Det är den 11 Juli 2021
Vi är tillbaka vid Tavvaätno där vi blev bergtagna 2019 under vår andra resa till Sandåslandet.
Det är jag, brormin och Anders som sitter på samma stenar som första veckan i augusti för två år sedan. Vi är åter vid jokkarnas jokk.
Då hade vi tre dagars otroligt drömfiske och smockat utav naturupplevelser, så förväntningarna finns där med höga förhoppningar om att få en lika fin resa den här gången, kanske med lite tjockare kläckningar så fisken vakar ordentligt. Harr som frossar från ytan, kanske till och med enstaka öringryggar som head n tailar i sommarnatten, jagandes nånting…
Bara att vara här igen är en ynnest. Lugnet, tystnaden utav jokkens porlande liv som trycker bort all stress och skingrar alla orosmoln. Axlarna faller länge nedåt, hittar årets lägsta läge och pulsen sänks till Gunde-vilopuls-nivå. Vi har en kortveckas paus i livet, omfamnade utav vår vän vildmarken. Här mäter vi inte en lyckad fiskeresa i centimeter eller kilon. Vi vill bara vara här, precis här.
Det är kanske 16-17 grader, mulet med lätta regnstänk. Perfekt fiskeväder med andra ord och lägret med varsitt tält sätts enkelt och snabbt, sedan är det vadare på. Glasögon, håv, tafsar, flugaskar, myggmedel, fickorna är fyllda med massor utav myggmedel. Det är buschman, djungelolja, mygga och så bäckolja såklart, tunnvis med bäckolja.
Vi stövlar över till norra sidan av jokken för att ta oss uppströms mot vargströmmen. Vi har haft bra fiske på patrullerande harr nedanför den lilla nacken och vid stenarna ovanför längs södra sidan.
Tidigare har vi ryckt fram längs södra kanten, tror det var G som rekommenderade att det inte var lika snårigt där men vad vet han… Traskar på längs norra sidan och videbuskarna blir allt högre och tätare medan vi tränger oss fram i riktning mot där vi tror att nacken är, svårt att avgöra i djungeln. Högre och högre reser sig den styva viden, snårig och lömsk, där vi grymtande bökar oss fram likt tre vildsvin på harrjakt.
Minst lika tät som videsnåren är de tjocka molnen utav mygg. Detta är myggens rike. Svetten blandar sig med myggmedlet som en tjock glänsande marinad i ansiktet, videkvistarna hårdpiskar oss effektivare än vilken bastufinnes björkris som helst. Det är dunkelt här inne, mörkt, en annan värld bortom vår egen. Vi förlorar brormin där i den djupa videskogen, förlorad och ensam i mörkret kommer han på efterkälken. Jag och Anders når djungelns ände och stegar ut i strömmen strax ovan vargströmmen.
Jokern i Jokken.
När vi borstat av oss vide, spindelväv, fågelbon och myggrester hör vi brormin forcera buskagen med höga grymtanden. Locket på hans torrflugepulver poppade utav därinne och uppenbarligen fick han ett moln utav vitt stoft i hans myggmedelmarinerade ansikte. Videsnåret spyr ut honom precis framför oss. Eller vem är det? Jokern…..? Hans vitpulvrade ansikte har blodstinna myggor som mosats och nu är utkletade i hans ansikte i en rödvit sörja – Jokerfejset pustar ut och vi vrider oss utav skratt i strömmen. Ena joker-örat är hel igengeggat utav myggrester, tänk råttkung fast myggor med ihoptrasslade snablar utgör dom en gegga, en svart smet som rör sig i hela örat. Han skördar flera matskedar myggsmet.
Det är mycke mygg i år.
Precis nedströms, runt böjen där vi står, har vi Vargströmmen. Jokken smalnar av med lite större sten som sticker upp, vattennivån är lägre än normalt för tiden. Det va en snabb snösmältning i våras.
Fisket börjar med bullfika på stranden ibland fjällnejlikor och purpurbräckor. När flugorna sedan lätt flyter fram på jokkytan tar det inte lång tid innan det är dubbeldrill i strömmen. Harren är hungrig. Vilken start det blir på fisket – Vi är tillbaks i jokken på riktigt!
