Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

1 augusti

Det är en vanlig fredagskväll och vi har lämnat våra hem och kära för att berika våra liv med såna där underbara stunder vid en porlande älv någonstans.

Vi stegar in på fiskecentret och undviker all frestelse att pilla på prylarna i butiken.

-Två fiskekort tack.

-Om 30 minuter.

-Skitfiske.

Klockan är sen och solen sänker sig över skogslandskapet när vi stegar ner till älven för att få oss någon timmes fiske innan mörkret.
Ett flertal fiskare kantar älvens vaklösa strandkant. Småfisk sprätter spontant i sin iver att glufsa i sig lite vad som helst. Vi ser inga större fiskar som är aktiva och efter en timma sitter vi på bänken invid den mörka älven och ljuger med en whiskey-pinne inom räckhåll. Vi hoppas på en sval kväll som kan sänka vattentemperaturen i de mindre vattendragen inför morgondagens fiske. Kvällen känns faktiskt svalare än på väldigt länge.

Vi kryper in i tältstugan och bäddar ner oss.
Vid tretiden vaknar jag, frusen. Det är väldigt sällan som jag fryser men nu visar klockan att den råa luften håller sexton grader. Bra för älven. Sömnflummig hittar jag elementet i mörkret, knäpper på det och snurrar lite på temp-vredet, det knäpper till och några sekunder senare känns värmen sprida sig. Jag somnar om och snart är det dags att kliva upp för att möta upp vår guide vid fiskecentret klockan åtta. Det blir en springfika och sedan tömning av vår stuga för att sedan sitta upp i ”Troutmobilen” som tar oss ut i vildmarken.
Det blir några mil på ensliga skogsvägar utmed älven. Fisket är bilnära och som gjort för högt fisketryck. När det har varit så pass varm under längre tid är fisket trögt och det blir extra viktigt att landa fisken utan att den får för mycket mjölksyra. Senaste veckan har det inte varit någon aktiv fisk alls i älven – inga vak alls och tjugofyra grader i vattnet. Sista två nätterna har det blivit svalare och det finns hopp om lite mer aktiv fisk. Med en guide som känner varenda sten i älven så fiskar vi naturligtvis av de bästa platserna.
Det dröjer heller inte länge förrän vi kan kroka fisk exakt där vi blir ombedda att lägga våra kast. Känns ganska bra att kunna lura upp fisken till ytan när det inte vakar precis där man blir instruerad att lägga sina kast. Även om fisket inte kan jämföras med vårt kommande fiske i Montana så känns det ändå gött att dialogen med guiden fungerar oklanderligt.

Vi fiskar av fyra-fem ställen och får massor av härliga tips och historier. Humäret är på topp när vi fiskar av det ena härliga ställer efter det andra mumsandes på bilar och snickers. Ett svalt regn sätter lite mer fart på fisken och får igång en liten mikrokläckning samtidigt som vi upplever ett ”småharr-bonanza”.

Vi tar beslutet att inta lunchen vid campingstugorna där murrikan fylls med pytt samtidigt som vi vecklar ut Montana-kartan och ovärderliga kryss och tips klottras ner. Tänk så skönt det är att veckan innan vår resa sitta och få detaljerade tips om fiskeplatser, flugfiskeshoppar och lunchställen.

Det blir eftermiddag och vi styr förbi Sälen och över gränsen in i Norge. En bit uppför Trysilälven ligger Plassen. Vi kör ytterligare en bit och stannar till för att pröva norskt kvällsfiske. Kvällen är stilla och ljummen när vi kliver ut i Trysilälven. Vattnet är lågt och lättvadat.

Vi har ett okej kvällsfiske men inte mer. 30-35cm harrar krokas då och då men inget större och efter ett par timmar bär det av mot stugan i Sälen där det blir after-fish med Champagne, rödvin & pulled-pork och sedan en flaska Chablis i SPAt.

En bil-intensiv fisketripp med superb guidning och ovärderlig Montanainfo gav oss en skön uppvärmning inför äventyret i väst.

Howdy!

