Blog Image

Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Torrflugefiske




Montana – Where the Trout Rises

Flugfiske 2014 Posted on sön, oktober 05, 2014 16:50:05

Under de senaste fem sex åren har vi då och då diskuterat att åka till Montana. År efter år har längtan kryddats allteftersom man snappar upp mer och mer information. Klingberg, Olsson, och Larsson – alla har de så mycket gott att säga om fisket och miljön i ”The Big Sky”. En mörk dag i februari bokade vi resan, nu var det dags!
Sedan dess har det varit en härlig tid av förberedelser och surfande efter information. Längtan till Montana har byggts upp under de senaste sex månaderna och det var en härlig känsla att börja packa väskorna dagarna innan avresa.

13 Augusti

Vi var 18 timmar försenade med flyget från Stockholm till Chicago, ingen bra start på en drömresa kanske, som tur var hade vi några dagar i Chicago som buffert så någon dag senare satt vi på flyget till Bozeman i Montana, knappt tre timmars flygtid från Chicago. Jag ser bergen i väst närma sig när piloten sakta påbörjar inflygningen till Gallatin Field Airport som omfamnas av The Absaroka Mountains i The Gallatin Valley, inte långt från Yellowstone National Park. De underbart gyllengula vidderna och bergens sluttningar ger ett storslaget intryck. Flygplatsen är ombonad och välkomnande där stenväggar och trä sprider en lodgekänsla kring terminalen och allt andas amerikansk vildmark, känslan förstärks utav alla cowboyhattar och rutiga skjortor som understryker att vi verkligen är i vilda western.

Det är lugn amerikansk trafik in till downtown Bozeman. En städad och proper stad med modern western-känsla. Main Street kantas utav tvåvåningshus som har kvar den där härliga touchen av cowboy-film. På den gamla biografen är det ”Wednesday Western” och det är Cat Balou som går upp ikväll, bara en sån sak. Efter rekommendationer stannar vi till och äter lunch på Ted´s Montana Grill. Sedan blir det besök på Bozeman Angler, en av Bozemans sju flugfiskebutiker där vi köper lite flugor och fiskelicens. Här bekantar vi oss också med det som utmärker de flesta flugfiskebutiker i trakten; Förnämlig service där personerna som jobbar i butiken faktiskt också fiskar och känner till alla vatten i närheten, vet vad som kläcker och hur dagens fiske kommer att vara. Det är med precision som de rekommenderar vilka flugor vi skall använda vid respektive vatten. Detta är något som är genomgående under hela resan och ingen flugfiskebutik eller camp vi besökt i andra länder kommer ens i närheten av detta.

Vi bor på Fox Hollow Inn B&B, lite utanför Bozeman. Jag får ta på mig det.
Vi blev rekommenderade att bo på Voss Inn i Bozeman med det var fullbokat och jag var då inne i ett B&B tillstånd så jag antar att jag surfade runt efter andra mysiga och familjära B&B´s och hittade då Fox Hollow. Lite utanför Bozeman.
B&B i USA är ändå lite härligt minns jag från en tripp till Little Rock där vi bodde i ett ombonat stort hus med övervänliga värdar som stolt gav oss toppservice i sitt hem. Samma sak upprepade sig på Fox Hollow så det var väl egentligen bara det där med att det låg lite utanför Bozeman.
Vi sitter snart i bilen igen för att kolla in utbudet hos Rivers Edge Flyshop vid Four Corners som är precis vad det låter som, en alldeles vanlig fyrvägskorsning med alldeles för glest mellan byggnaderna på amerikanskt vischan-vis.

Mitt emot Rivers Edge ligger Simmsfabriken – bara en sån sak, och närheten till Simms märks på utbudet, butiken är proppfull med Simmsprylar som vi aldrig sett tidigare. Här finns hela Simmssortimentet med massor av kläder och det är lätt att få kontokortet att svettas.
Med glad min och 100% uppklädda i senaste Simms-kollektionen fortsätter vi till FedEx i Bozeman för att hämta ut ett Nikon objektiv modell gigantiskt. Sedan blir det middag på Open Range där vi serveras av den mycket obekväma servitrisen Ashley som visserligen är alert och pigg men hon hade en läskig aura kring sig. Varje gång hon passerade vårt bord reste sig håren på armarna. Jag kunde aldrig sätta fingret på vad det var med Ashley, och ärligt talat så vill jag nog inte veta.

14 Augusti

Michael och Nancy har drivit Fox Hollow Inn i tjugo år. Michael är som vanligt stolt uppklädd i nystruken och färgglad piké som är prydd med Fox-logotypen och oklanderligt nedstoppad i byxorna som såklart har en alldeles för hög midja. Och ja han bär vita tubsockor med kulörta ränder, och han bär dom med stolthet och ett inmejslat leende. Nu serverar paret oss välrepeterat och med härlig stolthet en typiskt amerikansk B&B frukost. Bland de övriga gästerna hittar vi denna morgon privat-jet-Thomas som skrävlar lite lagom om sina vida erfarenheter och sin ”egna kärra”. Han gödslar verkligen med sin egen röst och vi snappar upp endel information om fisket i trakterna, han har ju enligt honom själv diger erfarenhet av fisket i trakterna.

Efter frukost bär det snabbt av en bit söderut längs väg 191 som slingrar sig utefter Gallatin River (filmen A River Runs Through It). Floden är på de flesta ställen ganska grund och snabb, inte riktigt det vatten vi gillar men det är första dagen och vi vill gärna fiska av oss resdammet och ”komma igång”.
Man är ju i USA hänvisad till de River Access vägar/stigar som finns för att inte riskera ”trespassing”. Det innebär ju en stor skillnad på fisket i jämförelse med vad vi är vana vid i Sverige. Här är det nästan alltid vägnara fiske och vildmarkskänslan infinner sig aldrig vid Gallatin även om naturen är Macahan-kompatibel och rejält storslagen. Det är ändå en härlig känsla att glida fram i bilen utefter floden, sakta in när man ser ett intressant ställe samtidigt som man försöker ta in den storslagna naturen där man nästan känner sig nedtryckt i floden utav de mäktiga bergen.

Väg 191 är ganska tungt trafikerad av lastbilar och turister som skall till Yellowstone och av en slump läser vi att man skall köra åt sidan och släppa fram bakomvarande trafik om man håller upp fler än fyra bilar. Hela tiden söker sig blicken från vägen till floden för att spana efter vak och fler än en gång blir det onödigt snabba rattrörelser för att ta oss tillbaks på rätt sida vägen.
Längs floden ser vi naturligtvis flera andra fiskare – ofta är det sträckor där klungor utav flugfiskare härjar utefter floden. Vi stannar till på en ”turnout” där det inte är alltför många bilar parkerade, och inte alltför många andra fiskare. När vi står och byter om till vadare kommer en 55-60 årig gentleman gående förbi oss, pekar ner mot en slänt och säger:
-You cant possible go down here. Need to be an mountain-goat to do that!
Och så hasar han sig iväg för att runda ”hindret”. Själva gick vi ledigt nedför den lilla upptrampade stig som fanns på den svagt sluttande slänten. Ännu ett exempel på hur man kryddar och dramatiserar allt i USA.

Vi stannar till på fyra-fem ställen längs Gallatin och vänder en bit söder om Big Sky. Vi har inte sett några vak och fisket har inte varit bra. Troligen för att vi inte velat fiska de partier som varit upptagna av andra fiskare. Det brukar finnas en anledning till folksamlingar… På väg tillbaks stannar vi till på ytterligare ställen och hittar ett par riktigt fina partier men någon vakfest upplever vi inte och första dagen kommer vi hem utan att något av våra spön fått känna på fisk. En besvikelse förstås men samtidigt är vi uppfyllda av alla intryck så vi somnar in lite utanför Bozeman med stora förhoppningar om morgondagen.

15 Augusti

Efter ett trevande fiske i Gallatin River så är det på fredagsmorgonen tidig revelj för att möta vår guide, Scott Bohr, klockan 07.00 vid Troutfitters flyshop i Bozeman. Reväljen är så tidig att vi missar frukosten och får gräva fram lite snickers och cola som vi trycker i oss. Det är en fin dag med blå himmel och en varm sol som reser sig över ”The Absaroka Mountains”. Scott bjuder på den där härliga amerikanska gästfriheten och hälsar oss hurtigt god morgon till en ”Wonderful day at De Puy”.
Scott´s blodröda pickup tar oss svajande från Bozeman genom Livingstone och sedan söderut mot De Puy springcreek i Paradise Valley.
Tre springcreeks förser Yellowstone River i Paradise Valley med gin-clear vatten, De Puy, Armstrong och Nelson. Alla tre ligger på privat mark som begränsar antalet fiskare per dygn och erbjuder torrflugefiske året runt. Fisket i dessa springcreeks kan vara väldigt utmanade sägs det…
Scott saktar med vördnad in när vi närmar oss ”The De Puy Mansion” som Mr. De Puy uppförde som en replika över det hus i södern som han växte upp i. Den ståtliga byggnaden sprider ett härligt skimmer över området. Mr. De Puy såg på sin tid möjligheten att ha en egen springcreek på ranchen och tog tag i saken med filosofin att hellre be om ursäkt än om tillstånd. Innan myndigheterna hunnit sätta stopp för hans projekt hade han effektivt dirigerat källans flöde genom sin egen ranch och den nästan 5km långa De Puy springcreek var i hans ägo.

Betty Smith välkomnar oss i den imponerande entrén. Den gigantiska trappan är fylld av porslinssvanar och annat osmakligt amerikanskt porslinskrafs som skulle kunna vara ett outtömligt ammunitionsförråd för Kathleen Turner i ”War of The Roses”. En rensning skulle vara på sin plats men vi berömmer artigt huset och registrerar oss som gäster.

