Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Harr.

Så summeras 2010.

2010 är oxå året då min son William började flugfiska vilket gör flugfisket till en familjeanlägenhet och far-son kvalitetstid. Strategi eller påtryckning från min sida, nejdå, inte alls, det är för Williams bästa och hans egna högsta önskan. Familjelivet börjar ordna upp sig.

Idsjöströmmen bjöd även i år på underbart fiske som uppvärmning inför fjällveckan i Tjuonajokk. Däremellan några härliga dagars överraskande bra fiske i Sälen. Naturligtvis var vi oxå uppe i Lungsjöån som levererar varje gång, ett säkert kort numera. Till säsongen 2012 kommer ju Jonas förlänga fiskesträckorna i Lungsjöån och Borrsjöån samt trycka i ytterligare mängder fin fisk. Vill oxå gratulera Jonas till nya hemsidan som är ett riktigt lyft och bloggen är verkligen en extrahjälp med tips och en hint om när det är ojojoj-fiske. www.flyfisher.nu

Sent i september avslutade ja o brormin säsongen med en dags fiske i Lungsjöån. Tilläggas skall att vi slarvade och inte läste Lungsjöå-bloggen dagen innan. Stort misstag.

Humöret var glatt när vi en tidig lördagsmorgon tog kurs mot Bjursås och Lungsjöån.

-Wooow!

Vatten, massor, överallt! Nivån i ån var spektakulär. På sina ställen var lilla Lungsjöån 20 meter bred. Myrmarken runtomkring var täckt med forsande vatten efter senaste dygnets skyfall. Lugnet i björnskogen var bortspolat och ljudet av framforsande vattenmassor var bedövande. Fiskehumöret sjönk såklart men hoppet är det sista som överger en sann flugfiskare. Vi träffade vi parkeringen faktiskt en annan fiskare vilket man förvånansvärt sällan gör här uppe. Han hade samma skeptiska känsla som vi. Efter några timmar var det tydligt att fisket inte var som vanligt – surprise!

Inga vak, ingen va rintresserad av våra torrisar. Och ja, ja vet att det eventuellt skulle krokats fisk om man gick under ytan vid såna här tillfällen, men alla vet att vi inte var här för att nymfmeta, livet är för kort för sånt.

Efter att vi sökt oss nedströms förbi våra favoritställen där vi endast sett vak på ett ställe, där det vanligtvis inte är vatten, långt upp på motsatta sidan där vegetationen gjorde att vi inte kunde nå. Det var försiktiga och långsamma vak på samma ställen. Uppenbarligen patrullerade ett par regnbågar runt och mumsade smått utan stress på nya betesmarker.

Vi lämnade stället och beslöt oss åka upp till bron. Precis uppströms bron var det sjukt mycket vatten som täckte myrmarken och vi kunde för första gången vada i Lungsjöån. Vi tog oss sakta uppströms från bron och när skymmningen kom hittade vi äntligen rätt.

En stor mängd fisk gisk och plockade fjädermygg i det spegelblanka nyvatten som bildats på myrmarken. Tydligt att det gick åt mindre energi att patrullera dessa lugna delar jämfört med att stå i de starka strömmarna som bildats. Helt överaskande vände fisket, humöret var på topp och vi hade ett par timmars ojojoj-fiske med flertalet dubbeldrillar innan mörkret fick oss att trassla ihop prylarna och avsluta.

Dagen efter läste vi Jonas blogg och visst, där stod precis vad vi upplevt. Vid högvatten söker sig fisken ofta till de mycket lugna partierna där fisket kan vara givande. Ännu är man inte fullärd. Trodde det.

Nicklas på Möller Bil i Uppsala arrangerade i december succén Från Fluga till Antispinn i Uppsala. En komprimerad tillställning med flugbindargata, utställning, seminarier och kastuppvisning. Kan verkligen rekommendera tillställningen som är lätt att ta till sig utan Älvsjömässans trängsel och överrepresentation av utställare som kanske skulle överväga om inte Kiviks marknad har ett mer mottagligt klientel för dderas sortiment.

Ulf Löfdal visade sina härliga splitcane spön. Själv hade jag inte provkastat ett bambuspö innan. Nu stod jag där med ett Menthor 7.1” klass 4 signerat Ulf Löfdal. Alla spön är unika och det tåg några minuter innan man ytligt hade bekantat sig med spöt. För mig var det en underbar bekantskap. Förvånad över hur mjukt och friktionsfritt kasten kändes, hur man på ett nytt sätt kom närmare linan och fick en starkare känsla genom hela kastet. Svårt att kasta med splitcanespö – nej inte alls. Kommer jag investera i ett Ulf Löfdal Menthor? Absolut.

7500:- för ett handbyggt spö med den känslan är ett fynd. Nyligen var jag i New York och gjorde det obligatoriska besöket o Orvisbutiken på 5e avenyn, kände på ett 4-delat Orvis splitcanespö. Visst kändes det rätt, men 4500$ och en matchande Orvisrulle för 3500$ bara bekräftade hur prisvärt Ulfs hantverk är.

2011 är här och planerna för årets fiske smids. Det mesta pekar på att vi reser till Finnmarksvidda vecka 27. Vi skall bara välja camp (Alta Fishing, North Experience) och sätta ihop paketet och resan.

Jag och brormin kom på varandra med att vi båda har en längtan tillbaks till Saxnäs och dess öringar. Och just öring är fokus för 2011. Vi hoppas vidda skall bjuda på grov öring och densamma härjar ju i Saxnäs vackra strömmar. Tanken vore inte att fiska Ransarån utan att istället fokusera några dagar vid Saxåns, Fiskonbäckens och Satsåns fina vatten i jakten på storöringen. Troligtvis blir detta en långhelg tidigt i augusti. Gäller att spara semesterdagar och att muta frugan i sommar.

Norge är orörd mark för oss än så länge, nu kan det bli svårt att klämma in då det blir ett antal dagar i Sälen vecka 23/24, och säkerligen premiär i Lungsjöån innan det. Hela juni och juli är redan uppbokade med fiske och familjesemester. Sedan skall man ha tid att nöta lite gummi på racingbanorna oxå, uj uj, ännu en kämpig sommar väntar. Tur att man hinner klämma in Champagneresan innan öringen vaknar och racingbanorna ligger isfria.

Gott Nytt flugfiskeår på er, i år är det öringens år!

Gunnar Westrin har genomfört åtta omtalade Westrinveckor i Tjuonajokk och den sista gjordes 2009. Det blir ingen mer säger han bestämt, men kan inte riktigt kan förklara varför, allt har tydligen ett slut.

Nu 2010 när Gunnar väljer bort Tjuonajokk väljer vi att åka dit.

