Blog Image

Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Torrflugefiske




Stressfri utan Krok?

Flugfiske 2018 Det kroklösa Fisket Posted on fre, november 29, 2019 00:03:46

Tanken har funnits inom mig ett tag, mognat, kommit och gått.

Allt eftersom åren gått har mitt fiske förändrats och jag har de senaste åren hittat en harmoni i mitt flugfiske som jag inte upplevt tidigare.

Fisket har blivit en fristad för själen, ett sinnestillstånd där jag i vänners goda lag, eller i min ensamhet, hittar mig själv och kan slappna av och njuta av gemenskap och natur. Fisket har efter alla år blivit så mycket mer än att fiska för att få fisk.

Det finns många fiskeprofiler som hela tiden mässar om att den där extrakåsan med kaffe har lika mycket värde som att kroka ännu en av öringarna i strömmen. Att ”westrina” var för mig länge en välförtjänt paus i fisket. Nu är det så mycket mer, ibland mer än fisket i sig, men det tog tid för mig att omfamna begreppet och bli ett med ”westrinandet”.

Den perfekta fiskedagen inramas förstås utav att jag i härlig och orörd fjällmiljö hittar den där vackra öringen i strömmens klara vatten, stationär, hungrig och selektivt kräsen stiger den och sörplar i sig stora sländor inom perfekt kastavstånd.

Tillfredställelsen när man upplever något som detta är ju hisnande och har fått så mycket mer värde för mig med åren än att i panik så snabbt som möjligt kasta iväg vad som än sitter på tafsen för att försöka kroka och håva, mäta, väga, fota och återsätta den där vackra öringen – för att sedan stressa vidare i jakten på nästa, och nästa…

Vid en härlig läsarresa till Stavre med Flugfiske i Norden kom mina funderingar som jag haft under en tid smygande igen…

Fisket var fantastiskt under dagarna och många var vi som stod och håvade fina stavreöringar där få var under kilot. Humöret i gruppen var lika strålande som vädret, kamratskapen var god och alla njöt av sällskapet och fisket.

Det slog mig i den varma sommarsolen hur det under dagarna spred sig något utav en ”mät & väg feber” i gruppen. Mjölksyrestinna kilosöringar skulle upp och mätas o vägas för att sedan släppas åter ner i det ljumma vattnet. Vikt och storlek jämfördes och kanske upplevde några ett uns av stress av att jaga vikt och längd istället för att finna ro vid strömkanten och njuta av öringens vakande, älvens skönhet och det nykokta kaffet. Westrinandet var för vissa som bortblåst. 

Här måste jag förtydliga att jag verkligen uppskattar fiskets mångfald och enkelhet där alla kan hitta en fiskemetod som passar och där alla oavsett hur man fiskar kan hitta en gemenskap där man utbyter historier och samsas vid vattnet och delar härliga fritidsupplevelser.

Processed with VSCO with a6 preset

Sedan är det ju såklart så att jag själv drabbas utav öringpanik och att pulsen ökar när man ser den där öringen som stationärt vakar och mumsar sländor i strömmen. Känslan när man vet att allting är upp till mig och min erfarenhet, mitt val av fluga, mitt kast och min presentation. Gör jag rätt så blir jag belönad. Adrenalinpåslaget när fisken tar torrflugan, känslan utav fast fisk och öringens besinningslösa rusningar i strömmen. Det är ju flugfiske när det är som bäst.

Jag har många gånger varit med om att längtan efter dessa upplevelser drivit mig på långa vandringar med öringstress och frenetisk jakt efter dessa förtrollade ögonblick. Visst har några resulterat i magiska stunder men de flesta slutar med svettig besvikelse då kläckningarna blåst bort eller vattnet visat sig tomt på fisk.

Senare på säsongen, en tid efter stavre resan, ja egentligen under tidig vinter så stod det klart för mig att jag skulle ta mitt flugfiske vidare och förverkliga en ide som jag har burit på ett tag.  

Mitt fiske började som så många andras.

Flötet var rött och vitt, bambuspöt alltför långt och alltför tungt, lövmasken alltid ivrig på den rejäla kroken och abborrarna i sjön spred fiskelycka sommar efter sommar.

Sedan blev det spinnfiske en lång tid och kusin Leif lurade mig en av dessa långa somrar att för dyra pengar köpa hans rejäla Arjon flugspö, detta var kanske 1984 och flugfiske var för mig helt främmande bortsett från ett par sidor mystik i varje årgång utav ABU´s Napp & Nytt.

Det gick en tid och 15 år senare noterade jag Arjonspöt vilandes i garaget och så togs flugfisket upp på allvar med nymfer och andra tingestar som sjönk djupt i regnbågssjöarnas mörka vatten. Dock inte med Ajonspöt, det hänger kvar i garagetaket.

Att fiska med torrfluga fascinerade allt mer och snart vara hela populationen torr i mina boxar. Antalet krokade fiskar sjönk säkerligen linjärt med att jag mer o mer fiskade torrt, men utmaningen i att fånga fisk på torrfluga slog allt.

Att se öringen stå och vaka i strömmen och aldrig förlita sig på slumpen när de svårflörtade öringarna skulle luras att ta min fluga var alltid sommarens höjdpunkt. Visst är det underbart att känna den där massiva tyngden på fast fisk och att se spöt buga sådär extra djupt, jag glömmer till exempel aldrig fyrakilos regnbågen i Henry´s Fork den där varma dagen i augusti, men jag har blivit alltmer nyfiken på hur jag själv kan utveckla och berika mina fiskeupplevelser ytterligare.

Under min första eller andra resa till Slovenien berättade jag om dagens fiske för vår härliga värd och han summerade det med ett stort leende kort och gott som ”panic-fishing”.

Vi hade stressat runt på öringjakt i det vackra sagolandskapet efter något bättre än vad vi ansåg oss ha för tillfället, jakten på ett lite finare strömparti och lite grövre fisk som vakade konstant. Detta istället för att i harmoni verkligen ta in nuet i den fantastiska miljön som vi befann oss i och göra det bästa utav vårt äventyr så drabbades vi utav klassisk öringpanik.

Jag insåg att den dagen hade varit precis såsom Matej sagt, panic-fishing.

Nästa resa till Slovenien innehöll många stunder i skuggan utefter åarna med välkylda lokala viner, ostar och nybakat bröd – härliga stunder som består och tillfällen som ger ro och lugn i själen. Det var sköna fiskedagar som man vill ha fler utav och det var vi själva som gav oss dessa upplevelser. Utav panic-fishingen har ja få minnen.

Hur kan jag ge mig fler tillfällen likt detta har jag ibland funderat över. Och ja, det har blivit fler fikastunder samt att jag har tagit mig lite mer tid att fotografera under mina fisketurer men kan jag göra något mer med själva fisket?

Nyfikenheten har fört mig fram till beslutet att knipsa krokarna på mina torrflugor och att fiska precis som tidigare men helt utan krok-böj.

Här är det varken hulling eller krok.

No Stress.

Catch and Release 2.0

No Kill blir No Catch.

Förutom det ni just läst om min fiskefilosofi och nyfikenhet så bottnar detta såklart oxå i min uppskattning utav naturen och den skyldighet vi alla har att vårda och ta hand om våra naturliga resurser till nästa generationer.

Det finns inga ambitioner bakom detta påfund förutom att uppleva hur mina fiskeupplevelser påverkar mig själv och huruvida kroklöst fiske kan ge mig än mer frid i själen när jag står i strömmens härliga brus.

Mitt fiske kommer inte att påverka en enda fisk, inga långa mjölksyrefighter, ingen håvning eller peang-ingrepp, på sin höjd kanske lite besvikelse hos de öringar som blir snuvade på några munsbitar.

Säkerligen kommer jag att hålla mitt påfund för mig själv många gånger;

-Hur går fisket då? Fått något?

-Fisket är underbart men ingen i håven än så länge tack, hur går det själv?

Håven får förresten hänga hemma i garaget i år, likaså peangen.

Många gånger har jag inte tagit upp mitt påfund, det är svårt att förklara kortfattat. Lite som Stenmark sa, ’de e int lönt å förklar för nån som int begrip’. Vid brasan på kvällen eller på fiskecampen så har jag ju försökt att förklara några gånger men det är mest förvillande blickar och osäkra leenden som möter mig.

På FiN resan till Stavre så yppade jag iden lite löst vid en lunch och då var det faktiskt en annan herre som hade tänkt i samma banor så helt ensam kanske jag inte är ändå i mina tankar.

Processed with VSCO with a6 preset

Årets premiärfiske blev i Sälen där Görälvens småöring var uppe och smakade på vad man kan förmoda var de första kroklösa flugorna. Det var ett par fina påslag och jag skrattade högt åt mig själv och mina knipsade flugor där jag stod utvadad i den alltför varma maj-solen.

-God dag, jag är kontrollant i fiskevårdsområdet och skulle vilja titta på fiskekortet tack.

-Fiskekort, jag fiskar väl inte?

Tafsarna blir rekordtunna i år och knutarna behöver jag inte vara så noga med heller. Frågan jag inte har svar på är hur nattfisket kommer att gå då jag inte ser de fina påslagen, där faller nog det kroklösa fisket bort.

Kanske jag skall pröva att nattfiska torrt, kroklöst utan att kasta J

Det är den fjärde juni och solen har ännu inte gått i moln.

Jag sitter på tåget mellan Sundsvall och Bräcke – Det är dags att knipsa ett par flugor till och se hur förvånade Stavres öringar blir över mitt påhitt. Men en sak är säker, det blir ingen stress vid strömmen, ingen besvikelse över tappade rekordfiskar. Däremot kan det bli underbar öringjakt med torrfluga, vackra head n tail påslag när öringarna tar mina harmlösa flugor. Jag tror att vädret blir lite bättre, vattnet klarare och kaffet godare, vi får se.

-Hej Niklas det är Jonas här, jag skall upp till Stavre, kan du binda lite flugor helt utan krok till mig?

Fisket i Stavre denna gång var två dagar på grön och sista dagen på gul.

Det var hård vind och hagel i luften, kvicksilvret nådde som högst +8 grader och det kändes som jag och fiskekopis Anders var betydligt högre upp i landet när vi klev ut från frukosten på Jämtkrogen. Solen hade gått i moln.

Första dagen fiskade vi oss nedströms på grön sträcka. Det var starka vindbyar, inte ett vak och väldigt ont om insekter såklart. På kvällen när det mojnade något såg vi ett par vak längst ned på grön sträcka men det var allt under hela dagen. Tråkig fiskedag även om man hade haft oknipsade flugor 😉

Andra dagen bjöd på samma väder när rullgardinen for upp i Mordviken, rusk och blåst innebar en förmiddag med svårt fiske. Under eftermiddagen klarnade det upp något och man kunde ana längre perioder mellan vindbyarna. Fisket blev lite bättre bland stenarna i lågvattnet på gröna sträckan och några harrar steg till mina flugor.

Jag kan reflektera över att såhär i början på säsongen så kunde det kännas som en besvikelse att få ett påslag utav en grov fisk på den kroklösa flugan. Som att det varit ett misstag att fiska kroklöst när man annars kunde ha krokat och drillat den där grova harren som man nu istället bara fick ett par sekunders kontakt med innan den kroklösa flugan spottades ut.

Det tog ett par fisketurer innan jag mentalt kunde fösa undan detta och njuta av fisket utan besvikelse även när en grövre fisk tog den kroklösa.

Tredje dagens fiske i Stavre var trögt även på gul sträcka och det som kändes lite tungt var att mitt kroklösa fiske efter öring fortfarande inte visat sitt rätta ansikte.

Sommaren bjöd överallt på rekordlåga vattennivåer. Det blev fiske i västerdalälven som ändå höll hyfsat med vatten i slutet på sommaren. Jag fick uppleva att fisket utan krok mycket riktigt gav ett lugn åt fisketurerna som jag inte upplevt tidigare. Allt blev mer avslappnat och att tafsen var lite skavd på några ställen betydde inte så mycket så länge den håller flugan!

Packningen blev lättare då ja kunde lämna några flugaskar hemma tillsammans med peang, grövre tafsmaterial och håv. Jag rörde mig också mer för att upptäcka nya fiskeplatser istället för att uppehålla mig där jag visste att det stod fisk, jag kände mig friare utefter strömmen.

Glädjen blev nästan större för minsta påslag med kroklös fluga, dels att man lurat fisken att ta men också det komiska i att den lurade harren varken åkte upp eller blev själv fick en munsbit.

En upptäckt var också att det går att få känning och spöböj med kroklösa flugor! Med ett perfekt tillslag då fisken inte hunnit spotta ut flugan kunde man uppleva en eller ett par sekunders spöböj vilket fick mig att skratta högt varje gång.

Om kompis Niklas kan binda riktigt realistiska flugor helt utan den hårda kroken kanske det går att få längre ”fighter” när det tar längre tiden för fisken att upptäcka det konstgjorda krypet…

Men inte kan man väl hoppas på att landa öring utan krok, eller…

Hösten bjöd på ett par turer till Malungstrakten med fiske längs dalälven och i den närmast torrlagda Ogströmmen. En sommar som denna var det många med all rätt som inte fiskade på grund av att fisken såklart hade svårt att återhämta sig från en fight även om man använde grövre spö och tafs.

