29 Juli 2020

Den jävulska pandemin har lugnat ner sig något under sommaren och det känns nästan som vanligt när jag och brormin slungar in den sista trunken i bilen och fräser iväg norrut. Tidig morgon kör vi om dotterns kompis Amanda som morgontrött vinglar fram på Tyresövägen. Vi sätter kurs norrut mot Dalarna och sedan är planen att ta oss över fjällen in i härliga Härjedalen.

I Leksand hänger vi på en nytvättad Polar 560 som vi hyrt en vecka – HUSVAGN! Det är väl en mental effekt utav pandemin som gjort att vi hyrt en vagn som nu skall släpas över fjäll och tundra. De e ju tydligen en massa speciallösningar med gasol, batterier, avloppsvatten å dant fick vi klart för oss då Bengt-Stig gick igenom vagnen med oss. Jag tänker att det är väl som på en båt ungefär så det fixar sig alltid.

Det är skit att dra omkring på husvagn.

Längs väg 70 nära Idre så svänger man av på 311an för att ta sig den vackra vägen över fjället. Det är här det händer. Jag spontanstannar på väggrenen, och jodå på väggrenen går det en ren, väg-ren.

Vi snackar om att istället för att sträckköra och komma fram i mörker på nån camping där vi skall fumla iordning vagnen så kanske vi skall fiska Storån, det är ju ändå en fin kväll och bara runt nästa krök.

Jodå en kväll vid Storån blir det.

Skönt det här med husvagn! Att kunna stanna precis var som helst, vilken frihet. Det ska va husvagn!

Vi fiskade storån vid Hällsjöns utlopp och en bit nedströms. Det var en stilla och sval kväll, storlommen klagade i sjöändan och småfisk bröt den blanka ytan med sina sprättande vak.

Fisket var inget vidare och efter ett par timmar strosade vi tillbaks till husvagnsvärmen.

30 Juli 2020

Vi var rejält sugna på öringfiske efter förra årets harr-bonanza i Tavva, och Ljusnan med Tännån & Mittån är ju riktigt fina öringvatten, om än sjukt utmanande. Längtan efter sightfiske på fin öring är stor.

Finfrukost vid Storån med brormins husvagnsmalda bönor öppnar dagen och sedan bär det av över fjället mot Funäsdalen och Ljusnans ginklara vatten.

Det blir en kåsa lämmelkaffe uppe vid Högvålen och sedan närmar vi oss Tännäs där vi fäller ner solskydden, låser dörrarna och ökar farten för att passera så snabbt som möjligt.

Funäsdalens Camping, ja jisses – det var väl i Saltvik ’76 som jag sov i husvagn senast och det finns sting av barndomsminnen när stödbenen köttar ner sig i myllan liksom när avlopps-säcken görs fast i det syrliga avloppsröret under Polarvagnen.

Nybörjare på Campingen – Det kan kanske liknas vid att angöra Sandhamn en fin dag i Juli som nybliven båtägare, det gläntas på gardinerna i finvagnarna som omger oss. Man har ingen koll på campingen, ingen koll alls. Vart hämtar man vatten? Hur duschar man? Vad gäller när man skall diska? Hur töms egentligen avloppspåsen om det inte är mörkt ute? Vagnen skulle komma att stå parkerad på campingen resten av vår resa, skönt att ha fast el och möjlighet att dela dusch med alla andra mysiga farbröder. Camping är livet.

Det är växlande molnighet, inte så mycket vind och svalt, kanske för svalt i eftermiddagssolen. Vi hoppar i vadarna och sätter kurs mot Ljusnan för att fiska nedströms Flon där vi härjat för några år sedan. Här är det ljus sten- och sandbotten vilket gör det väldigt svårfiskat.

Det är sightfiske efter Ljusnans vackra öringar som gäller och man MÅSTE smyga försiktigt och närma sig fisken med låg profil. På många ställen är gräskanterna höga och man har väldigt bra läge för att spana öring samtidigt som oförsiktighet lätt kan spooka de skygga öringarna. Det är öringjakt när det är som bäst.

Det är en supernajs kväll med regelbundna vak längs älven. Småöring som ihärdigt nafsar på torrisarna och ödelägger flugans drift. Jag ser större fisk men är väl lite ringrostig och plaskar lite för mycket med linan, kasten ligger inte riktigt där dom skall och då ser man tydligt hur de större fiskarna drar sig undan, slutar att vaka.

Vi fick en underbar förstakväll och det kändes kul att åter fiska Ljusnan även om det bara blev lite småöring ikväll.

