Tanken har funnits inom mig ett tag, mognat, kommit och gått.
Allt eftersom åren gått har mitt fiske förändrats och jag har de senaste åren hittat en harmoni i mitt flugfiske som jag inte upplevt tidigare.
Fisket har blivit en fristad för själen, ett sinnestillstånd där jag i vänners goda lag, eller i min ensamhet, hittar mig själv och kan slappna av och njuta av gemenskap och natur. Fisket har efter alla år blivit så mycket mer än att fiska för att få fisk.
Det finns många fiskeprofiler som hela tiden mässar om att den där extrakåsan med kaffe har lika mycket värde som att kroka ännu en av öringarna i strömmen. Att ”westrina” var för mig länge en välförtjänt paus i fisket. Nu är det så mycket mer, ibland mer än fisket i sig, men det tog tid för mig att omfamna begreppet och bli ett med ”westrinandet”.
Den perfekta fiskedagen inramas förstås utav att jag i härlig och orörd fjällmiljö hittar den där vackra öringen i strömmens klara vatten, stationär, hungrig och selektivt kräsen stiger den och sörplar i sig stora sländor inom perfekt kastavstånd.
Tillfredställelsen när man upplever något som detta är ju hisnande och har fått så mycket mer värde för mig med åren än att i panik så snabbt som möjligt kasta iväg vad som än sitter på tafsen för att försöka kroka och håva, mäta, väga, fota och återsätta den där vackra öringen – för att sedan stressa vidare i jakten på nästa, och nästa…
Vid en härlig läsarresa till Stavre med Flugfiske i Norden kom mina funderingar som jag haft under en tid smygande igen…
Fisket var fantastiskt under dagarna och många var vi som stod och håvade fina stavreöringar där få var under kilot. Humöret i gruppen var lika strålande som vädret, kamratskapen var god och alla njöt av sällskapet och fisket.
Det slog mig i den varma sommarsolen hur det under dagarna spred sig något utav en ”mät & väg feber” i gruppen. Mjölksyrestinna kilosöringar skulle upp och mätas o vägas för att sedan släppas åter ner i det ljumma vattnet. Vikt och storlek jämfördes och kanske upplevde några ett uns av stress av att jaga vikt och längd istället för att finna ro vid strömkanten och njuta av öringens vakande, älvens skönhet och det nykokta kaffet. Westrinandet var för vissa som bortblåst.
Här måste jag förtydliga att jag verkligen uppskattar fiskets mångfald och enkelhet där alla kan hitta en fiskemetod som passar och där alla oavsett hur man fiskar kan hitta en gemenskap där man utbyter historier och samsas vid vattnet och delar härliga fritidsupplevelser.
Sedan är det ju såklart så att jag själv drabbas utav öringpanik och att pulsen ökar när man ser den där öringen som stationärt vakar och mumsar sländor i strömmen. Känslan när man vet att allting är upp till mig och min erfarenhet, mitt val av fluga, mitt kast och min presentation. Gör jag rätt så blir jag belönad. Adrenalinpåslaget när fisken tar torrflugan, känslan utav fast fisk och öringens besinningslösa rusningar i strömmen. Det är ju flugfiske när det är som bäst.
Jag har många gånger varit med om att längtan efter dessa upplevelser drivit mig på långa vandringar med öringstress och frenetisk jakt efter dessa förtrollade ögonblick. Visst har några resulterat i magiska stunder men de flesta slutar med svettig besvikelse då kläckningarna blåst bort eller vattnet visat sig tomt på fisk.
Senare på säsongen, en tid efter stavre resan, ja egentligen under tidig vinter så stod det klart för mig att jag skulle ta mitt flugfiske vidare och förverkliga en ide som jag har burit på ett tag.
Mitt fiske började som så många andras.
Flötet var rött och vitt, bambuspöt alltför långt och alltför tungt, lövmasken alltid ivrig på den rejäla kroken och abborrarna i sjön spred fiskelycka sommar efter sommar.
Sedan blev det spinnfiske en lång tid och kusin Leif lurade mig en av dessa långa somrar att för dyra pengar köpa hans rejäla Arjon flugspö, detta var kanske 1984 och flugfiske var för mig helt främmande bortsett från ett par sidor mystik i varje årgång utav ABU´s Napp & Nytt.