Mitt kroklösa fiske påverkade inte fisken det minsta förutom att reta den till hugg med godsaker som sedan försvann lika snabbt som de dök upp. Jag kunde med gott samvete fiska min 0.12 tafs och klass 3 spö i sommarhettan.

Det blev ett år med relativt få fiskedagar, och jag tror att jag delar det med många utav er. Värmen och torkan gav lågvatten och få insekter men trots det så tror jag på ett kroklöst fiske och jag vet nu att det kan ge mig en extra dimension utav lugn och ro vid strömmen.

Nu blev det inga dagar med så kallat drömfiske där jag på riktigt kunde se om kroklöst fiske kunde hålla undan frestelsen att drilla riktigt grov öring, men det går ju alltid att knyta på en oknipsad fluga för att ta upp en matfisk eller bara för att känna dom där härliga öring-rusningarna.

Saknar jag då inte njutningen av att känna fast fisk kan man fråga sig, och jodå, visst gör jag det.

Speciellt i början av säsongen, eller när jag inte fiskat på några veckor så kunde jag uppleva att den där riktigt skarpa koncentrationen och fokuseringen på öringen som vakar inte riktigt fanns där – jag skulle ju ändå aldrig kunna landa den. Efter ett tags fiske upplevde jag ändå att koncentration och spänning inför kasten på vakande fisk fanns där precis som vid ”vanligt” fiske, hade jag inte upplevt det så skulle nog mina kroklösa flugor fått sluta simma. För mig så behövde jag tid att ställa om mentalt men detta gjorde också att jag verkligen kunde slappna av på ett annat sätt än tidigare vid strömmen.

Att drilla fisken och känna lyckan när den är landad är ju underbart och jag trodde såklart att saknaden av detta skulle stjälpa projektet men under höstens fiske, då jag vant mig vid kroklöst kände jag faktiskt inte det där suget efter att landa fisk lika starkt som tidigare.

Jag hade vant mig vid det kroklösa livet och jag inbillar mig att mina glädjerus koncentrerades till vad jag kunde förmå utan krok, det vill säga att smyga på fisken och få till en bra presentation som sedan gav mig ”drillnings-ruset” i form av att fisken gick upp och tog min fluga.

Kroklöst fiske har ju också en fördel vid fiske där det står flera individer relativt nära varandra i strömmen och där man vid krokning riskerar att skrämma övriga fiskar vid drillning – utan krok så är det bara att ställa in siktet på nästa fisk för att få den att stiga till flugan.

Jag tror inte att jag kommer att bli kroklös-puritan men att bestämma sig för att fiska utan krok en period kan rekommenderas samtidigt som man nog måste ge det sin tid för att mentalt kunna acceptera att ”inte få fisk”. Jag hade bestämt mig för att köra hela säsongen men måste erkänna att de första gångerna då jag stod där och viftade med mina kroklösa flugor så infann sig en tvekan med stark doft utav tvivel på hela projektet.

Det är mentalt ett annorlunda fiske och jag rekommenderar att ge vansinnet lite tid innan ni ger upp. För mig var det helt klart skillnad i slutet utav säsongen när tvivlen skingrats och lugnet infunnit sig.

Nu har jag bara pratat om kroklöst torrflugefiske men att knipsa kroken på nymfen eller streamern känns faktiskt än mer avlägset, men det överlåter jag till er att utforska.

Så bind nu ett par extra dussin torrflugor som ni knipsar kroken på och pröva en vecka kroklöst i sommar!



Absolut Världsklass

Flugfiske 2019 Posted on tor, november 28, 2019 23:41:34

Klockan är 04.23 och det är spölikt tyst utanför tältet.

Inga fåglar som sjunger morgonsång, ingen vind som sveper över sandåsarna.

På avstånd kan jag höra strömmens svaga porlande i den annars så tysta morgonstunden som bryts när ljudet utav dragkedjan skär ett djupt sår i stillheten. Jag sticker yrvaket ut mitt mosiga fejs och möter en spökvärld där allt är precis kritvitt. Allt.

Solens tidiga strålar kastar ett mjukt sken som illumineras utav den gräddtjocka dimman som ligger tät i dalen. En mjölkvit sagovärld där frosten har lagt sig vit och krispig över sandåsarna och målat våra tält i vinterskrud. Frostens iskalla kristaller som gnistrar i dimmans luddiga lyster hypnotiserar mig under morgonpinkandet och stel av skräck anar jag siluetten utav Stora Mårran som på avstånd sveper förbi vårt läger, jösses så mycke rödpang det blev igår kväll, gääsp.

Fjällfiske och tält är synonymt, med eller utan frost, där tältandet blir en följd utav fisket och egentligen något jag vill undvika om jag skall vara ärlig. Kvoterade vatten innebär ju ofta tält och alla gånger hittills så har det varit värt att sömnen är helt kass första nätterna, men så länge fisket är bra och att man proppar ner extra Lemmelkaffe i packningen så är det inga problem.

Det var jag och kompisen Micke tillsammans med brormin som fick vinstlott av länsstyrelsen och det rådde aldrig någon tvekan att åka, nu fick Micke tråkigt nog förhinder och blev tvungen att stanna hemma.

Vi valde att flyga ut med Kallaxflyg då priset skilde sig markant eftersom det hos Artic Heli räknades per helikopter och inte per person såsom Kallax tog betalt.

Det var den första veckan i augusti och vi hade varit i trakten tidigare även om vi inte fiskat den kvoterade delen utav jokken. Vädret har varierat under sommaren och kompis Per som var uppe tre veckor tidigare hade rejält varmt, sedan blev det svalare en period och nu såg det ut att bli lite varmare och stabilare väder den kommande veckan, jäääiij!

Inför resan hade jag haft privilegiet att få en drös med kryss nedplitade på kartan utav en av våra mesta fjällrävar så förhoppningarna om bra fiske var stora och harrfebern redan påtaglig. Vi skulle bli nedsläppta vid basläger 1 och fiska jokken tre dagar för att sedan vandra en halvdag eller så till en närliggande jokk för ett par dagars fiske vid basläger 2 där vi också skulle bli hämtade.

Ryggsäcken var till slut packad med alltför mycket saker som vanligt. Det är nästan komiskt att jag inte klarar av att hålla nere på packningen och den här resan valde jag att inte packa ner systemkameran för att istället fota med mobilen, det sparade ju ungefär fem kilo, men istället åkte det ner en drönare och tre batterier… Säcken blir alltid full.

Vakuumförpackade kläder för att spara plats, fiskegrejorna där flugorna samlats i endast tre askar, frukostpåsar med turbogröt, torrmat samt grymt god och alldeles egengjord beef-jerky (se recept i slutet) trängdes i säcken. Alla torrflugor som vilade i mina askar hade krokarna kvar och min ask med kroklösa flugor efter förra säsongen hade lämnats hemma, nu var det dags att drilla harr.

Den andra augusti

Vi blev hämtade på flygplatsen och tog sikte på ICA Kvantum i Kiruna för att proviantera. Senast vi gjorde ett sånt här stopp hade vi ont om tid och ett annat gäng som skulle med samma helikopter som stod och stampade medans vi skulle panikhandla. Nu hade vi lite mer tid och kunde vara mer pricksäkra och gå efter shoppinglistan.

  • Renskav
  • Burkdryck
  • Pulvermos
  • Varmkorv/korvbröd
  • Bacon
  • Pasta
  • Pulversoppa
  • Nudlar
  • Nötter
  • Gifflar
  • Morötter
  • Tunnbröd
  • Limpa
  • Mjukost
  • Torkad trumpetsvamp
  • Chorizo

Vi fick tid att åka förbi Laitis för att köpa primusgas och Bushman myggmedel åsså hann vi få en påse med kralliga Alta-burgare att ta med till Kurravaara.

-Tjeena säger jag till ett bekant ansikte som hälsar tillbaks lite frågande och med stuns i steget swishar in genom dörren till Kurravaara-basen.

-Va fan, såg du vem det va, säger brormin.

-Ehh…

-Dä va ju Hellner.

-Jo fan det var de ju! Konstigt att jag känner honom…hmmm…

Vi blev försenade, och det var inte Hellners fel, han satt och råpluggade till helikopterpilot. Det var en flight till Kiruna som blev försenad och vi väntade på två tjecker som skulle längre ut till Laino med samma lyft som oss.

För att slå ihjäl lite tid så tränade vi rusher med Marcus och hjälpte honom med lite avancerad terminologi i läxböckerna och sedan kom den gula taxin med två glada figurer iklädda glänsande och alldeles för kulörta grilldressar med rufsiga hockeyfrillor som hämtade ur en Adam Sandler-film.

-Hello, we are from Zhe Czech Republic!

-No shit, svarade vi!

-We bought a lot of Cheeze Doodles for zhe trip, sorry for coming late.

-Ten days in Laino river, salmon fishing, crazy, sa en utav dom och fyrade av ett tjeckiskt ostbågsleende gulare än taxin som de kom med.

Tystnaden tog över när helikoptern med ostbågstjeckerna avlägsnade sig och jag satte mig dåsig på en solvarm sten i den sköna eftermiddagssolen och såg ner på den porlande jokken. Blev av någon anledning plötsligt sjukt sugen på ostbågar.

En flaska jokkvatten svalkar i handen. Myggen surrar.

-Varför gör vi inte det här oftare, mumlar jag till brorsan. Klunk.

Tiden stannade och pulsen gick ner betydligt sedan vi landade.

-Så otroligt vacker det är, hör jag honom säga efter en lång stunds tystnad.

Det nakna landskapet har ingenting att dölja, bergen i väst ramar in vår värld och delar med sig utav sina rikedomar. Jokken flyter fritt fram genom landskapet, ger liv åt oss alla och vi har bara tre alldeles för korta dygn tillsammans, jag, brormin, sandåsarna och den vackra jokken.

-Tänk om fisket blir lika bra som det har berättats, säger jag viskande så att ingen skall höra. Klunk, klunk.

Vi reste tälten och ställde iordning lägret. Ankomstkaffet kokades och vi njöt ett par kåsor i den vindstilla eftermiddagen, axlarna föll ner den sista biten, livet va gött.

Flugvalen är klassiska och i askarna trängdes klasar med små svarta, grå sländor, gula forssländor, E-12or, superpuppor och klinkhammers.

Nedanför lägret hade vi utloppet från ett sel och ett kortare strömparti innan jokken återigen lugnade ner sig i en böj, det var vackert så att det gjorde ont när solen började sänka sig och vi hade tagit våra första harrar i strömmen.

Morgonen den tredje augusti

Första tältnatten var hemsk, kall och råfuktig. Jag gjorde misstaget att lägga mig med fuktiga strumpor då jag inte orkat byta om till sovsockorna, brrr.

Nattens mankemang i säcken blåste bort med morgonkaffet och det underbara vädret, vilken fantastisk morgon vi bjöds på. Humöret kunde omöjligt varit bättre när vi med riggade spön och uppkavlade skjortärmar gick nedströms jokken för att börja dagens fiske.

Efter en kort promenad så fick vi fajtas med lite vide innan vi kom upp på en sandås där moder jord spelade upp en fantastisk scen för oss. I tystnad satte vi oss på åsens höjd och försökte ta in helheten. Ett makalöst fint sel bredde ut sig nedanför oss. Vattnet flöt magiskt mjukt utan att krusas över den ljusa sandbottnen och det tog inte lång tid innan vi såg de första harrarna som majestätiskt svävade fram i det absolutklara vattnet. Vi log bredare än tjeckerna och pulsen ökade när vi inser att det här är på riktigt, men vi vågade nog inte riktigt tro att det kan vara såhär perfekt.

Brormin smög sakta ner längs videt medan jag spanade så att ingen harr hade kurs emot oss och kunde skrämmas när han sakta sakta vadade ut i mitten utav selet. Vi höll andan och var fullkomligt orörliga i flera minuter tills alla vadar-vågor försvunnit. Spanade, väntade.

-Nu, där, nedströms klockan åtta kommer en harr i höjd med videbusken, väser jag.

-Den simmar tre meter utanför kanten rakt uppströms!

-Jag ser den!

-Lägg ut 5 meter, minst, uppströms nu!

-Den har sett flugan!

-Ja ser den!

SMACK!

Ett sådant privilegium det var att fiska ett sånt här vatten under dessa förhållanden, det var bara att fånga stunden och njuta till fullo.

Vi tjongade på en kaffepanna och sällan har två bröder haft det så najsigt på en sandås!

Kåsorna stoppades undan och selet som hade fått vila en halvtimma var nu redo för en omgång till. Jag smög ut i selet och väntade ett par minuter innan brormin hojtade harr från åsen. Första kastet satt där det skulle och jag såg själv när harren långsamt steg till min grå fjällslända – och nekade den bestämt!

Intressant var att se hur noga harren synade flugan och sedan gick tillbaka i skuggan under videbuskarna. Jag dök ivrigt ner i boxen med alltför hög puls, ville ju inte missa att få samma härliga upplevelse som brormin på grund av fel flugval. Jag trevade frenetiskt efter en oliv klinkhammer med darrande fingrar när brormin gormade om fler och större harrar som patrullerar i selet.

Harrstressen var påtaglig och klinkhammerns krokögla tedde sig alltför tajt när tafsen skulle träs igenom och jag fipplade i en evighet med knuten kändes det som.

-Nu kommer en rejält stor mot dig! Groooov harr ropade karlfan upphetsad!