Strax utspelar sig kanske resans mest förvånande händelse utefter De Puy.
Jag visste ännu inte vad som komma skulle där vi stod vid Scott´s bil och förberedde oss för morgonens fiske. Tydligen har jag från baksätet missat endel av konversationen där framme. Nu börjar Scott att göra iordning mitt spö och jag ser hur han plötsligt kortar av tafsen. Jag noterar utan att kommentera och tänker att har vi betalt 550$ så kanske man får lita på honom. Men sedan tar han fram ett ark foam och klibbar fast en grej på tafsen. Jag ser hur min bror sneglar leende och jag kan inte hålla mig längre utan hör mig själv börja gny lite. Scott hör mina märkliga läten och tittar frågande upp på mig då jag hör mig själv nervöst börja rabbla.
-Ehh, so what is happening now Scott?
-That looks like something for nymphing, right?
-I just have to underline that I NEVER do nymphing. No matter what.
Scott stirrar på mig och förklarar att ännu finns det inga insekter på ytan för fisken att ta.
-So? Säger jag frågande och förklarar att jag inser det, men inte har en tanke på att fiska nymf på grund av denna lilla detalj.
Scott understryker att chansen nog är ganska liten att få fisk på torrfluga just nu.
Jag bara stirrar. Det känns kvavt.
Scott tar en annan approach och fortsätter vurma för nymffiskets överlägsenhet på morgonen och att det kommer bli dags om någon timma att gå över till torrfluga – men det är klart att vi kan stå här och snacka fram kläckningen avslutar han med.
Omgivningen och Scott´s beslutsamhet får mig sakta att acceptera nymfen med sitt följe längre upp på tafsen. Jag tänker att vi har ju faktiskt anlitat honom för att guida oss och det är väl det han försöker göra.

Plopp. Plötsligt finner jag mig nymfandes i De Puy.

Det är ett fantastiskt vatten. För vackert för att nymfa och jag kan inte finna ro där jag står. Plopp.
Det måste synas, för Scott stegar efter ett tag fram och säger att vi skulle ju faktiskt kunna pröva att köra torrt om det känns bättre och kläckningarna borde komma igång strax. Jag bara ler åt honom i morgonsolen. Luften känns lättare att andas.
Det är två andra fiskare på sträckan nedströms ”The Mansion” så vi är helt för oss själva då vi traskar ännu en bit nedströms. Ån är lårdjup och lättvadad med massor av gräs på botten.
Scott byter torrfluga åt mig.
-Oh shit what a trout, utbrister jag.
Jag såg en fet brunöring head n tail vaka precis nedströms oss.
Scott stirrar dit jag pekade. Den bruna bryter återigen ytan.
-Ah, that´s a muskrat, you don´t wanna hook that one, säger han och ger mig tafsen.

Med stärkt självförtroende vadar jag ut mot en fisk som vakar en bit rakt nedströms. Det är ingen muskrat, det har Scott betonat.
Nedströms fiske fungerar bra i de klara och långsamma strömmarna, flugan kommer helt enkelt före tafs och lina – man undviker att spooka fisken.
På första flytet går den upp och tar min fluga. Jag höjer spöt men på tok för tidigt. Saken upprepas några kast senare och efter det blir vaken från just den fisken färre.
Scott berättar sedan hur han guidade ett par japaner som inte kunde någon engelska och de var precis som jag själv riktigt duktiga fiskare men för ivriga och ryckte ur flugan ur fiskens mun. Han hade försökt få dom att räkna one-two-three innan dom höjer spöt. Kort därefter hör han ett ljudligt schim-pan-zee från en av japanerna som glatt krokat sin första Montanaöring.
Gräset i strömmen försvårar kastandet och det kan bli frågan om prickskytte när fisken står tätt intill gräset där det inte går att få ett flyt över. Samtidigt verkade fisken trygg i gräset och man kunde faktiskt smyga sig upp bara en meter bakom fisken om man var försiktig. Det är ett underbart vackert vatten, i mitt tycke perfekt storlek.

Klockan går och ännu ingen massiv kläckning som vi hade hoppats på men solen värmer rejält och det börjar bli dags för lunch. Vi tar en tur med bilen uppströms och passerar en liten sjö där vi ser enorma mängder grov fisk stå, det är en helt makalös syn och jag blir nästan sugen på att be Scott ta fram nymfboxen 😉
Vi stannar till längst upp på sträckan vid en liten härlig flyshop där maestro Buzz Basini delar med sig av sina erfarenheter och det finns alltid några av hans 400 olika flugmönster som passar fisket.

Åter vid strömmen vankas det klassisk guide-lunch och vi får veta att det är samma leverantör av all guidemat i Bozeman. En påse med en dubbelmacka, chips och ett par chokladkakor, till detta serveras välkyld sötläsk, bon apetit.

Efter lunch gick vi ner vid Eva´s Hut där vi sett gott om fisk stå och trycka under förmiddagen. Nu började det synas fler o fler vak i takt med att kläckningarnas intensitet ökade. De Puy levde upp!
Det var inga större svårigheter att hitta rätt fluga och snart ljöd det schim-pan-zee över nejden och så drillade jag min första Montanaöring. En otroligt vacker cutthroat vilade strax i håven och nymfandet var förlåtet, dagen räddad och jag frälst för alltid av De Puy´s skönhet.

Kläckningarna fortsatte och jag landade inom kort en fantastiskt fin brunöring följt av en regnbåge – ”The De Puy Grand Slam” var ett faktum när regnmolnen svepte in över Paradise Valley. Åska och kraftigt regn kvävde kläckningarna men det fanns alltid några öringar som trotsade skitvädret och fortsatte äta av det som dukades upp på ytan. Speciellt cutthroat har ett underbart sinne och stiger gärna till en rätt presenterad torrfluga, något av ett harr-beteende som alltid är trevligt.

Brormin hade en personlig vendetta nedströms mig. En svårflörtad fisk som stod svårt till bakom gräset. Tiden gick och slutligen drog vi oss uppströms för att se om fisken var mer aktiv vid ett par ställen Scott kände till.
Scott placerar ut oss i strömmen medan han smyger vidare för att spana efter vak, och jag vadar försiktigt ut för att vara redo när det börjar vaka.Det är ont om vak men Scott kommer tillbaks och tar med mig till en feeder längre nedströms. Första kastet lägger sig perfekt och fisken går upp och tar. Jag blir överraskad och har inte schim-pan-zee kylan utan rycker undan flugan.
Brormin står nedströms mig och kastar på en annan fisk. Klockan närmar sig slutet på Scotts arbetsdag och än är brormin fisklös i De Puy… Jag ser att han bestämt lyfter spöt som bugar fint, fish on, men som alltid så sker det snabbt och oväntat – fisken lossnar. Jag ser hur Scott slår ut med armarna, vad sker?
Jag anar frustration och uppgivelse nedströms men det tar inte många kast innan brormin har den på igen, nu är det en lång och härlig fight. Jag tittar på Scott som nervöst trampar omkring vid kanten och ger sig ut för att håva in en fin cutthroat och dagen är komplett.

De Puy är kanske det härligaste vatten vi någonsin fiskat. Kläckningarna, antalet fiskar och storleken på de fiskar vi såg var imponerande. Även om åskan gjorde att det säkerligen inte var en bra dag så var det tydligt att man kan ha riktigt drömfiske här. Med säkerhet kommer vi att besöka De Puy igen, den saken är klar.

16 Augusti

Återigen gryr dagen vid Fox Hollow och återigen serverar Michael och Nancy deras signatur-frukost med en liten glasskål färsk frukt följt utav en färskbakad ostpaj och sedan den lilla avslutningen i form av en sötglaserad brödskapelse pudrad med floursocker och toppad med ett färskt huckleberry.
Innan vi checkar ut är det dags för oss att sända ”Radio Vulgata” live. En internetsändning med intryck och händelser från vår resa, kanske är det någon som lyssnar därute.
Det var dags att checka ut och bege sig söderut till Idaho och Henry´s Fork on The Snake River. Stämningen är på topp, solen skiner och vår trout-mobil vibrerar av förväntningar.
Vi färdas längs Gallatin River i Yellowstones utkanter och får hälsa på Madison River där vägen korsar floden strax innan vi kommer till det lilla samhället West Yellowstone. Vi kommer in i en by som huvudsakligen består av affärer, sunkiga mathak och i utkanterna flankeras West Yellowstone av nedgångna och billiga motell. Allt handlar om turism och att lura på alla så mycket som möjligt innan horderna av turister på egen hand tar sig in i parken och står ansikte mot ansikte med den brutala vildmarken i Yellowstone.

Vi kan inte undvika att dyka in i närmaste flyshop och kan bara konstatera att det är en … flyshop. Vi får i oss en skabbig snabblunch, fyller på oförskämt billig bensin och sätter kurs mot Last Chance och Henry´s Fork.

Där väg 20 korsar Snake River ser vi med fasa hundratals recreational floaters vid flodkanten. Turistbussar står redo att transportera ”fölket” upp och/eller nedströms. Närvaron av alla floaters drar ett svagt dunkel över floden där de härjar. Ett gäng floaters ödelägger effektivt fisket där de drar fram som hyenor på floderna. Vi har blivit varnade och är inte förvånade av att se dom just här. Om vi har hört rätt så tar de sig inte mycket längre nedströms än hit vilket torde innebära att Henry´s Fork är befriat från ohyran.

Vägen skär rakt genom samhället Last Chance som inte är så mycket att skryta med. Något slags hotell och sedan ett par små butiker kantar vägen innan Mike Lawson´s Henry´s Fork Anglers tornar upp sig på vänster sida och mitt emot, mellan vägen och floden ligger klassiska The Trouthunter där vi skall bo. I bottenvåningen har vi restaurang och bar, men framförallt så har vi flyshoppen där whiteboarden är uppdaterad med senaste informationen om hur fisket är i närområdet och vad det är för flugor som gäller. I shoppen finns som vanligt allt man behöver och lite till. Det finns sköna håv-hölster att fästa bak på vadarbältet och det finns små clips där man snäpper fast sitt spö då man byter fluga eller tafs så att man inte behöver luta spöt mot någon ostabil växt och riskera att det faller på marken och blir trampat. Vi spjärnade emot och lyckades motstå investeringarna. Dock har vi båda trillat dit på att hänga av oss chestpacken och istället köra någon slags ”woodo-halsband” där man hänger sin peang, tafsklippare m.m. runt halsen – mycket smidigt och lätt.
Sedan kräver fisket här långa tafsar, bland annat på grund av alla mikroströmmar och det är inte för inte som Trouthunter har låtit René Harrop utveckla deras egna tafsar på 14 fot, och det är inte bara längden som är speciell utan följsamheten i materialet är helt överlägset allt jag sett tidigare.

Vi löste licens för Idaho och begav oss en bit nedströms för att pröva kvällsfisket. Jag har mina prylar i ordning och inom kort är jag ur bilen och stegar bestämt ner mot vattnet i den tystat kvällssolen. Ingen annan här, bara jag och brormin som rafsar i sina prylar borta vid bilen.

Henry´s Fork – Här är det, här är jag.
Ytan mönstras av strömmarna och jag känner ett totalt lugn där jag står ensam med floden inför mig. Några pelikaner vilar stilla på trästockarna längre ut i floden, gyllengula i kvällssolen, mätta och belåtna efter dagens fiske.
Det är här i detta vatten vi skall ha några underbara dagars torrflugefiske. Det är helt annorlunda än De Puy, men lika vackert på sitt sätt. Storslaget och mäktigt.