Det gick en tid och 15 år senare noterade jag Arjonspöt vilandes i garaget och så togs flugfisket upp på allvar med nymfer och andra tingestar som sjönk djupt i regnbågssjöarnas mörka vatten. Dock inte med Ajonspöt, det hänger kvar i garagetaket.
Att fiska med torrfluga fascinerade allt mer och snart vara hela populationen torr i mina boxar. Antalet krokade fiskar sjönk säkerligen linjärt med att jag mer o mer fiskade torrt, men utmaningen i att fånga fisk på torrfluga slog allt.
Att se öringen stå och vaka i strömmen och aldrig förlita sig på slumpen när de svårflörtade öringarna skulle luras att ta min fluga var alltid sommarens höjdpunkt. Visst är det underbart att känna den där massiva tyngden på fast fisk och att se spöt buga sådär extra djupt, jag glömmer till exempel aldrig fyrakilos regnbågen i Henry´s Fork den där varma dagen i augusti, men jag har blivit alltmer nyfiken på hur jag själv kan utveckla och berika mina fiskeupplevelser ytterligare.
Under min första eller andra resa till Slovenien berättade jag om dagens fiske för vår härliga värd och han summerade det med ett stort leende kort och gott som ”panic-fishing”.
Vi hade stressat runt på öringjakt i det vackra sagolandskapet efter något bättre än vad vi ansåg oss ha för tillfället, jakten på ett lite finare strömparti och lite grövre fisk som vakade konstant. Detta istället för att i harmoni verkligen ta in nuet i den fantastiska miljön som vi befann oss i och göra det bästa utav vårt äventyr så drabbades vi utav klassisk öringpanik.
Jag insåg att den dagen hade varit precis såsom Matej sagt, panic-fishing.
Nästa resa till Slovenien innehöll många stunder i skuggan utefter åarna med välkylda lokala viner, ostar och nybakat bröd – härliga stunder som består och tillfällen som ger ro och lugn i själen. Det var sköna fiskedagar som man vill ha fler utav och det var vi själva som gav oss dessa upplevelser. Utav panic-fishingen har ja få minnen.
Hur kan jag ge mig fler tillfällen likt detta har jag ibland funderat över. Och ja, det har blivit fler fikastunder samt att jag har tagit mig lite mer tid att fotografera under mina fisketurer men kan jag göra något mer med själva fisket?
Nyfikenheten har fört mig fram till beslutet att knipsa krokarna på mina torrflugor och att fiska precis som tidigare men helt utan krok-böj.
Här är det varken hulling eller krok.
No Stress.
Catch and Release 2.0
No Kill blir No Catch.
Förutom det ni just läst om min fiskefilosofi och nyfikenhet så bottnar detta såklart oxå i min uppskattning utav naturen och den skyldighet vi alla har att vårda och ta hand om våra naturliga resurser till nästa generationer.
Det finns inga ambitioner bakom detta påfund förutom att uppleva hur mina fiskeupplevelser påverkar mig själv och huruvida kroklöst fiske kan ge mig än mer frid i själen när jag står i strömmens härliga brus.
Mitt fiske kommer inte att påverka en enda fisk, inga långa mjölksyrefighter, ingen håvning eller peang-ingrepp, på sin höjd kanske lite besvikelse hos de öringar som blir snuvade på några munsbitar.
Säkerligen kommer jag att hålla mitt påfund för mig själv många gånger;
-Hur går fisket då? Fått något?
-Fisket är underbart men ingen i håven än så länge tack, hur går det själv?
Håven får förresten hänga hemma i garaget i år, likaså peangen.
Många gånger har jag inte tagit upp mitt påfund, det är svårt att förklara kortfattat. Lite som Stenmark sa, ’de e int lönt å förklar för nån som int begrip’. Vid brasan på kvällen eller på fiskecampen så har jag ju försökt att förklara några gånger men det är mest förvillande blickar och osäkra leenden som möter mig.
På FiN resan till Stavre så yppade jag iden lite löst vid en lunch och då var det faktiskt en annan herre som hade tänkt i samma banor så helt ensam kanske jag inte är ändå i mina tankar.
