerna låg stinkande på rad i storleksordning och gassade i den varma sommarsolen. Pappa Hans blev upprörd över vår utrotning av någon oförståelig anledning. Catch and release var inte påfunnet och skulle så ha varit fallet var vi nog inte mottagliga för att förstå. Precis som Foto-Micke.

Åren gick och skräpfisken började tappa status även hos oss. Vi gick ifrån degfiskandet efter löja i Åmålsån och abborren blev nu vårt primärmål. Metet med lövmask var fortfarande den enkla vägen till fångst, även om det innebar en hel del slemmig vitfisk tills abborren landades. Min vän Cörwen introducerade mete med levande agn – kuva (Elritsa). Detta innebar ett moment utav förfiske efter kuva med hjälp av håv eller vinflaska med kupad botten där det gjordes ett litet hål. Att punktera en tjock vinflaska utan verktyg gav många krossade flaskor och då föräldrarna inte drack var flasktillgången begränsad. Otåligheten av att komma ut i båten och fiska gjorde att agn med kuva inte blev långvarigt.

På den här tiden var Napp och Nytt samt Arne Bromans kåserier vår källa till inspiration och tips, ja i alla fall min. Arnes berättelser fick fiskevärlden att växa och kusin Leif blev snabbt trött på mitt tjat om Arnes historier och praxis, men det gav också härliga stunder av triumf när Arnes tips fungerade och jag kunde reta kusinen lite extra. Senast härom året kunde jag inte motstå frestelsen att posta en av Arnes böcker till kusin Leif på födelsedagen med en glad fiskehälsning, mycket uppskattat.

Dock får väl erkännas att när jag under några varma dagar övertygade kusin Leif om att vi endast skulle ta med metspö utan vare sig kuva eller mask. Tricket var att agna med aluminiumfolie, jajamensan, minst lika fångstgivande som en knippe sprattlande lövmask. Not. Där sjönk Arnes gloria djupare än våra flöten och Leif påminner mig än idag om fadäsen.

Metet hade sina stunder. Som vid pålarna den där julikvällen. En bredflinande Örjan i fören som dissekerade en fet braxen i jakt på intressant maginnehåll samtidigt som hans top-of-the-line flöte dyker snabbt och bestämt. Efter en evighetslång kamp bärgade vi en svulstigt fet sutare som kvalade in för en ABU-nål av bortglömd valör.

Kamera fanns inte till hands och vi kom på iden att frysa ner den stora tills kameran var riggad och vi kunde ta bilderna och skicka in till ABU. Nu blev det ingen nål för Örjan då hans ömma moder efter en härdsmälta i deras frys några månader senare upptäckte den stinkande gulingen och förpassade den kvickt till sopsäcken. Inte kunde hon ana att det var Örjans rekordfisk som doldes i sörjan.

Pålarna blev sutarstället och jag själv krokade en i nästan samma storlek, dock klarade min utrustning inte av tyngden, linan brast efter lång kamp varpå min ABU-nål försvann djupt i Vänern. Dagen efter gick månadspengen till en håv på Järna i Grums.

Sedan kom spinnfisket med haspelrulle att uppta mer och mer fisketid. Det var fritt från sökande efter mask eller fiskande efter kuva, det gav alltid ”ädel fisk” såsom gädda och abborre. Det var riktigt fiske. Arne Broman var nu nästan bortglömd.

Med spinnfisket kom också idén om tidigt morgonfiske. Kanske var det våra fäder som indoktrinerade oss att fisket kunde vara magiskt tidig morgon, men det skulle vara TIDIGT. Förmodligen var detta ett sätt att få upp oss ur sänghalmen och inget annat. Med jämna mellanrum ställdes klockorna på 5. Dock bara när Napp och Nytts kalender visade bra fiske. Man kunde ju inte slösa tidig morgon och chansa när bibeln avrådde. Många gånger torkade man daggen av sadeln på farmors gamla cykel, spände fast bensintanken på pakethållaren och trampade ner till viken. Solen stod lågt och dimman låg tät över den spegelblanka viken. Morgonen hade tystnad och magi, hoppet fanns alltid där. Visst landades det morgongädda som sedan skänktes till glada farbror Sjögren. Men oftast var dom tidiga mornarna en besvikelse, aldrig var det riktigt bra, aldrig nådde den magiska morgonen upp till det givande kvällsfisket. Här visar tack och lov torrflugfisket samma mönster. Men de tidiga mornarna gav ändå tillbaks sköna upplevelser av annan kaliber än kvällsfisket. Kanske anade man omedvetet redan här att det finns andra värden i fisket än fisket i sig själv.

Spinnfisket fick sin bekräftelse som överlägset metet sommaren 83.

Det var vid kusin Leifs lantställe i en annan del av Värmland.

Plötsligt en dag fick Leif storhetsvansinne. Han skulle bräcka fisket hos oss med fisket vid hans lilla sjö där dom hade stugan. Det kom den ena historien efter den andra under en och samma sommarvecka. Ofantliga mängder abborre och gös drogs upp med spinnspö. Efter Leifs typ åttonde skrythistoria packade jag fiskeprylarna och tvingade far att snabbast möjligt köra mig för att syna kusinens rövarhistorier.