Jag hade förväntat mig mer insekter och regelbundna vak som bryter ytan. Istället ligger ytan helt blank förutom de där mikroströmmarna och virvlarna som är typiskt för Henry´s Fork. Små strömvirvlar som utmanar flugfiskarens försök att få en ”drift-free-float” över öringens ståndplats.

Brormin kommer ner till mig och vi är på intet sätt besvikna på att vi inte ser vak utan mest förundrade när och var vi skall stöta på de omtalade kläckningarna och alla ”steady risers”. Det blir en härlig promenad utmed floden i jakten på aktiv fisk. Just promenaderna är en annan sak som präglar fisket här – man letar efter ”feeders” och sedan fokuserar man fisket på en specifik individ. Just nu ser vi inga alls så det blir inte så många kast på vakande fisk som vi hoppats, men vi får känna lite på alla mikroströmmar och axlarna sjunker ändå ner lite innan solen sänker sig bakom bergen i väst.

Senare vid parkeringen när vi kränger av oss vadarna ser vi ett par bilar med fiskare komma mot oss. Vad är det frågan om? Har vi missat något? Är det mörkerfiske som gäller? Är det då dom kommer igång?
Med ett inre lugn och nöjda med dagen rycker vi på axlarna och förutsätter att det är nyanlända som bara måste ner och känna på vattnet precis som vi gjort tidigare.

På Trouthunter har vi vårt rum en trappa upp med veranda mot vattnet.
Ny duschade stegar vi ner till restaurangen och skålar för morgondagens fiske. Vi serveras en hemsk caprese och överlag var maten en stor besvikelse på Trouthunter, endast hamburgaren fick godkänt. Dessutom serveras vi av Joyce som troligtvis är den person som har tråkigast på jobbet utav alla i hela Idaho.

17 Augusti

Bakom persiennen i vårt rum skymtar Snake River. Jag glesar och ser hur det varma morgonljuset smeker de guldgula grässlätterna. Mitt i floden spanar Palle Kuling efter frukost och högt ovanför mig och Palle cirklar en ensam fiskjuse, för oss alla tre finns bara en sak som intresserar oss – Henry Fork´s öringar.
Efter frukost slinker vi in i flyshoppen för att fylla på med aktuella flugor, det blir endel spent spinners och så blir vi rekommenderade att köpa honeyants i snabbköpet på andra sidan vägen, men vi stegar istället in på Henry Fork´s Angler som visar sig ha riktigt smaskiga honeyants. Vi har hört att när det är honeyants på vattnet och man inte har dom i boxen så kan man lika gärna gå hem. Bäst att ta några extra.
Vi åkte sedan ner till samma ställe som dagen innan, nu med målet att försöka gå en bra bit längre. Allt beroende på var det kläcker naturligtvis.
-”Make sure to walk, walk and walk until you find a good and steady feeder, thats key on the Fork”.
Ungefär tio minuters promenad nedströms från parkeringen ser jag dom första vaken. Jag står på avstånd och ser hur ett par fiskar går upp regelbundet. Det känns underbart att bara stå där och titta. Nu är det nog inga större fiskar men det skall bli härligt att ge sig på dom. Jag går runt och närmar mig den fisk som står längst nedströms för att ha kvar firren som står ett par meter längre upp. Innan jag kliver ut har jag naturligtvis spanat av så att jag inte spookar någon ”banker” som står och äter alldeles intill flodkanten.
Första kasten går väl sådär och jag är säker på att jag skrämt fisken, men efter någon minut är den tillbaks och äter. Att mikroströmmarna får många flyt att dragga blir uppenbart för mig. Det är också svårt att förutse då de små strömmarna kommer och går. Efter ett tag slutar den att vaka och jag ger mig på nummer två. Första kastet ligger inte tillräckligt långt ut, jag skärper till mig och får till det på tredje. Ingen ström ställer till det och jag kan se hur regnbågen går upp och bestämt slurpar i sig flugan – fast fisk och första Henry´s Fork bågen ligger strax i håven. En underbar start på dagen.
Vi sätter oss på flodbanken och tar ett litet mellanmål i solen. Spanar ut över strömmen där vi på avstånd ser en båt och ett par andra fiskare. Ingen trängsel att tala om. Vi ser inte att någon annan får fisk och inga vak i närheten så vi följer allas råd – walk, walk, walk.
Vi passerar ett äldre par och ser hur damen sitter ihopkrupen och spanar på en vakande fisk. Ett tag efter att vi passerat så ser vi hur hon smyger ut och börjar kasta på fisken. Efter ett par minuter stannar vi till och spanar. Efter en kort stund ser vi några försiktiga vak och det nästan krävs att man stannar till ett tag för att notera vaken i strömmarna, nästan varje gång vi gör en paus så ser vi fisk vaka. Mitt råd blir; walk, walk, paus.
Jag vadar ut tjugo meter nedströms brormin och vi har båda några stenar omkring oss där fisken vakar. Tre av fyra kast ger ett driftfritt flyt och det tar ett tag innan någon går upp till flugan – och då är jag för snabb… Lite frustrerande men ändå skönt att se fisken stiga. Plötsligt ser jag hur en grövre fisk börjar vaka lite längre ut och jag bestämmer mig för att låta den vara ifred ett tag och komma in i frossandet innan jag bärjar kasta. Första kastet blir perfekt och fisken går upp och tar. Redan innan jag höjer spöt såg jag att det var grövre fisk. Spöt bugar saftigt och det är stoor fisk.
-Shit, shit, shit hör jag mig själv säga. Rullen tjuter härligt och pulsen ökar. Har jag någonsin haft så stor fisk på… Jag börjar sätta emot lite och tar hem lite lina. Härligt tung drillning. Sedan tar allt snabbt slut. Min Rene Harrop 6X tafs brister och det är game over. Finito.
Jag drillade för hårt. Det var en rejält fet öring och jag var för ivrig att ta hem den.
Besviken – absolut! Men nu hade jag gjort mitt misstag. Nu hade jag fått känna på en av de stora i Snake River – det är inte illa, och det finns definitivt fler av samma kaliber. Det blir en paus på slänten för att smälta allt. Samla nya krafter och se framåt. På med ny fluga och nytt 6X tafsmaterial.
Inte kort därefter så ser jag en oerhört stor fisk plaskvaka femton meter längre ner. Det är helt sjukt vilken vattenkaskad som tornar upp sig. Vakringen är som en mindre tsunami som mäktigt sprider sig mot mig. Ännu en gigant som visar sig. Det blir fler än ett kast över vakplatsen men inga fler tecken på dess existens hur jag än försökte.

Vi går och går men vaken är få. Efter kanske trettio minuters promenad ser vi i det mycket lugna vattnet hur flera fiskar står och äter i en böj innan Millionaires Pool.
Det skall sägas att hela Henry´s Fork är mycket lättvadat och på de flesta ställen kan man enkelt vada över till andra sidan och ofta är det aldrig djupare än till höfterna.
Vi kliver ut en bit på den gräsbevuxna botten och närmar oss de vakande. Här ser vi också stora mängder flytande gräs och ute i vattnet ser man också att gräset når upp i ytan. Både det flytande och det ytväxande gräset ställer till det rejält. Så fort du har lite löslina i vattnet samlar den upp massor av gräs vilket blir ett problem när man skall kasta och mata ut mer lina. Vid intagning av flugan så fångar den upp gräs och man måste innan varje kast rensa flugan – vilket gör att man har löslina i vattnet som fångar upp gräs…

Här ser vi inga sländor på ytan utan det verkar som fisken tar kläckare, Trots ihärdigt kastande och rensning av grönsaker så lyckas ingen av oss kroka någonting.
Efter en stunds vandring ner till bron tar vi genvägen rakt över grässlätten tillbaka mot sträckan där jag slet av min tafs i kampen med den fete.

Nu är det inte lika mycket action på stället och vi knallar långsamt uppströms mot stället där vi såg damen smyga omkring på förmiddagen.

Vi stannar till och kan notera att det är Trico´s på gång. Det vakar också lite här och där och efter några minuter kan vi konstatera att sländorna blir fler och vaken ökar. Det är sen eftermiddag och underbart vackert. Jag kastar på några vak då jag noterar en större fisk som börjar vaka ytterligare ett par meter längre ner. Ett par kliv i gräset och så börjar jag kasta på nykomlingen. Fyra fem kast senare, precis när flugan skall till att börja dragga så ser jag fisken gå upp och ta min lilla slända.
Nu är det inte okej att göra några misstag.
Shim-pan-zee och så höjer jag spöt.
Åh wow. Jag känner samma sköna tyngd som på förmiddagen.
Rullen skriker. Jag skriker.
Nu är jag försiktigare, vill inte köra för hårt. Vill den rusa så får den rusa. Jag ser hur en härlig ryggfena bryter ytan och härjar i solnedgången, jag jublar högt och pulsen ökar, det ÄR grov fisk. Jag lättar på bromsen och försöker hålla tight line. Det är en underbar fight.
Plötsligt känns det annorlunda, som om den ställt sig och tjurar på botten. Inga rusningar, men likväl känner jag att den fortfarande är på. Ser återigen ryggen på den tio meter ifrån mig. Brormin jublar, har kastat sitt spö och står nu och fotar/filmar.
Med tanke på var fisken är och var linan går ner så inser jag att fisken gått ner i gräset och att linan måste vara fast i grönskan. Precis som att jag behövde den lilla detaljen att brottas med också. Nu känns det skönt med den plana och lättvadade botten. Utan större besvär är jag framme där linan går ner i vattnet, känner fortfarande att fisken sitter. Tvekar en stund och funderar över hur långt bort fisken står så jag inte skall skrämma igång den. Går fram och ser tydligt i det klara vattnet hur linan gått under gräset och sedan vidare ut i floden där fisken nu står. Med varadstaven införd under gräset lyfter jag försiktigt loss gräset samtidigt som jag håller tight line. Rädd att få slaklina vevar jag in samtidigt som linan frigör sig. Fisken drar ut lite lina och kampen kan fortsätta. Den är tung och rusningarna blir kortare, kampen har pågått i dryga 15 minuter och nu är det tags att veva in och ta fram håven. Brormin närmar sig bakifrån alltmedan jag sakta tar hem lina. Den breda ryggen visar sig i ytan och vi kan inte hålla oss från att tjoa till vid åsynen av den vackra ryggfenan. Brormin gör en elegant håvning och saken är biff!

