Lördag 9 Juli
Det var dags för årets flugfiskevecka som blev hastigt planerad så sent som på försommaren. Jag och brormin har ju snackat några år om att se vad vårt västra grannland har att bjuda på. Man har ju läst spaltmeter om Hemsila, Nea och Rena med klart vatten och frossande öring. Nu var det dags att ta sig an lusekoftor, skolebröd, och lefsor. Vita streck blir till gula på den meandrande vägen in i Norges vildmark. Vi passerar Trysil och tränger allt djupare in i dom norska skogarna och snart glimmar Renaelva välkommande i kvällssolen på vår vänstra sida, såg jag ett vak där borta…
Allting är positivt under vår första etapp i bilen, hela veckan framför oss, ingen unken doft utav besvikelse över blåsigt väder eller brustna tafsar, det kommer att bli en härlig resa. 
Vi ankommer Rena fiskecamp som är ren och mycket fräsch, ingen gammal unken furupanel på väggarna här inte. Solen värmer det nyklippta gräset, sommarflugorna surrar glatt och kjöttmeisen utropar sitt tjiii-tjooo tjiii-tjooo från sin spänstiga björktopp i närheten.
Det är öppningsdag på campen och vi frestar på att ta en fyllig espresso från Molinari på den soliga uteserveringen men öringfebern driver oss istället ner i vadarna. Nedströms dammen är det fluefiskesträcka där endast fiske med flua är tillåtet. Sträckan håller tät vegetation längs båda sidor utefter hela sträckan och enligt Lars på Rena Fiskecamp är det minst lika bra på andra sträckor. 
Älven flyter stilla fram med perfekt torrflugehastighet och det är en sällsynt ljummen sommarkväll, en kväll som gjord för feta kläckningar och vakfest. Vid älvens strand blir det kvällsmål medan våra blickar sveper över Renaälvens blanka yta. Vaken är få men man kan urskilja de lite större fiskarnas distinkta och återkommande vak. Avståndet till dom stora är för långt och närmare vår sida är vaken mer sällsynta och sporadiska, dessutom inte lika stor fisk, typiskt.
Vi får besök utav Tim-Jan under vår måltid, en glad kontrollant som understryker att flugfiskesträckan inte alls behöver innebära bra flugfiske utan att sträckorna nedströms är nog så goda. På grov vestnorsk dialekt beskrev Tim-Jan vägen ner till en sträcka där det nyligen tagits gott om kilosfisk. Jag tyckte att jag förstod vägbeskrivningen och brormin likaså. Dock visade det sig senare att vi hade uppfattat hans vägbeskrivning totalt olika, och ingen av oss hade rätt. Vägen går alldeles för nära Rena, massor med stickvägar leder ända ned till vattnet och det är inte konstigt att fisketrycket är hårt längs vägsidan. Visst kommer man ifrån lite genom att gå ett par hundra meter åt sidan men risken är att en annan stickväg mynnar ut i närheten. Efter irrandet fram och tillbaks åkte vi ned vid ”rauströmmen” och här löper vägen endast ett par meter från älven, fullt med folk och kajaker där svettiga fiskare flämtar och pustar, högröda i ansiktet när dom paddlar uppströms för att söka nya jaktmarker. 
Det är mycket insekter ovanför vattnet utav alla de slag men ändå få vak och endast ett par stationära fiskar inom synhåll. Det är folk på båda sidor där jag står vilket begränsar antalet fiskar att kasta på. Känner mig inklämd som på en trång driving-ranch. Massor med småsvea runt mig när jag går igenom flugasken, superpuppa ekorrfluga, E12a, nattsländepuppa och kläckare av olika slag– inget fungerade för mig. Det är verkligen iskallt i vattnet trots att det är mitten utav juli, man står utvadad kanske tjugo minuter och sedan blir det lite uppvärmning vid strandkanten, å så i igen, man skulle tagit med lager två. Vid 23 vände vi hemåt till leiligheten för att slicka såren och få en bit mat.
Söndag 10 Juli
Jag öppnar dörren sakta och ljudlöst, kliver ut på det frodiga sommargräset där morgonsolen redan torkat daggen. Står där barfota i ljummen sommarmorgon och låter solen väcka kroppen till liv, en svarttrast hälsar godmorgon från sin späda björktopp. Jag får en Ernst-känsla i kroppen där jag tar emot morgonen med öppna sinnen.