Anders & Brormin landar varsin harr nedströms nacken. Jag fiskar strax ovanför där några stenar sticker upp och skapar perfekta strömmar för harren. Jag börjar försiktigt fiska av närmsta stenen, det är ganska grunt precis ovanför nacken och harren kan vara lättskrämd i det stilla vattnet. Det tar bara någon minut innan jag ser hur en harr lugnt och självsäkert tar min mörkgröna klinkhammer, det kan tyda på grov fisk. Härlig spöböj när harren kämpar på bra och den grova harren får vila en lång stund i det svala och ginklara jokkvattnet. Att vi alla tre landat fisk inom kort känns fantastiskt. På samma ställe landar jag ett par till, dock lite mindre, innan vi knallar tillbaks, nu på södra sidan 🙂
Det blir stekt souvas med välrökt bacon, massvis med lök å stora slevar potatismos. En flaska rött slinker lätt ner å sen blir det en rejäl kabloink kokkaffe med kladdig chokladkaka och fet cigarr, det är ju ändå fjällfiske och myggen vid lägret måste ju skingras. Puff.
Fjälltystnaden sänker sig och kvällsfisket blir i vinkelforsen precis vid lägret. Jag prövar lila surpuppa, ismo-puppa och får fisk med det mesta på tafsen, inga konstigheter men dom tar hellre mörka, lite lågflytande, klinkhammers. Kvällen är ljus och någongång efter 01 ger vi upp och knyter oss för natten.
Det är måndag den 12 juli och det blåser på fjället
Första tältnatten är för mig alltid kass, oavsett hur mycket man romantiserar tältandet. Sömnpiller till trots så blir det en lång natt.
Busväder och kraftigt regn med uppehåll fram på småtimmarna, sedan ihållande fram till lunchtid. Jag tar en snabb grötfrukost vid ett regnuppehåll, annars håller vi oss i tälten till 13 tiden. Kraftig blåst får oss att tappa lite av fiskesuget. Vinden är alltid vår värsta fiende bland många andra. Vi knallar sedan nedströms och kommer fram till jokken vi storharrselet där vi sakta spanar efter vak men fikan är bättre än fisket än så länge.
Vid Stenforsen tar vi alla fin fisk på torrt och humöret stiger. Det är inga kilosfiskar men ett riktigt roligt fiske och brormin släpar till och med in en liten hungrig öring i håven.
Under kvällen klarnar det upp och vi får en mysig middag med fint kvällsfiske fram till 01-snåret. Väldigt få vak under kvällen tyvärr. Det blir småjusteringar utav tältet som sackat lite när kvällsfukten kryper in över den spegelblanka jokken i den ljusa sommarnatten. På med tjocksockarna, ingen jäddra sovmask som krälar omkring i fejset och kliar, bättre då att blunda ashårt när solen strax kikar fram. Liggunderlag och säck i mitten utav tältet och två sånadäringa sömnpiller så kommer morgondagen kvickt.
Det blir Tisdag den 13 juli
Klart bättre sömn. Vaknar vid 04 och passar på att lätta på trycket, somnar om skönt, kanske tält är livet ändå. Tält och sömnpiller då, bra kombo. Hade till och med insikt att öppna upp absiden för att inte kvävas när solen stiger men vid 07.30 stekte solen ut mig ur tältet i stark vind och blå himmel.
Vi gjorde oss redo för en vandring västerut mot de eviga bergen och det så gåtfulla Purpurselet. För två år sedan fiskade jag selet första gången. Där jokken böjer av bjöds det då på ett helt otroligt fiske som jag aldrig upplevt tidigare. Skulle det möjligen upprepas…
Å denna jävuluska vind!
Det blev ett stopp vid vargforsen som var lite bångstyrig idag och inte riktigt gav oss sitt bästa. Mitt i forsens överkant smäller det dock på en typ halvmetersharr och dagen började inte helt jävla dåligt. Det är grov harr i jokken.
Fyra kajak-gubbar flyter förbi med stora knippen utav spötuber spretande åt alla håll, glada i hågen styr de lätt nedströms och vi såg fram emot vår kommande paddeltur när vi samtidigt brottades med vinden under vår vandring mot purpurselet.
Någonstans finns ett slut på videsnåren där sandåsen tar vid. Där blir stegen lättare, myggen färre och utsikten fenomenal. Det är på sandåsarna man vill flanera. Sandåslandet. Det blir lunch på den låga sandåsen vid purpurselet med span efter vak till lemmelkaffet.