Vilket ögonblick!

Att i solnedgången stå där utvadad mitt i Henry´s Fork och att i håven se en smällfet 53 centimerters regnbåge pusta ut med flugan i överläppen. Känna hur adrenalinet sakta sjunker undan. Hur pulsen lugnar ner sig. Tänk att tillvaron kan vara så underbar.
Dagen var räddad, ja resan var räddad och jag somnar ovaggad efter att Joyce serverat en helt okej hamburgare och tre enorma glas coke.

18 Augusti

Vi gör inte om gårdagens miss att fuska med lunchen. Nu går vi in på shoppen mitt emot Trouthunter och köper mackor, dryck och snop. Vi svänger av in mot Harriman State Park. Slantar 5$ i avgift och parkerar bilen inte alls långt från en sträcka mellan Millionaires Pool och Third Channel. När vi kommer fram till vattnet kan vi bara krama varandra där på den lilla udden. Nedanför oss ser vi hur 20-25 grova fiskar står och vakar regelbundet en bit ut. Vi är ensamma på sträckan och det känns otroligt skönt att få uppleva det där som vi hört så mycket om. Det där som vi längtat efter och sett fram emot. Äntligen är vi på rätt plats vid rätt tidpunkt. Massor av grov stationär fisk som vakar regelbundet.
Det är något djupare här men inga problem att komma i kastläge. Återigen gräs, massor av gräs i vattnet. Gräs och insekter. Det flyter Trico´s och Gallibaetis sländor på ytan. Jag ser också spent utav båda sorterna på ytan. Fisken är svårflörtade. Vad äter dom egentligen…?
Det blir en paus på berget med lunchmacka och Arnold Palmers Ice-Tea ur en rejäl jumboburk. Brormin går ned vid udden och fortsätter kasta. Plötsligt bryts tystnaden av tjoande ungar i massor. Jag tänker att det måste vara en hel scoutkår som skall slå läger bakom buskaget. Men jag har fel. Det är ”The Dawson Family” som är ute på strövtåg. Vilket gäng! Fyra sockerstinna, något runda och väldigt överenergiska ungar i åldern sex till 12, typ. Hela famlijen är klädda i oerhört färgglada plagg. Kanske för att skrämma bort vilddjur, det måste finnas någon baktanke med klädseln hoppas jag. Far och mor Dawson är snäppet med diskret klädda, men bara snäppet. Brormin vänder ryggen mot mig och det spektakel som utspelar sig när Dawson-glinen sockerboostade traskar ner till vattnet och greppar allt lös som är inom räckhåll och sedan skall det i vattnet. Stenar och grenar haglar ner i vattnet kring platsen där brormin försiktigt har vadat ut bland dom skygga före detta vakande öringarna. Det är under en kort tid ett inferno vid flodkanten innan den kulörta familjen Dawsons skall vidare och trakassera andra medmänniskor. Se upp.

När Dawson-orkanen stillat vadar jag lättad ut. Närmaste fisken står fem meter från mig och äter, så jag kan inte skylla på avståndet, det är heller inte svårt att få till bra flyt. Men tar flugan det gör den inte. Inte någon annan fisk heller.Jag tar en paus och stirrar mig yr på vattnet.
Där, var det inte… Där igen – HONEYANTS!
Sällan har det väl känts så skönt att ha en viss fluga i skjortfickan som nu. Ett snabbt byte och så ut med lilla myran. Kast efter kast och på kanske åttonde så tar fisken på myran, otroligt lugnt head n tailar den över den stackars myran. Jag höjer spöt på tok för tidigt. Miss. Nåja dom tog på myran i alla fall, nu är det bara att nöta.

Jag lyckas landa en av dom små. Jag känner flugan raspa mot hörntänderna på en av dom större och en annan går fast i gräset och lossnar. Det blir ingen drillfest trots all fisk. Men vi har ett bra fiske. Det är så oerhört mycket mat i strömmen bland allt gräs och kanske skulle vi prövat några olika storlekar på myrorna.
Vi får nöjet att snacka lite med Donny som har fiskat den här sträckan av Snake River i fyrtio år. När flugval kommer på tal så säger han kort att det enda man behöver vid den här tiden är en honeyant och en callibaetis. Den lilla flugasken bränner till i bröstfickan då Donny bekräftar innehållet.

Det blåser upp rejält och åska hörs på avstånd. Vinden får slut på vaken och vi drar oss mot bilen och åker ner till Third Channel men inte heller där är det någon aktivitet. Likadant uppe vid Millionaires Pool och det blir en för oss tidig middag.

19 Augusti

Vi packar ihop och avslutar vår vistelse på Trouthunter. Köper några skjortor och checkar ut.
Vid lunchtid ankommer vi West Yellowstone där vi får i oss lite mat och löser fiskelicens för Yellowstone. Via Northwest Entrance kör vi sakta in i Yellowstone National Park. Kamerorna är laddade och våra spön riggade för att fiska Lamar River.
Lamar Valley är stället där man har stor chans att se bison, moose, varg och björn när man är i parken. Vi skulle försöka vara här i soluppgången nästa morgon för att försöka fota lite wildlife så varför inte reka lite idag och samtidigt provfiska Lamar.
Vi glider in i Lamar Valley och kan på avstånd se horder av bisons som betar kring floden som slingrar sig mitt i den vackra dalen. Det är mulet och blåsigt när vi kliver ur bilen vid en ranger station en bit ner i dalen.
Med vadare och osäkrade kameror lämnar vi vägen bakom oss och närmar oss en flock bisons som orädda betar utav det frodiga gräset. Vi kommer ner till Lamar River som är ca 15 meter bred. Sandåsar och sten kantar floden och det är på en av sandåsarna vi ser en intressant håla nedströms en mindre nacke. Vinden är hård och vi sitter ett tag och spejar på samma sätt som vid Henry´s Fork. Efter ett tag tar jag spöt och låter min honeyant sitta kvar. Jag gör några spontana kast längs skummet i poolen – Foam is Home som det heter. Det är djupt och inte lika klart vatten här men snart ser jag en öring stiga från djupet mot min fluga, jag väntar, väntar och höjer spöt – miss!
Jag erinrar mig vad Stefan sagt om cutthroat-öringarna här –Man missar alltid dom första, det gäller att vänta och vääänta läänge.
Nu händer det igen – samma ställe – samma fisk. Nu väntar jag sjukt länge efter att jag sett den ta flugan – jajjamensan, den sitter! Jag får hasa ned från sandbanken för att kunna håva en helt underbart vacker cut!

Sedan har vi ett otroligt bra fiske i den lilla poolen. Vi turas om och tar varannan fisk under någon timma innan vi går en bit uppströms, om inte annat för att komma lite närmare ett gäng bisons och fota lite.
På vägen tillbaks kan vi inte motstå att gå förbi och kroka några fler ur poolen.
Vandringen genom bisonflocken upp till bilen går bra och snart har vi siktet på North Entrance där den lilla staden Gardiner ligger. Vi skall som vanligt inte bo i staden utan lite utanför.

20 Augusti

It´s Spring Creek Morning!

Det blir frukost och lunchbox på Yellowstone Basin Inn och sedan 45 minuters bilfärd upp till O´Hair Range vid Armstrong Spring Creek som alltså är samma vatten och en bit uppströms den härliga De Puy.
Vi kommer fram till Ranchen och en handskriven lapp sitter på dörren – Ingen hemma, skriv in er i boken och lägg pengar (100$/rod) i burken. Sagt och gjort. Det finns ingen beskrivning över den sträcka som räknas som Armstrong men vi antar att det är den del av floden som är på ranchens ägor, det låter troligt.
Under förmiddagen värms floden upp och kläckningarna kommer igång. Både jag och brormin står på ställen där vi har 6-7 fiskar att kasta på men ingen tar våra flugor. Vi nöter på och lite senare kring lunchtid är det enkelt att se hur fisken äter sländorna – men de vill inte ta våra flugor. Frenetiskt går vi igenom hela vårt flugsortiment – inget hjälper. En annan ärrad fiskare bekräftar att det är svårt, han har heller inte fått något och understryker:
-Your partner isn´t having a lot of success up there.
Jag visar min fluga och han hämtar andan.
-Yeah, I had a lots of successfull refuses with that one.
Den ärrade fiskaren lunkar iväg utefter strömmen.

Jag ser hur mina olika flugor vackert flyter över fisk som vakar – inget intresse alls oavsett vad jag presenterar. Sjukt svårt fiske.
Två envisa britter strosade omkring i alldeles för vita och tre storlekar för stora cowboyhattar, envist kastade de 100% uppströms – hela tiden – dom drillade heller inte något som tur var.
På eftermiddagen blåser det upp rejält och ett åskväder drar in över The Paradise Valley varpå vi åker in till Livingstone för att fika och tanka medans vi väntar ut regnet. Efter regnet kommer aldrig kläckningarna igen. Jag testar en hopper och får en fisk att gå upp och ta men jag är för het och rycker hoppern ur det vita gapet. Skit också.
Armstrong var kinkig idag och vi fick ge upp – fisklösa.
Hade vi tänkt ett steg till så skulle vi svängt förbi Buzz Basini och sett vilket recept han kunde bjuda på för dagen. Ändå var det ett härligt sightfiske innan stormen ställde till det.

21 Augusti

05:30 bryter helvetet ut i hotellrummet – redan dags att gå upp.
Utan frukost packar vi in oss i bilen och styr i mörkret mot djupaste Yellowstone. Vi skall tillbaks till Lamar Valley och spana efter vilt. Ett kort depåstopp i Gadiner för att bunkra frukost/lunch mackor och en flaska vatten.
Det är en av våra få dagar då det är molningt på morgonen. Vi som hade hoppats på en sagolik soluppgång över dalen med horder av betande bisons, någon grizzly som står och fiskar i Lamar River och en flock vargar som jagar på sluttningarna.
Bergstopparna är istället insvepta utav en spöklik dimma och himlen är jämngrå utan en enda antydan till att solen skall bryta igenom. Det enda som stämmer är väl just de betande bisons som gärna och orädda parkerar ett tag mitt i vägen för att skapa lite morgonköer. Bisons känns mer som kossor efter att man sett dom på närmare håll. Vi fotar endel och styr sedan tillbaks norrut en liten bit där vi svänger av mot Slough Creek.