Vi bokade hela kitet, boende i stuga och båt för hela veckan, inget lämnades åt slumpen. Efter att undertecknad slutligen fått ordning på flygresan för vår lilla grupp bar det av en tidig morgon med flyg från Arlanda till Kiruna där helikopter skulle lyfta oss till Tjuonajokk.
På Arlanda var klientelet något annorlunda än en typisk vardagsmorgon där svarta kostymer krönta med kotlettfrisyrer framrycker med likgiltig blick och stadigt grepp kring den feminina laptopväskan. Nu gav de resande istället en historisk tillbakablick på svensk fritidsutrustning och klädsel. Grönlandsjeans skavdes med campingdressar och Lundhags Traverse Pants i köerna. Det bara fattades en svärm av Westrinmössor, men inte en enda såg vi. Kanske har inte våra fiskande bröders morsor hunnit med att under sommaren sticka klart enligt publicerad beskrivning i tidningen allt om flugfiske.

Efter lite väntan på Kiruna flygplats var det dags för oss att ta plats i helikoptern för transfer till Tjuonajokk fiskecamp. Stor förväntan, för att inte säga nervositet, låg i luften när vi lyfte mot Kuhkak, Tajvek och Tjitjam-strömmarna. Helikoptern flappade fram över myrmarken och snart kunde vi se Kuhkak under oss, så vackert. Sedan kommer Tajvek, pulsen ökade, packlistan visualiserades på näthinnan – hade jag glömt något… Fanns det isåfall att köpa på campen?

Vi närmade oss.

Tajvek är strömmen närmast campen och dykare har för några år sedan undersökt och räknat harrbeståndet i Tajvek. Resultatet visar att det knappast går att finna ett tätare harrbestånd på vårt klot. På den 700 meter långa sträckan räknade man till 4000 harrar med en medelvikt på 7-8 hekto. Det konstaterades också att Tajvek håller en god stam individer på över 60cm. Harr på 60cm är respekt.

Där ser man tydligt hur en orörd älv som Kaitum bjuder på fantastiskt fiskbestånd och härlig natur. Elbolag – Ge fan i älvarna!

Strax gick vi ned för landning utanför Tjunajokk-campen där vi välkomnades av Ingemar och Ann-Helen Kristell med personal. Så skönt att vara här. Albin visade oss runt på campen och delgav alla rutiner för rökning av fisk, bastubad och renhållning. Vi inkvarterades i Hare’s Ear, en kompakt fyrbäddstuga med solcellsdriven 12 volts belysning och gas-spis. Micke blev stel av fasa och kunde redan höra våra snarkningar eka i den lilla stugan, han såg genast mycket sömnig ut och jag påmindes om hans dilerium under vår vistelse i Slovenien då han med flackande blick bara yrade om glass och porno-blad i ett par dagar.

För oss Stockholmare var det fortfarande högsommar, men häruppe i norr rådde sensommar och om tre veckor skulle campen stängas och bommas igen för säsongen. En säsong består av få, korta och intensiva månader för paret Kristell, det kanske är en av förklaringarna till att dom båda kunnat drivit campen i trettio år, utvecklat verksamheten inte bara till en affärsverksamhet utan oxå till att omsorgsfullt vårda natur och fiskbestånd i området.

Redan efter någon timme på campen kände jag mig hemma, lugnet är påtagligt och välkommet. Det var först under förra säsongen som jag fann den där riktiga harmonin i flugfisket, ja det där att fisket är mer än fiske. Detta tror jag i synnerhet gäller torrflugefiskare. För mig ger det fisket flera dimensioner än att just få fisk. Vissa har svårt att förstå, om inte fisken tar torrt – sätt på en nymf eller streamer så får du fisk.

Nej, tack.

Men sedan är just frihetskänslan och det faktum att öringen och harren bara simmar i vackra omgivningar, långt från dollarstressen på kontoret, en stor skillnad mot påhitt som till exempel golf. Det finns ingen stress därute, vid strömmen härskar lugnet. Och redan nu kändes vardagen fjärran, axlarna åkte ner, trots att vi inte ens fiskat ännu. Det är skillnad på semester och semester. Det är skillnad på fiske och fiske.

Det kanske var i senaste laget vi var här, men ändå var sommaren och grönskan påtaglig. Vädret hade gett Tjuonajokk rikligt med regn under sommaren men nu verkade vädrets makter vara med oss. Prognoserna visade minimalt med regn och stabil temperatur.

Efter kvittering av fiskekort och diverse småinköp såsom Kalles Kaviar till Millings macka och gas till köken så bar det av till fots för att i all lugn prova på fisket straxt nedströms campen.
En något svårvadad botten med slippriga bumlingar ledde ut till den markerade djupfåran i Kaitumälven. Vissa av oss, läs Micke, kom inte så långt innan plurret var ett faktum, skriket kom av sig när det tolvgradiga vattnet tog luften ur Micke och snabbt fyllde hans vadare. Senare hasade han sig slokörad upp till campen för att torka o värma sig, mediumstart på Tjuonajokkfisket, för honom.

På bilderna ovan syns av en tillfällighet Mickes plurr. Dock var det men min lilla vattentäta kamera men inzoomningen ger rätta paparazzikänslan.

Övriga höll sig torra och snart drillades de första harrarna och våra muntra tillrop bröt den norrländska tystnaden. Härligt att vara här.
Själv landade jag bland annat en 47cm märkt harr som senast togs upp av en räkmetande göteborgare med pipa 2001, och var då 37cm. Detta visar klart och tydligt att catch & release fungerar och vårdar fiskebeståndet.

Kvällen kom och efter att Christer brottats klart med vadarstaven var det dags att byta vadarna mot campingdress och bege sig till Tjuonajokks bästa restaurang, pyntad med Claes Hederstiernas tilltygade propeller och annan flugfiskehistoria bjöd köket på fantastiska middagar under vår vistelse. Ingen blir besviken på maten däruppe, den är till och med prisvärd (kvällens varmrätt kostar 265:-).

Efter middagen kröp vi in i biblioteket och sjönk ner i läderfåtöjerna där vi smuttande på varm choklad med rom och summerade resan hit och smakprovet vi fått på fisket. Väggarna andades fiskehistoria och man kan bara ana stämningen under Gunnars sessioner på Westrinveckorna.

Micke frös fortfarande.

Måndag 2 augusti

Christer svingade sig ur överslafen likt en rysk elitgymnast och Micke vaknade nöjd efter en natt med mycket begränsad snarknivå, en strålande morgon med härlig Tjuonajokkfrukost. Gröt, ägg och några mackor var en perfekt start för att sedan hoppa i vadarna och traska ner till campens bryggor. Båt 15 lastades tungt och satte kurs mot Tajvek, en 15 minuters båttur nedströms campen. Vänstersidan togs i besittning och allt var toppen.

Nu skulle fisket börja på riktigt, 130 fiskar per dag har man läst om, kan det vara möjligt, här på denna korta sträcka, här i Tajvek. Det fanns fisk överallt hade Ingemar sagt, vi får väl se om den går att få upp, det är en annan story.