-Ja, ja, ja…schhhh…

-En till, stoor, ännu större!

Jag fick tillslut ut prylarna och scenen upprepade sig när jag såg hur harren steg till min oliva klinkhammer och det fanns nu ingen tvekan alls hos den stora harren!

Den tog resolut flugan och jag lyckades ha sinnesnärvaro att lyfta spöt och sätta kroken perfekt, fish on!

Ett par rusningar och sedan gick en ilning genom kroppen när jag insåg att knuten nog inte var sådär hundraprocentig som den skulle vara!

Hur kunde jag lägga ut prylarna när jag visste att knuten borde göras om?  Det kan ha varit förra säsongens fiske helt utan krok som gjort att sinnet var avtrubbat och att jag helt enkelt tänkte att allt handlar om att få fisken att ta torrflugan, inte nödvändigtvis att drilla och landa stackaren.

Det var bra fart på harren som for kors och tvärs över selet. Brormin dansade segerdans så att vadarna fladdrade uppe på åsen.

-Dags att ta hem nu kanske, hojtade han mitt i dansen.

-Jag har fuskat med knuten så ja måste ta det varsaaaaaaaamt….. och där rätade spöt spänstigt ut sig och allt var över, ett noll till harren, eller…

-Jaharrå. Men den tog ju jättefint 😀

Det kändes på riktigt inte alls som någon besvikelse att jag tappade fetharren där i sandselet. Den hade tagit precis så vackert som någon harr kan ta en torrfluga och jag vadade iland med ett stort tjeckiskt leende!

Vi satt en stund på åsen med varma kåsor och beskådade harrarna i selet. De större jagade ofta bort mindre individer och vaken var sporadiska längs deras stråk, insektsaktiviteten sparsam.

Vi var så nöjda och tagna att vi lämnade resten av harrarna ifred och gick vidare för att upptäcka jokkens skönhet längre nedströms mot mitt nästa kryss på kartan. Skönt med bra kryss.

Selet var långsmalt och mitt på fanns en midja där man anade en strömnacke. Vi slog oss ner för lunch och en sval bris svalkade i sensommarvärmen. Det togs ett par feta harrar och vi fiskade oss så sakta längre nedströms. Än en gång slogs vi utav hur många fina ställen det finns längs hela jokken. Man kan inte gå långt utan att stanna och fiska av de fina stryken och på varje ställe vi kastade ut flugan så drillades det harr med glada miner och böjda spön. Jag gick ut bland stenarna till ett smalare parti där det såg riktigt djupt ut och satte mig ner på en mjuk sten för att läsa vattnet och mumsa lite nötter. Inga vak alls men nog måste det stå fin fisk därute på djupet… På tafsen sitter den olivgröna och numera lite tilltufsade klinkhammern kvar och den har ju tagit fisk vid varje försök hittills så jag torkar och kammar till den lite innan jag skickar ut den strax uppströms det djupare partiet. När klinkhammern är nedströms en bit och ska till att börja dragga så stramar jag upp linan och skapar lite rörelse på flugan och direkt ser jag hur en större har kommer upp ur djupet mot flugan. Jag blir överraskad och fortsätter hemtagningen utav flugan varpå harren vänder lugnt och går ner i djuphålan igen. Nu är goda råd dyra, snabbt upp med flugan och sedan ett kast några meter uppströms. När flugan skall till att flyta över där harren steg så stripar jag den försiktigt, bara så att den rör sig lite lite i vattnet och jag får nästan gåshud när den mörka och smällfeta harren återigen stiger mot flugan, snabbare den här gången, jag håller kvar och ser hur harren glufsar i sig den stackars klinkhammern, vattnet yr och spöet bugar djupt av den kraftiga attacken, det är skön tyngd när fisken rusar längre upp i höljan och går ner på djupet. Det är dagens största fisk och än en gång har det tagit en bjässe då flugan precis sattes i rörelse.

Fläckvis är det tjockt med mogna hjortron så vi fyller våra kåsor och tar mellis på en sandås där vi tjongar ihop några dubbelmackor fullsmetade med solvarm och krämig raketost förgyllt med en näve utav nyplockade bär  – sandåsmums!

Vår harrvandring fortsatte nedströms till nästa sel där det är grunt med ljus sandbotten och vi kan återigen se hur fiskarna sakta simmar omkring i den svaga strömmen och letar föda. Brormin får ut en klinkhammer och strax har vi dubbeldrill i det tidigare så lugna selet – kul!

När klockan närmade sig sju på kvällskvisten kom vi fram till kartans sista kryss och vi befann oss vid en sträcka full utav härliga ställen att fiska. Det var bara att ta ett par steg så var man i position för att fiska några fina stryk kring ett par stenar och på mitt första kast smäller det på. På mitt andra smäller det på, tredje, fjärde, femte….jag bara stod och gapskrattade i det varma kvällsljuset, det här är paradiset, det här är harrfiske när det är som bäst. Jag hade en underbar stund där nedströms den skarpa kröken och summerade dagen såsom en av de absolut bästa fiskedagarna i mitt liv. Hittills.

Brasan knastrar i den absolut vindstilla kvällen och från vår sandås ser vi hur dimman ljudlöst smyger ut över jokken när vi summerar dagens härliga upplevelser, mumsar suovas med mos och trumpetsvamp nersköljt med hemula mängder rödpang. Life is good!

Fjärde augusti

En skönare tältnatt passerar utan ansiktsfrossa och återigen blir det frukost i morgonsolen.

Ryggorna packades med kaffe och lunch när vi gjorde oss klara för att vandra uppströms vårt läger och att se om jokken bjuder på lika fantastiska upplevelser där.

Jag sneglar på kartan och uppströms vårt läger sitter bara ett ensamt litet kryss, vi bestämmer oss för att knalla upp en bit för att sedan försöka vada över och hoppas på att det är mindre vide på andra sidan. Direkt uppströms våra tält finns ett större sel med en mindre ö och vi kan se flertalet harrar som graciöst glider fram över sandbottnen men vi låter dom vara ifred och går istället någon halvkilometer ytterligare när vi stannar för lunch vid ett ställe där vi senare kan vada över.

Stenpartiet som utgör nacken skiljer på andra sidan två sandstränder åt och vid den högra stranden ser vi upprepade små försiktiga vak under hela lunchen.

-Det vakar fint där borta.

-Mmm verkligen.

Tystnad.

-Vi tar dom efter fikat va?

-Jo, vi tar dom efter fikat.

Tystnad.

Jag kryper smidigt på alla fyra längs videsnåren vid strandens ovankant för hålla låg profil och inte skrämma fisken i det stilla vattnet, smyger ut i stealthmode längs vassen vid strandens bortre sida och glider omärkt ner i det ginklara vattnet.

Sitter på huk och ser hur det fortsätter att vaka därute när jag långsamt gör iordning för att få ut grejorna. Säger godmorgon till den luggslitna klinkhammern och lägger ut, kanske lite för fegt då vaken är lite längre ut. Väntar en minut och halar hem för att nå lite längre med nästa kast.

Klinkhammern ligger djupt och det är nog främsta anledningen till att harren föredrar den framför vanliga sländor och för varje påslag flugan tar emot så tappar den ett uns av flytförmåga och ja inbillar mig att den blir effektivare för varje fisk. En kläckare skulle säkert också fungera men det är min gamla oliva som nu stilla flyter i ytfilmen där utanför stranden.

Jag håller för låg profil för att kunna se fisken så det är egentligen blindfiske men pulsen är hög, för jag vet ju att dom patrullerar där ute, och efter två-tre minuter så ser jag harren precis innan den gapar över flugan och plaskar till – spöböj igen!

Det är ju underbart att sitta och se på vakande fisk och sedan bara vänta ett tag med att fiska på dom. Som nu vid lunchen där vi hade bestämt oss för att ta dom såhär efter kaffet. I samma sekund då fisken går på flugan i den här scenen så är det en stund utav härlig tillfredställelse och för mig avspeglar detta andemeningen med fisket. Att med ro upptäcka och studera fiskens beteende med kåsa i hand och i en god väns närhet diskutera och planera hur fisken skall luras att ta torrflugan. Att i sällskap sätta planerna i verket och känna hjärtats puls när man gör det första kastet mot den fisk man valt ut och sedan uppleva att fisken tar flugan – det är essensen utav torrflugefiske för mig. En stund senare kröp brorsan ut på samma vis och landade en än större harr på samma ställe, det var en alldeles strålande eftermiddag vid jokken.

Vi slogs mot videsnår som bitvis växte ut över jokken och vi fick då och då vada runt och upp på strandkanten längre fram, det var varmt och knottsvärmarna lika täta som videbuskarna. Jokkvattnet svalkade skönt i värmen när vi sakta tog oss mot det väntande selet som var vårt mål och markerat på kartan. När jokken böjer sig nedströms selet så upphörde videsnåren och marken blev fast på sandåsen. Det omtalade selet låg blankt framför oss där vi satt på den upphöjda åsen och såg några 35-40cm harrar som patrullerade vid kanten närmast, de gick upp då och då och tog försiktigt något smarrigt i ytfilmen.

Brormin gick uppströms och jag tog en gubblur i solen där mitt bäckoljeindränkta fejs stektes långsamt i sommarsolen.

Lite längre ut i selet var det grundare med en massa stenar där man kunde gå ut och jag låg där med nystekt bäckoljefejs och funderade på att gå ut vid stenarna och kasta in mot land och ta dom där stackarna som vi spanat på. En klunk jokkvatten senare så smög jag ut mot stenön då jag sett att i mitten utav jokken, på utsidan av stenön, var där en större sten och när jag läste vattnet såg det ut att kunna vara ganska djupt nedströms stenen, där går det säkerligen grövre fisk inbillade jag mig själv.

Min kära klinkhammer läggs hitom och i höjd med storstenen mitt i strömmen, det flöt på ganska bra och när flugan flöt över området där jag anat djuphåla så small det på vid första kastet, det var ett rejält påslag och vattnet yrde kring flugan. Det var grov harr som bestämt satte av nedströms och drog ut en hel del lina innan den gick ner och ställde sig på djupet, trilskades lite, tjurade och gick sedan stretandes snett uppströms, stretandes såsom grova harrar stretar. När fisken varsamt håvades såg jag hur dess mörka kropp glänste i solen, fenornas färgskiftningar i kanterna glödde i det klara vattnet.

Det var ändå en ganska kort drillning med tanke på harrens storlek och så var det många gånger under vår tur, grov fisk som kroknade efter bara några minuter, kanske var dom loja efter sommarens frossande, augustifeta.

Nu följde ett magiskt fiske vid stenen, det var 100% påslag vid varje kast och de gånger jag provade att stripa flugan precis över hålan så var det grövre harr som gick på flugan och hårdare än när flugan flöt fritt över gropen.

Det var fisk på flugan varje kast fler än tio gånger i rad, vissa missade jag men varje gång flugan gick över gropen så steg en harr och plaskade på. Jag stortrivdes där vid stenarna såklart, tog en paus, njöt, gick och hämtade kameran som jag ställde på stenen bredvid. Satte mig ner och kastade ut grejorna än en gång när kameran rullade, plask så satt ännu en fin harr och jag kunde sittande på den solvarma stenen ta hem och håva ännu en av strömmens drottningar. Glänsande utav beckolja och högröd i fejset stod jag där ensam med harrarna och skrattade högt. Det var bra fiske där uppe.

Sedan mattades gropen av och det smällde inte på lika ofta, jag var ändå mer än nöjd och avslutade fisket med en kaffe på stenen innan jag traskade vidare längs jokken.

Det blev en lång stunds mellanmål och skitsnack en bit uppströms vid sträckans början, jag hade berättat alla detaljer om stenen, gropen och stripande klinkhammers för brormin, hotar honom med spöstraff om han inte masar sig dit och tar några.

Efter en timma kom han tillbaks med dagens största leende.

-Bra va?

-Episkt!

Det behövdes inga fler ord, vi hade båda delat gropens magi och fått njuta av osannolikt bra ensamhetsfiske vid en utav jokkens alla fantastiska ställen.

Vi avslutade där, stängde dagens fiske på bästa sätt, jag drog åt mina plumsiga vadarkängor lite extra för kvällens vandring tillbaks till lägret. Vilken dag.

Det är den femte augusti och Stora Mårran kommer

När vi tinat upp efter den frostiga natten och när Stora Mårran övergett sandåsen så var det dags för brunch innan lägret skulle rivas och packas ner i ryggorna. Det var såklart alldeles för mycket prylar som skulle släpas mot läger två.

Planen var att börja vandringen efter lunch så att vi inte skulle behöva gå hela dagen i stekande sol, sedan stanna och fiska lite i stora selet och vada över strax nedströms.

Vi insåg dock att med den respektabla vikten på ryggen så är det nog bättre att knalla på och ta fisket vid läger två istället då vi inte riktigt visste hur terrängen såg ut och hur lång tid det skulle ta. På GPSen var det ett par raka streck och 8km fågelvägen.

Vi var tvungna att hitta det perfekta stället för att vada över till andra sidan jokken och helst på ett ställe där terrängen inte var tjock utav manshög vide.

Med ångest över att lämna drömjokken kunde vi tillslut knäppa ryggsäckarna och det var precis så jag orkar lyfta upp säcken när den skulle på!

Hur skulle jag klara av det här vansinnet som vi hade framför oss!!!