Än idag ter sig fisket den sommaren som magiskt. Jag har svårt att tänka mig hur man kan få fler abborrar per timma någonstans än vad vi öste upp i båten den sommaren. Ett par timmar ute på sjön och sedan var man trött på att kroka av abborre, vi landade lätt varsin abborre per 2 minuter, det gick aldrig mer än ett par kast utan fisk, och detta under flera veckor. Aldrig har väl någon rensat så mycket abborre en sommar som vi.

Sommaren efter drabbades sjön av någon slags pest och bara minnet finns kvar.

Efter detta var spinnfisket givet och nu handlade det mer om storleken. Man höll på att växa upp.

Kusin Leif kom plötsligt dragande med ett Arjon spö. Ett riktigt flugspö med mystiskt namn. Det fanns på sin höjd ett par sidor i Napp och Nytt om flugfiske. Endast ett par spön att fanns välja på. Och så var det inte fiske 1, 2, 3 och 4 utan något som hette AFTM… Mystiken var omfattande. Kan inte minnas att jag såg Leif fiska med Arjon-spöt, men han hade något jag inte hade. Först de magiska veckorna i sjön och nu kom detta.

Något år senare i årskurs 7 på Norrtullsskolan kunde man välja ”fritt valt ämne” och bland valen fanns flugfiske. För mig och fiskekompisen Örjan var valet självklart. Gympalärare Grendler stod skäggig vid städet och nu skulle vi invigas. Det bands några red-tag kommer jag ihåg. Grendler mystifierade det hela och crescendot var lika stort som hålen i hans strumpor när vi på vårkanten skulle ut till ett tjärn och pröva våra tingestar. Flugspön var det inte tal på, det var spinnfluga som var modellen. Spöregn och iskallt var det oxå. Ingen fick minsta fisk men vi hade den bästa lektionen på länge. Det fanns bergis inte ens fisk i sjön.

Spinnflugefisket fortsatte vid närbelägna Ängebytjärnen där de första regnbågarna landades. Ädelfisk. Detta var ett nytt sätt att fiska på och regnbågens kämparanda gav mersmak. Här var det också en tillbakagång i mängden fisk som landades, men man fick hellre en regnbåge på spinnfluga i spöregn än 10 abborrar på mask en solig dag. Inställningen till fisket förändrades.

Efter något år vid Ängebytjärnen lurade kusin Leif på mig sitt gamla Arjonspö.

Jag tror jag testade det en eller två gånger vid tjärnet utan större framgång. Sedan avtog fisket och andra intressen tog vid så spöt blev liggande i väntan på att jag skulle mogna.

Allt har sin tid. Det var först 20 år efter jag investerat dyra pengar på Arjon spöt som jag såg det ligga i garaget med spröd lina. Grendlers red-tag satt luggsliten i det torra korkhandtaget och väntade troget. Arjon-spöt kallade på mig. Jag var mogen och Grendler var död. Länge leve flugfisket.

Bloggläsaren vet att jag föredrar torrfluga varje dag framför något annat. Bättre att inte få fisk på torrfluga än att inte få fisk på annat sätt.

Det är dom sista två åren som fått mig att fiska torrt till 98%.

Är det uppgivenhet som tagit mig hit. Är det mina brister som flugfiskare och insikten att jag inte kommer lyckas få stora mängder fisk som gjort att jag istället söker det omöjliga, ett slags självplågeri. Jag vet inte.

Förståelsen kan ofta vara minimal från andra, som Foto-Micke. Att bara fiska torrt när man vet att möjligheterna är mycket större att få fisk om man går under ytan. Och att toppa det med att släppa tillbaks det man eventuellt fångar.

Men även bland fiskare kan förståelsen vara sådär. Och jag måste erkänna att i början när man tog upp flugfisket så visst var det en besvikelse när man efter en dags fiske inte fått något. Visst blev det ”panic fishing” där nymferna frenetiskt slungades blint mot eventuella ståndplatser. Fisket är så mycket mer än så och det känns ganska skönt att man nu finner ett annat lugn, ibland. Även om det naturligtvis blir små återfall med stunder av ”laxfiskariver” så märker jag själv att man kan lägga ner spöt utan att göra det där ”sista kastet”. Att Westrina lite. Brasfiske. Att sätta tillbaks fisken är självklart.

Foto-Micke ser det ungefär som att skjuta en helt perfekt bild, syna den och njuta kort och sedan radera den. För fisket i sig finns det en annan dimension, just den att det kan vara intressant att vattnet håller fisk. I en tid då öringens existens alltmer hotas är det naturligt att återsätta fisken.

”It was the biggest trout I had ever seen and I killed it quickly, but the weeks that followed I always passed that pool with a touch of sadness. There is nothing so empty as a pool without a trout, particulary when the guilt is yours.”