Efter en stunds fiskande såg vi klart och tydligt att från andra sidan nådde dom som fiskade där med enkelhet djupfåran och drillade mer fisk än vad vi gjorde. Visst landade vi fisk men vi hittade ingen riktigt bra väg ut till djupfåran där vi stod, i morgon skulle vi ta högersidan. Ändå märkte vi ju klart att fisket i Tjuonajokk har en annan nivå än andra ställen, det fanns dock en frustration att vi inte landade lika många fiskar som andra verkade göra. Eller hur Micke?
Som vanligt fiskade vi 100% torrt vilket såklart kan vara ett ”handikapp” om man skulle få för sig att räkna antal landade fiskar. Nu fiskar jag ju personligen inte för att landa så många firrar som möjligt. Tillfredställelsen är istället grundat på hur fisken tas och vad det är för fisk. Och som torrflugefiskare var nog min o Nyttas besvikelse inte lika stor som Micke och Christers när man såg hur nymfarna drillade. Men dom skulle förstå.

Efter lax och cesarsallad var det dags för kvällsfisket nere vid Tajvek. Jag hade innan resan bundit upp flertalet av flugorna i “Westrins Fjällflugor” och nu fick jag ett läge då en grövre harr stod bakom en sten och vakade regelbundet samtidigt som hon vägrade ta superpuppa, knottimitation, klinkhammer eller nattslända. Jag visste att hon stod där nere och såg det jag presenterade. En stunds paus och eftertanke, analys av vaket (låter proffsigt). Nej, en kläckarimitation från Gunnars bok. På andra kastet tog hon kläckaren och kvällen var räddad.
Nymfarna där borta kan ta hur många dom vill, ja e klar.

När Christer fajtats färdigt med vadarstaven avslutade vi med en varsin kall öl nere på bryggan som avnjöts med den otroliga utsikten som tilltugg. Efteråt kunde vi inte riktigt slita oss från norrlandskvällen utan fyllde istället kåsorna med whiskey och eldade på cigarrerna.

Tisdag 3 augusti

Tjitjam.

Nu skulle det drillas fett med fisk. Stekolja, citronpeppar och dill packades ner. Solen strålade och sjöns yta var blank som en spegel. Båten lastades och bensintanken var fylld med bensin för 39:-/litern. Allt var perfekt och vi ställde kursen mot Tjitjamforsarna. Vi hade en skön tur på 1tim 45min framför oss, efter att ha skådat Kungsörn hade vi lite navigeringsutmaningar men hittade snart rätt mellan öarna in till Tjirtjam. Omgivningarna var imponerande vackra med Kebnekaise som mäktig kuliss. Vinden var hård och återigen kunde vi konstatera hur mycket grönare det var på andra sidan

Ett antal lägerplatser var utplacerade i området och visst var det lite Kivik över det hela, med gycklare och spådam. För att vara ett harrparadis får jag erkänna min besvikelse. Vi fiskade övre nacken och var inte imponerade, jag till och med satte på sjunklina och streamer, men gjorde kanske 10 kast innan jag tröttnade, man måste ju prova. Micke och Christer var eniga om att nu skulle det bli streamer och nymf fram tills mörkret föll. Dom hade insett att det är så man får fisk, att torrfluga är nyckfullt och puritaner insnöade.

Det fick bli Real torrmat till lunch vilket inte alls är fel. Gänget var sedan eniga och vi knallade nedströms där det var trångt med fiskare varpå vi drog ner båten i vattnet för kvällsfiske i Tajvek.

-Upp med båten igen, vi tar in vatten, skrek jag.

Det var bottenpluggen som saknades – annorlunda upplevelse.

Vi kunde ju knappast ha åkt en meter utan plugg tidigare och den borde då ligga under båten, men icke. Det kändes sådär att stå där med en plugg för lite.

-Vad skulle McGywer göra nu tro?

-Sätta en propp i hålet!

Lamson 3rd Leg vadarstav för endast 999:- hos Stockholm Flugfiskecenter (egentligen en gångstav med jojo) kom till användning – pluggen längst ner passade precis i hålet.

Raka vägen förbi campen och ner till Tajvek för kvällsfiske.

Och vilket kvällsfiske det bjöds, otäckt bra!

Trött efter drillningarna var det dags att steka på en harr i skymningen. Åhh, gotti-gott-gott!

Kvällens fiske ville aldrig ta slut. Det bjöds inte samma vakfest som jag hade för några år sedan i Idsjöströmmen. Men vi landade desto mer fisk.

Micke och Christer hade nu konverterat. Efter dagens dragande i linan med streamer uppe i Tjirtam, till förändringen med torrfluga i Tajvek. Nu fanns bättre förståelse för torrisarna. Kul.

Solen hade för längesedan tagit skydd bakom fjällen när dimman sakta omfamnade Tajvek och vi ryckte mjukt igång en fuktig fyrtaktare. Halvägs till Tjuonajokk ser vi den nybonade vattenytan brytas av en liten fragil simmare längre fram. En lämmel på nattligt uppdrag. Vi kunde inte låta bli att ta ett varv runt det lilla kräket, Micke greppade oxå håven men vi enades om att harren är saftigare och lät honom löpa för den här gången. Lyset i Hare´s Ear släcktes 01.30 efter att Christer gått en hård match med staven (vadarstaven).

Onsdag 4 augusti

Toktrötta famlade vi oss ner till frukosten, senast av alla, igen.

Jag anmälde mig som befälhavare för den förlista båt 15 med saknad bottenplugg som vi dragit upp på stranden nere vid bryggorna så ny plugg skulle kunna installeras. Jag fick några skumma blickar från personalen men en ny plugg satt snart på plats.

Utanför Hare´s Ear chattade vi med Skurk i den varma förmiddagssolen. Ingen fiskestress idag. Skönt. Efter vi fixat lunch i stugan satte vi vid 13-tiden kurs mot Tajvek, sist från campen. Vi landade nu vid högra stranden och knallade nedströms till den nedre delen som höll mycket fisk, dock missade jag dom 5 första av någon outgrundlig anledning, men sedan lossnade det ordentligt vid djupfårans kant. Micke fick tre öringar ännu längre ner och humöret var på topp i solskenet. Vi upplevde dock att fisket blev bättre de gånger solen varit i moln under en längre tid. Något som jag oxå noterade var att harren verkade gilla en nytorkad superpuppa, skakad torr i pulver blev flugan ljusare och flöt högre, oxå strukturen av kvarvarande pulver gav hacklet en annan struktur, ofta tog harren på första eller andra kastet när puppan var skakad.

Superfisket fortsatte hela eftermiddagen och jag landade ännu en märkt harr, denna gång #0670 som mätte 44cm, hon var uppe senast 2003 och var då 34cm. Dessutom tog jag två fina harrar bakom brormin vid djupfåran som en bekräftelse på att dom härjade överallt och även tog såpass nära där vi stod.