Varför inte en kanot och harmoniskt, utan en svettpärla, glida tyst nedströms kilometer efter kilometer…

Vi gick med spänstiga ben och gott humör på ATV-vägen längs med sandåsen och hoppades starkt på att en liten same skulle komma fräsande med sin sexhjuling och erbjuda oss skjuts nedströms…

Svettiga passerade vi ändå ganska smärtfritt det fina sandselet efter någon kilometer och konstaterade att motsatta sidan var sank med tät vide så det var bara att knalla vidare och allteftersom blev det mer sankmark och mer vide på vår sida.

Säcken kändes tyngre och tyngre och skjortan var redan mättat med svett och djungeloljan rann i ansiktet på oss och knotten svärmade.

Vi kom sedan ner till selet där vi lunchat tidigare och det var befriande att tjonga av sig ryggan och vila lite. Det blev att dra på vadarna utanpå vandringsbyxorna och så ner i vadarkängorna. Vi provade att vada över jokken och gjorde bedömningen att vi med goda chanser kunde vada över med ryggorna vid strömnacken utan större risk för plums.

Brormin hängde på sig ryggan och jag gick snett bakom utan rygga som stöd åt honom utifall han skulle halka och tappa balansen men allt gick bra och vi tog oss över torrskodda.

Tillbaks i vandrarkängorna hade vi nu stiglös fjällterräng framför oss upp mot åsen där den omärkta vandringsleden skulle erbjuda oss ett par kilometer bekväm vandring tills vi skulle vika skarpt norrut mot en bäck som i sin tur skulle leda oss ner till jokken.

Vi fick på oss ryggorna och avståndet upp till åsen var inte så fjärran, ungefär två kilometer bort borde vandringsleden slingra sig fram bland fjällbjörkarna där uppe.

När vi väl kom upp på åsen sa jag alltför hurtigt till brormin:

-Nu borde det inte vara mer än typ hundra meter kvar till leden!

Jag snabbkollade sedan GPSen och ser att vi inte alls hade gått några två kilometer utan bara åttahundra meter. Hur var det möjligt…

Med fasa insåg jag att de åtta kilometrarna jag lagt ut med raka streck på GPSen i verklighetens fjällterräng kanske var det dubbla längs vår stapplande vandring.

Där uppe på åsen såg vi norröver ännu en ås där vi anade vandringsleden, eller…

Det var bara att förtränga den mentala svackan och knalla på upp till nästa ås – och vidare.

Framme vid vandringsleden/stigen, svettiga som grisar, blev det energirik torrmatslunch bland en miljon hungriga mygg och knott. Energitillskottet var välbehövt och vandringen på stigen var sååå mycket lättare än i terrängen så strax hade vi avverkat ett par kilometer och det blev dags att kliva ut i skiten igen.

Här var det stenigt med otrevliga hålor mellan stenarna och det tog dels på krafterna att planera varje steg för att inte trampa fel, men det gick också väldigt långsamt – en evig hinderbana, oändlig.

På avstånd såg vi en vacker fjällräv som jagade sork ute på en mosse medan vi klunkade jokkvatten i värmen och spanade efter bäcken som vi tycktes ana på avstånd. Vi såg också jokken långt borta i fjärran och äntligen kändes det som att vi hade målet inom räckhåll.

Terrängen de sista kilometrarna var rent ut sagt för jävlig med sankmark och storsten om vartannat där ogenomträngliga videsnår förpestade vår tillvaro. Jag kände att varje steg var en ansträngning och hur trött jag var i ben och vrister, varje steg kändes ostadigt.

Vi såg jokken några hundra meter bort där vi stod på en höjd och pustade ut. Stirrade på terrängen och tittade tomt på varandra. Vad var det här!

Upphämtning med helikoptern hade bestämts vid bäckens utlopp i jokken och vi hade då tänkt att tälta på samma ställe vid lagom avstånd från vattnet.

Allt såg bra ut på kartan.

Nu skådade vi över sankmark med hög vide överallt. Videt sträckte sig ända ner till vattnet och hängde ut över jokken som visade sig vara bråddjup. Bäcken var avgrundsdjup och omöjlig att vara över så vi kunde inte slå läger på motsatta sidan där det såg ut att vara fast mark. Blodsockret var lågt och vi var båda helt slut efter den sjuka sextimmarsvandringen på sjutton kilometer. Mentalt var det en rejäl svacka när vi insåg att hela helvetespromenaden hade tagit oss till en sumpmark där vi inte kunde hitta någonstans att slå upp tältet, ingenstans där helikoptern kan landa och videbuskarna gjorde det nästintill omöjligt att fiska jokken.

Från paradiset till detta!

Jag daskade ner ryggan och i frustration stampade jag iväg nedströms jokken för att hitta tältplats. Snart skulle det skymma och tälten måste upp.

En bit nedströms såg jag ändå lite stenar ute i jokken, jag rundade några videsnår och såg sedan att det fanns några fina ställen att fiska, skönt ändå.

Efter allt irrande så insåg vi att enda stället för en okej tältplats var på den höjd som låg ett par hundra meter ifrån jokken och när vi kom upp dit så såg vi med glädje en stor ring med ett H i mitten. Tälten sattes snabbt upp och sedan hämtade vi vatten (kryddat med några bäcksländenymfer) i en tioliters dry-bag så att vi slapp att springa upp och ner efter vatten genom de satans videbuskarna.

Sjätte augusti och allt tar slut

Det var en mulen morgon med något byig vind som svepte över jokkens små sel. Mycket sparsam aktivitet när det gäller insekter och vaken var få ute på det lilla selet. Jag var säker på att det skulle gå fisk längs strandkanten på selet där viden hänger ut, det bara måste finnas fisk där inbillade jag mig…

Nedströms böjen blev selet blir till en liten nacke och jag fiskade mig försiktigt uppströms, mumsade lite nötblandning och spanade efter vak. Svårt att klura ut harrens framfart i det lugna selet när det var så få vak men jag lade försiktigt ut resterna utav klinkhammern och väntade spänt. Dom fanns ju där nere.

Kastade ut lite längre.

Väntade.

Lugnt och fint kom harren upp och gapade glupskt över flugan, krokades snyggt och gjorde ett par rusningar utav överraskning och frustration, ett litet hopp och djupdyk innan håven gav harren en stunds vila innan den piggt kunde simma tillbaks till friheten igen.

Fisket kunde inte jämföras med tidigare dagars drömfiske men jokken höll fin harr även om de till antalet inte kunde jämföras med vad vi vant oss vid de senaste dagarna.

På eftermiddagen drog det in lite tyngre moln och vi fick lite friskt regnstänk innan det klarnade upp och blev lite ljusare med mindre vind på kvällen.

I en böj gick djupfåran längs samma sida där jag siatt på huk i viden och såg små små försiktiga vak en bit uppströms. Jag plockade fram en liten vacker kläckare som Alexander Gullstrand bundit och den fick äran att ersätta det som en gång varit en olivfärgad och mycket framgångsrik klinkhammer. Det svepte in en lätt vindby och jag passade på att lägga ut kläckaren då ytan krusades lätt utav vinden så att inte harren skulle spookas. Snart låg ytan helt tyst och blank igen, jag såg ett till utav de där fina och försiktiga vaken, nu en bit uppströms flugan, det tog endast några få sekunder utav stillhet innan jag såg hur harren i slowmotion, mycket försiktigt, tänjde ytspänningen och smuttade i sig kläckaren, jag väntade ett litet tag och höjde spöt samtidigt som harren head-n-tailade nedåt och jag kunde känna hur kroken satte sig perfekt i harrens mungipa. Det blev härlig spöböj och rejäl tyngd som stretchade tafsen när fisken rusade, nästan likt en öring, fram och tillbaks i selet. Det var en otroligt mörk och smällfet harr på knappa kilot som förgyllt dagen – och tänk att det gick att ta fisk på annat än klinkhammer.

När jag drog igen tältet för kvällen hade molnen dragit in över oss, lägret var förberett för att smidigt rivas i morgon då vi skulle lyftas ut från den norra triangeln och det fantastiska fisket som vi haft ynnesten att uppleva.

Vi måste ta hand om vår vildmark och miljö, ge våra efterkommande samma fantastiska möjligheter till naturupplevelser och ekologisk mångfald.

Vilket utomordentligt skitfiske vi hade!

J´s Beef-Jerky

  • 850gram nötrulle
  • 5 tsk salt
  • 1 tsk chiliflakes
  • 2 msk japansk soja
  • 2 msk worcestershiresås
  • 1 msk rörsocker

Strimla rullen i 1x10cm strimlor. Blanda alla ingredienser i en påse och låt stå i kylen 6 dygn minst. Torka av köttet med hushållspapper och rök på galler i 70 grader ca 5 timmar.(köttet skall bli torrt, rökt och tillagat) Jag har också rökt det i webergrillen med röklåda och sedan satt in det i ugnen på 70 grader men se till att få ut fukten ur ugnen. Sedan är det bara att svalna och vakumförpacka.



Klockan är 22.30 och det vakar vid Jönsholmen.

Flugfiske 2019 Posted on tis, juli 30, 2019 20:45:04

Den 6 juli

Glassbaren i Bräcke serverar oss två strutar utav sveriges bästa glass.

Där i glassbarens gräddiga salonger serveras inte bara SM-guldglass utan på väggarna visas några utav fotograf Leif Millings härliga bilder. Han har det gött i Gimdalen Leif, fotar, fiskar och kåserar.

När SM-glassen lagt sig tillrätta åkte vi förbi Idsjöströmmen, klockan var vid niotiden och det var en ljus sommarkväll, något kylig. Vid bron kläckte hela spektrumet utav sländor. Där fanns forssländor i alla otänkbara kulörer, bäcksländor och danicor tillsammans med nattsländor i olika storlekar och vi beskådade naturens uppvisning med glädje inför våra två dagars harrfiske.

Köket är fyllt utav stekos då jag står och snurrar ett par fettsprängda bitar ifrån en bättre mjölkko i gjutjärnspannan som är upphettad tills den blivit vit. Vitvarm panna och rikligt med fett ger viss rökutveckling, så också idag på Kullagården.

Dörren öppnas och in kliver herr Milling;

-Jaha ja, det luktade gourmander lång väg i bygden och här står ni rödmosiga i oset, men jag ville bara kolla så att huset inte stod i lågor, man vet aldrig med gourmander. Det där ser bra ut pojkar, synd att man är späckad och stinn utav fransk gäddstuvning.

Mjölkkon transcherades och sköljdes ner med en flaska rödpang och på Millings inrådan stegade vi upp genom byn till Kajsahåle för att insupa Gimdalsatmosfären till fullo. Det blev en härlig start på vår lilla fiskeresa.

Lars-Åke tar emot oss i fiskeboden och förkunnar att vi kommit precis rätt i tid (09.01), för nu kommer insektslivet och fisket att få sig en skjuts till det bättre efter att våren och försommaren varit försenad med flera veckor.

Morgonen bjöd på stilla sommardimma med fin regnspray, tyvärr med understöd utav frisk nordvästlig vind som drog ned temperaturen och trivselfaktorn betydligt.
Vi kryper i vadardräkterna och traskar ner till Bäverhyddan där strömmen vidgar och lugnar ner sig något med några större stenar som sticker upp brukar sträckan alltid ge fina stunder även om det vid normalt vattenflöde är ganska djupt och knepigt att vada. Det drillas ett par normalstora harrar men det är långt ifrån någon vakfest och det är glest mellan sländorna. Långsamt fiskar vi oss nedströms mot Jönsholmen där det blir fikapaus och westrinande.

Timmarna går och någon småharr återsätts och det blir nog fler kåsor kaffe än landade fiskar till antalet, vilket är helt okej men man saknar ju allt det som Idjsöströmmen kan bjuda på när man sitter där med varmt kaffe och förväntansfulla blickar sveper över vattenytan.

Fisket dag två är aningen bättre men liknande, trögt med sporadiska vak och man får jaga fisk. Nere vid Jönsholmen stjälper vi på seneftermiddagen av oss våra väskor med nattamat och jag kliver ut mot djupströmmen där jag tar en paus för att invänta vak. Strax nedströms en större sten ser jag en harr vaka för andra gången och jag sveper ut min gråa strömslända några meter uppströms vaket och kan se hur harren glufsar i sig flugan varpå jag sträcker tafsen och känner att det är en av strömmens många 40 centimetare. Plötsligt gör den en oväntad rusning förbi mig uppströms med raketfart, den känns plötsligt tyngre och rusningarna liknar inte en harrs. Ett par rusningar till och jag har den en bit nedtröms och känner hur den går upp mot utan snabbt. Jag skymtar en enorm kropp och utbrister:
-MONSTER!
Sedan tröttnar den och jag kan få upp harren till ytan och där kommer den slutkörda 40 centimetaren snällt in i håven… Halva harren är svårt sargad och skinnet avslitet på stora delar av ena sidan. Det är tydligt att gäddan varit framme och tuggat harr. Ingen bra kväll för 40 centimetaren – Min fluga i läppen och storgäddan i stjärten, kanske blev den några centimeter längre ikväll.
Det är gott om gädda i strömmen, samma kväll åkte ett gäng frassar hemåt efter några dagars fiske – bland annat tog de upp fem stycken gäddor i 4-7 kilosklassen som klubbats (i samråd med Lars-Åke) och blev till fransk gäddstuvning kryddad med lite dijonsenap och en hel del flashabou.