Stenen där ute.
Jag kan inte släppa den ur sikte, stenen. Under två år har den funnits på näthinnan, harrgropen vid den där stenen och alla de fina harrar som tog mina torrisar den där underbara dagen. Hoppet om att hålan återigen skulle bjuda på gött fiske med grov harr har funnits sedan dess. Nu sitter jag här igen med påtaglig harrfrossa.
I början försiktiga kast kring stenen. En stunds paus och så nästa kast. Kast, paus, kast.
Tvivel.
Flugbyte och fler kast. Paus.
Yrsel.
Inga vak. Bara blåst.
Då händer det! En fin harr stiger och tar bestämt flugan. Sedan ytterligare en!
Det blir aldrig det där bombastiska fisket men det känns jättekul att gropen fortfarande hyser stigande harr. Dagen är räddad. En kåsa kaffe tack.
Vi knallar vidare uppströms och fiskar av jokken längs sandåsberget upp mot Lodh-stryket. Det blir endel fisk men ingen utav oss får något större. Vi går längs den lilla vägen vägen tillbaks mot lägret och det blir en tidig middag efter en sönderblåst men härlig fiskedag.
14e Juli, en onsdag
En lite alltför strålande morgon med sol och svag vind.
Svag vind!
Frukost vid 07.30 och sedan rivs lägret och allt trycks ner i varit liten pacraft för att ta oss nedströms den kvoterade sträckan och på vägen fiska Mickey Finn strömmen som avslutning på det kvoterade fisket.
Under kvällarna har vi klurat på hur vi skall klara forsarna då ingen utav oss paddlat packraft tidigare. Nu har vi snart facit. Allt utom ¾ säck ved fick plats och vi började så sakta leda kajakerna genom vinkelforsen där vi hade lägret.
Vi brottar oss fram genom den långa forssträckan och lär oss ganska snabbt tekniken. Sedan är det dags att hoppa upp i kajakerna och paddla vidare ner mot Mickey Finn. Jag upptäcker ett hål i kajakens botten – obra, hur ska det här gå, jag har paddlat 100 meter och har redan punka!
Anders lider utav pyspunka och tvingas toppa upp ett par gånger längs etappen. Vi kanske fegar lite men kliver ur kajakerna och leder dom vid ganska många utav passagerna mellan större stenar och nackar, better safe than sorry lixom. Några gånger har jag fruktat att det går åt helvete och krängt mig ur i sista sekunden för att få ner kängorna i botten och det har varit på gränsen att lyckas få stopp på ekipaget. När jag väl har fått in tekniken blir det ändå en ganska kort stoppsträcka när man väl fått en fot på rätt plats mot en stadig sten på botten.
Vid 14-tiden ser vi MF-strömmen och landar för en snabb lunch i solskenet innan eftermiddagsfisket tar vid. Jag går en bit nedströms böjen, i slutet utav strömsträckan, och fiskar av några stenar, efter ett tag är det några harrar i 30-35cm som har landats och jag fiskar mig sakta uppströms mot Anders och brormin som står närmare den lilla nacken som är ca 50 nedströms böjen.
Jag ser snart en fin harr som vakar regelbundet i djupfåran. Står och tittar på den ett tag. Vackert.
Jag gör ett första kast, ett andra och sedan på kanske 5e kastet stiger den men jag är inte fokuserad och missar, kanske är den inte så stor ändå. Frustrerande att missa när man vet att den står där och ser flytet komma perfekt. Kastar lite hitom för att inte stressa den efter missen och låta den vara i fred en liten stund. Nytt kast som flyter in perfekt över harren utan att den tar. Hmmm. Fortfarande tjurig kanske. Jag ger den ett kast till och då tar den! Fin fisk, bra böj! Den hoppar och knixar och plötsligt blir allt tyst och slappt!!!
Låter den komma till rätta igen. Väntar, tar en paus.
Nu är det personligt – så kinkig harr – så kinkig Jonas!
Efter ett tag lägger jag ett kast som återigen flyter över perfekt, inget. Väntar lite till. Nytt kast och då ser jag hur den för tredje gången stiger och tar. Inte tappa nu, tight line! Den är full utav energi och kraft trots att det inte är något större harr. Kul fiske!!! Efter att harren hämtat sig och simmat tillbaks i strömmen lägger jag ner spöt, nu är det färdigfiskat. Klart.