Så enkelt, så mättande, så fullt utav energi och så åsidosatt i skuggan utav alla påhittade superblandningar utav frön, flingor, korn och bär som man inte kan stava till. Oändliga mängder müsli ́s, granola ́s, corn ́s som ju bara är kommersiellt jox om man jämför med en hederlig tallrik havregrynsgröt som enkelt kan pimpas med t.ex. lite torkad frukt – då har man en frukost-tallrik som håller magen mätt länge och helt fri från tillsatt socker och annan skit.
Det är sol, det är gröna skogar, det är blå himmel och glittrande vatten längs vår slingrande fiskeväg. Nyvakna gnomer i för stora lusekoftor gläntar nyfiket på alltför tunna sommargardiner i sina hyttor och mumlar ”svenskjävlar” när vi dammar fram på jakt efter kläckning och vakfest.
Älven som möter oss är stilla som morgonen och orörd för dagen. Vid älvens blomstrande strandkant tittar vi tyst på varandra, nickar, här behövs inga ord. Älven har dukat upp några sländor på sin blanka yta, längre ut ser vi vakande fisk och snart sprider sig doften från nykokt lemmelkaffe och morgonen är komplett. 
Det går inte att vada ut längre.
Vattnet är en centimeter från kanten på mina vadare, vickar stenen som jag balanserar på så är det kört. Finns inte en chans att nå dom vakande härifrån, man skulle varit på andra sidan. På ytan ser jag en blandad meny, det är stora danicor, spent, små baetis och något svart som ser ut som flugor, men inte ens småharren tar något utav det som jag serverar på min tafs. Det blir endel kaffe istället. 
Vi lyckades vid lunchtid hitta ner tillstället som Tim-Jan tipsat om. Nu var det gråmulet med svag bris och när vi kom ner till vattnet såg vi snart en slända som felnavigerade på ytan och passerade rakt över en harrgrop, slurp. Harren tog sländan i en ström invid strandkanten och jag beslöt mig för att försöka fiska av den uppströms ifrån land. Satte mig ner för att se om fisken stod kvar i sin grop. Det var inga massiva kläckningar och långt mellan sländorna på ytan men snart såg jag ännu en slända som av strömmen fördes rakt ner i gapet på den stigande harren. Det var inte så svårt att få ett bra flyt nedströms där jag stod och mina flugor passerade över harren som vägrade att ta. Jag kontrollerade tafsen och bytte till en grå gimåslända och på första kastet tog harren flugan. Vaken avtog senare och vi begav oss återigen upp till Rauströmmen med hopp om färre fiskare och fler vak. Små fina vak mitt i älven och endel sländor på vattnet som fick flyta fritt. Fisken tog antagligen nymfer precis under ytan. På andra sidan älven smög Lars ut längs kanten, han hade frustrerande många fiskar inom kastavstånd. Med sina fina linbågar och precisa kast hade han ett hyggligt fiske. Han gjorde ett par kast, krokade en harr som återsattes och sedan smög han tillbaks till sin kaffepanna under granen för en paus innan proceduren upprepades. Själv anammade jag samma lugn och procedur som Lars. Smög mig in till kanten för en paus med kaffe och cigarr, och sedan ut i strömmen igen, skillnaden var att jag inte tog en harr mellan kaffe-kåsorna. 
Sedan kom duggregnet och både cigarren och kaffet smakade genast bättre, vaken avtog tyvärr i det kyliga regnet och det blev italiensk middag med amarone i leiligheten. EM-finalen i fotboll var som bortglömd.
Måndag 11 Juli
Regnet slår mot leilighetens fönster på Rena fiskecamp. Den italienska middagen innebär sovmorgon och sen frukost. Vägen slingrar sig längs grå-krusiga sjöar och genom små norska byar, asfalt blir grus när vi tar oss över fjället och vidare ner mot Alvdal och Glomma denna måndagsmorgon. Vi har funderat på att fiska Unsetåa och Mistra, Glomma känns för stor för oss. Vädret är nyckfullt och det finns alltid risk att älvarna blir grumliga vid massivt regn och därför känns det bra att ha lite olika vatten i reserv. Resan bokades nyligen och i all hast reserverade vi boende i de områden vi tänkte fiska utan att egentligen ha bestämt exakt vilka vatten vi skulle besöka. Det innebar till exempel att vi nu hade ett fjäll mellan vårt boende och tänkta fiskevatten såsom Unsetåa och Mistra.