Det var oväntat trögt fiske, speciellt efter Lars-Åkes tankar om att det skulle lossna just nu så kändes det lite nedstämt. Det kan ju mycket väl vara en kombination utav att allt varit sent i sommar samt förra årets väldiga värmebölja. Vi vet ju att mycket fisk har gått åt efter värmen och de låga vattenstånden förra sommaren, svampangrepp blev också vanligare och påverkade bestånden.

Kalendern visar 9 juli

Det är tretton grader i vattnet och femtionio centimeter över normalt vattenflöde. Varmare väder än tidigare, inget regn med måttlig vind och vi har två härliga dagar utefter gul sträcka i Stavreströmmen som väntar på oss.

”Stavre är Stavre”

Gul sträcka är väl ingen större naturupplevelse med järnvägsbron och E16 som korsar strömmen strax uppströms bryggan och spången vid kanalen. Nedströms kanalen är ju annars gul sträcka otroligt vacker och det mittersta vindskyddet på gul sträcka bjuder på en underbar utsikt. Synd bara att det är så sällan just den delen levererar bra fiske då det krävs högt vattenstånd.

Första dagen blir det lunchfiske uppe på sjönacken. Det är jag och brormin tillsammans med två fiskare på andra sidan som fiskar av nacken. Det kläcker gröna bäcksländor i ganska stora mängder, vindbyarna sveper dom ut över sjön men det är hela tiden fullt med äggläggande sländor över nacken, extremt få vak trots den massiva och mångkulturella insektsaktiviteten.

Bruna Danicor kommer flytande utan att en enda fisk går upp, det känns förbryllande.

Värmen stiger och kläckningarna fortsätter, redan nu kan man föreställa sig kvällens spinnerfall med bombastisk vakfest av gulfet stavre-öring.

Jag får ett oväntat påslag när jag står och fiskar blint över nacken, det är en silverblank öring som ger mig en kort kamp innan jag själv trasslar med löslinan och ger lite slack så att jag tappar den.

Vi tar mod till oss och korsar den så gott som raserade gångbron över strömmen, det gungar men den bär oss utan problem, här borde det kanske finnas utrymmer för lite renovering kan man tycka.

Vi doppar flugorna där det brukar stå fisk och mycket riktigt så smäller en knappt kilosöring på min torris, det blir en kort kamp och återsättande, men fisk är fisk och det var ändå skönt att kunna lura upp en rackare ur hålan.

Vi lunchar vid sjönacken, spanar efter vak och studerar andra fiskares olycka, inte ens läskiga nymfer och streamers hjälper verkar det som, vilket alltid tröstar.

Är strömmen död. Har fisken lärt sig att det medför svampangrepp om man badar i ån om sommaren. Frågetecknen hopar sig.

Vi går nedströms mot spången och kan inte göra annat än att lufsa upp på bron och spana ner i den klara strömmen, man ser alltid fisk därifrån.
Inte idag.

Kanske är det ögonen som sviker mig men jag har investerat i superskarpa och svindyra fiskeglasögon med patenterad Super-Duper-Nano-ChromaPop-Lens-Technology så jag borde ha sett dom. Jag har alltid sett dom tidigare ifrån bron.
Vi nöter ett tag ifrån den natursköna stenmuren och spången men ser inte ens antydan till vak eller fisk varpå vi tröttnar på det sorgliga blindkastandet och lommar upp till Gimårasten för att trycka ner lite älgkött och översaltae pommes.
-Va, inga älgburgare?
Vad är det som händer med vår värld. Inga vak och nu inga älgburgare! Är det också en följd utav förra sommaren…

Dåsiga i solen utav öringfeber och flottiga burgare spanar vi ifrån våra brassestolar och ser de andra sex fiskarna med gult kort i handen irrandes i panik mellan sjönacken och spången, vilsna med öringfrossa i den ljumma sommarkvällen. Ingen vacker syn.

Efter middagen blir det spångpromenad nedströms längs med gul sträcka.
Lars-Åkes nya spång utmed Idsjöströmmen är härligt stum om man jämför med Stavre-spången, men här är den bredare. Jag föredrar den stumma och smala.
Personligen tycker jag att spången är en vildmarksdödare utan dess like. Visst, det är svårt att kalla området kring Stavre för vildmark, men längs grön sträcka kan man faktiskt inbilla sig att man är långt långt ifrån allt och alla, om den där spången inte låg där då 😉 Om tjugo år kommer jag att ha en annan åsikt, då propsar jag nog för rullator-bred spång istället. Att göra vatten som Stavreströmmen tillgänglig för alla är ju faktiskt toppen så spånga på bara! Och med det sagt en känga till den som har skruvat fast bänken på bryggan som omöjliggör framkomlighet med rullator eller rullstol – Ta bort bänkjäveln! (Jag tror att det är trafikverkets brygga)

Några hundra meters rask spångpromenad från informationstavlan och första vindskyddet kommer man ner till den lugna och breda strömsträckan innan böjen mot dammen. Här ligger ett vindskydd med bord som ger en härlig vy över strömmen i kvällssolen. Det ser bra ut här men det krävs mer vatten för att fisken skall stå över den ljusa stenbottnen i det relativt stilla vattnet. Vi får sällskap utav Petri som är kontrollant och vi spånar om varför fisket är så nyckfullt när allt verkar vara på plats.

Det blir lite fiske ovanför den före detta dammen vid slutet på gul sträcka, där är det stenigare och fler ståndplatser. Vi ser något enstaka vak och brormin har ett påslag men annars är det lugnt och stilla.

Kvällen avslutas med några samtal och blindkastande uppe vid spången. Vi får höra att sjönacken inte ger något trots att det fortfarande flyter danicor och bäcksländor men inte några vakande harrar eller öringar. Spöklik ligger strömmen blank i natten. Klockan blir midnatt och cigarren slocknar, bullshoten är slut i thermosen och vi traskar hemåt med sänkta huvuden och rynkor i pannorna.
I morgon blir det bra!

Det är den 10 juli

En ny dag gryr full utav möjligheter till drömfiske efter Stavres grova öring. Nu jävlar!

Vi börjar på nackens bortre sida, det är lugnt. Det är färre vak än gårdagen, svårt att tro men så är det. Vi lunchar och förser sjönacken med några kast då och då, jag får ett blint påslag och missar krokningen, verkade vara en hungrig harr. Det ger energi till några extra kast men helt utan resultat. Jag får i alla fall möjlighet att vänja mig vid mitt nya härliga Helios-spö.

Brormin kniper en harr i poolen som alltid ger fisk, själv orkar jag inte gå dit, det gills lixom inte att ta fisk där 😉

Förmiddagen går och det blir lunch på Gimårasten, jag köper en knippe Bradshaws Fancy´s för turen till Sandåslandet. Tänkte jag skulle binda upp Fegis-varianten och jämföra effektiviteten med originalet.
Det blir snack på bryggan och fiske från muren i solgasset, men helt utan något att kasta på. Bäcksländekläckningarna är ett sommarminne blott och inte en danica i sikte. Några kåsor kaffe senare inser vi att det är lika gott att pilla ned spödelarna i tuberna och åka hemåt.

Tajt Lajns



Det går öring i strömmen.

Flugfiske 2017 Posted on tor, oktober 04, 2018 15:52:31

Ett möte med Gimån och Stavreströmmen.

5 juli 2017

Febern blir allt mer intensiv, öringfebern.

Jag har jagat öring i 10 år och hela tiden har jag hört att den finns i Stavreströmmarna strax väster om Bräcke i det Jämtländska gränslandet. Försök har gjorts men aldrig riktigt helhjärtat. Däremot har jag ju fiskat Gimån / Idsjöströmmen tidigare hos Lars-Åke, någon gång har jag också försökt att få kort på Stavre-sträckan men med för kort framföhållning. Det är ju en härlig fiskevecka att kombinera Idsjöströmmen med Stavre, att stilla öringhungern och ta del av Gimdalens vänlighet på samma resa.

Det är den årliga resan med Flugfiske i Norden och facebook-sidan sprider förhoppning där det matas fram inlägg om hur bra fisket kan vara i stavreströmmarna, hur galet grov öring det uppenbarligen går där. Men inte tar dom väl torrt? Dom där monstren som visas upp tas väl alla på snuskiga streamers, eller…?

Dessutom verkar det vara ett sammansvetsat gäng som åker med FiN till Stavre år efter år, veteraner i strömmen. Kan bli härligt och lärorikt fiske efter grov öring – öringfebern tilltar.

Jag tillbringar veckan innan i Sälen och spontanköper lite stavreflugor och rensar samtidigt ur mina flugaskar ordentligt.

FiN arrangemanget såg välordnat ut men det har varit skralt med information veckorna innan resan, kanske anledningen är just den att det är ett gammalt sammansvetsat gäng och att alla vet hur upplägget ser ut, själv känner jag mig blind men skit samma, jag har vad jag behöver och strömmen är där den är, jag är redo.

Brormin fick lämna WO och som tur var befann sig min kära granne Anders i Åre och kunde motsträvigt tänka sig att fiska storöring några dagar. Det är alltid kul att ha någon att dela upplevelserna med.

William lägger upp en adrenalinpumpande video på facebook dagarna innan resan där strömsländorna kläcker massivt och grova öringar head n tailar mäktigt i strömmen. Öringfebern tas till en ny nivå.

Det har varit hård blåst senaste dagarna och vinden kan just nu bara avta i styrka, frågan är när. Lyckligtvis har det blivit ett par grader varmare och därför har kläckningarna kommit igång lite, det är bara att hoppas på några grader till och att vinden avtar.

Gim Bräcke i Jämtlandktigt helhjärtat. Däremot har jag ju fiskat Gimmarna strax väster om Bräcke i Jämtland

Onsdag 5 juli

Det är förvånansvärt långt från Sälen till Stavre men bilen får upp bra fart över fjällen och snart styr jag in vid Gimårasta där det är samling med BBQ-käk.

Gruppen är ca 20 personer och alla är taggade inför fisket, det råder en härlig stämning kring borden och humöret är på topp där många är bekanta och några få är där utan sällskap. Vi checkar in på Björknäsgården och det blir tidigt i säng.

Torsdag 6 Juli

Morgonsol och stilla vind möter mig på verandan när jag kliver ut från Björknäsgården.

Det kommer att blir en härlig dag.

Frukostbordet är dukat och alla bunkrar upp inför det inledande fisket. Klockan 10 drar William igång en liten briefing med hålltider för mat och vad som gäller på sträckorna. Han är stressad William, för att vi inte är ensamma vid strömmen som avtalat. Det verkar vara några tyskar som bekvämt fått lejd in i Sverige och invaderat strömmen för att fiska två av dagarna trots att FiN reserverat HELA stavreströmmen för gruppen. Men vad gör man inte när tyskarna kommer dragande… William brusar av öring-ilska i all välmening och för gruppens bästa. Tyskarna fiskar en dag och blir sedan rekommenderade ett annat vatten.

Lyssnar man till snacket så verkar sjönacken vara ”the place” men vi vill inte stå och trängas med armlängds lucka utan strosar ner en bit på den längre gröna sträckan, där kommer man också iväg en bit från infrastrukturen som är påtaglig vid gul sträcka där tåg och bilväg korsar Gimån. Stavreströmmen ligger ju på tok för vägnära och den där härliga vildmarkskänslan som man vill ha vid öringfisket har svårt att infinna sig med tåg och bilar som plöjer genom stekoset från Gimårasta.

Vid första vindskyddet ser vi hur lågt vattnet är, jättelågt, och det oroar då vi heller inte ser ett enda vak. Vi skyller det sparsamma insektlivet på kylan och inbillar oss att varmare väder är på gång. Just nu råder växlande molnighet och 14 grader mitt på dagen, vattnet är iskallt, vinden är svag. Det är ju också så att med lågt och långsamt vatten när det dessutom är en klar dag med solsken så blir den skygga storöringen än mer skygg och kinkig med matvanorna. Det känns som man har spenderat nog med tid på att försöka förändra öringindividers matvanor – skitsamma, det är ju öring, och öring skall inte fångas enkelt, så är det bara. Allt som det skall och nu gäller det bara att läsa vatten så skall vi nog hitta fisk.

Klockan klämtar lunch och gruppen samlas vid Gimårasta. Snacket bekräftar att det är sjönacken som gäller, där har det tydligen tagits fisk.

Efter den något för kalla lunchen med den något för varma drycken så bestämmer vi oss ändå att knalla upp mot sjönacken, om inte annat för att se hur sträckan ser ut.

William och Ole-Kristian står och ljuger på gångbroarna som går över de gamla timmerrännorna uppströms tåg och väg-broarna. Williams öring-ilska har mattats av sedan det tydligen varit fel på bokningssystemet och tyskarna lyckats köpa riktiga fiskerkort dessa dagar trots FiN bokningen.

Jag tar tillfället i akt och diskuterar fisket i Nea med Ole-Kristian som understryker hur man totalt kan ödelägga ett underbart vackert öringvatten i brist på förståelse och därmed inte hålla fast vid hårda regler med kvotering. Det har gått mycket och fin öring i Nea men med slappare tillsyn och ogenomtänkta regler i brist på kompetens från förvaltarna så har det drabbat Nea hårt.