Insektlivet är sparsamt, igen. När vi pratar med lokala fiskare understryker dom att det finns en känsla utav att det blir färre och färre insekter vid vattnen jämfört med ”förr i tiden”, då ju allt va bättre. Jag reflekterar över detta när vi tar bilen hemåt i skymningen, det är väldigt få insekter utsmetade på vindrutan.

Folket knyter sig tidigt i de välvaxade vagnarna utav kommande årsmodell. Med mörkret som följe glider vi varje kväll in seeent och dekanterar gamla bordeauxviner samtidigt som grillen tänds och clubsteken saltas, för man grillar ju när man campar å då ska de va rödpang se!

31 Juli 2020

Kall natt och morgon, tror vi hade 13 grader i vagnjäveln då jag tassade upp och slog på gasolvärmen. 45 minuter senare var det 27 grader. Husvagnslivet är gött!

Frukost och sedan shopping och gofika i Funäsdalen. Vi gav solen lite extra tid att värma upp vattnet och få fart på insekterna 😉

Idag skulle vi fortsätta nedströms där vi avslutade gårdagens härliga fiske. Karaktären på vattnet är densamma med mer sand än stenbotten och lite mer vegetation att smyga i, fördel oss, eller?

Vi har en jättefin eftermiddag med strålande solsken och skön värme ute på ängarna. Fisket är svårare än gårdagens då fisken är väldigt skygg i solljuset.

Jag står länge en bit nedströms en fin böj där det ser ut att vara en rejäl djuphåla och ser flera fiskar som vakar. Det är höga sandkanter och ett par öringar vakar alldeles nära kanten. Jag tar sikte på öringen närmast men det är ett svårt kast då den står alldeles nära några grövre grenar och jag inser att jag måste lägga kastet rakt uppströms. Första kastet hamnar för nära fisken och linans nedslag skrämmer såklart iväg öringen ner på djupet längre uppströms. Jag väntar tålmodigt i 20 minuter men den kommer inte tillbaks.

En bra bit längre uppströms står nästa och mumsar småsvart från ytan. Strömmen är långsam över det djupa partiet och ytan helt stilla där den vakar.

Det är ingen kilosfisk, snarare halvkilot men skitsamma, den vakar vackert och regelbundet. Jag smyger sakta runt i buskarna på avstånd för att sedan spana uppströms. Små fina vakringar på den helt stilla ytan avslöjar frossandet och jag positionerar mig för ett nedströms kast. Svårt läge och med alla fiskar jag spookat i åtanke så tar jag mig några minuter extra och bara sitter där hukande i buskaget.

Då hör jag något som närmar sig. Är det korna som kommer häråt! Tjuren ska ju va snäll har jag hört….

Nejdå där kommer en äldre figur med spinnspö och tyrolerhatt visslandes precis vid strandkanten!

Är det på riktigt!

Den skrämmer effektivt varenda levande varelse i dalen med sin högvisslande framfart.

Vad är det för människa!!!

Jag drar mig bort från vattnet en bit och viftar men den ignorerar mig ända tills den är precis nära.

-Ojdå, här sitter du.

Jag bara biter mig i läppen och ser inte ens däråt. Fokuserar på vattnet, där inte en vakring syns längre.

Jag hukar i buskaget, väntar och väntar, låter öringilskan sakta lägga sig.

Efter 15-20 minuter ser jag första vaket exakt på samma ställe som tidigare!

Nu är det jakt på riktigt.

Pulsen ökar när jag ser öringen gå upp och head ’n taila gång på gång.

Flugvalet är redan beprövat och fungerar så det kan jag inte skylla på. Öringen är stationär och kommer äta tills den tröttnar alternativt skräms bort av någon tom tyrolerhatt alternativt mitt klumpiga kastande.

Allt är upp till mig nu, kastet måste sitta, flytet måste komma rätt.

Det är tajt i buskaget, lyckligtvis är det en öppning till höger om mig där jag kan låta linan jobba. Kastet är kort, kanske fem meter snett vänster så kommer den långsamma strömmen att servera flugan.

Slänger en blick uppströms och där flanerar tyrolerhatten alldeles fortfarande precis vid strömkanten, visslande. Stackare. Bara inga andra råkar ut för den.

En ny vakring.

Tar ett par djupa andetag och slungar iväg kastet. Ut med lite löslina.

Ser flugan fridrifta i rätt riktning och inser att det här blir bra.

