E
fter att vi tagit oss över de stekande norditalienska slätterna omfamnar Sloveniens grönskande berg och dalargångar oss. Längst nere i dalen slingrar sig den väldiga floden Soca, vars vicksblå-färgade vatten bryter av mot regnskogsgrönskan och den blå himlen.

Stekande hetta, höet är redan knastrande torrt och bönderna är svettigt sysselsatta med sensommarbestyr. I maj. Törstiga söker dom i skugga likt ljusskygga vampyrer, i klungor, vilande på sina redskap, klunkande lokal Union-öl. Iskall och frostig. Ljus och god. Vi är tillbaks, fyllda av förhoppningar om en vecka med pirrande torrflugefiske i kristallklart vatten efter fin regnbåge, saftig harr, svårflörtad brunöring och fruktad marmorata. Allt insvept i ett härligt sagan-om-ringen-landskap.

Vi följer slingrande, sloveniesmala vägar mot Kobarid/Tolmin. Kobarid som är en av Sloveniens många städer med omfattande krigshistoria, 600 000 Italienare stupade här under 1a världskriget. Idag är Kobarid en småstadsidyll vid floden Soca med flertalet krogar i Michelinklass.

Med en historia som del av Österrike-Ungern och Italien under mellankrigsåren samt Jugoslaviens rikaste provins är Slovenien idag ett vänligt, välutvecklat och engelsktalande turistland. Och några stora prisändringar i samband med euroinförandet blev det heller inte vilket känns tacksamt med dagens kronkurs. Slovenien har för omvärlden hemlighållt sitt rika utbud av ekologiska gourmetprodukter, viner, korta avstånd, förskräckliga spritbrygder, spaanläggningar och tillgänglig natur i de Julianska alperna. Flugfisket i Slovenien har inte heller varit vida känt, men detta är under förändring, veckan innan vår ankomst ryktas det på edge om att ett 20-tal svenskar skulle vara nere och fiska i Socadalen.

Meandrande självmordsvägar genom krispig grönska tar oss mot staden Tolmin (Åmålsstorlek) som ligger i övre Socadalen. Vårt mål är den lilla grannbyn Most na Soci som klänger sig fast på en kalktensklippa där floden Idrijca flyter samma med Soca. Kring Most na Soci finns enorma gravplatser från brons- och järnåldern. Hisnande historisk är också St. Marcus kyrkan i Most na Soci som kan dateras till år 1192. Giotto, Goya, Ciril Kosmac är kända namn från byn men kändast av dom alla är nog Marian Fratnik som skapade vår älskade och lättbundna F-Fly. Leve Fratnik.

Vår värd för veckan är Mr Matej Gorjan som på ett ypperligt sätt tagit hand om oss tidigare. Vi fruktar dock att Matej kommer välkomna oss med en flaska av den lokala brygden ”Bearblood”. Vi svänger av, ner mot floden Idrijca, ännu smalare väg, över en supertight bro så är vi framme hos Matej som till vår förvåning verkar ha fullt med gäster. 50 meter nedanför hotellet flyter Idrijca kristallklar med bra vattennivå, 6-7 grader för varmt vatten men vi kan inte motstå att redan ikväll utmana dess bestånd.

Tisdagen

Smygande solstrålar tränger in och väcker oss och strax därefter serverar Matej knaprande bacon med nyförlösta ägg. Dagens fiske börjar vid järnvägsbron i Idricja. Stekande värme klockan nio, men humöret är på topp och gårdagens kvällsfiske är förträngt. Bra fart på vattnet och djupa hålor där det bara måste stå fisk lockade oss.