—
Årets premiärfiske blev i Sälen där Görälvens småöring var uppe och smakade på vad man kan förmoda var de första kroklösa flugorna. Det var ett par fina påslag och jag skrattade högt åt mig själv och mina knipsade flugor där jag stod utvadad i den alltför varma maj-solen.
-God dag, jag är kontrollant i fiskevårdsområdet och skulle vilja titta på fiskekortet tack.
-Fiskekort, jag fiskar väl inte?
Tafsarna blir rekordtunna i år och knutarna behöver jag inte vara så noga med heller. Frågan jag inte har svar på är hur nattfisket kommer att gå då jag inte ser de fina påslagen, där faller nog det kroklösa fisket bort.
Kanske jag skall pröva att nattfiska torrt, kroklöst utan att kasta J
Det är den fjärde juni och solen har ännu inte gått i moln.
Jag sitter på tåget mellan Sundsvall och Bräcke – Det är dags att knipsa ett par flugor till och se hur förvånade Stavres öringar blir över mitt påhitt. Men en sak är säker, det blir ingen stress vid strömmen, ingen besvikelse över tappade rekordfiskar. Däremot kan det bli underbar öringjakt med torrfluga, vackra head n tail påslag när öringarna tar mina harmlösa flugor. Jag tror att vädret blir lite bättre, vattnet klarare och kaffet godare, vi får se.
-Hej Niklas det är Jonas här, jag skall upp till Stavre, kan du binda lite flugor helt utan krok till mig?
Fisket i Stavre denna gång var två dagar på grön och sista dagen på gul.
Det var hård vind och hagel i luften, kvicksilvret nådde som högst +8 grader och det kändes som jag och fiskekopis Anders var betydligt högre upp i landet när vi klev ut från frukosten på Jämtkrogen. Solen hade gått i moln.
Första dagen fiskade vi oss nedströms på grön sträcka. Det var starka vindbyar, inte ett vak och väldigt ont om insekter såklart. På kvällen när det mojnade något såg vi ett par vak längst ned på grön sträcka men det var allt under hela dagen. Tråkig fiskedag även om man hade haft oknipsade flugor 😉
Andra dagen bjöd på samma väder när rullgardinen for upp i Mordviken, rusk och blåst innebar en förmiddag med svårt fiske. Under eftermiddagen klarnade det upp något och man kunde ana längre perioder mellan vindbyarna. Fisket blev lite bättre bland stenarna i lågvattnet på gröna sträckan och några harrar steg till mina flugor.
Jag kan reflektera över att såhär i början på säsongen så kunde det kännas som en besvikelse att få ett påslag utav en grov fisk på den kroklösa flugan. Som att det varit ett misstag att fiska kroklöst när man annars kunde ha krokat och drillat den där grova harren som man nu istället bara fick ett par sekunders kontakt med innan den kroklösa flugan spottades ut.
Det tog ett par fisketurer innan jag mentalt kunde fösa undan detta och njuta av fisket utan besvikelse även när en grövre fisk tog den kroklösa.
Tredje dagens fiske i Stavre var trögt även på gul sträcka och det som kändes lite tungt var att mitt kroklösa fiske efter öring fortfarande inte visat sitt rätta ansikte.
Sommaren bjöd överallt på rekordlåga vattennivåer. Det blev fiske i västerdalälven som ändå höll hyfsat med vatten i slutet på sommaren. Jag fick uppleva att fisket utan krok mycket riktigt gav ett lugn åt fisketurerna som jag inte upplevt tidigare. Allt blev mer avslappnat och att tafsen var lite skavd på några ställen betydde inte så mycket så länge den håller flugan!
Packningen blev lättare då ja kunde lämna några flugaskar hemma tillsammans med peang, grövre tafsmaterial och håv. Jag rörde mig också mer för att upptäcka nya fiskeplatser istället för att uppehålla mig där jag visste att det stod fisk, jag kände mig friare utefter strömmen.
Glädjen blev nästan större för minsta påslag med kroklös fluga, dels att man lurat fisken att ta men också det komiska i att den lurade harren varken åkte upp eller blev själv fick en munsbit.