Slough Creek är en av de omtalade strömmarna man skall fiska i Yellowstone, proppfull av cutthroat´s hade vi fått berättat för oss. Det finns en mängd olika sorters cutthroat, den vi fiskar här är Yellowstone Cutthroat Trout som kännetecknas av den gyllengula färgen och de karakteristiska röda strimmorna under käken. Man värnar om ”cuttens” bestånd och uppströms Lamar Bridge skall alla andra öringsorter avlivas medans cut´s återsätts.
-”It´s a 40 minute flat walk, you could do it in a pair of sneakers” var vad vi hade hört. Vi slänger på oss vadarna och i bilarna intill pågår liknande aktiviteter. Det är ett tiotal personer som marscherar iväg med klasar av spötuber på ryggsäckarna. De flesta går i vandringskängor och hikingbyxor. Jag har mina Meindlkängor kvarglömda på Fox Hollow så jag har inget val – blanka Porsche-sneakers eller krypa i vadarkängorna.
Vi studerar kartan vid parkeringen och kan konstatera att det är uppför och ca 9km till ”The Third Meadow”. Vid first meadow är det tydligen ingen ide att fiska, second har ingen sagt något om, bara att man skall upp till third – då blir allt bra…
Nio kilometer i vadare, en liten flaska vatten, brant stigning, obefintlig frukost och en liten macka till lunch. Jag känner mig själv och vet att jag inte kommer att ha en bra stund om jag inte kan trycka i mig näring.
BIG misstake att inte bunkra ordentligt med mat!
Första kilometern är brant uppför, det är visserligen promenadstig hela vägen och vandringen skulle varit en bagatell i Meindlkängorna och ryggan full i mat. Nu blir det till att lunka på och inte bli överhettad i vadarna. När vi kommer upp till first meadow ser vi Slough Creek slingra sig vackert genom dalen. Ingen fiskar, alla måste ju upp till trean…

Vi ser några av dom som gick innan oss längre fram. Och vi lunkar vidare mot tvåan. Jag känner hur näringsbristen är påtaglig och slurpar i mig lite vatten, sparar mackan till lunch. Vi kommer upp på en platå och ser Slough Creek på vänster sida inne i skogen och går ner. Det är som taget ur Macahan, man kan nästan se sheriff Orville stå där nere och kasta efter Elmer. Hela dalen där vi är andas björnrike och min hand känner så att björnsprayen sitter i bältet.
Vi står på en ås och tittar ner där floden meandrar i sänkan. Inga vak, inte ett enda vak. Fattas bara det, den här lilla promenaden med näringsbrist och så är det skitfiske. Vi intar lunchmackan och sedan går brormin på upptäcksfärd medans jag strosar iväg åt andra hållet, blindkastar i de pooler jag går förbi. Inte ett liv. Jag har svårt att tänka mig ett ställe med mer öringkänsla i miljön än här, det borde finnas fisk. Tillslut ser jag ett ensamt vak, liten fisk verkar det vara och jag sular iväg min royal wulff och får till ett bra flyt, fisken går upp och tar men jag är för såsig och missar. Gör några fler kast men helt resultatlöst. Efter lunchen får jag tillbaks lite välbehövlig energi och vi tar beslutet att fortsätta mot second meadow då brormin vid hans upptäcksfärd kunde se ut på second meadow där det stod några och fiskade.

Efter bara en kvart ser vi tvåan och rundar två ensamma bisons innan vi går ner till Slough Creek vid The Second Meadow. Vädret är fortfarande 100% grått men västerut syns något ljusare moln.
Framme vid floden sätter vi oss ner och spanar, gör i ordning våra spön, slänger då och då ett getöga på bisonkillarna en bit bort. Och plötsligt känns tillvaron bättre. Härliga vakringar sprider sig i poolen nedanför. Försiktiga vak syns då och då i den lugna strömmen. Jag gör mig redo och kliver ner medan brormin hasar iväg uppströms.

Jag vadar försiktigt ut, stannar till och väntar, vadar vidare i position och väntar. Vaken fortsätter och jag står kanske 8-10 meter från flera fiskar som vakar. Har på en honeyant med vinge och efter kanske tio kast går en fisk upp men jag missar, är för ivrig. Dessa cutts – man måste som sagt vänta vänta vänta. Vaken blir fler och det är små ljusa spent spinners som kommer flytande i större mängder nu. Jag byter fluga och det tar inte många kast förrän mitt spö bugar vackert. Koden är knäckt och jag har riktigt bra fiske under drygt en timma, landar flertalet läckra cutts. När jag precis krokat en av dom och står där och drillar med ett öringleende i hela ansiktet ser jag något skymta vid vattenbrynet, plötsligt flyttar det på sig och min blick dras dit mitt i fighten. En stor brun står precis vid vattnet kanske 15 meter från mig. Hjärtat stannar och plötsligt tänker jag inte alls på cutten i änden på linan. Handen rör sig mot björnsprayen och jag vänder mig om. Där står den – bisonkillen.

Han hade tyst traskat ner för att dricka och sket fullständingt i mig, och varför skulle han inte göra det. Jag såg bara det bruna och min ryggrad skrek björn. Jag ler åt mig själv och håvar ännu en fin cut.
Vaken fortsätter och villigt tar dom min lilla ljusa torris, fighterna avlöser varandra och plötsligt är näringsbristen och hungern som bortblåst. Fiske när det är som bäst. Bisonkillen slutar dricka och masar sig upp på gräset igen, strosar fram till kompisen och båda börjar beta sig i riktning mot våra kameror som ligger uppe på flodbanken. Jag tar det säkra för det osäkra och går upp för att mota bort dom. Vore ju snyggt om dom gick bananas och skickade ner nikonprylar värt en förmögenhet i floden.
Kort därefter kommer brormin som också haft bra fiske tillbaks och ett lätt regn börjar falla. Vi har en fyra timmars bilresa framför oss och det blir tid att säga på återseende till Slough Creek och Yellowstone.

Craig, Montana;
43 invånare, 12 män, 31 kvinnor. 93% vita, indianer 4.7%, asiater 2.3% (1 person)
Medelålder 53,8 år
Medelinkomst per person 28000$
Fyra flugfiskebutiker.

Vi bor lite utanför Craig hos Chip and Sue på Missouri River Ranch. Skall man bo I Craig så skall man bo lite utanför Craig, den saken är säker, lita på mig.

Timmen är sen när vi ankommer Missouri River Ranch. Chip ger oss ett varmt välkomnande och i köket väntar Leopold med trerätters middag. Snabbt serveras två glas vin vid baren och vi har en underbart härlig stund med Chip och Leo i köket. Samtalen berör allt möjligt precis som det kan bli när man är i USA och träffar sköna jänkare, nåja Leo är 48% fransman så han sa själv att han måste vara ”the asshole” vilket han ser lite som sin skyldighet med tanke på sitt ursprung. ”-Somebody needs to be the assholes of mankind, the french picked that up, who else should it be” . Vi hade en underbar kväll i köket och Sue ringde flera gånger och undrade när Chip skulle komma hem.

Missouri River är USAs längsta flod, 3767 kilometer lång innan den går samman med Mississippi River. Flugfisket i The Mighty Mo skall vara spektakulärt. Brormin har nog pluggat mer om fisket här än jag och han hade stora förväntningar på morgondagens fiske. Vi hade hört av en guide vid Henry´s Fork att det fanns otroligt gott om grov fisk och att mängden fisk överlag var sanslös. Samtidigt hade han mött ett otroligt svårt och utmanande torrflugefiske. Hur svårt kan det bli tänkte vi med vår dag i Armstrong färskt i minnet.

22 Augusti

08:15 träffar vi vår guide Taylor.
Det handlar om att fiska från ”drift boat” idag. Fördelen är att man kan fiska av mycket vatten och bara stanna till när man ser vakande fisk. För oss känns det lite ovant och snudd på fusk. Rejäl fusk är att fiska ”hopper-dropper”.
Taylor gör fast en stor hopper utav foam på tafsen. På hopperkroken fäster han en tafs med en nymf i änden. Tar fisken inte hoppern så kanske den slukar den lilla nymfen är tanken. Vi flyter iväg och Taylor pekar på en klippa där han hävdar att det en bra dag kan stå ett par hundra öringar och frossa sländor… Nu glider vi förbi utan att se ett enda vak. Det är kallt, kanske tio grader. Det är omställning i vädret och för att vara i augusti är det ovanligt kallt. Taylor klargör att det inte kommer att bli några större kläckningar idag men vi får hoppas på lite värme under eftermiddagen så kanske…
Säga vad man vill men hopper-grejen fungerar. Brormin landar en fin regnbåge som plaskade på hoppern. Jag krokar ett par som efter en kort fight släpper. Jag förstår inte vad som händer, fisk på fisk krokar jag men sedan sliter dom sig. En förbannelse….
”- Practising some distance releases”, som Taylor uttryckte det.
Det går några timmar och sedan ser vi endel vak. Taylor släpper ankaret och där sitter jag med ett Orvis Helios2 klass 4 spö som känns otroligt skönt, bestyckat med en Orvis DT lina som skär genom luften och snyggt lägger ner tafsen på ett sätt jag sällan skådat.
Vi förflyttar oss en bit nedströms och ser hur några fiskar vakar alldeles nära stranden. Brormin greppar Helios spöt och kastar rakt nedströms. Det är antagligen DT linan som gör det annorlunda att mata ut lina på ytan efter kastet. Brormin behöver många kast för att få till ett flyt där inte flugan påverkas av linan, men då tar fisken lugnt och vackert.
SJälv inser jag hur annorlunda det är att mata ut DT linan först när jag står där, vispar med spöt och ser hur rörelsen når ända fram till flugan som far omkring precis så som den inte skall göra. Samma sak, kast efter kast. Hade jag haft mitt spö med WF linan hade det varit en enkel match. Jag får till ett flyt och då tar fisken men jag är alldeles för upptagen med linan och missar. Några kast senare ger jag upp otroligt frustrerad. Jag kunde inte med att stå där och lära mig hur man hanterar en DT lina när vi säkerligen hade fler fiskar längre nedströms att fiska på.
Vinden ökar under eftermidagen och det är ett riktigt skitväder helt utan vak. Vi kör hoppers med en caddis påknuten och det fungerar riktigt bra. Jag tar igen det jag sumpade på förmiddagen och landar flera fina regnbågar och ett par brownies.
The Mighty Mo håller mycket fisk. Sitter man längst fram i båten ser man hela tiden hur grov fisk makar på sig när båten kommer över dom.
Enligt Taylor är det i slutet på juni/början på juli som torrflugefisket är som bäst med massiva kläckningar. Då är det såklart också flest folk här men det låter som att vi skall åka tidigare nästa gång.