Första gången jag fiskade Idsjöströmmen var i början av juli 2008.
Det var en magisk upplevelse med grymt nattslädefiske och
sedan dess har det blivit fler resor till Gimdalen.
Liksom förra höstens resa med Anders blev det bil igen, utan Anders. Ett snabbt depåstopp på Max i Sundsvall och sedan vidare förbi Bräcke för att gästa trevliga Björknäsgården. Vi svängde av mot Björknäsgården och passerar Mordviken, jodå det heter Mordviken.

”I begynnelsen av kristna lärans insteg i bygden, voro Norrviksborna mycket ogudaktiga, varför prästen på orten häftigt förebrådde dem deras ondska. I ilska däröver tog Norrviksborna i samförstånd med Sörvikens (Grönvikens) invånare, prästen och rodde honom ut till en stor, sig över vattenytanhöjande sten, mitt i sjön mellan Norrviken och Sörviken, vilket än idag kallas Präststenen, satte prästen på stenen och lämnade honom där, meningen var att låta honom svälta ihjäl. Men prästen var simkunnig och simmade iland vid Monäset (förr även benämnt ”Mordnäset”). Norrviksborna hade dock blivit varse honom, och passade på honom vid stranden där de slog ihjäl honom. För denna ogärnings skull, fick byn för all framtid bära det otrevliga namnet Mordviken.”

Vi fick ett fint rum med utsikt över vattnet och packade rask fickorna fulla med cigarrer, två kaffekoppar och en flaska Ron Zacapa. Nere vid sjön var kvällen stilla och ljummen där vi slog oss ned vid stranden på varsin solblekt trädgårdsstol. Omsvärmande av mygg och småsvea eldade vi på varsitt rökverk och som alltid föser dessa pjäser effektivt undan alla flygfän. Lugnet härskade.

Det är lördag, klockan är 23.20 och nattsländepupporna
har precis börjat simma i Idsjöströmmen.
Samtidigt som jag tar den första varma klunken kaffe vid strandkanten noterar jag att vaken kommer tätare i den ljusa sommarnatten. Jag anar att historien upprepar sig från 2008 då harren frossade vilt på nattsländorna överallt i strömmen. Magiken tränger sig på. Oron drivs bort och skogens lugn sveper in över strömmen. I räta linjer väntar mina torra nattslände-imitationer tryggt i boxen på att få dansa över Idsjöströmmens yta. Återigen befinner jag mig i Lars-Åkes magiska värld.

Tidigare hade en riktigt bra frukost serverats på Björknäsgården och vi åkte därefter mot Gimdalen för att diskutera vår kommande Montanaresa med Lars-Åke. Växlande molnighet med svag vind hade mött oss när vi styrde in mot Lars-Åke o Jennifers hus i Gimdalen. Det är överlag svag puls i den lilla byn. Någon skymtade bakom en gardin, en ensam cykel rörde sig på dammig grusväg i morgonljuset. Till och med Kajsahålet var tyst och stilla.
Vi hälsades välkomna av Lars-Åke i fiskeboden, slog oss ner och dryftade om Montanas fiske. Lars-Åkes beskrivningar var som en sommarsymfoni och vårt sug efter att känna Montanas strömvatten krama åt kring vadarna var just där och då utomjordiskt stort.

Nu värmer kaffet härligt i den svala sommarnatten. Jag sitter och ser ut över harrens vak. Det är nu det händer. Nattsländorna hypnotiserar harren och vaken tilltar. Det är strax dags att kliva ut och bli ta del av skådespelet. Vi hörde att Jennifer sagt att det inte blir rejäl aktivitet innan midnatt, därav mitt lugn och stilla tro att aktiviteten sakta kommer öka närmaste halvtimmen. 2008, när vi för första gången upplevde Idsjöströmmens inferno svarade kroppen med på tok för mycket adrenalin, jag hade svårt att fokusera på individerna och blindkastade mest – vilket ändå gav härliga fighter. Nu var jag betydligt lugnare inför fisket där jag satt med kaffepannan vid vindskyddet.