Ernest Schweibert

Åter igen står Borrsjöån som destination denna solvarma höstdag.
Slutet på augusti och snart tränger sig nattfrosten på. Det är då fjädermyggsfisket i Lungsjöån och Borrsjöån kan vara magiskt. Nu visste vi ju att frosten inte anlänt och Jonas Hagborg efterlyser gång på gång frost i sin blogg. Vi får klara oss utan denna gång.
Fyra bilar på parkeringen vid övre bron. Ett gäng fiskar av sträckan nedanför tentipitältet samtidigt som två daggfuktiga ölburkar väntar på bänken i morgonsolen, oöppnade läskar dom. Jag stålsatte mig och lägger istället ett par försiktiga kast uppströms bron. Inte en krusning på ytan, inte en vindpust och inte ett vak.
Brormin anländer och vi traskar uppströms mot midgesträckan. Brormin upptäcker ett vak och kastar. Samtidigt inser jag det faktum att peang och linklippare har lossnat och försvunnit på vägen hit från bilen.
Förbannade pin-on-reels. Kan ingen gör nåt som funkar. En C&F ”topoftheline” enhet som släppt utan förvarning.
Jag vandrade i retur och sökte utan att finna. Noterade att den svarta SUVen var borta från parkeringen. Det kändes skönt mentalt att i hans frånvaro anklaga honom för grov peangstöld.

Det är ett tight vatten en bit uppströms bron, närmast att likna vid ett krondike. Jag såg ett försiktigt vak i en böj och gav det trettio minuter innan jag raskt gick upp till midgesträckans nedre del. En fin strömmande sträcka med hålor och stenar i skogen. Helt stilla idag. Det enda som krusades var kaffevattnet som kokade. Två norrländska årävar bekräftade att ån var lika stilla uppströms som nedströms. Vi fortsatte fika. Gjorde några spontankast utan resultat. Under vår tripp tillbaks nedströms mötte vi två andra fiskare som med nedstämd min smög omkring i det höga gräset för att inte spooka fisken…
Efter bron marscherade vi raka vägen till lurebokta, om det är action någonstans så är det där.
Stilla.
Noll aktivitet.

Solen doldes av gråa höstmoln men fortfarande var vi lyckligt befriade från någon som helst vind. Man hade tid att trixa lite med tafslängd och kastteknik för att sträcka ut tafsen lite bättre i kastet. En liten promenad nedströms för att bittert konstatera att allt var lika lungt där. Fika, gifflar och betraktelse av en stilla och tyst lurebokt utan något som helst liv.
Aaaaaaaaaa!!!
Wooooooow!!!
Hahahaaaa!!!
Plötsligt stod vi båda upp och studsade av upphetsning, kaffetkaskader slog upp ur våra kåsor, vi vrålande högt när en tvåkilos öring sköt upp och bröt ytan som en projektil i en fontän av humusfärgat vattenskum.
Det var som om naturen ackumulerat hela dagens energi och förlöst allt i detta ögonblick!
Vrålen tystnade och dansen upphörde efter ett tag, efter kanske tio minuter, vattenytan låg åter stilla och endast resterna av humus-skummet vittnade om att det faktiskt hade hänt.
Hoppet är det sista som överger en torrflugefiskare. Visst kan det ha varit så att 2-kiloskillen varit ute på simtur och sett ett mygg i storlek 18 på ytan och därav denna våldsamma attack. Så måste det varit, en bjässe på myggjakt!
Eller var det så att den jagade småfisk och att jakten gick upp i ytläge precis då han vansinnesattackerade och satte käftarna i den lilla snorgärsen…

Det tog ett tag att samla ihop kåsor och dant, det tog oxå tid att samla ihop oss själva och vi kom i diskussion om vad som egentligen skett, vad hade den jagat? Samtidigt som vi diskuterade knöt darrande fingrar på det största torra som fanns i boxarna. Något senare kunde det ses gigantiska caddies som stripades otåliga gånger över bukta utan att se antydan till liv.
Allt var åter dött.
Ett par bubblor kvar bara.
Kändes ändå härligt att få se en av borrsjöåns stora i action, bara att låta den växa till sig och ta den på torrt till kläckningarna nästa säsong.

Vi åkte hem utan att våra spön fått buga sig för borrsjöåns individer och detta kan mycket väl varit sista fiskeresan 2011. På något sätt känns året oavslutat…

Lördag 2 Juli

Vid sängkanten vankar den välfyllda ryggsäcken, otålig att komma ut på fjället spänner den sig när jag vecklar ut mig efter första natten i Gautosjö.

Egentligen kan man fråga sig hur vi hamnade här ja o brormin, det finns ju så många andra ställen… Målet var att fiska av Laisälvens strömmar, att nosa på omskrivna Veijeströmmen samt att ta ett helikopterlyft till övre Laisälvens kristallklara strömmar med ljus sandbotten och skygg öring. Låter hur najs som helst, om man bortser från vår erfarenhet att smygfiska skygg öring. Det är ju inte så att det är EN figur som slängt ur sig att öringen är skygg däruppe, nej överallt man läser om övre Laisälven så nämns detta faktum.

Det blir frukostblandning i stugan och vid elvasnåret vankar vi in hos Anders i receptionen. (Boyarderna kostar åtta kronor påsen, ett fynd, där borde han kunna ta ett högre pris). Vi gör klart för honom att vi är ute efter det vanliga – strömmande vatten för torrflugefiske. Nåbart skall det vara.

-Veije, det är inte så långt, ungefär fem kilometer.

Vi löser ett veckokort och gör iordning en lätt dagspackning för att knalla de 5.7km upp till Mellanselen i Veijeströmmen.

Nu var det inte bättre än att det denna lördag hölls stor manifestation för att rädda Arjeplogströmmarna. 200 flugfiskare, William Faulds, Leif Milling och Gunnar Westrin skulle minsann sluta upp på torget i Arjeplog denna soliga och vindstilla lördag.