Åter i kajakerna glider vi nedströms i sommarvärmen, det känns långt till vårt mål och det känns rätt att vi inte bestämde oss för att paddla längre, till Laino hade varit alltför långt.
Än en gång skuttar jag ur kajaken i sista sekund innan strömmen blir alltför strid, en lång fors sträcker ut sig framför mig. Här är det bara sten, svårt att hitta bra fäste när man går, djupa hålor och slippriga stenar. Jobbigt att hålla emot så att kajaken inte sticker – viktigt att hitta fotfäste mellan stenarna!
Vi fridriftar ett tag med strömmen och pustar svettiga ut i eftermiddagssolen efter den kämpiga forsen, vi har ändå otrolig tur med vädret. Längre fram hägrar en härlig sandstrand och vi styr in för en välbehövlig go-fika.
Det blir färre och färre vak längs färden, det är mestadels helt slät sandbotten utan stenar och Tavva flyter långsamt fram. Tveksamt om det är bra fiske här, ont om hålor och naturliga ståndplatser för fisken.
Vi passerar Harrejokkas utflöde och närmar oss vårt mål, klockan är ca 22 och vi ser fram emot att sätta läger för kvällen.
Det är höööga videsnår ända ner till vattnet och det ser inte ut att finnas någon härlig sandås att sätta tältet på där vi hade bestämt att slå läger – krysset på kartan – där vi bestämt upphämtning. Jag får en flashback från senaste turen här uppe – den galet långa svettvandringen en hel dag och vi kom fram till obeboelig terräng. Valet är enkelt – vi paddlar på ett tag till, allt kan bara bli bättre. Det är en lång raksträcka och längre fram anar vi högre terräng.
Örn!
Efter ytterligare ett par 100 meter ser vi en stor sandbank där det är videfritt vid stranden. Väl iland möts vi utav en utomjordisk myggtjocka!!! Den myggtäthet vi haft tidigare är ingenting!!!
Tält sätts upp och solen står lågt när vi enas om att ta middag i Anders gigantiska absid. In med en Thermacell och vi får en härlig frizon från myggen. Det blir en rejäl middag som avslutas vid halv två tiden då vi är lagom mosiga och rödvinsrunda under vadarskorna. Vi gör oss redo för nattfiske på den blanka strömmen.
(Det är precis efter perioden med midnattssol så solen är nere mellan 00.00-01.30)
Strömmen är bred och grund, knädjupt, slät sandbotten, inga bra jaktmarker för fisk här, ytan är helt stilla, långsam och helt tyst. Jag kan se flera hundra meter åt vardera håll, spanar efter vak. Ingenting och få insekter på ytan, inte ens antydan till vak.
Smyger försiktigt fram i vattnet för att inte skrämma ev fiskar som skall ta sig upp/nedströms i ”mörkret” och har sikte på en ensam sten i strömmen. Fiskar av kring stenen, nöter. Fiskar sedan av ett större område där jag stripar E-12an långsamt för att locka med rörelse i ytan. Fulfiske.
30 minuter passerar och då plötsligt bryts ytan och tystnaden utav ett skumplask vid flugan – svulten öring kanske? Nej det är harr på kroken, en sisådär 40 centimetersfigur och kvällens enda fisk, resans sista. Man bugar och tackar.
Det stormar på morgonen, hårt. God sikt, växlande molnighet. Omöjligt att fiska i vinden så vi spekulerar fram och tillbaka om helikoptern ens kan flyga i blåsten. Oron är obefogad, vid tid för upphämtning ser vi helikoptern svepa fram lågt över Tavva, in över sandbanken med megafonen spelande ‘Ride of the Valkyries’ på högsta volym och vi får en härlig tur tillbaks till Mattarahkka.
Vi ankommer Rena fiskecamp som är ren och mycket fräsch, ingen gammal unken furupanel på väggarna här inte. Solen värmer det nyklippta gräset, sommarflugorna surrar glatt och kjöttmeisen utropar sitt tjiii-tjooo tjiii-tjooo från sin spänstiga björktopp i närheten. 