Det har varit en bra dag och det känns faktiskt rätt att ha prövat på det typiska sättet att fiska här – drifboat och hopper. Även om det är lite fusk – hoppers hör ju inte ens hemma i vattnet ,fast öringen verkar ju gilla dom. På egen hand en sån här dag tror jag inte vi hade haft det lika bra. Tack Taylor.

23 Augusti

Sista fiskedagen gryr, eller gör den det…

Det är massivt regn och 8 grader med nordlig vind. På tok för kallt för att vara augusti i Montana!
Vi mumsar lugnt på Leo´s Montana-Bacon som är otroligt välsmakande. Local stuff.
Det regnar verkligen massivt och vi har satt tiden till 11.00 för att gå ner till Missouri precis vid ranchens strandkant, inte långt från där vi bor, det skall vara bra där och lätt att vada enligt Taylor. Vi trotsar skitvädret och något varmare blir det inte. Vinden är ihärdig och det är nästan komiskt att stå utvadad och kasta hoppers i blindo. Vi ser en fisk som vakar två gånger och jag kastar nog hundra gånger på stället utan någon reaktion. Vi tar bilen och halkar iväg i leran lite längre bort. Inte ett vak, inte en fisk. Inte ens fiskjusarna är ute och fiskar.

Jag glider ner i de fluffiga skinnfåtöljerna och känner värmen från brasan Chip har tänt. En iskall Moose Drool och en liten skål nypoppade popcorn uppenbarar sig på bordet brevid mig. Det är eftermiddag på Missouri River Ranch och fisket kan just nu inte vara bättre än så här.

Det blir en stunds kontemplation på eftermiddagen och vi får tid att reflektera över vår resa. Vi hade förberett oss väl och informerat oss med hjälp av erfarna fiskare som varit här flertalet gånger vilket såklart varit ovärderligt och gjort vår resa fantastisk. Visst har vi saker med oss hem som vi skall tänka på nästa gång men överlag har vi haft det underbart. Att semestra i USA är underskattat. Det är enkelt och överflödet gör att man alltid har nära till det man behöver. Mottagandet är otroligt vänligt var man än kommer och servicenivån oklanderlig. Att sitta på en bar eller restaurang och träffa amerikaner som är nyfikna och öppna är otroligt trevligt och något man inte upplever i europa.
Vistelsen på Missouri River Ranch bjöd på allt detta. Fantastiskt roliga dialoger med dom andra gästerna kring middags och frukostbordet som förgyllde vistelsen.
Bekantskapen med den utomordentligt trevliga cutt’en blev en livslång vänskap. Fisket i De Puy, Henry´s Fork och Slough Creek var enastående, världsklass. En inbiten flugfiskare måste bara få uppleva dessa vatten.

Vi själva måste snart tillbaks.



I älven är det +24

Flugfiske 2014 Posted on lör, augusti 09, 2014 14:38:41

1 augusti

Det är en vanlig fredagskväll och vi har lämnat våra hem och kära för att berika våra liv med såna där underbara stunder vid en porlande älv någonstans.

Vi stegar in på fiskecentret och undviker all frestelse att pilla på prylarna i butiken.

-Två fiskekort tack.

-Om 30 minuter.

-Skitfiske.

Klockan är sen och solen sänker sig över skogslandskapet när vi stegar ner till älven för att få oss någon timmes fiske innan mörkret.
Ett flertal fiskare kantar älvens vaklösa strandkant. Småfisk sprätter spontant i sin iver att glufsa i sig lite vad som helst. Vi ser inga större fiskar som är aktiva och efter en timma sitter vi på bänken invid den mörka älven och ljuger med en whiskey-pinne inom räckhåll. Vi hoppas på en sval kväll som kan sänka vattentemperaturen i de mindre vattendragen inför morgondagens fiske. Kvällen känns faktiskt svalare än på väldigt länge.

Vi kryper in i tältstugan och bäddar ner oss.
Vid tretiden vaknar jag, frusen. Det är väldigt sällan som jag fryser men nu visar klockan att den råa luften håller sexton grader. Bra för älven. Sömnflummig hittar jag elementet i mörkret, knäpper på det och snurrar lite på temp-vredet, det knäpper till och några sekunder senare känns värmen sprida sig. Jag somnar om och snart är det dags att kliva upp för att möta upp vår guide vid fiskecentret klockan åtta. Det blir en springfika och sedan tömning av vår stuga för att sedan sitta upp i ”Troutmobilen” som tar oss ut i vildmarken.
Det blir några mil på ensliga skogsvägar utmed älven. Fisket är bilnära och som gjort för högt fisketryck. När det har varit så pass varm under längre tid är fisket trögt och det blir extra viktigt att landa fisken utan att den får för mycket mjölksyra. Senaste veckan har det inte varit någon aktiv fisk alls i älven – inga vak alls och tjugofyra grader i vattnet. Sista två nätterna har det blivit svalare och det finns hopp om lite mer aktiv fisk. Med en guide som känner varenda sten i älven så fiskar vi naturligtvis av de bästa platserna.
Det dröjer heller inte länge förrän vi kan kroka fisk exakt där vi blir ombedda att lägga våra kast. Känns ganska bra att kunna lura upp fisken till ytan när det inte vakar precis där man blir instruerad att lägga sina kast. Även om fisket inte kan jämföras med vårt kommande fiske i Montana så känns det ändå gött att dialogen med guiden fungerar oklanderligt.

Vi fiskar av fyra-fem ställen och får massor av härliga tips och historier. Humäret är på topp när vi fiskar av det ena härliga ställer efter det andra mumsandes på bilar och snickers. Ett svalt regn sätter lite mer fart på fisken och får igång en liten mikrokläckning samtidigt som vi upplever ett ”småharr-bonanza”.

Vi tar beslutet att inta lunchen vid campingstugorna där murrikan fylls med pytt samtidigt som vi vecklar ut Montana-kartan och ovärderliga kryss och tips klottras ner. Tänk så skönt det är att veckan innan vår resa sitta och få detaljerade tips om fiskeplatser, flugfiskeshoppar och lunchställen.

Det blir eftermiddag och vi styr förbi Sälen och över gränsen in i Norge. En bit uppför Trysilälven ligger Plassen. Vi kör ytterligare en bit och stannar till för att pröva norskt kvällsfiske. Kvällen är stilla och ljummen när vi kliver ut i Trysilälven. Vattnet är lågt och lättvadat.

Vi har ett okej kvällsfiske men inte mer. 30-35cm harrar krokas då och då men inget större och efter ett par timmar bär det av mot stugan i Sälen där det blir after-fish med Champagne, rödvin & pulled-pork och sedan en flaska Chablis i SPAt.

En bil-intensiv fisketripp med superb guidning och ovärderlig Montanainfo gav oss en skön uppvärmning inför äventyret i väst.

Howdy!



Det är den 28 juli och nattsländepupporna har precis börjat simma.

Flugfiske 2014 Posted on lör, augusti 09, 2014 14:26:22

Första gången jag fiskade Idsjöströmmen var i början av juli 2008.
Det var en magisk upplevelse med grymt nattslädefiske och
sedan dess har det blivit fler resor till Gimdalen.
Liksom förra höstens resa med Anders blev det bil igen, utan Anders. Ett snabbt depåstopp på Max i Sundsvall och sedan vidare förbi Bräcke för att gästa trevliga Björknäsgården. Vi svängde av mot Björknäsgården och passerar Mordviken, jodå det heter Mordviken.

”I begynnelsen av kristna lärans insteg i bygden, voro Norrviksborna mycket ogudaktiga, varför prästen på orten häftigt förebrådde dem deras ondska. I ilska däröver tog Norrviksborna i samförstånd med Sörvikens (Grönvikens) invånare, prästen och rodde honom ut till en stor, sig över vattenytanhöjande sten, mitt i sjön mellan Norrviken och Sörviken, vilket än idag kallas Präststenen, satte prästen på stenen och lämnade honom där, meningen var att låta honom svälta ihjäl. Men prästen var simkunnig och simmade iland vid Monäset (förr även benämnt ”Mordnäset”). Norrviksborna hade dock blivit varse honom, och passade på honom vid stranden där de slog ihjäl honom. För denna ogärnings skull, fick byn för all framtid bära det otrevliga namnet Mordviken.”

Vi fick ett fint rum med utsikt över vattnet och packade rask fickorna fulla med cigarrer, två kaffekoppar och en flaska Ron Zacapa. Nere vid sjön var kvällen stilla och ljummen där vi slog oss ned vid stranden på varsin solblekt trädgårdsstol. Omsvärmande av mygg och småsvea eldade vi på varsitt rökverk och som alltid föser dessa pjäser effektivt undan alla flygfän. Lugnet härskade.


Det är lördag, klockan är 23.20 och nattsländepupporna
har precis börjat simma i Idsjöströmmen.
Samtidigt som jag tar den första varma klunken kaffe vid strandkanten noterar jag att vaken kommer tätare i den ljusa sommarnatten. Jag anar att historien upprepar sig från 2008 då harren frossade vilt på nattsländorna överallt i strömmen. Magiken tränger sig på. Oron drivs bort och skogens lugn sveper in över strömmen. I räta linjer väntar mina torra nattslände-imitationer tryggt i boxen på att få dansa över Idsjöströmmens yta. Återigen befinner jag mig i Lars-Åkes magiska värld.

Tidigare hade en riktigt bra frukost serverats på Björknäsgården och vi åkte därefter mot Gimdalen för att diskutera vår kommande Montanaresa med Lars-Åke. Växlande molnighet med svag vind hade mött oss när vi styrde in mot Lars-Åke o Jennifers hus i Gimdalen. Det är överlag svag puls i den lilla byn. Någon skymtade bakom en gardin, en ensam cykel rörde sig på dammig grusväg i morgonljuset. Till och med Kajsahålet var tyst och stilla.
Vi hälsades välkomna av Lars-Åke i fiskeboden, slog oss ner och dryftade om Montanas fiske. Lars-Åkes beskrivningar var som en sommarsymfoni och vårt sug efter att känna Montanas strömvatten krama åt kring vadarna var just där och då utomjordiskt stort.

Nu värmer kaffet härligt i den svala sommarnatten. Jag sitter och ser ut över harrens vak. Det är nu det händer. Nattsländorna hypnotiserar harren och vaken tilltar. Det är strax dags att kliva ut och bli ta del av skådespelet. Vi hörde att Jennifer sagt att det inte blir rejäl aktivitet innan midnatt, därav mitt lugn och stilla tro att aktiviteten sakta kommer öka närmaste halvtimmen. 2008, när vi för första gången upplevde Idsjöströmmens inferno svarade kroppen med på tok för mycket adrenalin, jag hade svårt att fokusera på individerna och blindkastade mest – vilket ändå gav härliga fighter. Nu var jag betydligt lugnare inför fisket där jag satt med kaffepannan vid vindskyddet.