Molnen skingras och snart satt vi åter i bilen påväg över fjället för att fiska Unseåa, fiskekort köpte vi enkelt på scanatura.no, så bekvämt med att kunna köpa alla fiskekort på samma hemsida, här ligger Sverige efter. Försök som natureit.se och fiskekort.se räcker inte till. Vi bilar norrut längs ån, ibland gå vägen alldeles nära och man kan enkelt se åns karaktär. Vi åker en bra bit upp till åns flugfiskesträcka för att på så sätt få en uppfattning om miljön och vart det finns stickvägar ner till vattnet på tillbakavägen. Det är en underbart vacker å, omkring 20m bred och just här långsamt flytande med ljus sandbotten, jag inser att det blir svårfiskat idag med soligt väder och helt klart vatten. Vi ser småfisk vaka på flera ställen där vi går ner och sätter oss för att ta en kopp kaffe och rigga våra spön.
Det är en härlig känsla att komma ner till ett vackert vatten där man ser vakande fisk i solskenet. Vi låter småfisken hållas och utforskar ån vidare. Direkt nedströms omges sträckan utav åkermark med några få träd vid åns kant, solen steker den långsamtflytande yta. På andra sidan, i skuggan, ser jag snart en lite större öring stå och vaka längs kanten precis under en liten björk som kränger ut över vattnet. Jag hasar ner och smyger ut i det kalla vattnet, sandbotten täcks delvis utav sjögräs och det är lättvadat men som alltid djupare än vad det ser ut. Avståndet till öringen är inte så stort men jag vill ändå komma lite närmare för att få bättre precision i kasten och för att få ett perfekt flyt över ståndplatsen så jag inte spookar öringen. När jag är i position kan jag se att de sparsamma vaken fortsätter, skönt. Första kastet ligger för kort men jag låter ändå flugan stilla flyta förbi öringen som inte bryr sig utan vakar kort därefter igen. Nästa kast är lite bättre men troligen något för kort. Det är ju en nackdel med att vada ut i ett sånt här läge – man får ingen överblick när man står så pass lågt i vattnet. Lite mer längd i nästa kast och flugan flyter fritt mot öringen, jag ser fisken komma upp och ta flugan på den blanka ytan, jag var så inställd på att fisken skulle ta, på helspänn, ville så gärna att den skulle ta. När flugan kom inom räckhåll för fisken är jag på tok för snabb med spölyftet, den stackars öringen hann säkert inte mer än gapa innan jag slet flugan ur munnen. Nåja den steg och tog min fluga och jag kunde inte annat än att le för mig själv åt det härliga ögonblicket. Sedan blir det inga fler vak under björken och jag promenerar ned längs ån för att söka vidare.
Tisdag 12 Juli
Inne i Aumbua stua är sängen för kort, eller egentligen är det rummet som är för smalt. Jag vaknar ihoptryckt och sömnig efter att ha kämpat mot stua ́ns väggar.
Solen strålar in i glipan mellan väggen och filten jag täckt fönstret med och fiskesuget föser undan tröttheten. Vi bestämmer oss att skippa fisket i Mistra som skulle innebära ytterligare en tur och retur över fjället. Istället sätter vi kurs mot Folla ́s kvoterade fluefiskezon. 
Det blir ett stopp vid turistinformationen i Grimsbu och jag loggar snabbt in för att köpa ett kort till fluefiskesträckan, klick, klart. Skönt att det fanns kort kvar! Brormin har lite segare uppkoppling och kan noterar att det inte verkar finnas några kort kvar, sablar ochmuskedunder, jodå jag lyckade köpa sista tillgängliga kortet för dagen. Nåja bara för att det är en fluefiskezon så betyder det inte att fisket är bättre där, det har vi lärt oss. Vi köper raskt två kort för Glåma/Folla Vi åker uppströms Folla och via slingriga småvägar letar vi oss tillslut ner till en bro där ån slingrar sig genom frodig åkermark. Vi ser härlig lugnflyt med utspridda vak och endel kläckningar. Ett stilla duggregn dör sakta ut när molntäcket spricker upp en aning och låter solen kika fram. Vi smyger oss uppströms i grönskan och spanar efter lite större fisk som vakar. Mindre fiskar vakar längs hela sträckan och jag kan inte hålla mig längre utan smyger i position och gör ett par kast mot ett vak mitt i ån. Ljuset ligger perfekt och man ser faktiskt botten alldeles utmärkt även utan glasögon. Efter några kast stiger en öring sakta och bestämt mot flugan och utan att tveka tar den min fluga. Jag missar totalt och man kan tydligt se öringens förvåning i det klara vattnet. 
Promenaden fortsätter uppströms och vaken blir färre, jag står länge och spanar efter fisk vid vad jag tycker är perfekta ståndplatser men ser ingen fisk alls. Efter ett tag kröker ån skarpt och en vacker pool med bra djup längs åns bortre kant och vi måste bara stanna till och kasta på de små fina vaken alldeles nära gräset vid strandlinjen. Jag byter till en svart hagtornsfluga i storlek 16 och får direkt en bekräftelse på att det var rätt och det är nästan så att mitt klass 4 spö böjer sig av ynglets obefintliga tyngd.