Det är mycket insekter ovanför vattnet utav alla de slag men ändå få vak och endast ett par stationära fiskar inom synhåll. Det är folk på båda sidor där jag står vilket begränsar antalet fiskar att kasta på. Känner mig inklämd som på en trång driving-ranch. Massor med småsvea runt mig när jag går igenom flugasken, superpuppa ekorrfluga, E12a, nattsländepuppa och kläckare av olika slag– inget fungerade för mig. Det är verkligen iskallt i vattnet trots att det är mitten utav juli, man står utvadad kanske tjugo minuter och sedan blir det lite uppvärmning vid strandkanten, å så i igen, man skulle tagit med lager två. Vid 23 vände vi hemåt till leiligheten för att slicka såren och få en bit mat.
Det går inte att vada ut längre.
Vi lyckades vid lunchtid hitta ner tillstället som Tim-Jan tipsat om. Nu var det gråmulet med svag bris och när vi kom ner till vattnet såg vi snart en slända som felnavigerade på ytan och passerade rakt över en harrgrop, slurp. Harren tog sländan i en ström invid strandkanten och jag beslöt mig för att försöka fiska av den uppströms ifrån land. Satte mig ner för att se om fisken stod kvar i sin grop. Det var inga massiva kläckningar och långt mellan sländorna på ytan men snart såg jag ännu en slända som av strömmen fördes rakt ner i gapet på den stigande harren. Det var inte så svårt att få ett bra flyt nedströms där jag stod och mina flugor passerade över harren som vägrade att ta. Jag kontrollerade tafsen och bytte till en grå gimåslända och på första kastet tog harren flugan. Vaken avtog senare och vi begav oss återigen upp till Rauströmmen med hopp om färre fiskare och fler vak. Små fina vak mitt i älven och endel sländor på vattnet som fick flyta fritt. Fisken tog antagligen nymfer precis under ytan. På andra sidan älven smög Lars ut längs kanten, han hade frustrerande många fiskar inom kastavstånd. Med sina fina linbågar och precisa kast hade han ett hyggligt fiske. Han gjorde ett par kast, krokade en harr som återsattes och sedan smög han tillbaks till sin kaffepanna under granen för en paus innan proceduren upprepades. Själv anammade jag samma lugn och procedur som Lars. Smög mig in till kanten för en paus med kaffe och cigarr, och sedan ut i strömmen igen, skillnaden var att jag inte tog en harr mellan kaffe-kåsorna. 
Sedan kom duggregnet och både cigarren och kaffet smakade genast bättre, vaken avtog tyvärr i det kyliga regnet och det blev italiensk middag med amarone i leiligheten. EM-finalen i fotboll var som bortglömd. 
Regnet slår mot leilighetens fönster på Rena fiskecamp. Den italienska middagen innebär sovmorgon och sen frukost. Vägen slingrar sig längs grå-krusiga sjöar och genom små norska byar, asfalt blir grus när vi tar oss över fjället och vidare ner mot Alvdal och Glomma denna måndagsmorgon. Vi har funderat på att fiska Unsetåa och Mistra, Glomma känns för stor för oss. Vädret är nyckfullt och det finns alltid risk att älvarna blir grumliga vid massivt regn och därför känns det bra att ha lite olika vatten i reserv. Resan bokades nyligen och i all hast reserverade vi boende i de områden vi tänkte fiska utan att egentligen ha bestämt exakt vilka vatten vi skulle besöka. Det innebar till exempel att vi nu hade ett fjäll mellan vårt boende och tänkta fiskevatten såsom Unsetåa och Mistra. 
Det blir ett stopp vid turistinformationen i Grimsbu och jag loggar snabbt in för att köpa ett kort till fluefiskesträckan, klick, klart. Skönt att det fanns kort kvar! Brormin har lite segare uppkoppling och kan noterar att det inte verkar finnas några kort kvar, sablar ochmuskedunder, jodå jag lyckade köpa sista tillgängliga kortet för dagen. Nåja bara för att det är en fluefiskezon så betyder det inte att fisket är bättre där, det har vi lärt oss. Vi köper raskt två kort för Glåma/Folla Vi åker uppströms Folla och via slingriga småvägar letar vi oss tillslut ner till en bro där ån slingrar sig genom frodig åkermark. Vi ser härlig lugnflyt med utspridda vak och endel kläckningar. Ett stilla duggregn dör sakta ut när molntäcket spricker upp en aning och låter solen kika fram. Vi smyger oss uppströms i grönskan och spanar efter lite större fisk som vakar. Mindre fiskar vakar längs hela sträckan och jag kan inte hålla mig längre utan smyger i position och gör ett par kast mot ett vak mitt i ån. Ljuset ligger perfekt och man ser faktiskt botten alldeles utmärkt även utan glasögon. Efter några kast stiger en öring sakta och bestämt mot flugan och utan att tveka tar den min fluga. Jag missar totalt och man kan tydligt se öringens förvåning i det klara vattnet. 