Middagen bestod av stekt harr med potatismos och Millings Macka. Senare drog regntunga moln in och några skurar påverkade kvällsfisket negativt. Regnet upphörde inom kort men fisket kom aldrig igång som kvällen innan. Eftermiddagen hade ju bjudit på extremt bra fiske och nu hade vi faktisk själva tappat räkningen på hur mycket fisk som landades, nu var ordningen återställd, såväl för torrflugepuritan som tvivlare.

Vi satte fyr på några vedträn och knäckte varsin öl vid stranden, kaffepannan sveddes och ett par kubaner blossades, myggen skingrades av den massiva rökutvecklingen och skitsnacket visste inga gränser, kvällsfiske blir egentligen inte bättre än så!

Här smiddes oxå grunderna för en resa till Vidda, kanske redan nästa år, med RW och gourmefyllt kylskåp, gåslever, årgångs champagne och en liten människa som passupp vore inte fel.

Återigen var vi sist av alla till campen. Verkar som nymfarna fulfiskar intensivt i solgasset och sedan svullar i restaurangen för att slumra in tidigt om kvällarna. Nej då känns vår syn på fisket och livskvalitén skönare även om det är uppförsbacke på morgonen, vandringen till frukosten är nog det jobbigaste på resan.

Torsdag 5 augusti

Panikvaknar 09.15 (frukosten stänger 09.30).

Brandmanspåklädning och rush till frullen där mästerkocken själv står och petar i gröten.

-Hmm, konstig gröt, kommenterar för sig själv och rör lite med sleven.

-En säck ved oxå, tack.

-Det är världens dyraste ved, svarar Ingemar Kristell med ett leende bakom disken i receptionen.

Torr och fin var den i allafall, veden. De e bra ved häruppe.

Nu var det ju så att vi hade uppfattat hygienfaciliteterna som att det handlade om 12 gradigt vatten ur duschen, och att varmvattnet värmdes upp i ett stort vedeldat kärl som man själv fjuttade på och sedan blandade till angenäm temp i tvättfaten. Och så var det ju oxå.

Förutom när elverket var igång, då fick man ju liksom ström till varmvattenberedaren. Det var alltså inte bara ett tryckkärl Christer.

Vi skulle ju ha en SPA-upplevelse denna förmiddag varpå vi knallade ner till bastun med vedsäcken och handuken över axeln. Det var inte bara solen som lyste denna morgon, oxå lampan i bastun som indikerar att elverket går lyste. Och jorå det var varmt duschvatten och medan veden gjorde sitt för att värma upp bastun tvagade vi av oss lager av myggmedel för att sedan knäcka varsin öl i den skönt heta bastun, dyr ved värmer lite extra.

Kasten kan vara tvära, från skön hälsoupplevelse till trolling. Ja de va inte så att jag själv utövade detta påfund. Christer och Micke satt där med varsin streamer släpandes efter båten. Som tur va fick dom inget, det kunde blivit revolt.

Påfundet hade ett slut och snart hade vi kurs mot Tajvek för kvällsfiske.

Högra stranden tog emot oss och nu gick vi ända ner till slutet av strömmen. Vi hade om mäjligt ännu bättre fiske än tidigade, tafsarna klarade 10 drillningar sedan brast dom om man inte bytte. Flugorna nöttes ut. Mest gick superpuppor och små svarta knottimitationer. Och ungefär med samma intervall man bytte tafs fick man byta position några 10-tal meter då det verkade som drillningarna störde de andra fiskarna i området, ganska förståligt.

Längst ner där vi stod lade ja ut en nattslända ganska långt utan succe, tog hem den med ett bestämt ryck och den hamnade 6-7 meter utanför mig och fick bra drift över en sträcka jag inte fiskat av så den fick ligga där ett tag, efter ett par meter small det på saftigt, spölyftet krokade och harren satt, för det var en harr. Bestämt med pondus gick hon ner djupt i strömfåran. Vid det här läget hade man ju fått endel rutin på att drilla harr och beteendet var snarlikt för varje fight. Men här var det tyngre och således fick man ge det hela mer tid, hon kom upp och håvades, en mörk skönhet som mättes till 51cm (1.2kg på Westrinskalan) och sattes sedan varsamt tillkbaks.

Vi hade extremfiske denna kväll och man kunde inte önska sig mer.

Efter tvekan hade nu Christer och Micke full förståelse för hur torrflugepuritaner ser på fisket. En bra kväll i Tjuonajokk. De e bra kvällar här uppe.

Fredag 6 augusti

Avslutningsfiske i Kuhkak.

Frukost vid åtta och packning för Kuhkak. På uppsnacket inför resan kollade vi in filmen ”Flugfiske i Tjuonajokk”, vad annars. Vi hade efter det och överflygningen med helikoptern stora förväntnignar på torrflugefisket i Kuhkak.

Vi blev nedkörda med campens båt och fick endel tips på heta spots. Vi traskade mot Gräsviken och resten av gruppen positionerade sig nedströms viken medan jag smög ut lite längre upp. På med en superpuppa och på de tre första kasten landade jag fisk. Det fjärde sket sig, men på de tolv första kasten landades ändå sex harrar i 40cm storlek, det får man säga är en godkänd start på dagen! Vi drillade fisk hela förmiddagen och vi glömde totalt bort att vi inte hade med oss torrfoder till lunch och återsatte all fisk. Så kom hungern samtidigt som en regnskur fick aktivteten att avta. Härlig tajming, not.

Nåja det var bara att traska ut till djupfåran, och ett tiotal kast senare var lunchen fixad. De e bra djupfåror här uppe.

Efter lunchen gick vi uppströms för att fiska av det lugnare partiet ovan forsen i Kuhkak. Där bjöds det oxå fint fiske med en storlek mindre harr. Dock hade jag ett större exemplar som vakade 7-8 meter från mig upprepade gånger. Jag landade samtidigt endel mindre fisk och blev frustrerad när denna individ ignorerade min superpuppa gång på gång. Jag grävde i asken och tänkte att när jag tagit den så är det färdigfiskat i Tjuonajokk för i år.

Förbi mig flöt i samma ögonblick en liten svart fluga/knott.

Hmm det där är en ”knottimitation från Tjuonajokk” sa jag högt till mig själv och log. Jag hade i flera nätter framförmig sett Gunnar Westrins fjällflugor i parad när jag blundat så valet av fluga var enkelt och jag hade ett gott självförtroende när jag slutligen fått igenom tafsen och var redo för första kastet mot den kräsne.

SMACK så var veckans fiske över. Den tog på första kastet och det var dessutom dagens största harr.

Jag var klar.

Tjuonajokk.

God service och kunnig personal på campen. Tack Kristell’s för det!

Omgivningen är otroligt vacker, som ett sagolandskap även om jag personligen föredrar mindre vatten, mer kompakt. Sedan skulle vi säkerligen åkt några veckor tidigare för att få uppleva aktivare fiskar med kläckningar och fler vak att kasta på. Torrfluga vill man fiska på vakande fisk, och gärna fisk man ser med blotta ögat. Jag är säker på att jag kommer återvända. Inte nästa år men inom 3-4 år, längre kan man nog inte hålla sig.

