Lördag 11 juli
Det råder härlig stämning i trout-mobilen på den slingrande fjällvägen upp mot Funäsdalen. En av få dagar med riktigt bra väder den här sommaren och efter ett mycket kort stopp på ett sömnigt Tännäs fiskecenter checkade vi in på Hotell Funäsdalen. Ja vi skulle bo på hotell de första dagarna, lite annorlunda för oss men bekvämt med frukost i restaurangen och bastu med pool i källaren. Vi baxade in våra saker i rummet och sedan iväg uppströms längst Ljusnan efter ett kort pitstop på OK för att köpa fiskekort.
Jag noterar återigen att det alltid ligger ett slags avslappnat och härligt skimmer över vinterorter på sommaren, det är svårt att beskriva. Det är inte bara snön som saknas utan en total kontrast mot vinterns puls råder. Vintertid är det nyslickade stekare som hasar omkring i slasket och i bästa fall är dom nyberusade på billig energidryck och sämre vodka ihärdigt ackompanjerade och påhejade av lika nyslickade små fnittriga blondiner i något alltför blanka Moncler-jackor.
I sommartider är dock alla på vinterorten totalt avslappnade, inga köer med gnälliga ungar som fryser för att föräldrarna inte investerat i ordentlig trelagers Gore-Tex, inga irriterade familjeföräldrar med lågt blodsocker och högt blodtryck.
Istället sveper det lugnt fram plutoner utav lycra-klädda familjefäder på alldeles för lätta MTB-cyklar. Övriga familjemedlemmar befinner sig på efterkälken, frenetiskt trampande och svettandes på förra årtiondets cykelmodeller med pösiga icke-andaskläder i tunnaste Rayon. Högröda i fejsen kämpar de på medan familjefadern susar fram i sin glänsande lyckra-uniform och dalens största leende utsmetat i det semesterskäggiga fejset. Hela familjen är i sommarharmoni.
Vi lämnar byn bakom oss och det känns faktiskt lite annorlunda när vi åker längs den meandrande älven på väg till vårt första fiske i trakten. Mina förväntningar handlar inte om att ta massa storöring, utan mer om att ha några sköna dagar i härlig natur och fiska på vild öring långt borta från teknik-myllret i Kista.
Ljusnan är verkligen en fin älv och visst botten ÄR ljus, vattnet ÄR klart som gin, och vi inser att allt tyder på att öringen kommer att vara just sådär skygg som bara öring kan vara. Vädret är dessutom smärtsamt vackert med skarpt solsken och solen står sommarhögt på den blå himlen. Hade det varit lågt vatten också så hade det varit svårfiskat på riktigt, hehe.
Vi stannar vid fjällkyrkogården och svidar om. Pratar fiske med två flugfiskegubbar som provat på fisket men gett upp. Enligt dom inget vidare fiske, enstaka vak o svårflörtad fisk. Vi får ordning på utstyren och knallar ner för att konstatera att älven inte alls ser lika torrflugevänlig ut som längre nedströms. Vi spanar en stund från höjden och kliver tillbaks till bilen för att dra oss närmare kohagarna vi passerade tidigare.
Lite senare korsar vi hagen och kommer fram till ett underbart ställe där den ljusa sandstranden går ända ner i det ginklara vattnet. På motstående sida är det höga sandbankar och brormin tar en stroll för att smygspana lite i det klara vattnet men solen och strömmen gör det svårt att se fisken. Ytan krusas endast utav strömvirvlarna och är annars blank. Svårfiskat.
Det blir uppströms kast som inte får vara för långa så att linan spookar fisken. Jag prövar fluga efter fluga, går igenom ask efter ask. Smyger längs sandbankarna och ser små försiktiga vak från lättskrämda öringar. En yngre kille kommer strosande och hans skärm på hip-hop kepsen ger en skön skugga som täcker oss båda när han står och berättar att hans guidekompis på förmiddagen minsann tog 10-talet öringar på den här sträckan men att han precis som jag gått igenom alla boxar utan att hitta något öringen tar på. Känns skönt att höra.
Solen sjunker bakom bergen i väst och knotten svärmar ihärdigt i den lugna kvällen, äringarna fortsätter att knapra från ytan med sina försiktiga vak. Vi plockar ihop våra grejor och återvänder till hotellet.
Söndag 12 juli
Vi marscherar in i hotellets restaurang med fantastisk utsikt och frukost-sol över Funäsdalssjön. Det går att köpa fiskepass för alla FVOs i området men eftersom vi har en välarbetad plan för vårt fiske köper vi specifika kort för vårt vatten.
Idag skall vi angripa Ljusnan längre uppströms. Vi löser vägavgift a 30:- för att kunna köra upp längs Klinkenvägen för att sedan knalla upp längs Ljusnan mot Klinkenstugan. Vattnet är lika klart men det finns mer sten i vattnet och det strömmar också på lite bättre.
