Åter igen står Borrsjöån som destination denna solvarma höstdag.
Slutet på augusti och snart tränger sig nattfrosten på. Det är då fjädermyggsfisket i Lungsjöån och Borrsjöån kan vara magiskt. Nu visste vi ju att frosten inte anlänt och Jonas Hagborg efterlyser gång på gång frost i sin blogg. Vi får klara oss utan denna gång.
Fyra bilar på parkeringen vid övre bron. Ett gäng fiskar av sträckan nedanför tentipitältet samtidigt som två daggfuktiga ölburkar väntar på bänken i morgonsolen, oöppnade läskar dom. Jag stålsatte mig och lägger istället ett par försiktiga kast uppströms bron. Inte en krusning på ytan, inte en vindpust och inte ett vak.
Brormin anländer och vi traskar uppströms mot midgesträckan. Brormin upptäcker ett vak och kastar. Samtidigt inser jag det faktum att peang och linklippare har lossnat och försvunnit på vägen hit från bilen.
Förbannade pin-on-reels. Kan ingen gör nåt som funkar. En C&F ”topoftheline” enhet som släppt utan förvarning.
Jag vandrade i retur och sökte utan att finna. Noterade att den svarta SUVen var borta från parkeringen. Det kändes skönt mentalt att i hans frånvaro anklaga honom för grov peangstöld.

Det är ett tight vatten en bit uppströms bron, närmast att likna vid ett krondike. Jag såg ett försiktigt vak i en böj och gav det trettio minuter innan jag raskt gick upp till midgesträckans nedre del. En fin strömmande sträcka med hålor och stenar i skogen. Helt stilla idag. Det enda som krusades var kaffevattnet som kokade. Två norrländska årävar bekräftade att ån var lika stilla uppströms som nedströms. Vi fortsatte fika. Gjorde några spontankast utan resultat. Under vår tripp tillbaks nedströms mötte vi två andra fiskare som med nedstämd min smög omkring i det höga gräset för att inte spooka fisken…
Efter bron marscherade vi raka vägen till lurebokta, om det är action någonstans så är det där.
Stilla.
Noll aktivitet.

Solen doldes av gråa höstmoln men fortfarande var vi lyckligt befriade från någon som helst vind. Man hade tid att trixa lite med tafslängd och kastteknik för att sträcka ut tafsen lite bättre i kastet. En liten promenad nedströms för att bittert konstatera att allt var lika lungt där. Fika, gifflar och betraktelse av en stilla och tyst lurebokt utan något som helst liv.
Aaaaaaaaaa!!!
Wooooooow!!!
Hahahaaaa!!!
Plötsligt stod vi båda upp och studsade av upphetsning, kaffetkaskader slog upp ur våra kåsor, vi vrålande högt när en tvåkilos öring sköt upp och bröt ytan som en projektil i en fontän av humusfärgat vattenskum.
Det var som om naturen ackumulerat hela dagens energi och förlöst allt i detta ögonblick!
Vrålen tystnade och dansen upphörde efter ett tag, efter kanske tio minuter, vattenytan låg åter stilla och endast resterna av humus-skummet vittnade om att det faktiskt hade hänt.
Hoppet är det sista som överger en torrflugefiskare. Visst kan det ha varit så att 2-kiloskillen varit ute på simtur och sett ett mygg i storlek 18 på ytan och därav denna våldsamma attack. Så måste det varit, en bjässe på myggjakt!
Eller var det så att den jagade småfisk och att jakten gick upp i ytläge precis då han vansinnesattackerade och satte käftarna i den lilla snorgärsen…

Det tog ett tag att samla ihop kåsor och dant, det tog oxå tid att samla ihop oss själva och vi kom i diskussion om vad som egentligen skett, vad hade den jagat? Samtidigt som vi diskuterade knöt darrande fingrar på det största torra som fanns i boxarna. Något senare kunde det ses gigantiska caddies som stripades otåliga gånger över bukta utan att se antydan till liv.
Allt var åter dött.
Ett par bubblor kvar bara.
Kändes ändå härligt att få se en av borrsjöåns stora i action, bara att låta den växa till sig och ta den på torrt till kläckningarna nästa säsong.

Vi åkte hem utan att våra spön fått buga sig för borrsjöåns individer och detta kan mycket väl varit sista fiskeresan 2011. På något sätt känns året oavslutat…