Inget hokuspokus med flugval heller. Under vår resa gick små svarta knottimitationer och klinkhammer bra på förmiddagarna, sedan verkade superpuppan fungera bättre på eftermiddagen och sedan på kvällen gick oxå E12 och sedgeflugor utmärkt. Man måste naturligtvis läsa vattnet ordentligt – det är då man få riktigt mycket fisk. Visst finns det fisk överallt, men den där löjliga mängden får man läsa sig till.

Det är bara att tacka och ta för sig av en orörd älvs fiskebestånd. Det är bara att ta för sig av campens möjligheter och personalens kunnande.

Det är bara att njuta av vildmarken och den vackra naturen och Tjuonajokk har allt detta i sin omgivning.

Jakten på den Perfekta Strömmen

eller var i Sälen är det bäst torrflugefiske?

Skidåkningen i Sälen håller inte många dolda pister eller outforskade nedfarter för de flesta. Fisket är oxå väletablerat och säkert oxå en aktivitet med ett växande antal utövare i området som desperat jagar sommargäster för att balansera framtidens mildare vintrar med intäkter från sommargäster. Som så många andra skidorter.

Själv har jag inte flugfiskat i Transtrandområdet tidigare, det har varit nära att vi sökt höstharr i Malung, och i Idre har man spenderat åtskilliga fiskedygn vid Guttan, Grövlan och Storån. Nu var det så dags för området kring Sälen att bekänna färg.

Tisdag 6 juli

Familjen kom upp till Sälen på söndagen, jag höll mig, det var familjesemester, kvalitetstid med familjen och massor av trevliga aktiviteter såsom fäbodsbesök, vandringar, badhus, livsfarligacykelstigar m.m. Jag höll mig under måndagen men allteftersom tisdagen gick blev det tydligare, till sist sa min förstående fru – Jonas åk ut och fiska ett tag.

Skiftande väder och ca 20 grader, kvällen bjöd på svag vind och uppklarnande när jag i ensam majestät rusade fram strax över de dammiga grusvägarna upp mot Görälven. Parkerar bilen, kryper i vadarna och vadarkängorna…hmmm…dom ligger vid huset i Hundfjället!!!

Vad gör man, klockan är 17.30, jag hör älven brusa och anar öringen som villigt stiger till sländorna på ytan. Åkan hem och hämta kängorna, nej, nog skall väl gympaskorna funka, lite neopren skall väl få plats, det får räcka med ett par sockor så ska det nog gå.

Traskade iväg någon kilometer och nådde en fin sträcka med en liten nacke och lungt flytande vatten. Kvällen var ljummen och stilla, älvens motsatta sida badade i kvällens varma solljus och när jag suttit ett tag vid älvkanten såg jag de första sporadiska vaken, ingen stor fisk men vem är kräsen. Efter ett par mackor och soppa var det dags att utmana de små vaken. Vattnet var klart och lättvadat, lång tafs på mitt klass 4 spö och en liten klinkhammer skulle fixa saken. Första påslaget kom redan på fjärde kastet och jag var helt oförberedd och missade. Kvällen kunde börjat bättre där ja stod o svajade utan vadarkängor och nu missat tillslag.

Nå ja det tog ett tiotal kast ytterligare sedan krokade jag en vacker liten öring på 30cm. Årets första öring faktiskt. Regnbåge och harr hade suttit tidigare och jag hade oxå insett att det hela säsongen skulle bli överlägset mycke harr i år. Så öringen va välkommen. Efter ytterligare ett tag hade jag krokat nummer två i samma storlek.

Jag kände att nacken inte riktigt kunde ge mig mer varpå jag knallade uppströms till ett parti kring en ö i älven där det såg ut att finnas perfekta ståndsplatser, men efter ca en timma utan något livstecken från ån plockade jag fram kartan. Nog hade jag sett skymten av ett litet vatten på väg hit. Jådå en liten å som ringlade sig fram, inte långt från vägen var värd att testa innan solen tackade för sig.

Efter ett tag stod jag vid ett mycket litet vatten, porlande slingrade den lilla ån sig genom ett skogsparti och sedan ut över myrmarken. Kristallklart vatten, dock något för grunt för att hålla fisk på de flesta ställen. Jag gjorde några kast och la min torrfluga över de djupare partierna som jag passerade när jag gick utefter ån. Inte ett vak syntes, inte en fisk anades längs hela den sträcka jag avklarade. Möjligtvis kan det finnas andra förutsättningar längre upp i ån men det får bli ett annan resa.

Onsdag 7 juli

Kängorna packades ner, grabben följde med och tog sitt spinnspö på min inrådan. Ån vi skulle till var en liten skogsälv och för att vi båda skulle få lite fiske trodde jag att flugspöt bara skulle innebära irritation med trassel och krokade granar istället för fiskeglädje. Då hellre att han får uppleva glädjen vid vattnet och spara flugfisket till vatten där han kan hantera sin nya utrustning.

Vi blev sena, nådde Femån vid 20.30 på kvällen. Knallade ner en kort bit från vägen och mötte ett otroligt vackert vatten, växlande med små djupare sel och nackar.

Oxå en imponerande mängd knott mötte upp och anföll oss i kvällsolen och William fick testa att fiska med myggnät över skallen. Jag såg honom stå och kasta en bit nedströms mig innesluten i en knottsvärm. Tog upp kameran och gick ner till honom, började filma – och vilken tajming, i samma ögonblick hugger det på hans spinnare och han landar sin första öring någonsin, spinnfångad men ändå en stor upplevelse.

Torsdag 8 juli

Uggen på Älvdalen Fiskecenter tyckte att Rotälven kunde vara rätt med tanke på att vi ville ha torrflugefiske och inga krav på stor fisk, utan istället rätt omgivning med mer smyginriktat individfiske.

Hämtade brormin i Mora som stapplade ur masexpressen vid 17-tiden.

Vägen följer ju Rotälven drygt 3mil och är således väldigt tillgänglig. Första harren och öringen krokade jag vid vårt första stopp men vi beslöt oss ändå att åka vidare en bit uppströms för att hitta ett litet lugnare parti. Vi stannade till för käk vid ett djupare parti där vi sett vak, nu var allt dött och vi tog beslutet att åka minst en mil utan att stanna för att se vad Rotälven kunde ge länge upp. Vi kom ner på en otroligt vacker sträcka där vi med en gång såg regelbundna vak. Sträckan hade större stenar utspridda och en tydlig djupfåra ungefår mitt i ån, sträckan påminde om Idsjöströmmen, nu skulle vi bara se om fisket kom i närheten. Det vakade hela tiden, mest mindre fisk men oxå en och annan större individ var uppe. Vaken förändrades under de timmar vi stod och kastade, men vi lyckades aldrig hitta rätt fluga, vid 23-tiden avtog aktiviteten och vi slutade fiska utan att ha landat en enda. Brormin hade på en öring ganska länge men det var allt. Riktigt frustrerande men ett härligt fiske i underbar miljö och här har vi klart hittat en favoritsträcka som kommer återbesökas.

