Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Lördag 2 Juli

Vid sängkanten vankar den välfyllda ryggsäcken, otålig att komma ut på fjället spänner den sig när jag vecklar ut mig efter första natten i Gautosjö.

Egentligen kan man fråga sig hur vi hamnade här ja o brormin, det finns ju så många andra ställen… Målet var att fiska av Laisälvens strömmar, att nosa på omskrivna Veijeströmmen samt att ta ett helikopterlyft till övre Laisälvens kristallklara strömmar med ljus sandbotten och skygg öring. Låter hur najs som helst, om man bortser från vår erfarenhet att smygfiska skygg öring. Det är ju inte så att det är EN figur som slängt ur sig att öringen är skygg däruppe, nej överallt man läser om övre Laisälven så nämns detta faktum.

Det blir frukostblandning i stugan och vid elvasnåret vankar vi in hos Anders i receptionen. (Boyarderna kostar åtta kronor påsen, ett fynd, där borde han kunna ta ett högre pris). Vi gör klart för honom att vi är ute efter det vanliga – strömmande vatten för torrflugefiske. Nåbart skall det vara.

-Veije, det är inte så långt, ungefär fem kilometer.

Vi löser ett veckokort och gör iordning en lätt dagspackning för att knalla de 5.7km upp till Mellanselen i Veijeströmmen.

Nu var det inte bättre än att det denna lördag hölls stor manifestation för att rädda Arjeplogströmmarna. 200 flugfiskare, William Faulds, Leif Milling och Gunnar Westrin skulle minsann sluta upp på torget i Arjeplog denna soliga och vindstilla lördag.

Just det faktum att det var en vindstilla och solvarm dag gjorde att man svettades extra i marschen upp över Gautofjäll. Efter en timma och fyrtiofem minuter nådde vi fram till Veijeströmmen där vädret visade upp en blank ström med kläckande insekter och vakande storöring, ett vackert konstverk målade upp sig inför våra ögon, härligt.

Vi tog nu det kanske inte helt förnuftiga beslutet att inte fiska.

Våra spön fick vila i sina tuber, flugorna pusta ut ett tag till i sina askar. Öringen vakade, vi westrinade, diskuterade hur bra det skulle vara ikväll när värmen lockat fram massiva kläckningar på den spegelblanka ytan.

Istället för att stanna kvar och kasta på de stora öringarna som tumlade ute i strömmen skulle vi vandra tillbaks 5,7 kilometer för att sätta oss i bilen och sluta upp med våra andra fiskevänner i Arjeplog för den stora sakens skull. Nu får det va nog, stoppa utbyggnaden av våra älvar! Stoppa den!

Vad är en perfekt dag vid strömmen den dag då kraftbolagen reglerar vår älvar, stoppar fiskens vandringar och påverkar insektslivet i våra vatten, upp till kamp!

Ordförande i Älvräddarna, Westrin, Milling, jag och brormin:

–Ropen skria, låt forsarna va fria!

Media intervjuvade nyckelpersonerna i ljud och bild, Älvräddarna bjöd på saftiga hamburgare och borta i Veijeströmmen fortsatte öringarna att vaka med stora leende på fiskläpparna.

–Ropen skria, låt forsarna va fria!

Vi vände åter till Gauto och bytte om till vandringsdräkt. Nu var det dags för de 5,7 kilometrarna uppför fjället igen, på med ryggan, framåt marsch.

Veijeströmmen nåddes 21.30, gråa moln täckte himlen och en kall nordanvind krusade vattnet, inte ett vak.

Med norrlands längsta näsor såg vi ut över den döda gråkalla strömmen. Vi bytte om till flugfiskeskrud och angrep vattnet. Småöring, inget annat än småöring och efter ett tag begav vi oss uppströms övre selet och i slutet av strömmen lockades öringarna upp att ta våra torrisar. Inga större individer men kampglad Veijeöring var det trots allt.

Vinden fortsatte att pina oss och öringarna. Att jämföra den Veijeström vi nu stod vid med den vi gästade tidigare under dagen var som skönheten och odjuret. På tal om odjur. Det är lämmelår. Dom är överallt, stryker omkring, oftast flyende, men vissa individer har en rubbad verklighetsuppfattning. Kaxiga jävlar som stannar upp i flykten och visar tandköttet, skriker högröda i gnagarfejset åt oss med sin lämmeldialekt. Kan det vara lukten av understället…

Lite Real torrmat, på med ryggan och åter mot Camp Gauto, halvvägs kom fältkoman och ett par minuters vilopaus i ryggläge höll på att hålla oss kvar på fjället men klockan 03.00 var vi åter vid stuga fyra. Av med ryggan och benen fortsatte ofrivilligt att röra sig. 22,8 kilometers knallande på snäv stig uppför fjället, en manifestation och några småöringar senare sov jag som ett skjutet vårtsvin på skumgummimadrassen i sovbåset.