Vi ser inga vak men det står passiv fisk lite varstans i älven som vi lägger några kast på men de är inte alls intresserade just nu. Det finns massor av fina stryk men frustrerande konstaterar vi att fisken inte är yt-aktiv. Ofta kan det krävas lite längre spaning för att upptäcka de mer försiktiga vaken, så också nu. Vid en paus där vi spanar av älven ser jag hur en öring vakar upprepade gånger lite längr uppströms, fina lugna vak, en feeder, äntligen.
Vi kostar på oss att rigga filmkamera när jag smyger mig uppströms. Jag tar det riktigt lugnt men 20 meter nedströms så kan jag konstatera att den slutat vaka. Jag väntar 3
30 minuter utan att se några mer vak och vi sätter av längre uppströms.
Tyvärr visar sig inte Ljusnan från sin bästa sida idag och vi vänder åter till kohagarna längre nedströms.
Jag promenerar uppe på en av de höga sandbankarna och spanar efter fisk längs kanten, såg inte en öring och kommer för nära varpå den skjuter ivåg ut i det skyddande djupet.
Brormin står och envisas med en vakande fisk om given av nyfikna kossor och jag själv knallar längre nedströms där vi igår brottades med dom omöjliga öringarna.
När jag kommer fram till partiet ser jag direkt att flertalet fiskar vakar längs bortre kanten, cirka 30-50 cm ut från kanten är det lugna fina head-n-tail vak med undantag utav någa mindre firrar som plaskvakar.
Jag studerar vaken och konstaterar att dom absolut inte kan ta något från ytan. Ser en slända med stående vingar flyta längs kanten där jag vet att det står fisk – sländan klarar livhanken och passerar ett stålle där jag också sett flera vak under en längre tid men fisken går inte upp och tar den mumsiga sländan som seglar vidare nedströms. Öringens lynne är en gåta… Det kläcker ganska stora sländor men eftersom de bevisligen inte tar sländorna testar jag en större kläckare med vingsäck utan framgång, kast på kast. Fettar in kläckaren för att få rätt flyt utan resultat. Testar en midre likadan variant utan att något händer.
Efter ett tag kommer brormin som till slut lyckats kroka en 25cm öring med en liten svart fluga. Tydligen plaskvakade den vilket stöder min teori att småfisken plaskvakar o de lite större är de som head n tailar… Jag kan inte låta bli att testa liten svart, kast på kast, utan resultat.
De försiktiga vaken fortsätter och jag får syn på några flugor i asken jag sällan fiskat. Det är rätt storlek och efter någon sekunds begrundande inser jag det självklara, klart det kommer att fungera.
Ett par kast mot kanten utan resultat. Sedan smygvakar det lite längre nedströms följt utav ett plaskvak längre ut i älven. Efter ett tag smygvakar det på samma ställe igen, lugnt slow-motion vak där man ser öringens gula fenor blänka i solen – Jag siktar två meter ovanför vaket och får iväg grejerna perfekt trots hög puls. Flugan flyter fint och pulsen ökar sådär härligt när flugan flyter precis över öringens ståndplats. Smack!
Sträcker upp spöt och har fast fisk. Kan inte låta bli att jubla högt – koden är knäckt, äntligen!
Sommarlugnet råder i byn, några lycra-pappor spatserar lägs bygatan men annars är det lugnt. De flesta restauranger är stängda och oro sprider sig i bilen till vi sneglar in på Gamla Veras där det är folk i farten. Vi kliver in och får vänligt informationen att köket stängt men efter ett tag kan vi ändå beställa varsin pizza och kvällen är räddad.
Måndag 13 juli
Magiska Mittån
Med heta tips från herr Dahlin i bakfickan åker vi över det kala fjället mot Mittådalen och Mittån.
Ån är grund med forsvatten och stenar när vi knallar nedströms i hopp om att tipsen vi fått skall bli verklighet med lugnstryk och sel där öringen går och frossar. Just nu känns herr Dahlins tips väldigt svala.
Efter några hundra meter ändras karaktären och Mittån blir djupare och lugnare. Vi möter ett sel som bjuder på en storslagen föreställning. Den blanka vattenytan bryts hela tiden av öringvak, små som stora. Vi bara måste lägga några kast mot de närmaste vaken dock utan något som helst intresse från öringen. En längre tid har det varit dags för lunch och vi tänder köket medan den bästa tänkbara föreställningen spelas upp på selet framför oss.
Sista tuggorna torrmat går fort. Vädret kan vara mycket lynnigt här uppe och kroppen skriker efter att få fiska på vaken.
Där jag smyger utefter å-kanten ser jag öringen stå och vaka, småöring på 25-30 centimeter i massor. Deras vak är snabba och plaskande. Men längre ut är vaken annorlunda och jag känner igen dom från gårdagen, minns frustrationen och alla löpmeter utav tafsmaterial som gick åt vid alla flugbyten. Med hög puls och flackande blick mot de långsamma vaken hittar jag flugan som knäckte öringkoden igår. Nu skall det upp till bevis. Vaken är likadana och fisken i kilosklass. Jag försöker lugna mig men öringstressen är påtaglig. När flugan sitter ser jag ut över selet. Inte ett löv som rör sig på träden och vakringarna på den blanka ytan möts tyst. Jag ler och glider försiktigt ut i vattnet för att ta position och kasta mot området som patrulleras av lite grövre öring.