Ingen öringpanik nu.

Oj, där! Good save the noble queen – fish on!

Öringen är mörkare än de vi tagit tidigare, vacker och kanske på halvkilot men vem bryr sig om vikten. Dagen är räddad och det blir en härlig middag i vagnen.

1a Augusti 2020

Vi är en bra bit uppströms i ån och här är det mer varierande med strömpartier som avlöser lugnare sträckor. Vi går genom skogen och snart hör vi åns porlande, det är mestadels stenbotten här uppe, ljusa stenar och kristallklart vatten, roligt fiske. Vattennivån är säkert 40cm under vad som vore perfekt nivå vilket får oss att söka fisk i de djupare delarna.

På några lugnare partier kan man se fisk simma och smutta från ytan. Det är sjukt svårt fiske och man får gissa fiskens partrulleringsväg och lägga ut flugan när fisken inte är i närheten och hoppas att den ser flugan på nästa varv. Det är ändå spännande att se öringarna glida fram ljudlöst i det klara vattnet även om dom inte alltid går upp och tar flugan. Jag lyckas ändå pricka in en öring som partullerade längs samma kant jag stod vid, en liten 300-grammare som kämpade rejält J

Smyger man sig fram och spanar i vattnet under överhängande grenar och i djuphålor ser man fisk, dock är många passiva och äter inte från ytan, således blir kasten förhållandevis få under eftermiddagen. Några lyckas vi ändå lura upp även om det tar sin tid, fiske på öring som inte äter från ytan är inte alltid det lättaste.

När man skrämt en fisk, eller kastat för mycket på den så krävs det en paus på nästan exakt 15 minuter visar det sig. Då börjar fisken att vaka igen.

På vissa ställen förvånas man över på hur grunt vatten det kan stå fisk. Vi skall till och vada över i en böj och vattnet går knappt till knäna då brormin ser en ”banker” som vakar 5-6 meter uppströms oss. Vi står och tittar och konstaterar att den är stationär och mumsar småsländor. Jag smyger undan lite nedströms på en stenbank mitt i strömmen och brormin tar några steg nedströms för att kunna gå ut en liten bit i strömmen och få bättre vinkel på uppströmskastet. Öringen står och äter i strömkanten från en liten sten så det är bra läge och kort avstånd. Brormin swishar iväg linan i luften och den landar sådär perfekt så att man direkt känner att här kommer den att ta. Flugan fridriftar in i strömmen från stenen och simmar rakt in i öringapet. Det är en fin öring på halvkilot som kort senare simmar nedströms till djuphålan för lite vila.

Vinden har tilltagit och kraftiga vindbyar krusar ibland ytan men vi hoppas att det mojnar. Vinden är alltid vår största fiende.

Vi knallar nöjda uppströms och snart ser jag nya vak längs samma kant. Jag lägger ifrån mig ryggan och brorsan traskar vidare en kort bit till nästa vakande öring. Jag sätter mig ner och byter tafsspetsen mot en ny osynlig flourcarbon-tafs och gör den lite extra lång vilket behövs i det klara vattnet. Spanar på öringen som fortsätter vaka och jag är sådär lagom stressad att få på den nya flugan för att börja jakten.

Det är ljusa mjuka stenar och jag står på knä i vattnet nedströms fisken för att hålla låg profil.

Vaken fortsätter och jag matar ut lina i luften. En vindby fångar tafsen i bakkastet och jag inser att den här linbågen är inte där den borde vara och så ilar det till i min vänstra kind rejält.

-MAN DOWN!

I samma sekund inser jag att öringstressen fått mig att glömma bort att kolla hullingen och troligtvis är det en fluga jag inte fiskat med tidigare – dvs jag skulle tryckt in hullingen – nu sitter den där den sitter – i min ömmande kind.

Det är väl straffet man får ta när man försöker kasta hullingförsedd fluga mot vacker och oskyldig öring, ett rimligt straff.

Brormin kommer springande och gör en första inspektion.

Det är storlek 18 på kroken och den sitter så djupt som en storlek 18 någonsin kan sitta i en gubbes slappa och frodiga kind.

Skall vi försöka trycka igenom hullingen klippa av den och dra tillbaks flugan, eller helt enkelt bara rycka ut den…

Med så liten fluga är det omöjligt att trycka den längre in, krokböjen räcker liksom inte till. Det visade sig också vara fakta då brormin på min order försökte trycka igenom den – omöjligt.