Söndag 3 Juli

Dagen efter. Vilodag.

Demonerna red mig hela natten. Suddiga fragment av svettig vandring, horder av framryckande flugfiskare, likt orcher klädda i regnbågsmössor och vadare av öringskinn, bärande på ett stort svart kors skanderande om att rädda älvarna och öringen från säker kraftverksdöd… Mina sinnen var rubbade av gårdagen, vad hade hänt? Hade vi offrat vakande trofeöring för att ansluta oss till gråhåriga gnomer i näbbstövlar. Dröm eller verklighet?

Tröttheten var påtaglig, tror fan det efter att ha vaskat en dags drömfiske.

Det blev bilen ner till Hästskoforsen vilket är nedströms Märkforsen som utgör stoppet för harren i Laisan, således finns det harr i Hästskoforsen.

Efter småsnack med torrflugefiskarna Kurt och Sten blev det att ta höger efter gångbron på gentlemännens rekomendation. Kurt berättade detaljerat om när han tog en kilosöring från gångbron, krokade den och sedan fick krypa in mot land och samtidigt lirka spöt genom brons vajrar, torrt tog den. Vi kom upp till ”båten” men inga vak syntes, fåtalet sländor fladdrade sporadisk förbi i den svaga vinden. Nåja en harr går alltid att locka upp även om det inte kläcker. På med en fegis och det tog inte många minuter innan första harren landades. En enda liten öring och endel harr blev facit efter några timmar i den något svårvadade strömmen.

Sedan var det afterfish i stuga fyra. Souvas med stekt potatis och kantareller sköljdes ner med en flaska Amarone av bättre snitt.

Måndag 4 Juli

Mmm semester, och ingen mottagning på telefonen, perfekt!

Band en Brankoslända vid frukostbordet och plöjde igenom senaste numret av FiN. Nu bar det in till Arjeplog för att få mottagning och lägga in semesterhänvisningen ,brormin behövde droger för ryggvärken. På vägen från Laisvall till Gauto (3mil) räknades 67 överkörda lämmlar, bra lämmlar, tysta och passiva.

Åter Gauto för att se om budet skulle dyka upp med kontraktet jag skulle skriva på, fem minuter innan vi skulle åka till Adolfström för att ta helikopter till övre Laisälven kom det en stackars taxi som inte hade fått i uppdrag att ta med sig det signerade kontraktet i retur, det var hans uppgift, jag signerade kvickt, vi skulle upp till de skygga öringarnas ljusa jaktmarker.

För 2300:- tog Fjällflyg emot oss plus en övervikt på totalt 25kg.

15 kronor kilot för övervikten och sedan lyfte vi och två mil senare sänkte sig Colibri´n och släppte av oss vid Playa del Öring med perfekt lägerplats.

Vi var inbjudna till vernissage i naturens vackraste salonger och vi anlände med förväntan och respekt inför såväl naturen och öringen. 2.5 kilo på mygg, skulle det vara möjligt?

Vi såg snart vakande öring alldeles nedanför tälten samt längre bort mitt ute i Laisälven där kralligare individer tumlade regelbundet på samma ställen. Konstverket var nära nog komplett, om nu dom där tumlarna var i tvåkilosklassen…

Vattnet var löjligt klart, vindstilla, solsken, inga knott och endast ödmjuka myggor, och så vi då. Allt var frid ända tills första kanoten skränar fram och bryter ytan där storöringarna tumlade så fridfullt. Sällskapet satte sitt läger på andra sidan älven och det kändes som vårt paradis inkräktats. Öringen började snart tumla igen. Allt ordnade upp sig. I vattnet precis nedanför tälten flöt strömmen mycket lungt, inte en krusning på ytan och öringarna kryssade fram i ån på jakt efter föda, fyra fem stycken turades om att ibland försiktigt stiga och ta något i ytfilmen. Vi prövade diverse torrflugor och kläckare men inget fungerade. Dom tumlande killarna nådde vi inte riktigt ut till och plasken fick dom dra sig något längre bort varpå vi konstaterade 1-0 till öringen och lägerelden tändes.

Tisdag 5 Juli

Tältsömnen tycktes obefintlig. Det är omöjligt att inifrån tältet avgöra om klockan är tre på natten eller 12 på dagen, ljuset är i stort sett detsamma. Allt blir ett sömnrusigt töcken och trasslande med sovsäcken. Klockan är ändå åtta på morgonen när jag rätar på mig utanför tältet, något av en sovmorgon. Det blir några morgonkast tumlarna innan frukost, bara som en hälsning och för att vänja dom vid vår närvaro. Vid frukost upptäcker brormin att lämmlarna gått hårt åt hans top-of-the-line kåsa.