Kanske runt nästa krök – En tanke som för evigt driver flugfiskaren framåt i naturen. Nu kommer jag fram till en böj där strömmen bildar ett tydligt foam längs djupfåran och samtidigt som jag lossnar flugan och drar ut lite lina ser jag ett vak precis där det skall vara. Kort därefter vakar fisken igen på samma ställe. Första kastet kommer lite vid sidan om strömkanten, nästa kast flyter lugnt in precis i kanten utav skummet och öringen tar duktigt flugan. 
Regnmolnen närmar sig hastigt och vi hinner precis lasta in oss i bilen innan ytan piskas skummig utav iskallt ösregn. Folla verkade inte hålla någon större fisk så vi ser istället fram emot ett eftermiddagsfiske där Folla flyter samman med Glomma i Alvdal, den så kallade triangeln. Jag köper dagens tredje fiskekort och kort därefter knallar vi över hängbrua till Sauholmen.
Här är det vida stenstränder och lättvadat på öns västra sida och det är inte svårt att ana vart harren står. Jag fiskar mig uppströms där några stenar för samman ett par strömmar där det ser ut att vara ett perfekt harr-näste. Jag ger mig själv tålamod att metodiskt fiska av strömmen och lägga varje kast lite längre uppströms, taktiken fungerar och snart har jag hittat harrhålan. Det är inga giganter men det är ett roligt fiske på harr i 30-35cm storlek.
onsdag 13 juli
Det blir ytterligare en natt där jag kämpar mot rummets arkitektur. Rummet avgår återigen med seger och det blir en befrielse att frigöra sig från skruvstädet och jag slevar i mig en stor tallrik havregrynsgröt med torkad frukt och Northug-bröd som stärker inför dagens avfärd mot Tydal.
Vi har inte haft något toppenfiske hittills på vår lilla resa och förhoppningarna på det avslutande fisket i Nea och Tya är skyhöga när vi sätter oss i bilen för tvåtimmars resan via Röros upp till Gresslifoss Fiskecamp utanför Tydal. Bortse från all desinformation som antyder att detta skulle vara en fiskecamp då det inte finns någonting alls som anknyter till fiske på campingen. Utrustningen i stugan vi hyrde var bristfällig i jämförelse med vad man förväntar sig, sammanfattningsvis en riktig skit-camp. Vi förtränger boendet och ser fram emot ett riktigt härligt fiske när vi stegar in på Ås turistsenter för att få klarhet i vad det finns för sträckor att fiska. Det visar sig att Ole-Kristians gamla sträcka i Tya med otydliga regler nu helt ingår i Alvdalskortet men är vigt åt enbart flugfiske och tillgänglig för alla. Tya är bedårande vacker längs fluefiskesträckan där ån är varierande med fina lugnflyt, mindre forspartier, djuphålor och absolut klart vatten. Här ligger Tya precis intill vägen och det är klart att fisketrycket blir enormt när det är så nåbart och dessutom inte kvoterat. Lägger man sedan till all den marknadsföring Tya/Nea fått som följd utav filmen ”Torrfluelandet” så kan man fundera över hur detta sammantaget påverkat fisket och vad som finns kvar av beståndet. Norrmännen själva skyller allt på svenskjävelen som åkt över gränsen till Tya och klubbat ihjäl all deras öring. Har man ett litet känsligt vatten full utav fin öring och som dessutom är väldigt tillgängligt – skulle man då inte kunnat tänkt till lite långsiktigt och infört strikt kvotering innan filmen släpptes…Vi går och går, kastar och kastar…
Det blir endel kaffe och det spanas hela tiden efter vak. Vi går och går, kastar och kastar men ingenting. Nästan sorgligt att se ett sånt vackert vatten utan liv. Vi stannar till och läser vatten, diskuterar ståndplatser och det tar hårt på förrådet utav lemmelkaffe. Inga vak. Det blir en paus i Ås, en kopp kasst bryggkaffe på något kafé innan vi fortsätter med bilen längs Nea för att äntligen uppleva vakfest.
Nea ligger blank och bred längs vägens högra sida. När vi nedströms Heggsetsjöen ser hur Nea påverkats av kraftverksdammen och vattenföringen sprider sig en tragisk tystnad i bilen. Det skulle kunna vara så vackert med det dramatiska landskapet, de små pittoreska jordbruken i dalen, de höga bergen och den vackra, fria och friska älven… Nu är flodfåran blottad och vattenflödet är riktigt lågt, vi ser att man anlagt fördämningar/nackar med jämna mellanrum och den torra flodfåran för tankarna till Saurons Mordor. Fiskesuget avtog plötsligt. Det är 11 grader och gråmulet, iskallt i vattnet och inte en enda insekt syns till. Inte ett knott, inte ett mygg och vid 21-tiden åker vadarna av.