Just det faktum att det var en vindstilla och solvarm dag gjorde att man svettades extra i marschen upp över Gautofjäll. Efter en timma och fyrtiofem minuter nådde vi fram till Veijeströmmen där vädret visade upp en blank ström med kläckande insekter och vakande storöring, ett vackert konstverk målade upp sig inför våra ögon, härligt.

Vi tog nu det kanske inte helt förnuftiga beslutet att inte fiska.

Våra spön fick vila i sina tuber, flugorna pusta ut ett tag till i sina askar. Öringen vakade, vi westrinade, diskuterade hur bra det skulle vara ikväll när värmen lockat fram massiva kläckningar på den spegelblanka ytan.

Istället för att stanna kvar och kasta på de stora öringarna som tumlade ute i strömmen skulle vi vandra tillbaks 5,7 kilometer för att sätta oss i bilen och sluta upp med våra andra fiskevänner i Arjeplog för den stora sakens skull. Nu får det va nog, stoppa utbyggnaden av våra älvar! Stoppa den!

Vad är en perfekt dag vid strömmen den dag då kraftbolagen reglerar vår älvar, stoppar fiskens vandringar och påverkar insektslivet i våra vatten, upp till kamp!

Ordförande i Älvräddarna, Westrin, Milling, jag och brormin:

–Ropen skria, låt forsarna va fria!

Media intervjuvade nyckelpersonerna i ljud och bild, Älvräddarna bjöd på saftiga hamburgare och borta i Veijeströmmen fortsatte öringarna att vaka med stora leende på fiskläpparna.

–Ropen skria, låt forsarna va fria!

Vi vände åter till Gauto och bytte om till vandringsdräkt. Nu var det dags för de 5,7 kilometrarna uppför fjället igen, på med ryggan, framåt marsch.

Veijeströmmen nåddes 21.30, gråa moln täckte himlen och en kall nordanvind krusade vattnet, inte ett vak.

Med norrlands längsta näsor såg vi ut över den döda gråkalla strömmen. Vi bytte om till flugfiskeskrud och angrep vattnet. Småöring, inget annat än småöring och efter ett tag begav vi oss uppströms övre selet och i slutet av strömmen lockades öringarna upp att ta våra torrisar. Inga större individer men kampglad Veijeöring var det trots allt.

Vinden fortsatte att pina oss och öringarna. Att jämföra den Veijeström vi nu stod vid med den vi gästade tidigare under dagen var som skönheten och odjuret. På tal om odjur. Det är lämmelår. Dom är överallt, stryker omkring, oftast flyende, men vissa individer har en rubbad verklighetsuppfattning. Kaxiga jävlar som stannar upp i flykten och visar tandköttet, skriker högröda i gnagarfejset åt oss med sin lämmeldialekt. Kan det vara lukten av understället…

Lite Real torrmat, på med ryggan och åter mot Camp Gauto, halvvägs kom fältkoman och ett par minuters vilopaus i ryggläge höll på att hålla oss kvar på fjället men klockan 03.00 var vi åter vid stuga fyra. Av med ryggan och benen fortsatte ofrivilligt att röra sig. 22,8 kilometers knallande på snäv stig uppför fjället, en manifestation och några småöringar senare sov jag som ett skjutet vårtsvin på skumgummimadrassen i sovbåset.

Söndag 3 Juli

Dagen efter. Vilodag.

Demonerna red mig hela natten. Suddiga fragment av svettig vandring, horder av framryckande flugfiskare, likt orcher klädda i regnbågsmössor och vadare av öringskinn, bärande på ett stort svart kors skanderande om att rädda älvarna och öringen från säker kraftverksdöd… Mina sinnen var rubbade av gårdagen, vad hade hänt? Hade vi offrat vakande trofeöring för att ansluta oss till gråhåriga gnomer i näbbstövlar. Dröm eller verklighet?

Tröttheten var påtaglig, tror fan det efter att ha vaskat en dags drömfiske.

Det blev bilen ner till Hästskoforsen vilket är nedströms Märkforsen som utgör stoppet för harren i Laisan, således finns det harr i Hästskoforsen.

Efter småsnack med torrflugefiskarna Kurt och Sten blev det att ta höger efter gångbron på gentlemännens rekomendation. Kurt berättade detaljerat om när han tog en kilosöring från gångbron, krokade den och sedan fick krypa in mot land och samtidigt lirka spöt genom brons vajrar, torrt tog den. Vi kom upp till ”båten” men inga vak syntes, fåtalet sländor fladdrade sporadisk förbi i den svaga vinden. Nåja en harr går alltid att locka upp även om det inte kläcker. På med en fegis och det tog inte många minuter innan första harren landades. En enda liten öring och endel harr blev facit efter några timmar i den något svårvadade strömmen.

Sedan var det afterfish i stuga fyra. Souvas med stekt potatis och kantareller sköljdes ner med en flaska Amarone av bättre snitt.

Måndag 4 Juli

Mmm semester, och ingen mottagning på telefonen, perfekt!

Band en Brankoslända vid frukostbordet och plöjde igenom senaste numret av FiN. Nu bar det in till Arjeplog för att få mottagning och lägga in semesterhänvisningen ,brormin behövde droger för ryggvärken. På vägen från Laisvall till Gauto (3mil) räknades 67 överkörda lämmlar, bra lämmlar, tysta och passiva.