Fredag 9 juli

De här va inget bra fiske.

Efter två timmars svettig vandring från den parkerade bilen, brant ner till Görälven, som precis här var grund, forsande och ofiskbar. Vi fortsatte bengå utefter älven, bara runt nästa krök… Tjena! Älven såg likadan ut efter kröken, sen fanns det ju en krök lite längre fram…

Nej, timeout. Uppför berget och tillbaks till bilen, så blir det. Svetten forsade i stigningen upp mot vägen. Att man aldrig lär sig.

När skipas rättvisa?

När får man payback efter alla liter svett man fått ur sig över myrmark, genom snårskog, uppför berg för att hitta drömvattnet?

När får man uppenbarelsen?

Vi kom sent ut ikväll, var inriktade på smygfiske längs Syndån, som var väldigt vacker men grund och tajt, väldigt tajt oxå med våra mått. Så även om vi gillar att gå och peta i småvatten och ”smygfiska” så var detta inget ens vi ägnade några kast.

Så ja, vi var sena till Görälven som var vår plan B. Och nu hade vi precis kasserat plan B.

-Ja tänker inte åka hem utan ett kast, sa ja bestämt till brormin. Fram med kartan och en plats som inte krävde några större omvägar pekades ut som plan C. Nu fick det bära eller brista. Vi måste fiska. Om inte annat för att kunna hålla huvudet högt på after-fish’en senare.

Med nytt mod hasade ni nedför en brant och ut på en äng intill älven. Mmmm, älven rann på vackert och små öar delade upp vattnet i olika strömmar, kvällsolen värmde och vinden var minimal. Svetten hade torkat in och nytt myggmedel var applicerat, det fanns hopp igen.

Faktum var att det såg riktigt najs ut, dock inga synliga vak. Vi traskade en bit nedströms på ängarna längs älven, det var branta kanter ner till älven som hade fin botten med småsten och det såg mycket lättvadat ut.

En bit längre ner gjorde vi paus, dom olika strömmarna flöt här ihop och vi stannade i tysthet upp, inga ord behövdes. Fanns det fisk var det här dom stod, 30 tysta sekunder passerade i total harmoni. Sen såg vi vaken ute i djupfåran.

-VAK!

We´re back!

Ett par vak avslöjade grövre fisk och vår uppgivenhet var totalt väck. Två timmar till solnedgång. Sträcka tafsen. En nattslända sitter på, ja det kan gå, kan vara värt att börja med. Försiktgt vada ut ett par meter så skulle jag nå de närmaste vaken.

-Fish on!

Vi landade på kort tid 6-8 harrar var, de flesta i storlek 30-35cm. Ingen grövre. Dock hade jag sett samma grövre fisk vi såg när vi kom stiga till ytan en bit längre ut, bara ett fåtal gånger men den står där.

Bytte fluga till en cdc-nattslända, drog ut ett par extra meter lina och laddade på spöt lite extra. Efter 6-7 kast slurpade den i sig min fluga och mothugget satt som det skulle, nu kändes det som riktig fisk och jag njöt varje sekund av kontakten med harren och helheten som kvällen bjöd på. Den gick snabbt ner i djupfåran och trilskades, som väntat, jag fick den närmare och med några stiliga hopp visade den imponerande grovhet och jag trodde faktiskt det skulle vara en längre fisk. Jag har sällan skådat en sån grov och välgödd harr. Undrar verkligen om harrskalan stämmer här:)

Vi fick tillslut en underbar kväll med ett tiotal harrar landade per person efter två timmars fiske. Nattsländor och baetis kläckte rejält samt sparsam kläckning av stora åsländor, trots detta var vaken sparsamma och fiske med nymf/kläckare skulle säkert kunnat ge bättre resultat, men torrt är torrt. Omgivningen var perfekt och jag kommer garanterat ta med grabben hit till ”Harrhagen” vid många tillfällen i framtiden.

Lördag 10 juli

Fin kväll och Görälven där kungsleden korsar älven var målet. Ett av de ställen alla tycker man skall fiska vid, vilket innebär högt fisketryck och ofta erfar jag att de rekommenderade platserna ofta är det för att de är hyffsat lättillgängliga, lättfiskade i den mening att man kan vada eller att vegetationen inte är ett direkt hinder. Dock skall man ju inte dra självklara paralleller att dessa platser hyser de bästa bestånden av fisk, det kan vara åt andra hållet, att den fisk som är kvar är van vid plaskande tafsar och vadande fiskare. Vi befarade helt enkelt att det kunde vara ”sönderfiskat”. Sträckan är fin men vi lyckades inte få till något bättre fiske den här kvällen, sparsamma vak och jag tror brormin landade en liten torr harr tillslut när både jag och grabben gett upp och passade grillen vid vindskyddet.

Sammanfattningsvis var dock ett par ställen riktigt fina och Femån återstår att utforska vidare liksom ett antal andra strömmar. Stället vid Rotälven, även om det är Älvdalen, samt Harrhagen är två riktigt riktigt fina platser som jag kommer återvända till. Fisket och platserna tycker jag personligen piskar Idre när det gäller fisket och naturen. Och att ha funnit dessa platser gör dagarna riktigt minnesvärda.

Skitfiske på er, nu är det Tjuonajokk som gäller vecka 31!

[2010-06-17]

Solen har börjat dala så sakta ner mot Kullas bergbranter i väster, skogen uppefter bergssidorna skimrar i ett lätt dis av motljuset. Över det blanka strömsuget dansar ljusvingade sländor som lätta, virvlande snöflingor. Ibland slår en liten vakring ut på den snabbare strömnacken.
Den stora fisken kommer inte förrän solskivan försvunnit bakom de mörka bergskammarna och i väntan sitter jag och suger på pipan, alltmedan innehållet i sotpannan sjunker. Det lätta flugspöet har jag färdigtacklat och videkorgen står bredvid, bäddad med färska späda björklöv…

Fisket i Gimdalen har anor redan från 1100-talet. Senare bosatte sig fiskeprofiler som Leif Milling, Lars-Åke Johansson och Rolf Smedman i den lilla vackra byn. I sommar invigs Galleri Smedman under kulturveckan i Gimdalen. Rolf vars första stycke ur ”Strömmande Vatten” ni läste ovan.
Nu är vi tre förhoppningsfulla flugfiskare som följer den slingrande vägen från Bräcke mot Gimdalen under regntunga moln. Sommarnatten är ljus när vi välkomnas av Gimdalens rofylldhet. Vi parkerar den ansträngda blå bilen utanför Kullagården när klockan närmar sig midnatt. Enligt Maud skulle dörren vara öppen, och om den inte var det kunde vi bara ringa henne.
Nu var dörren låst, och i Gimdalen finns det ingen mobiltäckning (vilket effektivt bidrar till lugnet). Vi gick varv efter varv kring huset och jag själv började smida inbrottsplaner. Vi knackade sådär lagom försiktigt på dörren för vi såg ju ytterligare två bilar på parkeringen. Inget hände. Efter ett tag vidgades mitt tunnelseende och jag upptäckte en lys-orange nyckelring som hängde bredvid dörren.
Vi stuvade in oss och somnade till ljudet av sommarnattens ursinniga regnande.