En upptäckt var också att det går att få känning och spöböj med kroklösa flugor! Med ett perfekt tillslag då fisken inte hunnit spotta ut flugan kunde man uppleva en eller ett par sekunders spöböj vilket fick mig att skratta högt varje gång.
Om kompis Niklas kan binda riktigt realistiska flugor helt utan den hårda kroken kanske det går att få längre ”fighter” när det tar längre tiden för fisken att upptäcka det konstgjorda krypet…
Men inte kan man väl hoppas på att landa öring utan krok, eller…
Hösten bjöd på ett par turer till Malungstrakten med fiske längs dalälven och i den närmast torrlagda Ogströmmen. En sommar som denna var det många med all rätt som inte fiskade på grund av att fisken såklart hade svårt att återhämta sig från en fight även om man använde grövre spö och tafs.
Mitt kroklösa fiske påverkade inte fisken det minsta förutom att reta den till hugg med godsaker som sedan försvann lika snabbt som de dök upp. Jag kunde med gott samvete fiska min 0.12 tafs och klass 3 spö i sommarhettan.
Det blev ett år med relativt få fiskedagar, och jag tror att jag delar det med många utav er. Värmen och torkan gav lågvatten och få insekter men trots det så tror jag på ett kroklöst fiske och jag vet nu att det kan ge mig en extra dimension utav lugn och ro vid strömmen.
Nu blev det inga dagar med så kallat drömfiske där jag på riktigt kunde se om kroklöst fiske kunde hålla undan frestelsen att drilla riktigt grov öring, men det går ju alltid att knyta på en oknipsad fluga för att ta upp en matfisk eller bara för att känna dom där härliga öring-rusningarna.
Saknar jag då inte njutningen av att känna fast fisk kan man fråga sig, och jodå, visst gör jag det.
Speciellt i början av säsongen, eller när jag inte fiskat på några veckor så kunde jag uppleva att den där riktigt skarpa koncentrationen och fokuseringen på öringen som vakar inte riktigt fanns där – jag skulle ju ändå aldrig kunna landa den. Efter ett tags fiske upplevde jag ändå att koncentration och spänning inför kasten på vakande fisk fanns där precis som vid ”vanligt” fiske, hade jag inte upplevt det så skulle nog mina kroklösa flugor fått sluta simma. För mig så behövde jag tid att ställa om mentalt men detta gjorde också att jag verkligen kunde slappna av på ett annat sätt än tidigare vid strömmen.
Att drilla fisken och känna lyckan när den är landad är ju underbart och jag trodde såklart att saknaden av detta skulle stjälpa projektet men under höstens fiske, då jag vant mig vid kroklöst kände jag faktiskt inte det där suget efter att landa fisk lika starkt som tidigare.
Jag hade vant mig vid det kroklösa livet och jag inbillar mig att mina glädjerus koncentrerades till vad jag kunde förmå utan krok, det vill säga att smyga på fisken och få till en bra presentation som sedan gav mig ”drillnings-ruset” i form av att fisken gick upp och tog min fluga.
Kroklöst fiske har ju också en fördel vid fiske där det står flera individer relativt nära varandra i strömmen och där man vid krokning riskerar att skrämma övriga fiskar vid drillning – utan krok så är det bara att ställa in siktet på nästa fisk för att få den att stiga till flugan.
Jag tror inte att jag kommer att bli kroklös-puritan men att bestämma sig för att fiska utan krok en period kan rekommenderas samtidigt som man nog måste ge det sin tid för att mentalt kunna acceptera att ”inte få fisk”. Jag hade bestämt mig för att köra hela säsongen men måste erkänna att de första gångerna då jag stod där och viftade med mina kroklösa flugor så infann sig en tvekan med stark doft utav tvivel på hela projektet.
Det är mentalt ett annorlunda fiske och jag rekommenderar att ge vansinnet lite tid innan ni ger upp. För mig var det helt klart skillnad i slutet utav säsongen när tvivlen skingrats och lugnet infunnit sig.
Nu har jag bara pratat om kroklöst torrflugefiske men att knipsa kroken på nymfen eller streamern känns faktiskt än mer avlägset, men det överlåter jag till er att utforska.
Så bind nu ett par extra dussin torrflugor som ni knipsar kroken på och pröva en vecka kroklöst i sommar!