Tidigare blev en kall flaska Chablis ett litet tack till Lars-Åke efter allt han delat med sig av i fiskeboden och stärkta av Montanasnacket dammade vi iväg genom GImdalen mot fisket. Bilen parkerades vid strömmen och snart stod jag äntligen utvadad. Det var tidvis byig vind som krusade ytan och svepte bort sländorna. Kanske lite för fint väder för att fisket skulle vara som bäst men vetskapen om att det finns rejält grov harr i vattnet drev upp fiskesuget ordentligt. Det tog ett tag innan första harren landades och fisket känndes okej, men inte mer och vid lunch insåg vi att ivern att komma till Gimdalen hade föst bort uppgiften att handla lunch. Det blev en snabb lunch i Bräcke. Eftermiddagsfisket blev bättre allteftersom solen sänkte sig bortom skogen. En bit nedströms tog jag på seneftermiddagen en riktigt fin harr efter många kast. Det blev gofika och vi spekulerade i hur kvällsfisket skulle bli när jag träffade en tjej som hört av Jennifer att det kring midnatt har bjudits rejält bra fiske senaste dagarna. Hoppet tändes och axlarna sjönk ytterligare en bit. Kvällen välkomnades och jag landade ytterligare ett par fina harrar även om fisket inte var det allra bästa. Men med skymningen steg också förväntningarna på kvällsfisket. Och vid tiotiden satte jag mig i vindskyddet för att fika mig i form inför drabbningen.

Jag tar det sista kaffet och plockar på mig boxar, pannlampa, håven på ryggen och väskan på magen, kramar korkhantaget och greppar vadarstaven i andra handen. Nu skall det drillas harr. Vinden har mojnat, vaken kommer tätare och jag ser flera fiskar som står och äter. Jag känner mig komfortabel med strömpartiet som skall fiskas av, har flera ställen inom kastavstånd där jag tidigare fått fisk och det är lättvadat – det är Idsjöströmmen och jag har en kväll framför mig som jag kommer minnas. Snett nedströms vakar det regelbundet och jag anar grövre fisk. Med oerhörd lättnad ser jag att fisken bryter ytan och tar min nattslända med ett plask. Kroken sitter där den skall och mitt spö bugar vackert i natten. Det är en harr på 44-46cm som varsamt återsätts samtidigt som ett lätt regn börjar falla. Vaken avmattas men fortsätter. Nu har det gått en stund med ihärdiga vak och otaliga flugbyten. Jag vet att jag har fått flertalet perfekta flyt över ätande fisk men inget påslag. Vad är fel.

Efter som det känns oändligt antal kast på stationär och ätande fisk inser jag att dom inte tar sländor. Det spelar ingen roll vad jag presenterar – dom tar inte torrt. Dom frossar inte från ytan. Dom frossar under ytan, så är det.
Det är som att servera hängmörad entrecote på en vegankonferens,
väldigt få sätter tänderna i den.

Jag måste vila och vinglar iland. Trycker in alltför många gott & blandat på en gång. Får en sockerchock och sura uppstötningar, får svårt att andas, ser suddigt hur brormin nöter frenetiskt där ute – förhäxad – inte ett påslag.

-Dom tar inte sländor viskar jag i mörkret upprepade gånger.

//www.youtube.com/embed/Vls-pHxR95A

Snart sitter vi båda vid elden i vindskyddet. Bleka och besvikna.
Det prasslar till och en annan fiskare uppenbarar sig.
-Tar dom på stora eller små puppor här nere? Frågar han glatt och hurtigt.
Jag utbyter i tystnad en dimmig och svart blick med min bror. Ett par sekunder går. Känner ett tryck över bröstet.
-Små. Hör jag mig själv väsa.
Vet inte om främlingen hörde, det är totalt oviktigt. Han lämnar oss ifred då vi med svagt darrande och vaggande kroppar helt apatiska sitter och stirrar ut mot strömmen där fisken vakar i massor. Vakar i jakten på simmande nattsländepuppor.

Elden slocknar.

Har jag blivit så insnöad på torrflugefisket att jag blockerat allt annat?

Visst hade det varit enkelt att rycka vingarna av en liten E-12a och fiska den strax under ytan men jag kunde inte ens tänka tanken och ändå insåg jag att fisken inte åt från ytan…fortsatte att nöta torrt…är det friskt…

Harren vs Jonas : 1-0

Man kanske skulle läsa lite entomologi. Man kanske skulle vidga vyerna och vid tillfällen som dessa fiska med annat och lägga undan torrflugorna…

Icke!

Vissa slag skall inte utkämpas.

Dry or Die