Vi ser fisk. Kastar och kastar. Ger upp och testar nya platser. Kommer tillbaks. Det är otroligt svårt att lämna en pool där man kan se flertalet fiskar stå och vänta på att en välpresenterad nymf skall komma farande. Själv krokar jag en liten regnbåge i en av hålorna i Baca men den sliter sig precis innan jag skall kroka av den. Micke krokar en harr som likaså sliter sig. Strax är man tillbaks vid poolen där fisken fortfarande står på pass. Dom är tjuriga, riktigt jobbiga och ingen av oss tre som står längs poolen lyckas. Flertalet rader av nymfer har doppats innan jag knyter på en egenbunden Z-Fly och efter fem sex kast kan jag göra mothugg och kroka en av dom tjuriga.

Ibland slår verkligheten till hårt. Man inser att fortfarande finns mycket att lära, även för en erfaren och ödmjuk flugfiskare som undertecknad. Det är chub. Fet ful chub. Vi har stått och kastat på chub. Slovenie-Loosers. En glad Micke fotar gärna. Nåja fisk är fisk intalar jag mig.

Idrijca håller i maj/juni äckliga mängder av lekande barb och även chub. Skräpfisk som för ett otränat öga mycket väl kan vara feta öringar. Dom står i stim, förflyttar sig i stim längs botten, hela tiden vid botten. Chub uppträder oxå som ensamvargar där endast dom röda fenorna avslöjar dom som skräpfisk. Stor skräpfisk. Besvikna packar vi ihop och söker nya jaktmarker. Chubfria jatkmarker.

Linbanepoolen fiskas av i den tryckande värmen. Sörplande ur vattenflaskan där resorbtabletter brusat svalkar. Fisk siktas. Passiv fisk, som uppenbarligen är tagen av värmen. Kvicksilvret visar plus trettiofem på eftermiddagen när vi beger oss upp i Baca, till Peoplesonpoolen. Vi ser fisk och Baca är garanterat chubfri och samtidigt sagolikt vaker. Trolsk och smal som en fjällbäck slingrar sig Baca ner mot Idrijca. Overkligt grov fisk och magiskt klart vatten gör det alltid spännande att fiska här. Regnbågarna är otroligt spänstiga och varje gång man landar fisk i Baca förvånas man över hur starka dess bågar är.

Ooops, incoming heavy tungsten-nymph! Cover me Cougar!

Slitna och besvikna får vi dock klättra uppför Bacadalgången till vår bil. Besvikelsen är stor, lika stor som längtan efter aktiv fisk, vak och sköna fighter. Med slokande hattar och nedfällda vadare lufsar vi upp på terassen vid Zlata Ribica. Matej frågar var vi varit.

-Oh, thats panic-fishing guys!

-Visst Matej. Panic-fishing. Ge oss lite björnblod tack.

-No bearblood, its finished. (avslutas med slovenskt leende)

Ingen fisk, Chub överallt, inget björnblod.

-I have Williams.

-Whatever, ge oss något lokalt, vi är inte värda finsprit. Vi behöver antibiotica.

Skitvarmt och mentalt tung örretpanikk!

Det är viktigt att jämföra. Allt är relativt. Även chub är fisk, svårfångad på fluga dessutom, enligt Matej. Och även Björnblod smakar bra om man jämför med Williams. En förbannad brygd, det värsta man kan tänka sig, odrickbart, fullständigt avskyvärd biter den dig, förgör dig. En förvandlingscen hade inte varit oväntad, kroppen förvrids i avsky.

-Omänsklig brygd Matej, lämna in den till någon kärnavfallshantering.

Rödvinet som följde till den lilla t-ben steken från gris var däremot utsökt. Men vad skulle inte smakat gott efter Williams. Tyngda och mörka i själarna likt bittra sparvar gick vi till bädd. God natt jord.

Wednesday bloody wednesday

Klockan ringer innan solen hinner reagera, tidig morgon, nu ska vi ha fisk!

Järnvägsbron igen. Ahh vakande fisk, ljuva morgonstund, på med torr-mums.

Regelbundna vak men dom ignorerar allt jag presenterar, inga påslag. Tar en paus, lägger ner och bara observerar. Regelbundna vak. Inga insekter flyter förbi på ytan. Det är ändå tydliga vak, plaskande, inget tumlande. Kanske ändå, är det inte något smått smått precis över ytan, jo. Svart och smått, strax över ytan lågsniffar små flugor/knott, storlek 18-20 typ.