Längs skogen på gul sträcka är det inte så mycket fisketryck och vi frigör oss från den snåriga strömkanten för att nå ut i det bitvis strida vattnet. Längre upp på nacken ser vi andra fiskare men det är långt mellan spöböjarna.

Det är ont om vak och få insekter men sporadiska kläckningar utav ljusa danicor förekommer. I bristen på insekter sätter jag på en Brankoslända som brukar vara oemotståndlig för öringen. Vattnet är stökigt bland alla stenar och det är svårt att få längre flyt men snart har man anpassat sig och Brankosländan dansar fram i eftermiddagssolen. En mörk rygg skjuter upp ur ett blankt parti, ett tumlande vak över min fluga, bestämt. Det blir full action direkt. Öringen är silverblank när jag skymtar den kort i ytan innan den återigen sätter iväg. Försöker hålla emot och styra undan tafsen från de stora och vassa stenarna men öringens tyngd utmanar tafsens styrka och jag tvingas släppa efter – öringen går ner mot botten och bakom en sten, jag riktigt känner hur tafsen gnager mot stenen men som genom ett mirakel gör öringen en ny rusning och jag kan äntligen ta hem lina. Öringen är närmare två kilo och skimrande blank.

Det blir ett sagolikt öringfiske under eftermiddagen i hålorna, den ena efter den andra kilosöringen smäller på hos mig och Anders, jag tappar räkningen och leendet är cementerat i ansiktet.

Eftersom området vi fiskar av är så begränsat låter vi vattnet vila för att sedan återuppta det spektakulära fisket, vi får löjligt många kilo öring, så till den grad att det blir lite fiskdammskänsla, och det är inte ofta man får uppleva!!!

Vi bryter för middag och tar för givet att alla haft en fantastisk eftermiddag, men så är inte fallet. Vi håller låg profil då vi inser att fisken nog trivdes väldigt bra i trädskuggan och det strida vattnet där det också var ganska djupt.

Efter middagen går vi åter utefter gröna sträckan där lugnet råder, här får man en helt annan känsla än vid övre delen av gula. Det är lugnt vatten, kristallklart och vakfritt. Nedströms ”Flaket” blir det några harrar innan det är dags för vickning vid lägerplatsen uppe vid första vindskyddet.

Det vakar sporadiskt i djupfåran vid träspången men jag går upp emot sjönacken och i poolerna nedom nacken fumlar jag på en hjorthårspuppa och efter ett par kast när den blivit lite fuktig så smackelibang smäller en fin harr på och spöt bugar kraftigt i sommarnatten. Vid 01:30 avslutar vi en otrolig fiskedag och packar oss iväg.

Fredag 7 juli

No stress. Sen frukost och vi är en av de få som dröjer oss kvar vid frukosten, tar det lugnt i morgonsolen medan andra skyndar mot dagens fiske. Vi har ingen öringpanik och kan strosa omkring och diskutera gårdagens fiske. Skönt.

Vi börjar dagens fiske vid gula sträckan i slutet utav ”kanalen”, det är oroväckande lugnt, inga vak. Vädret är helt klart med blå himmel och stekande sommarsol. Kanske värmen får igång rejäla kläckningar…

Det är lunch vid 13 och det visar sig att alla har haft ett trögt fiske på förmiddagen. Några har fått fisk på sjönacken och vi kan inte motstå frestelsen att stanna vid sträckan som gav oss fantastiskt fiske igår. Anders tar ganska snart en grym tvåkilos öring på torrt men sedan blir det helt dött, inte ett vak och inte en fisk går upp till torrisarna. Förbövelen.

Det är förvånansvärt dött varpå minnet från igår blir än starkare – hur förunnade vi var som fick ta del av det där öring-infernot.

Vi fiskar till fyratiden på eftermiddagen och tar sedan en härlig siesta i väntan på ett kanske superfiske på kvällen.

Kvällsfisket går inte heller det till historien, väldigt trögt trots fiske med caddis och puppor – inget ville ta.

Lördag 8 juli

Efter frukost knallar vi längs vägen mot röd sträcka som varit fredad och men nu öppnad med endast tre kort varannan dag. Låter ju frestande att fiska vatten där fisketrycket varit betydande lägre.

Vi kommer fram till första vindskyddet vid en fin sträcka med många strömmar runt stenarna. Börjar med att skrämma en harr i det ginklara vattnet och senare plaskar en mindre harr på min torris men det blev de enda livstecknen vid röd sträcka den här gången. Då och då kommer några orädda sländor och flyter förbi utan att attackeras av glupsk fisk. Herr Gunnar kommer förbi och bekräftar att det är tokigt segt fiske i det låga och långsamma vattnet, fisken står och trycker som guiderna säger.

Vi drar oss tillbaks under björkarna för en siesta grande och slumrar i ett par timmar, sedan startar vi upp med varsin iskall cider på verandan innan middag och kvällsfiske.

Vid middagen sitter vi med två tweedbeklädda herrar och diskuterar flugfiske utan krok och hur det skulle påverka fisket och upplevelsen varpå den tweedklädde dansken i sällskapet avfärdar diskussionen som totalt absurd och vansinnig i sinnet öser han ner en ganska rejäl gammeldansk och grymtar något grötigt.

Vi går långt ner på grön utan succé och sedan upp till Gimårasta och gör ett tafsbyte innan middagen.

Sedan blir det upp mot sjönacken igen trots att det känns lite girigt att stå där med mycket folk – men öringen kallar och med tanke på att det varit noll vak längs hela gröna sträckan under kvällen så blev det så.

Det blir segt fiske till en början, sedan förändras vaken och jag hör det ropa puppa inom mig! Byter till en liten hjorthårspuppa och smackelismack!

Tappar räkningen där i skogskanten men 5-6 öringar och 3 harrar landas. Det är återigen bra fiske. Anders tar ett gäng öringar och kröner kvällen med en riktigt saftig tvåkilosöring!

Kvällen är komplett. Klockan är 02.30 när vi packar ihop, vickningen missade vi – Istället blir det sent Lemmelkaffe med giffel och brasmys med öl & nötter vid strömkanten.

Vilken kväll!

Söndag 9 juli

Morgonen bjuder en stilla stund vid strömmen med kaffe i kåsan, spöt lutande mot trädet i den tysta morgonen. Fisket var kasst denna morgon (igen) men vilka öringstunder vi haft och vilket första möte det blev med Stavreströmmarna.



Det var en junikväll i Ogströmmen

Flugfiske 2017 Posted on ons, juni 21, 2017 12:37:57

Torsdag 8 Juni

Alla vintrar är långa men besegras till slut alltid av vårvärmen. Kampen mellan det goda och det onda är äntligen över för i år.

Jag är befriad från Lungsjöån och Borrsjöån. Efter alla år valde jag att kliva ur då jag bara varit uppe ett par tre gånger totalt de senaste två åren. Fast det hade varit skönt att ha ett klippkort på 5 dagar per år 🙂

Det var en kväll i Juni. Gråväder med duggregn och lätt vind. Oroväckande kallt dock. Det var en period i slutet på maj där vårvärmen steg till sommartemperaturer men sedan sjönk temperaturen och nu har vi några veckor bakom oss med kallt väder som effektivt satt stopp för kläckningarna.
Men kanske ändå det fåtal grader kvicksilvret stigit senaste dagarna kan få fart på våra kära insekter, hoppet finns där när vi shoppar loss två fiskekort i Öje och kör upp längs Ogströmmen.
Vi riggar spön och virrar sedan runt ett tag innan vi hittar ner till ”fiskodlingen” i strömmens nedre delar.

Alltid spännande att kliva ner till ett nytt vatten, att upptäcka karaktären, insektslivet, att försöka läsa vattnet och fundera ut vart fisken står i strömmen.
Ogströmmen är ett fint vatten, väldigt omväxlande och jag har läst att de lugnare partierna håller gädda, sik och annan fisk som vi inte är ute efter. Det verkar vara det ena eller det andra – forsar eller lugnstryk, men även i de vildaste forsar finns det blanka partier kring stenar och djuphålor. Utmningen är att flyten tenderar bli korta trots att man lägger kasten rätt och mendar linan gång på gång. Men det är oxå bra att öva upp färdigheterna med torrfluga i snabba vatten, att träna ögat på att se flugan och analysera hur den flyter – gör om gör rätt.


Sporadiska åsländor irrar omkring i strömkanten men annars är det sparsamt med insekter, inte ens mygg. Vi ser bara enstaka vak och jag tar ett par småharrar, kusin tar en liten öring innan vi åker en liten bit uppströms och fiskar ”Kitteln” där jag landar en pigg och alert stekpanne-öring som får gå tillbaks.

Fredag 9 Juni

Vi köper ett Transtrandskort och hajkar omkring i sälen-området.
Först ner till Görälven uppströms Stöten precis vid gränsen till Norge. Görälven är fin här, vattnet har lagom fart för ett perfekt torrflugeflyt men ändå snabbt nog för öring och harr att vara stationär. Dock verkat botten vara lite ”tråkig” med få ståndplatser. En kort period när solen tittat fram ett tag ser vi dock kläckningar och sporadiska vak men ingen större aktivitet.
Vi beger oss nedströms till kungsleden där det är lite mer action med vakande fisk här och där. Vi ser genast en vakande fisk i lugnvattnet under ett träd en bit uppströms där vi står. Vi smyger uppåt och det blir kusin som gör första försöket. Smack så satt flugan i en spänstig björk. Nåja, öringfrossa får oss alla att tappa tafsen ibland, hehe.
Jag inbillar mig att det är lättare att lägga ett precist kast nedströms under trädet än att nå dit från en position nedströms. Med ett kort kast och mycket löslina flyter flugan vackert förbi en bit strax utanför fiskens plats. Här har placeringen uppströms en fördel – kastet blir väldigt kort med minimal risk att skrämma fisken så ett första missöde gör inget, bara att förska igen. Nu kommer flugan rätt och fisken går lugnt upp och tar min E-12a. Det blir ett par småöringar till innan vi tänker på reträtten.
Stället vi är på är lättillgängligt och snart ser vi fler grupperingar av fiskare och det är dags för oss att hajka vidare upp till Fulunäs.

Fulan är en större älv än Görälven och de två förenas vid Fulunäs där Västerdalälven bildas. Jag har inte fiskat Fulan så mycket men det är en fin älv som jag hört endel gott om. Nu står solen högt och insekterna verkar börja uppskatta värmen. En bit ut står en tysk med slokhatt och viftar sitt cane-spö utan att låta det jobba med fisk.
Vadarstaven ligger hemma och det är faktiskt ett läge där jag saknar den, med såphala och runda stenar där det gäller att få in vadarkängorna mellan ett par bumlingar så man svajar säkert i strömmen.
Fisket är väl egentligen inget vidare men tiden rinner iväg och snart har vårt fiskekort gått ut. En liten Fulu-öring blir facit och vi beger oss söderut för att inta lätt lunch och köpa ett Lima-kort.

Grusvägarna från Lindvallen bortåt Femån är oändliga, ett universum av virkesvägar går kors och tvärs genom skogen. Även om vildmarken är uppenbar vid Femån så är den lättillgänglig från vägen med några hundra meters promenad. Femån är fin, riktigt fin. En liten skogså med ”bäcköring”. Dock så sägs det att kilosöring har krokats med streamer eller spinn så en gång i tiden fanns här i allafall större öring men jag har inte sett några tecken på detta, ännu.

Vi kommer fram till en underbar liten nacke med en fin pool, här måste det bara stå fisk.
Efter ett tag ser jag första vaket och axlarna rasar ner, nu skall det väl ändå tas öring i Femån! Njae, det är alltid lättare i teorin. Fisken vakade där den skulle, utefter strömkanten efter nacken i poolens överdel. Nu var det bara ett par vak och trots ihärdigt prickskytte fick jag den/de inte att stiga. Efter ett tag inser man ju att det är lönlöst att låta kroppen vara kvar på stället och jag förflyttade mig till lugnare partier 100m nedströms.
Här vakade det regelbundet. Försiktiga och långsamma vak. Sånadär frustrerande öringvak där man vet att 100-tals kast kan göras utan att dom tar. Selektiva som få är öringarna när dom vakar på detta sätt och det kan knäcka vem som helst.
Det får mig direkt att minnas kvällen i Ljusnan för två år sedan. Där flöt Ljusnan långsamt över ljus sandbotten genom gräshedar och öringen verkade osårbar även för de lokala flugfiskarnas många knep. Där knäckte jag koden med en kläckare.
Jag var ganska självsäker när jag knöt på en ”Ljusnan-kläckare” och ålade mig fram längs den höga sandkanten. Kast efter kast, flyt efter flyt så var öringen heeelt ointresserad av kreationerna jag presenterade. 1-0 till öringen i Femån. Det var säkert bara småfisk ändå! Vi hade i allafall tur med vädret.

Skitfiske åt alla!



