På Dalälvens is syns nu mörkare partier allt tydligare, i Älvdalen är det isfritt, det går mot vår och islossning, kläckningarna närmar sig och nedräkningen börjar till säsongens första torrflugefiske.
Ett vårfisketecken är ju naturligtvis flugfiskemässan i Stockholm. Oxå i år inköptes lite sälhår och annat viktigt såsom diverse böcker som alltid får vintern att kännas lite kortare. Sippa på en äggtoddy till ljudet av en sprakande och värmande brasa samtidigt som man är djupt försjunken i Westrins målande beskrivningar av allt det den svenska fjällvärden har att erbjuda, det är en flugfiskares vinteride. Nu är väntan snart över och ännu en härlig flugfiskesäsong väntar.
Trots min ringa erfarenhet är jag tämligen övertygad om att vi vet mer om öringen och harren, än vad den vet om oss. Ibland tvivlar jag dock. Vi är överösta med ny teknik i form av utrustning och bindmaterial. Kanske gör vi det hela för komplicerat, för tekniskt.
Det är klart att man skall nyttja tekniken för bekvämlighet och säkert inom fisket men grunderna inom själva flugfisket är ändå desamma idag som för hundra år sedan och vi måste förstå att det är erfarenheten och antal timmar vid strömmen som avgör om vi lockas lura storharren, inte vilket material den nya rullen är konstruerad av. Sen skadar det aldrig att ha det bästa i utrustningsväg, oavsett vad man sysslar med. J
Som nybörjare är det lätt att köpa på sig lite av varje, överkonsumera, man vet inte bättre, man vet egentligen inte vilka av marknadens alla prylar som verkligen behövs. I shopen verkar ju allt vara så nödvändigt att hänga på fiskevästen. Jag är övertygad om att ju mer man fiskar desto färre prylar behöver man. Det tar sin tid att hitta rätt prylar, och sedan att lära sig hantera utrustningen beroende på vatten och vind. Ser jag tillbaks ett par år så stod jag själv där vid strömmens kant som en julgran och frustrerades över att man inte lyckats lura harren med intelligens och hjärna som ett linfrö att ta någon av boxens fyrahundra frenetiskt fiskandes flugor. Å andra sidan är det torrflugefiskets nyckfullhet och utmaningar som gör att det alltid känns bättre att ta en öring torrt än att fånga den på annat sätt, och att det faktiskt kan vara värt att fiska torrt framför vått även om förutsättningarna att få fisk många gånger är större när man går under ytan.
I år blir det Tjuonajokk. För första gången.
Man kan läsa mycket om Tjuonajokk, spaltmeter om det fantastiska harrfisket som såklart var bättre förr. Om att det är för mycket folk däruppe, om att det är dyrt att bo på campen. Uppenbarligen är det inte för höga priser eftersom det under säsong är så gott som fullbokat hela tiden. Ett högre pris skulle säkert få färre att åka dit vilket skulle minska fisketrycket och öka vildmarkskänslan. Förhoppningen är naturligtvis att fånga storharren och få en oförglömlig fiske och fjällupplevelse med nära fiskevänner.
Det har sagts att man blir trött av att landa 40cm harrar i Tjuonajokktrakterna, de må va hänt, jag kommer kunna hantera det. Gunnar Westrin sa till mig att om man blir mätt på harr och försöker sig på öringfisket i Tjuonajokk genom att tex fresta med en stor streamer så tar harren på dessa oxå. Dock gav Gunnar ett par tips var och när öringen kan vara het.
Tälten lämnar vi hemma och förlitar oss på boende i campens fyrbäddstuga och middagarna intages i restaurangen. Lunch blir det såklart ute i det fria så vi får lite friluftskänsla. Båt med europas dyraste soppa för 32 kronor per liter har vi hyrt hela veckan, känns bra.
Förutom Tjuonajokk har vi planer på Idsjöströmmen och Stavre, samt såklart några turer till Jonas och Lungsjöån/Borrsjöån där vi hoppas på en tidig säsongspremiär, det kan ju vara riktigt bra torrflugefiske i slutet på april i Lungsjöån.