Promenaden fortsätter uppströms och vaken blir färre, jag står länge och spanar efter fisk vid vad jag tycker är perfekta ståndplatser men ser ingen fisk alls. Efter ett tag kröker ån skarpt och en vacker pool med bra djup längs åns bortre kant och vi måste bara stanna till och kasta på de små fina vaken alldeles nära gräset vid strandlinjen. Jag byter till en svart hagtornsfluga i storlek 16 och får direkt en bekräftelse på att det var rätt och det är nästan så att mitt klass 4 spö böjer sig av ynglets obefintliga tyngd.
Kanske runt nästa krök – En tanke som för evigt driver flugfiskaren framåt i naturen. Nu kommer jag fram till en böj där strömmen bildar ett tydligt foam längs djupfåran och samtidigt som jag lossnar flugan och drar ut lite lina ser jag ett vak precis där det skall vara. Kort därefter vakar fisken igen på samma ställe. Första kastet kommer lite vid sidan om strömkanten, nästa kast flyter lugnt in precis i kanten utav skummet och öringen tar duktigt flugan. 
Här är det vida stenstränder och lättvadat på öns västra sida och det är inte svårt att ana vart harren står. Jag fiskar mig uppströms där några stenar för samman ett par strömmar där det ser ut att vara ett perfekt harr-näste. Jag ger mig själv tålamod att metodiskt fiska av strömmen och lägga varje kast lite längre uppströms, taktiken fungerar och snart har jag hittat harrhålan. Det är inga giganter men det är ett roligt fiske på harr i 30-35cm storlek.
Vi har inte haft något toppenfiske hittills på vår lilla resa och förhoppningarna på det avslutande fisket i Nea och Tya är skyhöga när vi sätter oss i bilen för tvåtimmars resan via Röros upp till Gresslifoss Fiskecamp utanför Tydal. Bortse från all desinformation som antyder att detta skulle vara en fiskecamp då det inte finns någonting alls som anknyter till fiske på campingen. Utrustningen i stugan vi hyrde var bristfällig i jämförelse med vad man förväntar sig, sammanfattningsvis en riktig skit-camp. Vi förtränger boendet och ser fram emot ett riktigt härligt fiske när vi stegar in på Ås turistsenter för att få klarhet i vad det finns för sträckor att fiska. Det visar sig att Ole-Kristians gamla sträcka i Tya med otydliga regler nu helt ingår i Alvdalskortet men är vigt åt enbart flugfiske och tillgänglig för alla. Tya är bedårande vacker längs fluefiskesträckan där ån är varierande med fina lugnflyt, mindre forspartier, djuphålor och absolut klart vatten. Här ligger Tya precis intill vägen och det är klart att fisketrycket blir enormt när det är så nåbart och dessutom inte kvoterat. Lägger man sedan till all den marknadsföring Tya/Nea fått som följd utav filmen ”Torrfluelandet” så kan man fundera över hur detta sammantaget påverkat fisket och vad som finns kvar av beståndet. Norrmännen själva skyller allt på svenskjävelen som åkt över gränsen till Tya och klubbat ihjäl all deras öring. Har man ett litet känsligt vatten full utav fin öring och som dessutom är väldigt tillgängligt – skulle man då inte kunnat tänkt till lite långsiktigt och infört strikt kvotering innan filmen släpptes…Vi går och går, kastar och kastar…
Med lätt packning smyger vi oss nedströms längs ån, stannar till när vi kommer fram till selet och ler mot varandra när små vakringar slår upp och dör ut på flera ställen. Det är byig vind och 16 grader med övervägande soligt. När vinden mojnar ökar antalet vak och vi njuter av stunden när vi käkar kvällsmål i solnedgången. Det är visserligen bara småöring som är aktiv och nafsar i sig flugorna, bara ett fåtal vak av lite större individer ser vi under kvällen. När solen går ner gör vi upp en lägereld och njuter av veckans sista kväll.