Åter Gauto för att se om budet skulle dyka upp med kontraktet jag skulle skriva på, fem minuter innan vi skulle åka till Adolfström för att ta helikopter till övre Laisälven kom det en stackars taxi som inte hade fått i uppdrag att ta med sig det signerade kontraktet i retur, det var hans uppgift, jag signerade kvickt, vi skulle upp till de skygga öringarnas ljusa jaktmarker.

För 2300:- tog Fjällflyg emot oss plus en övervikt på totalt 25kg.

15 kronor kilot för övervikten och sedan lyfte vi och två mil senare sänkte sig Colibri´n och släppte av oss vid Playa del Öring med perfekt lägerplats.

Vi var inbjudna till vernissage i naturens vackraste salonger och vi anlände med förväntan och respekt inför såväl naturen och öringen. 2.5 kilo på mygg, skulle det vara möjligt?

Vi såg snart vakande öring alldeles nedanför tälten samt längre bort mitt ute i Laisälven där kralligare individer tumlade regelbundet på samma ställen. Konstverket var nära nog komplett, om nu dom där tumlarna var i tvåkilosklassen…

Vattnet var löjligt klart, vindstilla, solsken, inga knott och endast ödmjuka myggor, och så vi då. Allt var frid ända tills första kanoten skränar fram och bryter ytan där storöringarna tumlade så fridfullt. Sällskapet satte sitt läger på andra sidan älven och det kändes som vårt paradis inkräktats. Öringen började snart tumla igen. Allt ordnade upp sig. I vattnet precis nedanför tälten flöt strömmen mycket lungt, inte en krusning på ytan och öringarna kryssade fram i ån på jakt efter föda, fyra fem stycken turades om att ibland försiktigt stiga och ta något i ytfilmen. Vi prövade diverse torrflugor och kläckare men inget fungerade. Dom tumlande killarna nådde vi inte riktigt ut till och plasken fick dom dra sig något längre bort varpå vi konstaterade 1-0 till öringen och lägerelden tändes.

Tisdag 5 Juli

Tältsömnen tycktes obefintlig. Det är omöjligt att inifrån tältet avgöra om klockan är tre på natten eller 12 på dagen, ljuset är i stort sett detsamma. Allt blir ett sömnrusigt töcken och trasslande med sovsäcken. Klockan är ändå åtta på morgonen när jag rätar på mig utanför tältet, något av en sovmorgon. Det blir några morgonkast tumlarna innan frukost, bara som en hälsning och för att vänja dom vid vår närvaro. Vid frukost upptäcker brormin att lämmlarna gått hårt åt hans top-of-the-line kåsa.

En lämmelvandal har visat vad gaddarna går för och ödelagt hela hans kåsa, min hade en liten jävel kapat läderremmen på men inget mer.

Sedan packades det lunchpacke och vi traskade upp mot Blassaselet genom snårskog med horder av mygg. Efter en stunds knatande och fiskande hittar vi rätt ställe där det går öring och vakar, vi kastar men lyckas inte kroka, istället avbryter ett svalt regn vakfesten och vi bestämmer oss för att gå hem till tumlarna.

Vi testar ny teknik i ån nedanför tältet. Brormin spanar från samma sida kamoflerad lite längre uppströms. Det räcker att öringen är inom 3 meter där fluglinan läggs så skyggar den och drar sig undan. Taktiken blir att lägga ut linan när öringen INTE är i närheten, något av ett blindfiske alltså. Detta fungerar uppenbarligen för snart kommer en av öringarna krusandes och stiger till min kläckare i ytan – och tar. Dock grips jag förklarigt av panik och trasslar in mig själv i oerhörd mängd löslina och missar tillfället att kroka en av dom skygga. Tillfredställelsen är ändå stor, nu vet vi att dom tar på kläckare bara man ser till att inte skrämmas med linan. Vid ett tillfälle sugs min kläckare ner mycket försiktigt och spölyftet krokar öringen, ett fåtal ryck och sedan brister tafsen. Tystnaden är sällan så påtaglig om när en tafs brister. Jag förbannar mig själv att missat två av dessa svårfångade öringar men det är svårt att vara nedstämd i denna miljö, en blick på de envetna öringarna som långsamt tumlar på samma ställe mitt i Laisälven gång på gång tränger undan alla besvär som insekter, hunger, solsveda och brustna tafsar.

Regnet sveper ner från fjällen och snart är Laisdalen höljd i regndimma, själva sitter vi i det förberedda regnskyddet och mumsar torrfoder med Champagne, kaffe och kladdkakekex. Till och med storöringarna därute slutar vaka i regnet. Det blir godnatt utan lägereld till regnets smattrande på tältet. Nu är det inte bara regnet som smattrar, under tältduken löper lämmlarna amok. Jag är nästan säker på att jag får in en hård fullträff på tältdurken precis där han härjade, för allt lämmelaktivitet avstannar. Jag ler och ser fram emot att vid tältrivningen skåda mitt offer och statuera ett exempel genom att spänna upp hans ludna lämmelkropp som ett kryss mellan ett par videbuskar – mucka inte med Folkessons! Jag somnar gott.