Då återstår att dra ut den och på något sätt försöka minimera hullingens motstånd så inte halva kinden åker med. Fördelen här är ju att hullingen på storlek 18 inte är sådär skitstor men jag såg för mig själv hur hullingen får med sig lite sköna senor ut genom ingångshålet med en härlig infektion som följd och halva fejset bortopererat utav någon skakig vetrinär i Flon.

För kanske 10 år sedan satte jag en fluga i ett finger, då tryckte jag igenom – klippte av och tryckte tillbaks den. I samband med detta youtubade jag olika trix att få ut fiskekrokar ur kroppen. Där var en teknik att trycka krokspetsen utåt (hullingen går inåt) och på så sätt flexa köttet och vidga ingångshålet för att sedan snabbt rycka ut kroken medan man bibehåller trycket utåt så att hullingen får lite utrymme och då förhoppningsvis inte dra med sig en massa kindkött på väg ut.

Jag tog beslutet att genomföra ingreppet och brormin var utsågs snabbt till ansvarig kirurg.

Fram med Gerber-tången bara och sedan gick vi igenom förfarandet och så var de dags att rycka ut den. Krokstorlek 18 i min frodiga kind, hur illa kan det gå…

Tryck appliceras på flugan i rätt riktning och så en snabb knick så var den ute!

Ganska smärtfritt faktiskt, ett lågt, utdraget gnyende utav lättnad ifrån brormin som fasat en söndertrasad kind. Liten rodnad och en känsla utav svullnad infann sig, inte ens blodvite.

Här kom också covid-handspriten till nytta för att desinfektera det obefintliga ingångshålet ordentligt, tack Salubrin för det.

2a augusti 2020

Trötta tillbringade vi förmiddagen med att hänga hemma hos Edith innan vi rullade mot öringån för eftermiddagens fiske.

Molntäcket lättade och sensommarbrisen mojnade helt alltmedan solen värmde upp dalen.

Nu var det öringjakt igen och vi visste att fisken här var läskigt skygg och vi har flera gånger lunkat härifrån utan att ens vara nära att få fisk. Fisket kan vara otroligt frustrerande men också lärorikt och sjukt spännande då öringen vakar stationärt.

Ån flyter sakta och jämnt, små mikroströmmar gör att man gärna vill ha lite extra längd på tafsen och lite tunnare så den inte draggar flugan. Trout Hunters tafsar är löjligt följsamma och värt extrapengarna vid fiske i såna här vatten, men trots tafsarna är det svårt, riktigt svårt, att komma åt de lite större rackarna. Ytan är helt blank och bara ett enda luftkast på fel ställe spookar fisken och man får vänta femton minuter på att den skall börja äta igen. Det blir att kasta en bra bit uppströms och se till att flugan fridriftar så länge som möjligt och det är ju såklart enklare med en följsam tafs.

Allteftersom solen sänkte sig blev det fler och fler kåsor kaffe och syran brottades med magmunnen hela kvällen. Det blev lite småöring i den härliga kvällen och sedan bar det hem till campingen där ett par Iberico-kotletter väntade på att svedas över glödande Birchotan-kol.

3 augusti 2020

Det mals kaffebönor i vagnen, brasilianska bönor. Krämig smoothie skimrar i ikeaglasen och doften från brödrosten förpestar hela vagnen, det måste ligga en fet pyrande caddis där nere bland glödtrådarna…

Nu bär det av norrut. Vi har fiskat den lilla ån tidigare, då en jättefin sträcka längre nedströms än dagens kryss på kartan som ligger en bra bit från våra tidigare besök. Vi har ingen information alls om hur fisket är häruppe bara att det ”kan vara bra om man prickar rätt tillfälle” – jasså jaharru, no shit.

Vi trycker varsin fjällvåffla på vägen och sedan skumpar vi vidare på den slingriga vägen mot ån.

Jag packar ner vadarna och vandrar bekvämt i mina Meindlkängor och luftiga byxor. Vi traskar förbi fäbodar och genom tät björkskog innan vi kommer ut i dalgången där vi efter ett tag skymtar ån längre fram. Det är växlande molnighet och svag vind, skönt väder. Vi kommer fram till den kristallklara lilla ån och westrinar en stund innan vi börjar smyga uppströms den kraftigt meandrande ån. Jag kommer till en tvär böj och sätter mig ned i det höga gräset som döljer mig helt. Det ser ut att vara en djuphåla längs ytterkanten i böjen och jag hoppas på att se vakande fisk där. Smyger in en allt för stor näve gott&blandat och mumsar högljutt i fjälltystnaden.