Tidigare blev en kall flaska Chablis ett litet tack till Lars-Åke efter allt han delat med sig av i fiskeboden och stärkta av Montanasnacket dammade vi iväg genom GImdalen mot fisket. Bilen parkerades vid strömmen och snart stod jag äntligen utvadad. Det var tidvis byig vind som krusade ytan och svepte bort sländorna. Kanske lite för fint väder för att fisket skulle vara som bäst men vetskapen om att det finns rejält grov harr i vattnet drev upp fiskesuget ordentligt. Det tog ett tag innan första harren landades och fisket känndes okej, men inte mer och vid lunch insåg vi att ivern att komma till Gimdalen hade föst bort uppgiften att handla lunch. Det blev en snabb lunch i Bräcke. Eftermiddagsfisket blev bättre allteftersom solen sänkte sig bortom skogen. En bit nedströms tog jag på seneftermiddagen en riktigt fin harr efter många kast. Det blev gofika och vi spekulerade i hur kvällsfisket skulle bli när jag träffade en tjej som hört av Jennifer att det kring midnatt har bjudits rejält bra fiske senaste dagarna. Hoppet tändes och axlarna sjönk ytterligare en bit. Kvällen välkomnades och jag landade ytterligare ett par fina harrar även om fisket inte var det allra bästa. Men med skymningen steg också förväntningarna på kvällsfisket. Och vid tiotiden satte jag mig i vindskyddet för att fika mig i form inför drabbningen.

Jag tar det sista kaffet och plockar på mig boxar, pannlampa, håven på ryggen och väskan på magen, kramar korkhantaget och greppar vadarstaven i andra handen. Nu skall det drillas harr. Vinden har mojnat, vaken kommer tätare och jag ser flera fiskar som står och äter. Jag känner mig komfortabel med strömpartiet som skall fiskas av, har flera ställen inom kastavstånd där jag tidigare fått fisk och det är lättvadat – det är Idsjöströmmen och jag har en kväll framför mig som jag kommer minnas. Snett nedströms vakar det regelbundet och jag anar grövre fisk. Med oerhörd lättnad ser jag att fisken bryter ytan och tar min nattslända med ett plask. Kroken sitter där den skall och mitt spö bugar vackert i natten. Det är en harr på 44-46cm som varsamt återsätts samtidigt som ett lätt regn börjar falla. Vaken avmattas men fortsätter. Nu har det gått en stund med ihärdiga vak och otaliga flugbyten. Jag vet att jag har fått flertalet perfekta flyt över ätande fisk men inget påslag. Vad är fel.

Efter som det känns oändligt antal kast på stationär och ätande fisk inser jag att dom inte tar sländor. Det spelar ingen roll vad jag presenterar – dom tar inte torrt. Dom frossar inte från ytan. Dom frossar under ytan, så är det.
Det är som att servera hängmörad entrecote på en vegankonferens,
väldigt få sätter tänderna i den.

Jag måste vila och vinglar iland. Trycker in alltför många gott & blandat på en gång. Får en sockerchock och sura uppstötningar, får svårt att andas, ser suddigt hur brormin nöter frenetiskt där ute – förhäxad – inte ett påslag.

-Dom tar inte sländor viskar jag i mörkret upprepade gånger.

//www.youtube.com/embed/Vls-pHxR95A

Snart sitter vi båda vid elden i vindskyddet. Bleka och besvikna.
Det prasslar till och en annan fiskare uppenbarar sig.
-Tar dom på stora eller små puppor här nere? Frågar han glatt och hurtigt.
Jag utbyter i tystnad en dimmig och svart blick med min bror. Ett par sekunder går. Känner ett tryck över bröstet.
-Små. Hör jag mig själv väsa.
Vet inte om främlingen hörde, det är totalt oviktigt. Han lämnar oss ifred då vi med svagt darrande och vaggande kroppar helt apatiska sitter och stirrar ut mot strömmen där fisken vakar i massor. Vakar i jakten på simmande nattsländepuppor.

Elden slocknar.

Har jag blivit så insnöad på torrflugefisket att jag blockerat allt annat?

Visst hade det varit enkelt att rycka vingarna av en liten E-12a och fiska den strax under ytan men jag kunde inte ens tänka tanken och ändå insåg jag att fisken inte åt från ytan…fortsatte att nöta torrt…är det friskt…

Harren vs Jonas : 1-0

Man kanske skulle läsa lite entomologi. Man kanske skulle vidga vyerna och vid tillfällen som dessa fiska med annat och lägga undan torrflugorna…

Icke!

Vissa slag skall inte utkämpas.

Dry or Die



Radio Vulgata

Flugfiske 2014 Posted on fre, augusti 08, 2014 23:04:08

Jepp nu är det 1 dygn 11 timmar och 38 minuter kvar till avfärd!

MONTANA HERE WE COME!

Vi planerar att livesända RADIO VULGATA så ofta vi kan under vår resa. Sändningarna kommer att kunna streamas ondemand i efterhand med hjälp av Mixlr.

Om ni nu skulle få för er att spendera lite tid med oss – Klicka på flugan i Mixlr nedan så kommer ni till vår ”live-page” där klickar ni på INFO symbolen så ser ni när vi planerar sända – eller så lyssnar ni på tidigare sänt material.

Skitfiske på er – Det kommer vi ha!

https://mixlr.com/j–4/embed



Storåns öringar

Flugfiske 2014 Posted on tis, juli 15, 2014 12:16:58

6 juni 2014

Nationaldagen har blivit en återkommande fiskedag. Vi hade huset i Sälen denna vecka och om det inte fanns förpliktelser på jobbet var tanken att tillbringa några dagar i Sälen.

Sedan är det vattenflödet, vårfloden kan vara skoningslös mot torrflugefisket och i början av juni är det oftast högt = sämre fiske.

I klubb-åarna gäckar vulgatan sägs det!

Jag kunde inte låta bli att ta den lilla omvägen förbi Borrsjöån på fredagen. Dagen var sval med växlande molnighet och svag byig vind. En bit nedströms bron var det två andra medlemmar som strök omkring på myren. Själv parkerade jag mig vid poolen strax uppströms bron där det brukar patrullera fisk, så också idag.

Det tog inte länge innan första regnbågen krokades och spöt bugade härligt, den svarta havtornsflugan lossades och bågen simmade glatt ut till kompisarna igen.

Inga vulgator… Jag smög fram till åkanten precis ovan poolen där jag sett upprepade vak. En fin båga patrullerade och mumsade något i ytan – nåja han kan ju inte vara sämre än att han sätter tänderna i en liten baetis imitation. Och mycket riktigt, strax intill kanten väntade min fluga ut fisken som lugnt gick upp och tog godiset – fish on!

Två timmars fiske och dags för lunch vid bron. Ett plaskvak nedströms ackompanjerade min torrmatslunch bra. Ett par älder herrar ute på någon slags vandring stannade till och pratade fiske i solskenet, och så ett plaskvak till.

–Ååå, den där var fin, sa herrarna, ta den!

-Jag har lunch nu, den får vänta hörde jag mig själv säga och insåg att jag lät precis som Skalman.

Lunchen var avklarad och det var dags att sätta kurs mot Sälen när det plaskvakar ännu en gång. Herrarna sitter nu vid tältkåtan och ljuger.

Jag kan inte låta bli att göra slag i saken, smyger närmare ån, låg profil. Det kläcker mycket riktigt vulgator sporadiskt. Snabbt flugbyte. Svisch – svisch – plask! Fish on!

Visst är det fint när fisken tag flugan lugnt och tryggt, men ett vulgataplask är ändå härligt. Herre nummer ett kommer ner och fotar när jag återsätter regnbågen.

I sälen är vattenståndet faktiskt okej vilket är lite förvånande då det varit rejält med snö i år. Min plan är ändå att smita över gränsen till Norge för att fiska harr vid Plassen i Trysilälven.

På lördagsmorgonen öser regnet ner och visst kan det vara bra fiske då också men jag softar i huset och sedan när det spricker upp vid lunchtid bär det av till Tandån vid Rörbäcksnäs. Det är ett fint vatten som jag prövat några gånger nu. Inget bra fiske denna gång heller. Det blir en liten promenad längs den lilla ån med några kast och efter cirka två timmar är jag åter vid bilen. En biltur några kilometer mot Gränsbo och sedan fiske i Tandån längs vägen ger inte annat än en klarvaken 35 centimeters harr.

Jag styr in till fiskeshoppen i Idre och löser ett fiskekort, ser till att sänka en hamburgare och sedan bär det av till Foskros för att se om fiskegänget hänger vid stugan eller är ute och svingar sina spön längs Storån.

Jag har länge varit skeptisk till fisket här. Högt fisketryck utefter det vägnära partiet uppströms Foskros till Hällsjön måste påverka fisket negativt. Visst brukar det vaka endel fisk men jag har aldrig haft riktigt bra fiske på sträckan.

Det är tomt vid stugan och jag svidar snabbt om till vadarkostym och åker upp längs Storån. Vid ett vindskydd längs vägen sitter hela gänget och avslutar lunchen.

Härligt att träffa nya och gamla fiskevänner, humöret är som alltid glatt och även en kopp kaffe ventileras fiskeupplevelser och det konstateras att det absolut finns grov öring och att det vakar regelbundet i ån – vi kommer få några bra dagar här uppe.

Första fisket blir uppe vid utloppet från Hällsjön. För några år sedan upplevde vi massiva kläckningar på sträckan där skogen ligger tätt inpå ån precis nedströms sjön.

//www.youtube.com/embed/b38OKacMNAc

Det är ingen som kan säga något annat än att Storån är ett fint öringvatten, så är det. Och nu kläcker det vackert över den blanka ytan i solskenet. Fisk vakar lite varstans och vi vadar ut och börjar fiska av sträckan. Periodvis kläcker det massivt och fisk vakar regelbundet. De fiskar som landas är uteslutande småöring i stekpannestorlek och jag minns att det var precis samma sak sist vi fiskade här. Den största öringen jag får är ca 30cm men det finns desto fler.

Vi tar en lunch vid Hällsjön och jag blir halvt ihjälskrämd av en gädda som jag nästan kliver på när jag skall hämta vatten från sjön. Eftermiddagsfisket blir en bit nedströms vid ett större sel där vi ser sporadiska vak i det långsamma vattnet. Fisket är segt och ingen av oss får något. Det blir en tidig kväll med after-fish och middag vid stugorna.