Onsdag 6 Juli

Vid femtiden på morgonen låg dimman som ett lock över dalen. Jag kryp in i tältet och sommnade om. Strax efter åtta förlöste tältet mig och jag kunde se brormin stå utvadad och kastade på dom tumlande. Det var utan tvekan som jag hoppade i vadarna och krängde på mig flygfiskekostymen för lite frukostfiske.

Jag hinner fram till brormin och skall inta position i morgonsolen då den blanka ytan bryts av en kaskad kring hans torrfluga, en Brankoslända.

Äntligen! En skön drillning och enkel håvning av en dödstrött tumlare. Nu var den inte riktigt 2.5kg, kanske snarare 0.7kg, men det var en av öringarna vi suktat efter sedan vi bled nedsatta här. Öringen återsattes och nu var det bara att ta sig an uppgiften att kroka nästa.

Solen värmde och tidvis krusades ytan av en lätt bris som fick vaken att kort upphöra. Nu kom det oxå en mer riklig ström av sländor flytande förbi oss och det var tydligt att öringen tog sländorna från ytan. Skönt.

Kast på kast bara påvisade att dom drog sig undan om man kastade fler än ungefär tio kast på samma fisk varpå man fick ta naturliga pauser för att röra sig upp och nedströms. Jag missade ett påslag då jag lagt ut ett riktigt långt kast och hann inte med att ta hem löslinan ordentligt, men det kändes ändå ganska skönt att det sitter rätt sak på tafsen och att flytet var bra. En stund senare prickar jag på andra kastet rätt tidsmässigt och mitt i öringens synfält – den stiger och tar resolut min fluga precis i slutet av flytet. Fish on, äntligen! Den kämpar väl och ett tag i början när backingen slirade ut trodde jag att det var en riktigt stor öring, dock avmattades kampen ganska snart och det var inte riktigt den tyngd jag hoppats på. Det var ändå en god kamp och jag ville absolut inte mista en så svårlurad öring. Älven är här fri från sten och annat som kan skava och skada tafsen så jag känner mig trygg med min 0.14 tafs. Drillningen gick bra och snart låg den och pustade i håven, en småprickig, blank och skygg Laisälvsöring i bästa trim.

Brormin utnämnde efter detta Brankosländan som torrfluga nummer ett alla kategorier.

Dags för frukost.

Det är påtagligt hur vinden påverkar torrflugefisket och vi har verkligen haft tur med vädret på vår korta tripp. Hur hade vi haft det om vinden legat på hela tiden häruppe… Det är oxå en tydlig skillnad på harrfisket och öringfisket i strömmande vatten. Allt från hur fisken tar, hur skygg den kan vara och krokningen.

Övre Laisälven bjöd på mästerliga naturkonstverk och fantastiskt spännande sightfiske efter vild och skygg öring, en härlig fjällakvarell som inramades av svenskt högsommarväder när det är som bäst.

Fredrik från Fjällflyg hämtade oss på eftermiddagen och strax var vi tillbaks på Camp Gauto. Efter en välkommen dusch och ombyte så knallade vi in på Gautobaren och satte oss på verandan för att ljuga lite och sippa på varsin Zlato i solskenet innan middag med rödinmousse, renfile med murkelsås och cheescake stod på menyn. Dagen avslutades på bron med cigarr och Bowmore.

Torsdag 7 Juli

Nytt fiskekort från Anders för Märkforsen. Vi knallade förbi mäktiga Märkforsen, vidare passerade vi sikselet en bit för att sedan komma fram till en smalare sträm med stora stenbumlinngar i det snabbt strömmande vattnet. Jag klev ut i strömmen med målet att fiska mig ut till djupfåran. Redan när jag lade ner flugan vid fötterna och den drev iväg ett par meter så var det en harr uppe och tog min röda humpy. Ja visst är det skillnad på öring och harrfisket. Strämmen höll uppenbarligen mycket harr och ett praktexemplar slet sig precis vid fötterna då jag pressade den lite för hårt inför håvning ,absolut över 40cm. Vi tog några harrar ytterligare var innan vinden kom hårt norrifrån, gjorde kastandet livsfarligt, det fick bli backhandskast för att inte själv träffas av flugan i varje kast. Snart tröttnade vi på vinden och packade ihop för att gå tillbaks.

På vandringen hem från fisket, vid ett lämmelnäste är det en figur som börjar bjäbba och skrika på brormin som uppenbarligen gjort intrång på fanskapets revir. Lämmeln skriker – och brormin får ett lämmelbryt, blir högröd i ansiktet och kraftigt framåtböjd börjar han slänga käft med den ludne.

-Sluta skrik åt mig ditt äckel! Du o dina kusiner ska ge fan i mina prylar, finkåsan är ju bara skit efter ert jävla gnagande!

Lämmeln drar sig gnyende ner i hålan. Vi fortsätter hemåt.

Det blev en Gautoburgare och några brankosländor vid städet i stugan där det oxå diskuterades hur morgonens avslutande fiske skulle bedrivas.

Brormins rygg kunde innebära vägnära fiske, eventuellt att vi skiter i allt och bränner in till Arvidsjaur för att bli sprutfulla på Nattivalen.