Vägen till Skrukka

Flugfiske 2016 Posted on lör, september 03, 2016 17:17:44

Lördag 9 Juli

Det var dags för årets flugfiskevecka som blev hastigt planerad så sent som på försommaren. Jag och brormin har ju snackat några år om att se vad vårt västra grannland har att bjuda på. Man har ju läst spaltmeter om Hemsila, Nea och Rena med klart vatten och frossande öring. Nu var det dags att ta sig an lusekoftor, skolebröd, och lefsor. Vita streck blir till gula på den meandrande vägen in i Norges vildmark. Vi passerar Trysil och tränger allt djupare in i dom norska skogarna och snart glimmar Renaelva välkommande i kvällssolen på vår vänstra sida, såg jag ett vak där borta…
Allting är positivt under vår första etapp i bilen, hela veckan framför oss, ingen unken doft utav besvikelse över blåsigt väder eller brustna tafsar, det kommer att bli en härlig resa.
Vi ankommer Rena fiskecamp som är ren och mycket fräsch, ingen gammal unken furupanel på väggarna här inte. Solen värmer det nyklippta gräset, sommarflugorna surrar glatt och kjöttmeisen utropar sitt tjiii-tjooo tjiii-tjooo från sin spänstiga björktopp i närheten.
Det är öppningsdag på campen och vi frestar på att ta en fyllig espresso från Molinari på den soliga uteserveringen men öringfebern driver oss istället ner i vadarna. Nedströms dammen är det fluefiskesträcka där endast fiske med flua är tillåtet. Sträckan håller tät vegetation längs båda sidor utefter hela sträckan och enligt Lars på Rena Fiskecamp är det minst lika bra på andra sträckor.

Älven flyter stilla fram med perfekt torrflugehastighet och det är en sällsynt ljummen sommarkväll, en kväll som gjord för feta kläckningar och vakfest. Vid älvens strand blir det kvällsmål medan våra blickar sveper över Renaälvens blanka yta. Vaken är få men man kan urskilja de lite större fiskarnas distinkta och återkommande vak. Avståndet till dom stora är för långt och närmare vår sida är vaken mer sällsynta och sporadiska, dessutom inte lika stor fisk, typiskt.
Vi får besök utav Tim-Jan under vår måltid, en glad kontrollant som understryker att flugfiskesträckan inte alls behöver innebära bra flugfiske utan att sträckorna nedströms är nog så goda. På grov vestnorsk dialekt beskrev Tim-Jan vägen ner till en sträcka där det nyligen tagits gott om kilosfisk. Jag tyckte att jag förstod vägbeskrivningen och brormin likaså. Dock visade det sig senare att vi hade uppfattat hans vägbeskrivning totalt olika, och ingen av oss hade rätt. Vägen går alldeles för nära Rena, massor med stickvägar leder ända ned till vattnet och det är inte konstigt att fisketrycket är hårt längs vägsidan. Visst kommer man ifrån lite genom att gå ett par hundra meter åt sidan men risken är att en annan stickväg mynnar ut i närheten. Efter irrandet fram och tillbaks åkte vi ned vid ”rauströmmen” och här löper vägen endast ett par meter från älven, fullt med folk och kajaker där svettiga fiskare flämtar och pustar, högröda i ansiktet när dom paddlar uppströms för att söka nya jaktmarker.
Det är mycket insekter ovanför vattnet utav alla de slag men ändå få vak och endast ett par stationära fiskar inom synhåll. Det är folk på båda sidor där jag står vilket begränsar antalet fiskar att kasta på. Känner mig inklämd som på en trång driving-ranch. Massor med småsvea runt mig när jag går igenom flugasken, superpuppa ekorrfluga, E12a, nattsländepuppa och kläckare av olika slag– inget fungerade för mig. Det är verkligen iskallt i vattnet trots att det är mitten utav juli, man står utvadad kanske tjugo minuter och sedan blir det lite uppvärmning vid strandkanten, å så i igen, man skulle tagit med lager två. Vid 23 vände vi hemåt till leiligheten för att slicka såren och få en bit mat.

Söndag 10 Juli

Jag öppnar dörren sakta och ljudlöst, kliver ut på det frodiga sommargräset där morgonsolen redan torkat daggen. Står där barfota i ljummen sommarmorgon och låter solen väcka kroppen till liv, en svarttrast hälsar godmorgon från sin späda björktopp. Jag får en Ernst-känsla i kroppen där jag tar emot morgonen med öppna sinnen.

Så enkelt, så mättande, så fullt utav energi och så åsidosatt i skuggan utav alla påhittade superblandningar utav frön, flingor, korn och bär som man inte kan stava till. Oändliga mängder müsli ́s, granola ́s, corn ́s som ju bara är kommersiellt jox om man jämför med en hederlig tallrik havregrynsgröt som enkelt kan pimpas med t.ex. lite torkad frukt – då har man en frukost-tallrik som håller magen mätt länge och helt fri från tillsatt socker och annan skit.

Det är sol, det är gröna skogar, det är blå himmel och glittrande vatten längs vår slingrande fiskeväg. Nyvakna gnomer i för stora lusekoftor gläntar nyfiket på alltför tunna sommargardiner i sina hyttor och mumlar ”svenskjävlar” när vi dammar fram på jakt efter kläckning och vakfest.
Älven som möter oss är stilla som morgonen och orörd för dagen. Vid älvens blomstrande strandkant tittar vi tyst på varandra, nickar, här behövs inga ord. Älven har dukat upp några sländor på sin blanka yta, längre ut ser vi vakande fisk och snart sprider sig doften från nykokt lemmelkaffe och morgonen är komplett.
Det går inte att vada ut längre.
Vattnet är en centimeter från kanten på mina vadare, vickar stenen som jag balanserar på så är det kört. Finns inte en chans att nå dom vakande härifrån, man skulle varit på andra sidan. På ytan ser jag en blandad meny, det är stora danicor, spent, små baetis och något svart som ser ut som flugor, men inte ens småharren tar något utav det som jag serverar på min tafs. Det blir endel kaffe istället.
Vi lyckades vid lunchtid hitta ner tillstället som Tim-Jan tipsat om. Nu var det gråmulet med svag bris och när vi kom ner till vattnet såg vi snart en slända som felnavigerade på ytan och passerade rakt över en harrgrop, slurp. Harren tog sländan i en ström invid strandkanten och jag beslöt mig för att försöka fiska av den uppströms ifrån land. Satte mig ner för att se om fisken stod kvar i sin grop. Det var inga massiva kläckningar och långt mellan sländorna på ytan men snart såg jag ännu en slända som av strömmen fördes rakt ner i gapet på den stigande harren. Det var inte så svårt att få ett bra flyt nedströms där jag stod och mina flugor passerade över harren som vägrade att ta. Jag kontrollerade tafsen och bytte till en grå gimåslända och på första kastet tog harren flugan. Vaken avtog senare och vi begav oss återigen upp till Rauströmmen med hopp om färre fiskare och fler vak. Små fina vak mitt i älven och endel sländor på vattnet som fick flyta fritt. Fisken tog antagligen nymfer precis under ytan. På andra sidan älven smög Lars ut längs kanten, han hade frustrerande många fiskar inom kastavstånd. Med sina fina linbågar och precisa kast hade han ett hyggligt fiske. Han gjorde ett par kast, krokade en harr som återsattes och sedan smög han tillbaks till sin kaffepanna under granen för en paus innan proceduren upprepades. Själv anammade jag samma lugn och procedur som Lars. Smög mig in till kanten för en paus med kaffe och cigarr, och sedan ut i strömmen igen, skillnaden var att jag inte tog en harr mellan kaffe-kåsorna.
Sedan kom duggregnet och både cigarren och kaffet smakade genast bättre, vaken avtog tyvärr i det kyliga regnet och det blev italiensk middag med amarone i leiligheten. EM-finalen i fotboll var som bortglömd.

Måndag 11 Juli
Regnet slår mot leilighetens fönster på Rena fiskecamp. Den italienska middagen innebär sovmorgon och sen frukost. Vägen slingrar sig längs grå-krusiga sjöar och genom små norska byar, asfalt blir grus när vi tar oss över fjället och vidare ner mot Alvdal och Glomma denna måndagsmorgon. Vi har funderat på att fiska Unsetåa och Mistra, Glomma känns för stor för oss. Vädret är nyckfullt och det finns alltid risk att älvarna blir grumliga vid massivt regn och därför känns det bra att ha lite olika vatten i reserv. Resan bokades nyligen och i all hast reserverade vi boende i de områden vi tänkte fiska utan att egentligen ha bestämt exakt vilka vatten vi skulle besöka. Det innebar till exempel att vi nu hade ett fjäll mellan vårt boende och tänkta fiskevatten såsom Unsetåa och Mistra.
Molnen skingras och snart satt vi åter i bilen påväg över fjället för att fiska Unseåa, fiskekort köpte vi enkelt på scanatura.no, så bekvämt med att kunna köpa alla fiskekort på samma hemsida, här ligger Sverige efter. Försök som natureit.se och fiskekort.se räcker inte till. Vi bilar norrut längs ån, ibland gå vägen alldeles nära och man kan enkelt se åns karaktär. Vi åker en bra bit upp till åns flugfiskesträcka för att på så sätt få en uppfattning om miljön och vart det finns stickvägar ner till vattnet på tillbakavägen. Det är en underbart vacker å, omkring 20m bred och just här långsamt flytande med ljus sandbotten, jag inser att det blir svårfiskat idag med soligt väder och helt klart vatten. Vi ser småfisk vaka på flera ställen där vi går ner och sätter oss för att ta en kopp kaffe och rigga våra spön.

Det är en härlig känsla att komma ner till ett vackert vatten där man ser vakande fisk i solskenet. Vi låter småfisken hållas och utforskar ån vidare. Direkt nedströms omges sträckan utav åkermark med några få träd vid åns kant, solen steker den långsamtflytande yta. På andra sidan, i skuggan, ser jag snart en lite större öring stå och vaka längs kanten precis under en liten björk som kränger ut över vattnet. Jag hasar ner och smyger ut i det kalla vattnet, sandbotten täcks delvis utav sjögräs och det är lättvadat men som alltid djupare än vad det ser ut. Avståndet till öringen är inte så stort men jag vill ändå komma lite närmare för att få bättre precision i kasten och för att få ett perfekt flyt över ståndplatsen så jag inte spookar öringen. När jag är i position kan jag se att de sparsamma vaken fortsätter, skönt. Första kastet ligger för kort men jag låter ändå flugan stilla flyta förbi öringen som inte bryr sig utan vakar kort därefter igen. Nästa kast är lite bättre men troligen något för kort. Det är ju en nackdel med att vada ut i ett sånt här läge – man får ingen överblick när man står så pass lågt i vattnet. Lite mer längd i nästa kast och flugan flyter fritt mot öringen, jag ser fisken komma upp och ta flugan på den blanka ytan, jag var så inställd på att fisken skulle ta, på helspänn, ville så gärna att den skulle ta. När flugan kom inom räckhåll för fisken är jag på tok för snabb med spölyftet, den stackars öringen hann säkert inte mer än gapa innan jag slet flugan ur munnen. Nåja den steg och tog min fluga och jag kunde inte annat än att le för mig själv åt det härliga ögonblicket. Sedan blir det inga fler vak under björken och jag promenerar ned längs ån för att söka vidare.

Tisdag 12 Juli

Inne i Aumbua stua är sängen för kort, eller egentligen är det rummet som är för smalt. Jag vaknar ihoptryckt och sömnig efter att ha kämpat mot stua ́ns väggar.

Solen strålar in i glipan mellan väggen och filten jag täckt fönstret med och fiskesuget föser undan tröttheten. Vi bestämmer oss att skippa fisket i Mistra som skulle innebära ytterligare en tur och retur över fjället. Istället sätter vi kurs mot Folla ́s kvoterade fluefiskezon.
Det blir ett stopp vid turistinformationen i Grimsbu och jag loggar snabbt in för att köpa ett kort till fluefiskesträckan, klick, klart. Skönt att det fanns kort kvar! Brormin har lite segare uppkoppling och kan noterar att det inte verkar finnas några kort kvar, sablar ochmuskedunder, jodå jag lyckade köpa sista tillgängliga kortet för dagen. Nåja bara för att det är en fluefiskezon så betyder det inte att fisket är bättre där, det har vi lärt oss. Vi köper raskt två kort för Glåma/Folla Vi åker uppströms Folla och via slingriga småvägar letar vi oss tillslut ner till en bro där ån slingrar sig genom frodig åkermark. Vi ser härlig lugnflyt med utspridda vak och endel kläckningar. Ett stilla duggregn dör sakta ut när molntäcket spricker upp en aning och låter solen kika fram. Vi smyger oss uppströms i grönskan och spanar efter lite större fisk som vakar. Mindre fiskar vakar längs hela sträckan och jag kan inte hålla mig längre utan smyger i position och gör ett par kast mot ett vak mitt i ån. Ljuset ligger perfekt och man ser faktiskt botten alldeles utmärkt även utan glasögon. Efter några kast stiger en öring sakta och bestämt mot flugan och utan att tveka tar den min fluga. Jag missar totalt och man kan tydligt se öringens förvåning i det klara vattnet.
Promenaden fortsätter uppströms och vaken blir färre, jag står länge och spanar efter fisk vid vad jag tycker är perfekta ståndplatser men ser ingen fisk alls. Efter ett tag kröker ån skarpt och en vacker pool med bra djup längs åns bortre kant och vi måste bara stanna till och kasta på de små fina vaken alldeles nära gräset vid strandlinjen. Jag byter till en svart hagtornsfluga i storlek 16 och får direkt en bekräftelse på att det var rätt och det är nästan så att mitt klass 4 spö böjer sig av ynglets obefintliga tyngd.
Kanske runt nästa krök – En tanke som för evigt driver flugfiskaren framåt i naturen. Nu kommer jag fram till en böj där strömmen bildar ett tydligt foam längs djupfåran och samtidigt som jag lossnar flugan och drar ut lite lina ser jag ett vak precis där det skall vara. Kort därefter vakar fisken igen på samma ställe. Första kastet kommer lite vid sidan om strömkanten, nästa kast flyter lugnt in precis i kanten utav skummet och öringen tar duktigt flugan.