På fredagsmorgonen välkomnade ”Värdshuset Hoppande Harren” (tillika Kullagården) oss med härlig grötfrukost innan det bar av i regnet hem till Lars-Åke och Jennifer Olsson för att lösa fiskekort. Lars-Åke öppnar och välkomnar speciellt min 11-årige son William som i och med detta handslag börjar sitt flugfiskeliv. William känner såklart igen Lars-Åke från hans härliga filmer och får oxå senaste numret av Flugfiske i Norden där det lämpligt nog var en artikel beskrivande fisket i juni (skriven av Lars-Åke).
Vi träffar oxå Stefan och hans kompisar i Lars-Åkes fiskestuga. (Stefan träffade vi hos Branko Gasparin nere i Slovenien 2009).

På väg till Stavselforsen möter vi Niklas Dahlin (http://http://mulhonken.blogspot.com/) från Uppsala med gott sällskap som varit nere och spanat vid Stavselforsen, kort beskriver dom vad dom sett och med ett skratt önskar dom oss skitfiske…

Fisket i Stavselforsen bjöd på konstanta vak vid övre nacken, dock bara småharr. Willam stortrivdes då det var action hela tiden och efter mycket förtret med missade mothugg satt den första lilla torrflugeharren och en stolt William kunde känna harrlukten från fingrarna. Och trots ett plurr (jodå flytvästen gjorde nytta) i det sommarkalla vattnet lyckades han väl med sin premiär och höll humöret uppe, beundransvärt få (enstaka) lintrassel gjorde faktiskt att pappa oxå kunde fiska sig trött på småharren.

Vi prövade på fisket nedströms selet där det inte vakade lika intensivt, men visst fanns det fisk. Vid tidig kväll (ca 19.00) avtog aktiviteten och vi fixade till en liten lägereld i kvällssolen. Öl/Läsk och korv smakade helrätt efter plurr och störtregn.

Sedan var det lördag och medan andra förberedde sig för kungligt bröllop gled vi ner i stinkande vadare för att ta oss an Idsjöströmmen, nu skulle det bli grövre harr i mängder

Det var gott om folk vid övre vindskyddet och vi stannade vid ”bäverhyddan” längre nedströms. Vädret var något bättre än fredagens även om det kom en och annan kort regnskur. Vid 11-tiden började vi fiska och runt om oss vakade det av glupsk harr. Jag fiskade på en harr som med selektiv regelbundenhet gick upp och tog sländor i ytan, klart bäst för dagen var en brun-cdc caddis i storlek 16, på tredje kastet gick harren upp och tog den. Och vilken harr, kampen var långdragen och hård trots mitt klass 6-spö. När jag får in den närmare ser jag hur strömmens drottning kämpar där nere, solljuset får den imponerande fenan att skifta i alla sommarens färger när hon gör sina sista ansträngningar att göra sig fri, hon är grov och närmare 50cm, en sista rusning…zapp…löslina…goodbye madam. Oförklarligt slet hon sig, jag vet inte hur, lina och krok var intakt, tight lina hela tiden, hursomhelst kändes det ganska okej ändå, jag hade ju fått henne att ta, sett hennes prakt därnere och vi hade liksom morsat kort på varandra. Jag var dessutom övertygad om att jag skulle lura upp hennes fränder till nya fighter, det var en bra början på en bra dag i Idjöströmmen.

William kastade på en harr i säkert 40 minuter med åtskilliga påslag utan att lyckas kroka. Jennifer var nere och diskuterade med brormin i vindskyddet och var övertygad om att William ”would catch that fish”.
-”Put on a pupa, that will be easier for him since the fish take the pupas more aggressive”.
Något för mycket löslina och bara några timmars flugfiske i ryggmärgen kan vara i minsta laget för en 11-åring när det gäller att utmana Idsjöströmmens erfarna harrar.
Undertecknad och brormin hade dock härligt harrfiske fram till ca 17.00 då aktiviteten sjönk till ett minimum. Vid ett tillfälle mötte jag dock en av strömmens stora face-to-face. Jag vadade långsamt och smygande precis uppströms en nacke som jag fiskat av. Då kommer den mot mig, en enorm öring som långsamt gled fram längs botten, tiden stannade, likaså mitt hjärta.
Spöt eller kameran. Jag förde handen mot fickan som höll min lilla vattensäkra kamera, kände med fingarna efter fickans lock, hörde hur kardborrelåsets ljud ekade i dalen. Öringen gav mig en tom blick och simmade raskt ner i Idsjöströmmens djupfåra. Dom finns där, en och annan öring i rätt format, omgivna av grov harr.

Idsjöströmmen har bevisat sig som harrvatten för oss och vi ser redan fram emot nästa resa. Höstarna i september kan tydligen vara magiska enligt hela 4FISKARE gänget (http://http://www.4fiskare.se) som checkade in på Kullagården under fredagen.

I’ll Be Back !

Jodå, för en stockholmare är det svårt att hålla sig ifrån åarna norr om Falun.

Vi kom dit en fredagsmorgon, fint duggregn lägger en fuktig dimridå över den tysta skogen där Lungsjöån slingrar sig fram. Vi stannade vid bron och stövlade ner i myrmarken. Det var här vi första gången träffade Jonas Hagborg och Lungsjöån, två bra bekantskaper. Vi vet att åarna kan bjuda på riktigt bra fiske, som förra året i början av juni då ett 30-tal fiskar landades under en skön nationaldag.
Nu var förhållandena inte lika bra, duggregn och 10 grader, men ändå vakade det regelbundet. Försiktiga tumlande vak, och enstaka sländor kläcktes. Dock tog inte fisken sländorna mer än i undantagsfall. Kläckare som fiskades under ytan fungerade och resulterade ganska snabbt i ett par fina bågar. På eftermiddagen släpade vi ner oss till favoritböjen utefter Orvis-sträckan, jag och bror min stod snart och dubbeldrillade – jiiha, här var fisken mer villig att ta sländimitationerna, humöret var på topp och regnet upphörde. Senare på kvällen avtog aktiviteten och bara enstaka vak syntes. Vi gav upp vid 23-tiden och styrde kosan mot Björkans pensionat för en god nattsömn.

Nu väntar Idsjöströmmen och Stavselforsen till helgen, då skall det drillas grov harr och min son William skall för första gången hänga med och svinga sitt nya juniorspö. Ser verkligen fram emot ett par härliga dagar i Gimdalen.

Skitfiske på er bloggläsare.