En lämmelvandal har visat vad gaddarna går för och ödelagt hela hans kåsa, min hade en liten jävel kapat läderremmen på men inget mer.

Sedan packades det lunchpacke och vi traskade upp mot Blassaselet genom snårskog med horder av mygg. Efter en stunds knatande och fiskande hittar vi rätt ställe där det går öring och vakar, vi kastar men lyckas inte kroka, istället avbryter ett svalt regn vakfesten och vi bestämmer oss för att gå hem till tumlarna.

Vi testar ny teknik i ån nedanför tältet. Brormin spanar från samma sida kamoflerad lite längre uppströms. Det räcker att öringen är inom 3 meter där fluglinan läggs så skyggar den och drar sig undan. Taktiken blir att lägga ut linan när öringen INTE är i närheten, något av ett blindfiske alltså. Detta fungerar uppenbarligen för snart kommer en av öringarna krusandes och stiger till min kläckare i ytan – och tar. Dock grips jag förklarigt av panik och trasslar in mig själv i oerhörd mängd löslina och missar tillfället att kroka en av dom skygga. Tillfredställelsen är ändå stor, nu vet vi att dom tar på kläckare bara man ser till att inte skrämmas med linan. Vid ett tillfälle sugs min kläckare ner mycket försiktigt och spölyftet krokar öringen, ett fåtal ryck och sedan brister tafsen. Tystnaden är sällan så påtaglig om när en tafs brister. Jag förbannar mig själv att missat två av dessa svårfångade öringar men det är svårt att vara nedstämd i denna miljö, en blick på de envetna öringarna som långsamt tumlar på samma ställe mitt i Laisälven gång på gång tränger undan alla besvär som insekter, hunger, solsveda och brustna tafsar.

Regnet sveper ner från fjällen och snart är Laisdalen höljd i regndimma, själva sitter vi i det förberedda regnskyddet och mumsar torrfoder med Champagne, kaffe och kladdkakekex. Till och med storöringarna därute slutar vaka i regnet. Det blir godnatt utan lägereld till regnets smattrande på tältet. Nu är det inte bara regnet som smattrar, under tältduken löper lämmlarna amok. Jag är nästan säker på att jag får in en hård fullträff på tältdurken precis där han härjade, för allt lämmelaktivitet avstannar. Jag ler och ser fram emot att vid tältrivningen skåda mitt offer och statuera ett exempel genom att spänna upp hans ludna lämmelkropp som ett kryss mellan ett par videbuskar – mucka inte med Folkessons! Jag somnar gott.

Onsdag 6 Juli

Vid femtiden på morgonen låg dimman som ett lock över dalen. Jag kryp in i tältet och sommnade om. Strax efter åtta förlöste tältet mig och jag kunde se brormin stå utvadad och kastade på dom tumlande. Det var utan tvekan som jag hoppade i vadarna och krängde på mig flygfiskekostymen för lite frukostfiske.

Jag hinner fram till brormin och skall inta position i morgonsolen då den blanka ytan bryts av en kaskad kring hans torrfluga, en Brankoslända.

Äntligen! En skön drillning och enkel håvning av en dödstrött tumlare. Nu var den inte riktigt 2.5kg, kanske snarare 0.7kg, men det var en av öringarna vi suktat efter sedan vi bled nedsatta här. Öringen återsattes och nu var det bara att ta sig an uppgiften att kroka nästa.

Solen värmde och tidvis krusades ytan av en lätt bris som fick vaken att kort upphöra. Nu kom det oxå en mer riklig ström av sländor flytande förbi oss och det var tydligt att öringen tog sländorna från ytan. Skönt.

Kast på kast bara påvisade att dom drog sig undan om man kastade fler än ungefär tio kast på samma fisk varpå man fick ta naturliga pauser för att röra sig upp och nedströms. Jag missade ett påslag då jag lagt ut ett riktigt långt kast och hann inte med att ta hem löslinan ordentligt, men det kändes ändå ganska skönt att det sitter rätt sak på tafsen och att flytet var bra. En stund senare prickar jag på andra kastet rätt tidsmässigt och mitt i öringens synfält – den stiger och tar resolut min fluga precis i slutet av flytet. Fish on, äntligen! Den kämpar väl och ett tag i början när backingen slirade ut trodde jag att det var en riktigt stor öring, dock avmattades kampen ganska snart och det var inte riktigt den tyngd jag hoppats på. Det var ändå en god kamp och jag ville absolut inte mista en så svårlurad öring. Älven är här fri från sten och annat som kan skava och skada tafsen så jag känner mig trygg med min 0.14 tafs. Drillningen gick bra och snart låg den och pustade i håven, en småprickig, blank och skygg Laisälvsöring i bästa trim.