Sitter där i gräset och spanar, synar tafs och fluga. Ingen hulling nu inte 😉 Har en grå dagslända i storlek 16 då vi såg lite ljusa sländor tidigare över ån, det borde fungera.

Jag skrattar till högt för mig själv och hojtar VAK till brormin, som kryper omkring vid en annan böj lite längre bort, och får en glad vinkning som svar.

Jag slänger in ett par godisar till och väntar tills öringen vakar regelbundet. Det var nog så att den stod där hela tiden men att den stördes av min ankomst och sedan gick den där kvarten innan frossan återuptogs. Patience young Padawan, patience.

Det är ljus sandbotten och jag kryper på alla fyra ut från det höga gräset ner på sandstranden med mitt lätta spö i munnen och noterar hur jag dreglar gott&blandat-kräm från ena mungipan ner på det tidigare så lena korkhandtaget. Det skulle blivit bra TV, haha!

Jag hasar mig obemärkt ut i den svaga strömmen. Öringen slutar att vaka och jag får femton minuter på mig att studera vattnet innan jag ser vaken bryta ytan igen.

Jag sköljer av den rödrosa sörjan från spöt och matar ut lite lina. Det är kanske 6-7 meter fram till öringen och jag lägger första kastet en bit uppströms så att flugan kan flyta in i kröken. Strömmen tar flugan och driver den på tok för snävt in i böjen och det tar några kast innan jag lär mig strömmarna. Öringen hinner bli spookad och så snart vaken upphör slutar jag att kasta så att den inte skall lämna sin ståndplats. Femton minuter går och ätandet återupptas (öringens, jag har fått nog av snasket).

Svaga vindbyar får mina första två kast att lägga sig lite i oordning allt för nära och vaken upphör igen. Jag nyttjar vak-pausen med att själv förflytta mig lite i sidled för att få bättre vinkel mot strömmen. Det går bara att lägga ett eller två misslyckade kast så slutar vaken så jag förflyttar mig igen och är nu nästan över på andra sidan så att jag kan lägga kasten mer rakt uppströms öringen. Vaken kommer igång och när mitt första kast sträcker ut ser jag att flugan hamnar exakt där jag vill ha den, jag tar in lite löslina och känner hur pulsen ökar när flugan sakta sakta glider mot öringen. Jag ser en slända flyta en halvmeter nedströms min i samma ström, rakt mot öringen. Jag försöker beräkna om den skulle hinna ta båda men hinner inte komma till någon slutsats innan jag ser det ljusa gapet svälja den riktiga sländan.

Tiden stannar upp när min fluga sakta flyter in över öringen. Har den hunnit skölja ner sländan och sett min fluga serveras på samma tallrik?

Då ser jag hur den stiger igen, nu lite snabbare mot min fluga, käftarna som sluts kring flugan och spöt som någon sekund senare bugar för fast fisk. Jisses så skönt, jag hojtar till utav glädje och dansar över sandbotten när jag snabbt får in och krokar av den vackra öringen.

Det tog ungefär 90 minuter att lura den att ta min fluga men det var dagens härligaste stund och det blev dagens enda fisk för mig, jag såg inte ens något annat vak, vilket förstärkte upplevelsen ytterligare.

Vi såg spår av bäver längs ån vilket kanske kunde förklara att det fanns ont om fisk här. Vid en böj står brormin nedströms och spanar, hojtar BÄVER och sekunder senare swishar den förbi som en fet projektil i det klara vattnet. Spookad bäver.

Vi avslutade sommarens fjällvecka och började gå hemåt när solen sänkte sig mot bergen i väster och passerade en gigantisk sarv med majestätisk krona som vilade stilla på en sandstrand, ensam i solnedgången.

Senare på sommaren, sensommaren, skulle jag och frun upp till Funäsdalen och vi råkade då helt oväntat…vandra i samma område. Vi tog en fika inte långt från samma böj och jag förklarade hela upplevelsen för frugan som egentligen är helt ointresserad av mitt fiske. En stund senare kröp vi där i det sensommargula gräset, sida vid sida, och fnittrande som sommarlovslediga barn. Vi tittade hukande fram ut mot ån, väntade några minuter och jag förklarade min teori att det är femton minuter, en kvart, som inte bara gäller för pizzakunden utan också för öringfiskaren. Vi vänta några minuter till, och då ser vi båda hur en öring försiktigt bryter den solvarma ytan och norpar sommarens kanske sista slända. Vackert!