Pekka och jag har snackat om det i fem år.
Vi skulle utveckla vår affärsrelation med hjälp av en teambuildingaktivitet i Finska verkligheten. Vi snackar finsk rökbastu och litervis med Jaloviina – finsk sprit som håller på att bli brandy. Aktiviteten kamoflerades som flugfiske.

Flugfiskepremiär med Pekka och grabbarna från Signal alltså, i Finlands urskog. Spännande är bara förnamnet.
Av budgetskäl vet jag att rökbastun hängde löst, tills det blev klart att jag verkligen skulle med, då var det ingen tvekan, rökbastun fick kosta vad den ville – Jonas skulle bara in i den…
”-Jooonas, dom bastar och dricker som djuuur, har du testat rökbastu?” frågade min kollega i Finland.
-Ehh nej, rökbastu? Är det rökigt?

Det handlar om bastuns ursprung, urbastun, alltså finsk urbastu. Vi snackar en liten timmerstuga. Jordgolv. Man tänder en stor jävla eld i typ en dag så huset får en mysig temp på ca 95 grader. Ventilationen är obefintlig, men man låter faktiskt röken vädra ut innan det är dags. Elden har då värmt upp en ansenlig mängd sten som mycket effektivt håller temperaturen uppe kan jag intyga.

Med en håv finsk öl och ett par klunkar Jaloviina innanför västen var det bara att stega in.

Som ni förstår användes typ 18 Profotoblixtar för att kunna ta ovanstående bild. Allt därinne var täckt av svart sot.
”-Jooonas, uppför trappan nu så ska vi basta!”

Visst var det finsk värme, och det räckte inte med en hink vatten på dom där stenarna, nej nej, på med några till så den lilla mängd syre jag kippade efter med all säkerhet ångade bort.
”-Jooonas, ta lite Jaloviina till”
-Kitos.

Fisket då.

Vår guide Jani var en bra guide. Omgivningen var vacker och jag är säker på att det finns hyfsad öring i forsarna. Jag hade två rejäla påslag men hann precis känna tyngden innan det släppte. Inte heller Pekka landade fisk – jo ett par gösar som matfisk blev det ju…

Vår teambuilding bjöd på sisådär streamerfiske, god öl, Jaloviina (vad skall man säga), rökbastuerfarenhet och fantastisk god mat. En bra och rolig resa.

Den sista väntan ger stunder vid städet, här är dagens skapelse, en ”våtflugepuppa” a´la Klingberg. Flugan binds med sparsamt dressad kropp, glest hackel och en nätt polyvinge. Skall flugan presenteras hängande i ytfilmen stryks en droppe silicongel på vingen som då bär upp resten av flugan som kommer hänga strax under ytan.

Test av kreationerna kan bli 24-25 maj i Finland, sedan förhoppningsvis en tur till Lungsjöån och sedan blir det på riktigt i Gimdalen 18-19 Juni.

På Dalälvens is syns nu mörkare partier allt tydligare, i Älvdalen är det isfritt, det går mot vår och islossning, kläckningarna närmar sig och nedräkningen börjar till säsongens första torrflugefiske.

Ett vårfisketecken är ju naturligtvis flugfiskemässan i Stockholm. Oxå i år inköptes lite sälhår och annat viktigt såsom diverse böcker som alltid får vintern att kännas lite kortare. Sippa på en äggtoddy till ljudet av en sprakande och värmande brasa samtidigt som man är djupt försjunken i Westrins målande beskrivningar av allt det den svenska fjällvärden har att erbjuda, det är en flugfiskares vinteride. Nu är väntan snart över och ännu en härlig flugfiskesäsong väntar.

Trots min ringa erfarenhet är jag tämligen övertygad om att vi vet mer om öringen och harren, än vad den vet om oss. Ibland tvivlar jag dock. Vi är överösta med ny teknik i form av utrustning och bindmaterial. Kanske gör vi det hela för komplicerat, för tekniskt.

Det är klart att man skall nyttja tekniken för bekvämlighet och säkert inom fisket men grunderna inom själva flugfisket är ändå desamma idag som för hundra år sedan och vi måste förstå att det är erfarenheten och antal timmar vid strömmen som avgör om vi lockas lura storharren, inte vilket material den nya rullen är konstruerad av. Sen skadar det aldrig att ha det bästa i utrustningsväg, oavsett vad man sysslar med. J

Som nybörjare är det lätt att köpa på sig lite av varje, överkonsumera, man vet inte bättre, man vet egentligen inte vilka av marknadens alla prylar som verkligen behövs. I shopen verkar ju allt vara så nödvändigt att hänga på fiskevästen. Jag är övertygad om att ju mer man fiskar desto färre prylar behöver man. Det tar sin tid att hitta rätt prylar, och sedan att lära sig hantera utrustningen beroende på vatten och vind. Ser jag tillbaks ett par år så stod jag själv där vid strömmens kant som en julgran och frustrerades över att man inte lyckats lura harren med intelligens och hjärna som ett linfrö att ta någon av boxens fyrahundra frenetiskt fiskandes flugor. Å andra sidan är det torrflugefiskets nyckfullhet och utmaningar som gör att det alltid känns bättre att ta en öring torrt än att fånga den på annat sätt, och att det faktiskt kan vara värt att fiska torrt framför vått även om förutsättningarna att få fisk många gånger är större när man går under ytan.

I år blir det Tjuonajokk. För första gången.

Man kan läsa mycket om Tjuonajokk, spaltmeter om det fantastiska harrfisket som såklart var bättre förr. Om att det är för mycket folk däruppe, om att det är dyrt att bo på campen. Uppenbarligen är det inte för höga priser eftersom det under säsong är så gott som fullbokat hela tiden. Ett högre pris skulle säkert få färre att åka dit vilket skulle minska fisketrycket och öka vildmarkskänslan. Förhoppningen är naturligtvis att fånga storharren och få en oförglömlig fiske och fjällupplevelse med nära fiskevänner.

Det har sagts att man blir trött av att landa 40cm harrar i Tjuonajokktrakterna, de må va hänt, jag kommer kunna hantera det. Gunnar Westrin sa till mig att om man blir mätt på harr och försöker sig på öringfisket i Tjuonajokk genom att tex fresta med en stor streamer så tar harren på dessa oxå. Dock gav Gunnar ett par tips var och när öringen kan vara het.

Tälten lämnar vi hemma och förlitar oss på boende i campens fyrbäddstuga och middagarna intages i restaurangen. Lunch blir det såklart ute i det fria så vi får lite friluftskänsla. Båt med europas dyraste soppa för 32 kronor per liter har vi hyrt hela veckan, känns bra.

Förutom Tjuonajokk har vi planer på Idsjöströmmen och Stavre, samt såklart några turer till Jonas och Lungsjöån/Borrsjöån där vi hoppas på en tidig säsongspremiär, det kan ju vara riktigt bra torrflugefiske i slutet på april i Lungsjöån.