Knyter på två knullande knott, ignoreras oxå när den flyter förbi, gång på gång.

Då lägger jag kastet precis över ståndsplatsen – SMACK !!!

Ha Ha, fish on – off. Tappad.

Liknande sak händer ett par gånger till, fisken tar i samma tiondel flugan når ytan. Uppenbarligen vakar dom på dom lågsniffande flugorna. Det handlar om prickskytte då man måste lägga flugan precis över fisken.

Nicke tar en fin regnbåge uppströms och hans morgon är räddad.

Oralket i Most na Soci

Som hämtad från Fylke steg han ut på farstutrappan från sin typiska bosättning på Strobinas sluttningar. Förmiddagsljuset tränge igenom hans fluffiga svintohår och hans skugga kunde vara tagen från vilken disneysaga som helst.

Vi var desperata, uttömda och vilse sökte vi råd. Efte rrådslag var vi eniga, det fanns bara en väg ut ur vår öringmisär. Vägen ledde oss till Gasparin, Branko Gasparin.

Vi träffade Branko förra gången vi var härnere, ett magiskt möte. Ett möte med någon som visste. Branko visste. Ett möte som samlade allt vi hört om Slovenien, förädlade det vi läst och upplevt. Vidgade våra vyer, bringade klarhet i strömmarnas gåtor. Allt kryddat av rejäla fiskehistorier hur oraklet själv landat marmorataöringar stora som sälar. Branko visste.

Han kände igen oss och välkomnade oss in i hans bosättning. Ombonat med skinande spishustru och omfångsrikt frukostbord uppfylldes vi av lugn och trygghet. Branko vet.

Vid frukostbordet satt Johan och Jörgen som varit här i drygt en vecka, nyss avtackat Lars-Åke och Jennifer Olsson. Lars-Åke hade alltså upplevt detta heta, trögfiskade Slovenien, naturligtvis med viss framgång och Jennifer hade landat några riktigt fina regnbågar.

Torrt, mellanstora gröna har funkat förkunnade både Johan och Jörgen.

Ett självklart besök en våning upp och så hade vi ett antal lurviga Branko-alster i boxarna. Stärkta av Branko, Johan och Jörgens tips åkte vi ner mot Most na Soci och träffade Nicklas vid hotellet, fiskande såklar, han e ju laxfiskare.

Enligt Brankos tips styrde vi uppströms Idricja och traskade över en smal hängbro för att fiska av ett par pooler. Nu var vädret något svalare och ett lätt regn fuktade strömmen.

Mitt på dagen syntes sporadiska vak och ljus vespertina kläckte dock utan att påverka fisket positivt.

Vi hade aldrig fiskat Trebusica tidigare. Vacker och blank, liten och tight blottade hon sig för oss, erbjöd sitt bestånd. Harr siktade

s och fiskades, ett fåtal landades, alla i storlek mindre. Men återigen bekräftades harren som den perfekta torrflugefisken, villig att stiga till torrflugan under alla förhållanden, en annan sak att kroka, underbart kul att sightfiska på grunt vatten även om allt var smått. Torrt är livet.

Harrkluster!

Massiv åska och tropiskt regn under natten gav svalare väder och vatten samtidigt som hoppet om bättre fiske försiktigt steg ännu en gång.

Skönt avslappnat fiske med efterföljande lunch mitt i Idrijca, det luktade uppgivenhet om oss alla, öringpaniken verkar gå över i passivitet och kollaps. Micke har visat agressiva symptom liknande de som kan ses hos rabiessmittade. Vi famlade runt. Vilsna. Brankos ord ekade inom oss, även om de mest troende i gruppen nu visade stunder av tvivel.