Fredag 8 Juli

Ryggen var tydligen kass och planen blev att hitta vägnära fiske på kartan. Vi hittade en å som slingrade sig tajt utefter vägen och begav oss. På avstånd syntes älven slingra sig över myrmarken, spegelbland utan vak lockade den ändå. Efter en stund vid åns kant syntes små försiktiga vak här och där. Småfisk, typiskt småfisk. Brormin som stod en bit bort visade oxå det internationella tecknet för småfisk. Nåja en så vacker å är alltid värd att fiskas. Brormin agerade assistent och tog hand om flugaskar, håv och annat medan jag fokuserade på fisket, skön grej att ha en fiskeassistent även om han verkade vara stelopererad i ryggen.

På med en Brankosälnda och visst funkar den, snapp så satt det en liten förvånad öring där och släpades in till kanten. Brankosländan skördade fler offer och ån höll uppenbarligen ett otroligt bestånd av småöring, jag fick ingen över halvkilot men det var ett bra fiske innan regnet dämpade all aktivitet.

Efter en märklig stadsvandring i Laisvall var vi tillbaks på Camp Gauto för att avrunda med Reals Viltgryta som serverades med en flaska Bollinger. Efteråt var det ostbricka med DeVenoge på bron. Adjö Gauto.

Laisdalen bjuder på många vatten som man når via helikopter, sjöflyg eller några timmars vandring. Vi tog oss aldrig an rödingfisket även om några av kvällarna säker hade varit perfekta för rödingfiske. Vi har oxå fått erfara vad skygg öring innebär och överlag haft en härlig fiskevecka som dock inte bjudit på någon tagen trofefisk. Det får bli en annan resa.

Se upp för lämmel!

Fredag 10 juni

Upp till Salbäcksvägen för i bästa fall en veckas ”jobba hemma” med flugfiske på eftermiddagarna tillsammans med William. Brormin och även kusin Leif var med fram till måndag. Samma vecka hade Per Sundin arrangerat fiske i Storån, Idre och eventuellt kunde det bli en dagstripp för att testa Storåns öringar. På lördagen begav vi oss iväg till Uggen på Älvdalens fiskecenter för lite sköna tips och inköp av backing till nya rullen jag fått av Niklas på Möller bil och fiskekort. Det ryktades om Danicakläckning i Vanån…
Vi började prata kläckningar och flugval så inköpet av backingen glömdes bort – ingen test av Vision GT idag då. Vi stannade till på lokala pizzerian i Älvdalen där Christer och Per satt och myste i avgaserna. Lite fiskesnack medan allesammans tryckte in lite härlig fast-food och William kämpade med ett berg av pommes.
-Där kom kungen.
Jo faktiskt, Carl den XVI Gustav och drottning Silvia gästade ROT idag för att uppmärksamma 100-års jubileet av Rots Skans. Målmedvetet ignorerade vi SÄPO-bilarna och styrde skyndsamt mot Rotälvens övre delar. Samtidigt som konungen drog in de första andetagen vid Rots hembygdsgård kom ösregnet som på beställning. Det blev inte många kast i Rotälven innan vi beslöt att istället för att passivt invänta uppehåll under träden sikta in oss på Vanåns Danica-kläckningar.

Vanån är fin, så är det. Men finns där fisk?
Varje gång vi åker till Sälen via vasaloppsvägen får familjen en kort paus på bron över Vanån för att spana efter vak. Inte ett vak har ännu siktats. Då skall det understrykas att de flesta resor till Sälen görs vintertid då chansen att se vak är minimal.

Vägen slingrar sig fram långa sträckor tätt intill Vanåns kant, efter några stopp utan livstecken kom vi fram till ett vackert ställe som vi inte kunde motstå och efter ett par minuters spanande såg vi några vak i solskenet. Spön och videokamera riggades.
Gul forsslända i storlek 12, rollkast ut nedströms stenen. Upprepade rutinen ett par gånger innan det slog på – och miss. Övertänd och för snabb i mothugget. Ett par kast till så satt det en liten fin harr som på beställning.

Söndagen bjöd på riktigt skitväder.
Vi begav oss till Stötens camping för att köpa backing och fiskekort.

-Hur är fisket i älvarna?

-Ja nae vettu de e högt vatten i älven nurå.
-Måste rekommendera tjärnarna va. Abborrtjärn e bra va, finns spång runt hela västsidan där lillplutten kan kasta oxå sörni. De e högt vatten ju.

-Tjärnarna…? Hur… Du menar vi ska fiska i tjärnen?

-Ja, jo de ä högt vatten i älvarna va, regnat mycke häruppe. Men ge de några dagar så sjunker det undan va.
-Ja, alltså om det slutar regna va. Annars stiger det då, om det fortsätter regna.

-Men skit oxå, tjärn… Det är väl bara räkmetare där?

-Jo visst, men nog kan de vara en å annan flugfiskare oxå.

-Men tar dom på torrt i tjärnen då?

-Hehe, nä. Du vet norrmännen dom köper våtflugor dom, så får dom fisk sen.

-Aaaaaaaaaa, nästa steg är narkotika!

Vi lämnade campingen och drog till Gräsheden utefter Görälven, tacklade på spöna och kasttränade, fikade och hade högre kvalite på fisket än räkmetarna i tjärnen.
Åkte sedan hem till huset och käkade lunch. William tröttnade och vi andra begav oss till Harrhagen för kvällsfiske. När vi klev ner vid Harrhagen sprack molntäcket upp och solen värmde skönt. Vattnet var högt och snabbströmmande. Småharr vakade sporadiskt och gick att locka upp. Skönt med lite action. Vi landade ett antal småharr i 25-30cm klassen och fikade för att sedan vid åttatiden bege oss hem till tung afterfish.