På måndagen måste jag sitta på Idre hotell och jobba till sen eftermiddag och jag kryper inte i vadarna förrän vid sextiden. Precis innan jag skall åka kommer de andra hem från dagens fiske som inte visat sig från den bättre sidan. Jag är fiskesugen och tar beslutet att leta lite nya vatten. En stund senare sätter jag kurs mot Storfjätan norr om Fjätervålen och inte så långt från Lofsdalen. Det blir en färd längs öde grusvägar genom ett underbart sommarlandskap.

Tanken är att parkera vid Häggberget och hoppas att ån är fiskbar inom rimligt gångavstånd. Jag vet ju att det kan vara mycket värt att gära ett svep med google-earth över de strömvatten man tänker fiska för att se om det är vitvatten/fors och således ofiskbart. Nu är det ingen som helst mottagning just i Foskros stugby varför jag missade att göra detta innan avfärd. Och naturligtvis är det grunt och stenigt med vitvatten vid Häggberget. Som så ofta tar man sin lätta packning och vandrar med glatt humör iväg längs ån i jakten på det där perfekta stället.

Efter femton minuters enkle promenad lugnar vattnet ner sig och det ser riktigt fint ut.

Sittande i sommarsolen spanar jag ut över strömmen och upptäcker de första vaken. Jag omgrupperar och efter några kast plaskar det till på flugan – återigen är det småöring som är i farten. Efter att ha landat ett antal av de små krabaterna blir det middag med hopp om att de större fiskarna skall bli aktiva lite senare.

Det är samma storleksklass på fisken här som vid gårdagens fiske i Storån och jag packar ihop mina prylar och sätter kurs tillbaks till Foskros.

Kring Foskvallen kan jag inte motstå att stanna bilen på bron över ett litet vatten och spana efter vak. Det vakar till vid en krök, jag väntar ett tag och ser sedan nästa vak på samma ställe. Parkerar bilen och kliver ur, smyger in i den glesa ganskogen och fram till den lilla ån. Skogen når ända fram till vattnet och jag kan dold stå och spana efter flera vak. Plötsligt ser jag 20 meter uppströms rejäl aktivitet i vattenytan. Inte ett vak men något härjar där uppe. Det är en bäver som jiddrar med några kvistar i den blanka ån.

Jag sitter i skogsbrynet och ser hur bävern hämtar byggmaterial från ena åsidan och sedan drar ner det under ytan för att sedan hämta mer.

Var det bävervak jag såg från vägen… Det verkar så för några vak syns inte och efter att ha fiskat av sträckan sitter jag strax i bilen på väg mot Foskros. Precis innan Foskros går vägen förbi ett par fina stryk och jag stannar till för att se om öringen gett sig ut på jakt i sommarnatten. Snart ser jag ett vak och sedan ytterligare ett. Med endast spö och en flugask i bröstfickan står jag snart och stirrar på torrisen ute i strömmen. Kvällen är helt stilla och klockan närmar sig midnatt. Nu skall väl ändå storöringen vara ute på jakt även i Storån… Efter trettio minuter har jag fiskat av de flesta partier av sträckan. Jag kliver några meter uppströms där jag sett en fisk vaka ett par gånger. Det blir några kast och sedan sugs min fluga ner i Storåns djup. Spöt bugar fint och jag känner hur det är lite grövre fisk på. Känslan är härlig efter all småfisk de senaste dagarna. Dock varar det inte längre än kanske två sekunder. I första rusningen rycks tafsen av och jag står där och stirrar på en slapp fluglina framför mig. Kan vara att jag höll i linan för hårt vid krokningen då det var massor av löslina ute. Nåja det var två sköna sekunder och jag vevar leende upp löslinan och går och lägger mig.

På tisdagen är det återigen dags att sätta tänderna i Storån. Det blir en tidig start och kylan har ännu inte släppt greppet om ån när vi vadar ut i morgonsolen. Fisket är dött och bara ett par vak på ett par timmars fiske. Vi prövar en bit uppströms utan bättre resultat och det blir en siesta mitt på dagen så att vi istället skall köra lite senare fiske.

Kvällsfisket känns trögt. Vi står alla på samma sträcka och jag kan se hur det vakar fint kring de andra. Hos mig är det blankt. Jag tvingas byta tafs och ser till min fasa att mina Orvis-tafsar ligger i bilen. Jag kan välja på att gå tillbaks eller att ta en Sameo-tafs som jag råkade ha kvar i jackan… Lättja är ju en av de sju dödssynderna men ändå gör jag fast en Sameo-tafs. För sista gången! Dessa tafsar har en förmåga att tvinna sig till det yttersta. Kanske är det mina kast men faktum är att en Orvis-tafs aldrig har tvinnat sig på det sättet. Tafs-fan får mig att avbryta kvällsfisket.

Nu var det ingen som fick något men det är beklagligt att Sameo levererar så kassa tafsar.

Det var underbart att vara tillsammans med så pass många nya och gamla vänner och fiska samma vatten, ljuga om fiskeäventyr under middagarna i stugan på kvällen.

Om fisket i Storån så bekräftar dock årets besök att fisket inte är lysande, i alla fall inte tidigt i juni.



Det kläcker i ån

Flugfiske 2014 Posted on fre, maj 30, 2014 14:00:43

29 maj

Värmen hade ett massivt grepp kring oss i början av maj. Två veckor med enastående värme efter en riktigt kall avslutning på april. Sol och drygt 25 grader hann ändå inte få fart på kläckningar och fisk efter den kalla våren verkade det som.
Inget toppenfiske hade rapporterats från åarna ännu.
Nu har det blivit betydligt svalare och det var som vanligt med förhoppning om bra fiske jag plockade upp brormin 07.00 vid en övergiven pendeltågsstation som badade i morgonsol.
Vi diskuterade förberedelser inför Montanaresan. Packning, kängor eller hikingskor, vad köpa i USA / vad ta med. Vi snackade om linor, att köpa DT men vad få DT-linor det finns i handeln…
Väl uppe vid Lungsjöån åkte vi upp till Vulgatasträckan, mest för att vi inte fiskat så mycket däruppe samt att det är lite mer skor som skyddar för den byiga vinden som idag var vår fiende. Stor risk att kläckningarna blåser bort…
Sporadiska kläckningar längs Lungsjöåns övre del men inte ett enda vak. Efter ett tag tröttnar man ju på naturen och vi kunde inte motstå att åka ner till Vasastenen för att se om fisken var mer aktiv där, annars var planen att åka till Borrsjöån där fisken alltid går igång tidigare på våren än lirarna i Lungsjöån.
Vid Vasastenen var det lungt. Alltmedan vi satt och inväntade lite action så satte kläckningarna igång. Baetis efter Baetis ploppade upp ur den stilla ån och som alltid fascineras man över naturens elegans och enkelhet. Vi väntade spänt på första vaken – men inte! Väntan är något vi är bra på vi torrflugefiskare men inte heller den här gången kom fisken igång och började frossa – synd – det hade varit en härlig upplevelse att se öringen sätta igång och festa på de små eleganta sländorna.
Inte en enda av klubbens övriga medlemmar såg vi. Lite konstigt med tanke på Kristi Himmelsfärdshelg och skönt väder, om än blåsigt. Alla kanske står och drillar nere i Borrsjöån…
Vi svängde in på Borrsjöåvägen och inte en bil vid övre bron, vad har våra medlemsvänner för liv?
Vi fiskade av sträckorna nedströms bron och sporadiska vak syntes när vindbyarna gjorde ett litet uppehåll och ytan blev blank. Bruna sländor kläckte och bormin krokade en regnbåge strax uppströms bron. Själv kammade jag totalt noll – inte ett nafs… Ingen bra början på säsongen men det tar jag igen i Montana.



Klubbdag och premiärfiske

Flugfiske 2014 Posted on sön, maj 18, 2014 21:05:35

Lördag 17 maj

Äntligen har värmen kommit. Senaste dagarna har det kyliga vädret tryckts bort av skön och efterlängtad vårvärme. Uppe i åarna har det börjat röra på sig och Jonas har på sin blogg rapporterat ökad aktivitet på fisk och insekter.
Det är dags för klubbdag vid Borrsjöån.
Jag och brormin packade in oss i bilen på fredagen för att vakna upp utvilade bland masar och kullor på Björkans pensionat. Vi bunkrade upp med chark och frukost och sedan blev det en kväll där brormin kämpade hårt med diverse fluglineknutar innan vi avnjöt ”12 Fördömda Män” och ”Die Hard” i Björkans salong.

Efter att ha sovit skönt som en otörstig vampyr vaknade jag med tryckande huvudvärk i det syrefattiga rummet. En kur med öppnat fönster och Ipren gjorde att jag somnade om sött och kunde sova ut.
Efter en senare frukost än planerat sladdade vi in på Borrsjöåvägen där vi kunde räkna in tio bilar vid övre bron. Vi begav oss direkt till nedre bron där det var lugnare. Det kändes härligt att i den gassande solen förbereda sig för säsongens första fiske. Vi traskade ner till Borrsjöån i en byig frisk vind som effektivt svepte bort fjädermyggs-kläckningarna. Vi stod på bron och tittade nedströms, just nu var vinden svag och insekter dansade sporadiskt över ytan. Hagtornsflugor, Vassländor och mygg dansade i motljus, ackompanjerade av gökens evigt ko-ko’ande, en välkommen symfoni efter vinterns väntan på fisket. Ytan nere i polen bryts av ett par sporadiska vak och tänk så underbart torrflugefisket kan vara även om man inte fiskar.
Vi fiskade av polen utan att invånarna visade intresse för våra flugor. En stunds snack på bron och lite fiske uppströms innan vi begav oss upp till tältet för Hagborgs nygrillade hamburgare.
Det var god uppslutning med 27 klubbmedlemmar. Mycket snack och nya bekantskaper kring grillen alltmedan vinden tilltog ute på myren. Gustavsson berättade flitigt om hans eskapader på Nya Zeeland, Slovenien och Montana.
Vi fiskade strax uppströms övre bron och brormin fick några vak att kasta på. Med en svart Hagtornsfluge-liknande skapelse lyckades han kroka en av Borrsjöåns fina regnbågar. Det blev fika vid bron och fiskesnack med andra medlemmar innan vi begav oss hemåt efter en kul klubbdag. Vi överraskade Jonas med förslag på kvällsaktivitet…

Tack Jonas för en bra dag.



TJUONAJOKK FILMTAJM

Flugfiske 2014 Posted on mån, mars 17, 2014 18:22:26

//www.youtube.com/embed/58kEi9uX3TI



Nästa »