Regnmolnen närmar sig hastigt och vi hinner precis lasta in oss i bilen innan ytan piskas skummig utav iskallt ösregn. Folla verkade inte hålla någon större fisk så vi ser istället fram emot ett eftermiddagsfiske där Folla flyter samman med Glomma i Alvdal, den så kallade triangeln. Jag köper dagens tredje fiskekort och kort därefter knallar vi över hängbrua till Sauholmen.
Här är det vida stenstränder och lättvadat på öns västra sida och det är inte svårt att ana vart harren står. Jag fiskar mig uppströms där några stenar för samman ett par strömmar där det ser ut att vara ett perfekt harr-näste. Jag ger mig själv tålamod att metodiskt fiska av strömmen och lägga varje kast lite längre uppströms, taktiken fungerar och snart har jag hittat harrhålan. Det är inga giganter men det är ett roligt fiske på harr i 30-35cm storlek.

onsdag 13 juli

Det blir ytterligare en natt där jag kämpar mot rummets arkitektur. Rummet avgår återigen med seger och det blir en befrielse att frigöra sig från skruvstädet och jag slevar i mig en stor tallrik havregrynsgröt med torkad frukt och Northug-bröd som stärker inför dagens avfärd mot Tydal.

Vi har inte haft något toppenfiske hittills på vår lilla resa och förhoppningarna på det avslutande fisket i Nea och Tya är skyhöga när vi sätter oss i bilen för tvåtimmars resan via Röros upp till Gresslifoss Fiskecamp utanför Tydal. Bortse från all desinformation som antyder att detta skulle vara en fiskecamp då det inte finns någonting alls som anknyter till fiske på campingen. Utrustningen i stugan vi hyrde var bristfällig i jämförelse med vad man förväntar sig, sammanfattningsvis en riktig skit-camp. Vi förtränger boendet och ser fram emot ett riktigt härligt fiske när vi stegar in på Ås turistsenter för att få klarhet i vad det finns för sträckor att fiska. Det visar sig att Ole-Kristians gamla sträcka i Tya med otydliga regler nu helt ingår i Alvdalskortet men är vigt åt enbart flugfiske och tillgänglig för alla. Tya är bedårande vacker längs fluefiskesträckan där ån är varierande med fina lugnflyt, mindre forspartier, djuphålor och absolut klart vatten. Här ligger Tya precis intill vägen och det är klart att fisketrycket blir enormt när det är så nåbart och dessutom inte kvoterat. Lägger man sedan till all den marknadsföring Tya/Nea fått som följd utav filmen ”Torrfluelandet” så kan man fundera över hur detta sammantaget påverkat fisket och vad som finns kvar av beståndet. Norrmännen själva skyller allt på svenskjävelen som åkt över gränsen till Tya och klubbat ihjäl all deras öring. Har man ett litet känsligt vatten full utav fin öring och som dessutom är väldigt tillgängligt – skulle man då inte kunnat tänkt till lite långsiktigt och infört strikt kvotering innan filmen släpptes…Vi går och går, kastar och kastar…

Det blir endel kaffe och det spanas hela tiden efter vak. Vi går och går, kastar och kastar men ingenting. Nästan sorgligt att se ett sånt vackert vatten utan liv. Vi stannar till och läser vatten, diskuterar ståndplatser och det tar hårt på förrådet utav lemmelkaffe. Inga vak. Det blir en paus i Ås, en kopp kasst bryggkaffe på något kafé innan vi fortsätter med bilen längs Nea för att äntligen uppleva vakfest.
Nea ligger blank och bred längs vägens högra sida. När vi nedströms Heggsetsjöen ser hur Nea påverkats av kraftverksdammen och vattenföringen sprider sig en tragisk tystnad i bilen. Det skulle kunna vara så vackert med det dramatiska landskapet, de små pittoreska jordbruken i dalen, de höga bergen och den vackra, fria och friska älven… Nu är flodfåran blottad och vattenflödet är riktigt lågt, vi ser att man anlagt fördämningar/nackar med jämna mellanrum och den torra flodfåran för tankarna till Saurons Mordor. Fiskesuget avtog plötsligt. Det är 11 grader och gråmulet, iskallt i vattnet och inte en enda insekt syns till. Inte ett knott, inte ett mygg och vid 21-tiden åker vadarna av.

Torsdag 14 Juli

Vi hade hoppats på varmare väder, vindstilla och gärna mulet. Allt stämde utom det där med värme. Visserligen andades kvicksilvret sträcka sig mot +12 grader men inte mer. Vad som skulle kunna få igång kläckningar och lura upp Tya ́s öringar att bli aktiva i ytan gick inte att säga. Vi möter ån där vi lämnade den utefter flugfiskesträckan,grå, fuktig, stilla och helt ytan vak. Kaffesumpen sjönk i pannan och vi kunde ana ett par ensamma sländor komma flytande på den stilla och grå ytan. Vi spenderar ett par timmar utav förmiddagen vid strandkanten med varsin kåsa i handen, inte ett vak, inte ett kast. Det diskuteras fiskedestinationer, strategier vid trögt fiske, funderingar hur enicke-puritan skulle tänka, väder och allt annat. En gles och sporadisk ström utav sländor seglar ändå fram över Tyas yta och samtliga sländor förblir orörda. Klockan blir eftermiddag och det ljusnar något på himlen.Än en gång frågar vi oss – Kommer läget förändras?
Vägen hemåt kommer att gå via Funäsdalen och därifrån är det inte långt till vår lilla öringå. Om vi packar raskt och hittar ett boende så skulle vi hinna med kvällsfiske i ån. Ett samtal senare så är boendet ordnat och efter två timmar sitter vi i bilen på fjället med kurs Funäsdalen och när vi korsar gränsen till Sverige förtränger vi fisket i Norge med ett leende, jag ställer om fjädringen i bilen så den kan svälja potthålen i vägen lite bättre och ökar farten.
Med lätt packning smyger vi oss nedströms längs ån, stannar till när vi kommer fram till selet och ler mot varandra när små vakringar slår upp och dör ut på flera ställen. Det är byig vind och 16 grader med övervägande soligt. När vinden mojnar ökar antalet vak och vi njuter av stunden när vi käkar kvällsmål i solnedgången. Det är visserligen bara småöring som är aktiv och nafsar i sig flugorna, bara ett fåtal vak av lite större individer ser vi under kvällen. När solen går ner gör vi upp en lägereld och njuter av veckans sista kväll.

Att vara eller inte vara.

Det ter sig ju som ren och skär dumhet att enbart fiska med torrfluga. Att under inga omständigheter imitera det som fisken äter vid tillfället, om det inte flyter på ytan. Hur ofta är torrflugefisket bättre än att fiska med streamer eller nymf… Visst händer det, absolut, och när öringen inte kan motstå massiva kläckningar där saftiga sländor serveras på ytan – då fiskar naturligtvis alla med torrfluga. Men så finns det några enkelspåriga och otroligt envisa karaktärer som bara fiskar torrt, alltid. Som puritan kan man aldrig klaga på att man inte får fisk, för om inte väder, vind och vattentemperatur stämmer rätt så att insekterna kläcker och serveras på ytan så får man fika. Och även om allt detta stämmer så är det bara den där detaljen att öringarna skall triggas upp i det ginklara vattnet från deras säkra gömslen längs botten och utmana alla faror som lurar vid ytan för att suga i sig ett par sländor. Många gånger blir det mycket fika, och väldigt lite spöböj. Men sedan infinner sig såklart de där stunderna då det är helt sagolikt. Nu upplever ju nymfarna detsamma såklart och sätter genast på sina torrisar, men njuter nymfarna lika monumentalt utav dessa tillfällen såsom puritanerna, jag tvivlar. En sak som slår mig är att jag ännu inte hört talas om några nymf-puritaner, som vid ett sånt här tillfälle skulle behålla nymf eller streamer på tafsen och ställa undan spöt för att fika tills kläckningen och frosseriet är över och fisken börjar äta under ytan igen…En torrfluge-puritan lever för dessa ögonblick, kan vänta i månader på några timmar i himmelriket, hen kan med gott humör korsa vilket fjäll som helst med tron och förhoppningen om att komma fram till vattnet där sländorna dansar och öringen frossar. Då lever puritanen ut med oslagbar njutning, sprudlande och euforisk dansar hen längs ån i takt med dessa underbara sländor. Puritanens lycka är dock oftast kort likt sländans liv.

Dry or Die, forever!



Sälens sländor

Flugfiske 2016 Posted on lör, september 03, 2016 16:29:04

Vägen tar slut och drygt två kilometer senare ställer jag ner ryggsäcken vid älven.

Kvällen är tidig och sommarsolen värmer fortfarande påtagligt. Här är vattnet klart och strömmen håller skönt torrfluge-flyt med bra vattennivå.
Två år i rad har vattennivån i Sälenområdet varit för högt hela somrarna. Nu är det till och med något lågt. Jag sitter en lång stund på en tuva vid strömkanten och fyller mig själv med rofylld semesterkänsla och flugfiskesjälen vaknar till liv. Det är redan en bra fiskekväll. Det kläcker endel sländor, stora ljusa, mindre ljusa och enstaka nattsländor fladdrar över vattnet. Inga vak. En sten mitt i älven, strax under ytan, skapar en strömkant där det borde stå fisk och mumsa.

Inga vak. Kast efter kast, perfekta flyt, olika flugor. Inga vak.
Älven är bred och från min plats ser jag en bra bit uppströms såväl nedströms men jag kan inte upptäcka några vak. Det går en stund och antalet insekter ökar och sedan kan jag faktiskt se lite småfisk som vakar längre ut bortom stenen. Hoppet som alltid finns där tänds och med en gul superpuppa som kan likna både allt och inget så kan det ju inte gå fel… Det tar ett tag men sedan smäller det på och kvällens första harr får ett litet träningspass innan den kan pusta ut i sin håla. Det förvånar mig ändå att det inte finns mer fisk i älven. Nu kan det ju vara så att dom inte är ytaktiva då det inte flöt alltför mycket sländor på ytan men vaken var väldigt få med tanke på insektsaktiviteten. Lite längre nedströms på vägen tillbaka bjuder jag ännu en liten harr på en guidad simtur innan jag traskar mot en knottfri bilfärd tillbaks till stugan.



Den där Borrsjöån…

Flugfiske 2016 Posted on tor, augusti 25, 2016 18:40:15

Lördag 26 mars

Det har väl varit några premiärer i vad vi kallar ”åarna” vid det här laget. Mina första flugfiskedagar efter min ”comeback” tillbringades vid Lungsjöån och sedan började Jonas arrendera Borrsjöån som ju är ett tajtare vatten på vissa sträckor endast ett mediokert längdhopp bred. Favoritån har helt klart varit Lungsjöån.
Till åarnas nackdel kan väl sägas att vattenföringen varit för snål med lite väl långsamt vatten, på gränsen att kallas strömmande vid många sträckor. Lungsjöån har ju varit reglerad på ett inte okej sätt, detta blir det nu äntligen ett slut på och ett stort tack till Jonas som kämpat för detta under lång tid. Dock har detta inneburit att fisk inte satts ut i Lungsjöån och att restaureringsarbetet kommer ta tid. Ingen vet idag när Lungsjöån kommer att vara restaurerad och hysa en egen öringstam som kan fortplanta sig naturligt, time will tell. Processen med Lungsjöån har gjort att det blivit mer fiske i lilla Borrsjöån och det skall erkännas att det har varit väldigt nära att kliva av och skänka årsavgiften någon annanstans, speciellt med tanke på att jag var uppe EN gång förra säsongen. Det gick helt enkelt inte att hantera kontrasterna mellan fisket i Montana när man sedan stod uppe på mossen vid en Borrsjöå igenväxt utav näckrosor och nedtryckt regnbåge. Hade det inte varit så att Lungsjöån kommer restaureras samt att Jonas har ännu en å på gång så hade medlemskapet rykt.

Nu var det sent i Maj och jag stod och spejade på bron norröver. Allt är bekant, i ryggsäcken spänner Lemmel-kaffet skinnpåsen i sin iver att kokas vid strömmen. Förväntningarna på fisket är låga och humöret är gott. Det är konstigt att det aldrig vakar vid det lilla strömmande inloppet till lurebokta, men fisken är väl outbildad, blir aldrig staionär utan simmar omkring och vimsar efter föda vilket också får skrivas på åarnas minussida. Nu tar det inte så läng tid innan de första vakringarna förädlar den lilla poolen, och ett par kast senare så drillar jag faktiskt dagens första. Det är märkbart hur trött och orkeslös bågen är, trots att jag landar den snabbt så är den helt slut, och inte är den vacker heller. Verkar ha varit utförsäljning hos fiskodlaren i år.Kaffet smakar gott och det blir ett par fighter till på sträckan under eftermiddagen, allt som allt är det nog en av våra bättre dagar vid Borrsjöån.



Nästa »