Torsdag 14 Juli
Vi hade hoppats på varmare väder, vindstilla och gärna mulet. Allt stämde utom det där med värme. Visserligen andades kvicksilvret sträcka sig mot +12 grader men inte mer. Vad som skulle kunna få igång kläckningar och lura upp Tya ́s öringar att bli aktiva i ytan gick inte att säga. Vi möter ån där vi lämnade den utefter flugfiskesträckan,grå, fuktig, stilla och helt ytan vak. Kaffesumpen sjönk i pannan och vi kunde ana ett par ensamma sländor komma flytande på den stilla och grå ytan. Vi spenderar ett par timmar utav förmiddagen vid strandkanten med varsin kåsa i handen, inte ett vak, inte ett kast. Det diskuteras fiskedestinationer, strategier vid trögt fiske, funderingar hur enicke-puritan skulle tänka, väder och allt annat. En gles och sporadisk ström utav sländor seglar ändå fram över Tyas yta och samtliga sländor förblir orörda. Klockan blir eftermiddag och det ljusnar något på himlen.Än en gång frågar vi oss – Kommer läget förändras?
Vägen hemåt kommer att gå via Funäsdalen och därifrån är det inte långt till vår lilla öringå. Om vi packar raskt och hittar ett boende så skulle vi hinna med kvällsfiske i ån. Ett samtal senare så är boendet ordnat och efter två timmar sitter vi i bilen på fjället med kurs Funäsdalen och när vi korsar gränsen till Sverige förtränger vi fisket i Norge med ett leende, jag ställer om fjädringen i bilen så den kan svälja potthålen i vägen lite bättre och ökar farten. 
Med lätt packning smyger vi oss nedströms längs ån, stannar till när vi kommer fram till selet och ler mot varandra när små vakringar slår upp och dör ut på flera ställen. Det är byig vind och 16 grader med övervägande soligt. När vinden mojnar ökar antalet vak och vi njuter av stunden när vi käkar kvällsmål i solnedgången. Det är visserligen bara småöring som är aktiv och nafsar i sig flugorna, bara ett fåtal vak av lite större individer ser vi under kvällen. När solen går ner gör vi upp en lägereld och njuter av veckans sista kväll.
Att vara eller inte vara.
Det ter sig ju som ren och skär dumhet att enbart fiska med torrfluga. Att under inga omständigheter imitera det som fisken äter vid tillfället, om det inte flyter på ytan. Hur ofta är torrflugefisket bättre än att fiska med streamer eller nymf… Visst händer det, absolut, och när öringen inte kan motstå massiva kläckningar där saftiga sländor serveras på ytan – då fiskar naturligtvis alla med torrfluga. Men så finns det några enkelspåriga och otroligt envisa karaktärer som bara fiskar torrt, alltid. Som puritan kan man aldrig klaga på att man inte får fisk, för om inte väder, vind och vattentemperatur stämmer rätt så att insekterna kläcker och serveras på ytan så får man fika. Och även om allt detta stämmer så är det bara den där detaljen att öringarna skall triggas upp i det ginklara vattnet från deras säkra gömslen längs botten och utmana alla faror som lurar vid ytan för att suga i sig ett par sländor. Många gånger blir det mycket fika, och väldigt lite spöböj. Men sedan infinner sig såklart de där stunderna då det är helt sagolikt. Nu upplever ju nymfarna detsamma såklart och sätter genast på sina torrisar, men njuter nymfarna lika monumentalt utav dessa tillfällen såsom puritanerna, jag tvivlar. En sak som slår mig är att jag ännu inte hört talas om några nymf-puritaner, som vid ett sånt här tillfälle skulle behålla nymf eller streamer på tafsen och ställa undan spöt för att fika tills kläckningen och frosseriet är över och fisken börjar äta under ytan igen…En torrfluge-puritan lever för dessa ögonblick, kan vänta i månader på några timmar i himmelriket, hen kan med gott humör korsa vilket fjäll som helst med tron och förhoppningen om att komma fram till vattnet där sländorna dansar och öringen frossar. Då lever puritanen ut med oslagbar njutning, sprudlande och euforisk dansar hen längs ån i takt med dessa underbara sländor. Puritanens lycka är dock oftast kort likt sländans liv.
Dry or Die, forever!