Brormin utnämnde efter detta Brankosländan som torrfluga nummer ett alla kategorier.

Dags för frukost.

Det är påtagligt hur vinden påverkar torrflugefisket och vi har verkligen haft tur med vädret på vår korta tripp. Hur hade vi haft det om vinden legat på hela tiden häruppe… Det är oxå en tydlig skillnad på harrfisket och öringfisket i strömmande vatten. Allt från hur fisken tar, hur skygg den kan vara och krokningen.

Övre Laisälven bjöd på mästerliga naturkonstverk och fantastiskt spännande sightfiske efter vild och skygg öring, en härlig fjällakvarell som inramades av svenskt högsommarväder när det är som bäst.

Fredrik från Fjällflyg hämtade oss på eftermiddagen och strax var vi tillbaks på Camp Gauto. Efter en välkommen dusch och ombyte så knallade vi in på Gautobaren och satte oss på verandan för att ljuga lite och sippa på varsin Zlato i solskenet innan middag med rödinmousse, renfile med murkelsås och cheescake stod på menyn. Dagen avslutades på bron med cigarr och Bowmore.

Torsdag 7 Juli

Nytt fiskekort från Anders för Märkforsen. Vi knallade förbi mäktiga Märkforsen, vidare passerade vi sikselet en bit för att sedan komma fram till en smalare sträm med stora stenbumlinngar i det snabbt strömmande vattnet. Jag klev ut i strömmen med målet att fiska mig ut till djupfåran. Redan när jag lade ner flugan vid fötterna och den drev iväg ett par meter så var det en harr uppe och tog min röda humpy. Ja visst är det skillnad på öring och harrfisket. Strämmen höll uppenbarligen mycket harr och ett praktexemplar slet sig precis vid fötterna då jag pressade den lite för hårt inför håvning ,absolut över 40cm. Vi tog några harrar ytterligare var innan vinden kom hårt norrifrån, gjorde kastandet livsfarligt, det fick bli backhandskast för att inte själv träffas av flugan i varje kast. Snart tröttnade vi på vinden och packade ihop för att gå tillbaks.

På vandringen hem från fisket, vid ett lämmelnäste är det en figur som börjar bjäbba och skrika på brormin som uppenbarligen gjort intrång på fanskapets revir. Lämmeln skriker – och brormin får ett lämmelbryt, blir högröd i ansiktet och kraftigt framåtböjd börjar han slänga käft med den ludne.

-Sluta skrik åt mig ditt äckel! Du o dina kusiner ska ge fan i mina prylar, finkåsan är ju bara skit efter ert jävla gnagande!

Lämmeln drar sig gnyende ner i hålan. Vi fortsätter hemåt.

Det blev en Gautoburgare och några brankosländor vid städet i stugan där det oxå diskuterades hur morgonens avslutande fiske skulle bedrivas.

Brormins rygg kunde innebära vägnära fiske, eventuellt att vi skiter i allt och bränner in till Arvidsjaur för att bli sprutfulla på Nattivalen.

Fredag 8 Juli

Ryggen var tydligen kass och planen blev att hitta vägnära fiske på kartan. Vi hittade en å som slingrade sig tajt utefter vägen och begav oss. På avstånd syntes älven slingra sig över myrmarken, spegelbland utan vak lockade den ändå. Efter en stund vid åns kant syntes små försiktiga vak här och där. Småfisk, typiskt småfisk. Brormin som stod en bit bort visade oxå det internationella tecknet för småfisk. Nåja en så vacker å är alltid värd att fiskas. Brormin agerade assistent och tog hand om flugaskar, håv och annat medan jag fokuserade på fisket, skön grej att ha en fiskeassistent även om han verkade vara stelopererad i ryggen.

På med en Brankosälnda och visst funkar den, snapp så satt det en liten förvånad öring där och släpades in till kanten. Brankosländan skördade fler offer och ån höll uppenbarligen ett otroligt bestånd av småöring, jag fick ingen över halvkilot men det var ett bra fiske innan regnet dämpade all aktivitet.

Efter en märklig stadsvandring i Laisvall var vi tillbaks på Camp Gauto för att avrunda med Reals Viltgryta som serverades med en flaska Bollinger. Efteråt var det ostbricka med DeVenoge på bron. Adjö Gauto.

Laisdalen bjuder på många vatten som man når via helikopter, sjöflyg eller några timmars vandring. Vi tog oss aldrig an rödingfisket även om några av kvällarna säker hade varit perfekta för rödingfiske. Vi har oxå fått erfara vad skygg öring innebär och överlag haft en härlig fiskevecka som dock inte bjudit på någon tagen trofefisk. Det får bli en annan resa.

Se upp för lämmel!