Ett kliv i taget. Låg profil och det är nästan så att jag böjer mig så att vatten sipprar in i vadarna. Ett försiktigt kliv till och sedan stannar jag till för att säkra mig om att vaken fortsätter. Vattnet är helt klart och öringen är såklart skygg över den ljusa sandbotten.
Jag blundar och tar ett par djupa andetag, känner så att jag står rätt och erinrar mig samtidigt fänkrik Sandbergs tjat om SARA vid pricksytteövningarna -Ställning, Andning, Riktning, Avfyrning. Det har kanske aldrig varit skarpare läge.
Kastet går iväg i rätt riktning och slår ner. Det är inte en perfekt presentaion men grejorna kommer i stort sett dit de skall, lite kort kanske men jag vågade inte ta i för långt med risken att skrämma öringen. Jag får kontroll på löslinan och låter flugan drifta fritt. Från motsatt sida kommer den resolut, inte inte alls snabbt, men bestämt och jag tror inte riktigt på vad jag ser när den grova öringryggen glider fram mot flugan och börjar stiga upp mot den. Jag ser fisken perfekt i det klara vattnet, börjar nästan räkna prickarna, och jag känner mig i trans, kanske chockad av skönheten i det jag upplever. Det är nästan som att öringen saktar ner en liten aning innan det ljusa gapet öppnas och ytan bryts lugnt och värdigt allt medan jag stålsätter mig att inte höja spöt för tidigt.
Allt går som det skall och fisken sitter. Spöt bugar för tyngden och livet är underbart. Fighten är hård men rättvis och snart liggen en underbart vacker Mittå-öring i håven, helt klart kilosklass och större än gårdagens men jag tänker inte ens tanken på att mäta eller väga utan lirkar lätt ut flugan och låter öringen vila i mitt grepp tills den återfår krafterna och sakta glider iväg över den ljusa sandbotten. Vilket ögonblick.
Vinden kommer från väst, snabbt tilltagande. Molnen tätar snabbt och åska hörs i fjärran. Ytan på selet krusas och blir mörk, vaken dör ut och solen försvinner. Ondskan sveper in över Mittån och regnet börjar ursinnigt piska den mörka vattenytan när vi vandrar uppströms mot bilen. Tack herr Dahlin för tipset.
Vi träffar Ingebrikt i hans fiskbod där vi bestämmer tid gör visning av sträckan i Tännån som vi skall fiska de avslutande två dagarna.
Kvällsfisket blir väldigt spontant i den lilla Funån helt utan något att reflektera över.
Tisdag 14 juli
Tännån
Efter att vi fått sträckan visad fiskar vi ”Laxleken” och ”Bengesdö”. Tännån är varierande på ”Nättan-sträckan”, från vilt forsande till långsamma stryk. Dock är de långsamma stryken relativt få och oftast väldigt korta. Det är gnaska varmt med växlande molnighet men vaken är få och små längs hela sträckan. Över en kopp kaffe lite senare på dagen är vi dystert eniga om att Tännån kanske inte riktigt är vår typ av vatten. Inför kvällsfisket spanar vi över en vacker sträcka med lungstryk och större stenar ute i ån. Inga vak och väldigt få insekter är närvarande.
Onsdag 15 juli
Sista fiskedagen.
Vi har mysig stugfrukost och styr mot Tännån på morgonen. Vi har bestämt oss att inte fiska ån bara för att vi har fiskekort utan att se utifall förutsättningarna på lungstryken blivit till det bättre eller ej. Om vi inte ser någon förändring från gårdagen så får vi helt enkelt planera vidare.
Vi börjar fiska längst ner på sträckan vid utloppet till Lillhån. Här är det vackert med fina små pooler det där bara måste stå fisk. Precis som vi fruktade ar vaken väldigt få med några sprättvak utan värde. Vi får någon mindre harr och förundras över att det inte är mer aktivitet. Det är viss kläckning av dagsländor men det är också allt som händer. Det blir mycket kaffe och vi går också längs Laxleken och Johan-Helmers stuga, men allt är lugnt, för lugnt.
Säkerligen skulle vi kunnat få fisk om vi haft något sjunkande på tafsen men nu fiskar vi inte på det sättet och beslöt oss därför för att åka upp till Ljusnan istället. Vi övervägde naturligtvis att återbesöka Mittån men vädret var lynnigare idag och molnen såg tunga ut över fjället.
Vi vankade fram över kohagarna längs Ljusnan och såg enstaka vak längs å-kanten. Det blev endel Westrinande i snålblåsten och brormin tog en tupplur bland ko-mockorna. Fram på eftermiddagen tröttnade vi på att blindkasta och fiska småöring. Det blev ett kort stopp längs Ljusnan längre nedströms längs vägen mot Funäsdalen då vi hade hoppats på mer yt-aktiv fisk i skogspartierna. Tji fick vi.