På måndagen åkte vi för att utforska lilla Femån nedströms Bäverdalen. Oxå ett vackert vatten, varsin liten fin skogsöring blev det innan fisket var över och brormin skulle in till Mora för att hinna med tåget hem.

Vädret var under tisdag och onsdag helt kasst med +9 och hagel o spöregn varpå vi städade huset och åkte hemåt på onsdagen.

Nu är det tre veckor tills vi är vid Camp Gauto och Laisälven med omnejd, skall bli riktigt härligt.

Tight Lines!

Jonas Hagborgs Lungsjöån och Borrsjöån har växt till sig och framförallt har Lungsjöån skapat förtroende och och gått från lerdike till porlande örings-å.
Nu har vi ju inte haft några större fångster av öring – än så länge… Men ändå.

Efter en lång vinter var det skönt att stiga upp på morgonen och sätta kurs mot Lumsheden och Borrsjöån för att lura öringen till torrflugan. Julklappen jag fick av Niklas Dahlin – Bjurskrypet, fanns såklart med för att visa färg. Med var oxå brormin, grannen Anders och hans kollega Rickard, tillsammans skulle vi ockupera Borrsjöån på lördagen och sedan husera vid Lungsjöån under söndagen.
I övre delen av Borrsjöån har Jonas öppnat ”Midgesträckan” vilken vi bestämde oss för att utforska. Efter en kort vandring uppströms övre bron passerar man gallret som markerar Midgesträckans start. Det är bitvis väldigt tight där uppe. Spontana vak och gökens envetna ko-ko följde vår promenad. Ett fåtal småbågar landades men det var överlag ganska lungt med vak.

Solen bröt igenom och tidvis var det riktigt skönt vårväder, förhoppning om massiv kläckning kom och gick, vattentempraturen låg på 11-12 grader.
Anders kastade på några vak och hade ett skarpt nafs som hade fastnat fint på film om inte ivern varit så stor.
https://youtube.com/watch?v=M_7Zf9KXIOo%3Ffs%3D1

Efter lunch och lite Westrinande så traskade vi vidare uppströms i solskenet, spred ut oss försiktigt längs ån för att inte spooka fisken. En härlig pool gav några av oss ett härligt fiske till ackompanjemang av åns porlande och solens varma strålar. Dock utan ett enda vak eller livstecken från fisk. Snart vandrade vi nedströms mot bron med lite större pooler och förhoppningsvis aktivare fisk.
En paus vid bron, taktiksnack, skrönor och sanningar diskuterades och sedan hade vi några timmar innan det var dags för middag. Anders krokade en fin båge alldeles nedströms bron vid ”gamla lägret”. Efter en stund tog jag beslutet att ta mig ner till gamle goa Lurebukta och 10 minuter senare kunde jag se att det vakade regelbundet och axlarna sjönk ner när den första bågen satt, skönt. Dom tog på gråvit dagsslända i storlek 14. Stripade man den försiktigt lockade det fram kraftiga hugg och två 0,13 tafsar gav vika. 6 bågar landades utan att man sett ryggen på en enda öring. Tydligt var oxå att när blåsten tog i så var det svårare att locka upp dom till ytan.

Snart var alla samlade vid Lurebukta där brormin och Anders landade bågar, ännu ingen öring. Det blåste upp och regnet analkades varpå vi packade ihop och traskade mot tentipitältet för en härlig middag med gräddstekt viltskav, tärnad potatis och primörer. Sedan var det mörkerkörning till Björkans pensionat i Ensviken där vi inkvarterades i sjöstugan där det bjöds på en skön dusch och afterfish i köks-loungen.

På söndagsmorgonen vaknade vi till vårregnets strilande och frukostlugnet spred sig, ingen stress då vi inbillade oss att Lungsjöåns innvånare nog oxå var ganska lugna denna gråkalla vårmorgon. Regnet kan man ju ta, men temperaturen under 10 grader skulle nog göra det svårt idag. Efter att vi gjort upp affärerna med källarmästare Tobbe styrde vi mot Lungsjöån.

Fisket tog sin början vid Albinodammen och sedan vandrade jag uppströms mot slogboden men allt var ledsamt lugnt, inte ett vak på hela sträckan. Vattennivån var något lägre än normalt och jag har aldrig sett så klart vatten i Lungsjöån som nu. Sightfiske hade varit underbart kul, nu fanns det dock inget att kasta på…

Vi intog middag och sedan gick vi ner till öringsdammen och fiskade oss nedströms via bäverdammen mot lillön. Brormin var först till bäverdammen där han landade tre villiga bågar, det här stället sviker aldrig, men det är trångt att vara flera som fiskar i poolen. Böjen innan brukar oxå ge fisk men så inte fallet idag.
Klockan var sen eftermiddag varpå jag och brormin plockade ihop prylarna för hemfärd. Anders och Rickard gjorde några till försök vid slogboden utan större framgång.
Det var en trög dag i Lungsjöån utan vak och kläckningar, detta toppades sedan på kvällen med förlust mot Finland i VM finalen med förnedrande 1-6. Skit.