Storbron över Idrijca igav hopp, mycket grov fisk syntes och ingen behövde säga något. Som radiostyrda fann vi varsin mer eller mindre strategisk utgångsplats där vi alla hade grov fisk på kastavstånd.

Suget när grov fisk tar nymf på djupt vatten är mäktigt och speciellt, så oxå nu. Jag lät min harörenymf sjunka djupt och lade ut extra lina för att låta den driva med strömmarna därnere i det turkosblå djupet. Tveklöst grov fisk som tagit nymfen utan att direkt rusa, mitt mothugg var uppenbart för kraftigt samtidigt som fisken insett att nymfen inte var en nymf. Snapp så gick tafsen. Skönt ändå – dom tar! En stund senare, lite längre uppströms hände det igen, denna gång inte lika kraftigt och tafsen höll ända hem. Dock tog jag in den grova regnbågen för snabbt och när Nicklas skulle håva kom den där sista rusningen – tappad.

Självförtroendet hade verkligen behövt landa den där bågen.

Kvällsfisket i Trebusica var spännande men sparsamt även denna gång, och inget av grövre kaliber.

Soca och Tolminka var båda murky hela tiden. Tolminka höll oxå ovanligt högt vatten. Vi prövade fisket en kort stund utan resultat.

Vändningen

Kvällsfisket på fredag i Trebusica var givande. En kort sträcka där vi alla hade ögonkontakt gav resultat. Micke var nära att knäcka sitt Orvis efter tappad båge, men efter regn kommer solsken och snart var en ny båge landad efter lång och nervös fight. Hade den tappats skulle med säkerhet rabiessymptomen återkommit. Själv upptäckte jag regelbundna vak intill strandkanten. En sten med vegetation över utgjorde en perfekt ståndsplats där fisken stod i blankvattnet bakom stenen och sög i sig godsaker. Vegetationen gjorde att precisa fallskärmskast var enda sättet att få några meters flyt över fiskarna. Snart satt den första och fler regnbågar berövades sin matro. Lyckan kom tillbaks, axlarna sjönk äntligen ner denna ljumna och vindstilla kväll. När solen spred sina sitt sista ljus gav vi oss hemåt med gott mod för första gången. Denna kväll smakade det lokala rödvinet ännu godare. Sedan kan man diskutera hur vilda regnbågarna i Idrijca, jämfört med för tre år sedan är det betydligt mer put-and-take över bågarnas fysik. Riktigt synd.

Drogad? Nej men örretpanikk tar på krafterna.

Pigg som en bacabåge svingade man sig ur sänghalmen klockan 04.45. Hoppade i dom majsiga vadarna och strax var tafsen blöt. Mogonfisket var strålande med regelbundna drillar och glädjerop, nymfandet gav bäst resultat och vid niotiden var det dags för frukost.

Laxfiskare äter inte frukost. Laxfiskare, just det, fiskar.

Efter frukost var det tid för att vila lite ovanpå. Dock väcktes man och omtumlad hörde jag Micke utropa något som vi missar. Han som hade så bestämda åsikter om sömn för någon dag sedan. Nu var det inga som helst problem att väcka andra som sov gott.

Fisket var på lördagen i nivå med våra första förväntningar. Nicklas hade på förmiddagen hittat en pool som funkade och hade några timmar senare landat drygt trettio regnbågar! Sjukt bra fiske alltså. Glad Champagnelunch vi Idricjas strandkant gick i linje med fiskelyckan. Vädret var svalare och Idrijcas vatten har en fem timmars färd från källa till utlopp i Soca. Vattentempraturen hade gått från 23 grader till 16 och fisken var aktiv på ett härligt sätt.

Alla landade gott om fisk och äntligen visade Slovenien upp sitt rätta ansikte för oss.

Eller.

Fem dagars öringpanik med allvarliga mentala utmaningar och en dags fullständig flugfiskelycka, hur ser Sloveniens ansikte ut. Egentligen.

Krug eller Williams. Öring eller chub.

Bra eller anus.