Fem Knott är Fler än Fyra Flugor

Lördag 11 juli

På väg från Ume sätter brormin jappen i vrångstrupen och hostar ur sig:

– HOMER!

– De ä HOMER!

Harklandes pekar ett chokladkladdigt och ivrigt skakande pekfinger (som knotten ännu inte angripit) på himlen.

-Homer, där, kolla, kolla!

-Ja, jävlar, Homer! Här, ta kameran, fota! Ja stannar så vi kan fota.

Tvärniiiiiiit.

-Var e han?

Kultsjödalen – Sveriges vackraste dalgång öppnade sina famnar och välkomnade oss storslaget när vår hyrda Avensis smyger in i Saxnäs.

Fiskecentrum i Saxnäs är en utav många anspråkslösa sk fiskecamper som dock sticker ut med en imponerande shop med allt man kan behöva (det mesta med Loop-loggan inristad). Naturligtvis hade vi, som alltid, utrustning i överflöd med oss.

Söndag 12 juli

Saxnäs är inte mycket. Dock kan man säkert bo trevligt på Kultsjögården med SPA och vita duken. Vi bestämde oss för att dra till Klimpfjäll som på kartan utav storleken att döma borde vara rena metropolen i jämförelse med Saxnäs, ack så fel vi hade. Handlarn i Klimpfjäll utrustade oss med livsmedel och en state-of-the-art huvudbonad i glada fäger till brormin.

Det började kurra i magen varpå vi laddade upp inför fisket med purfärsk och smaskig rödingklämma i sällskap med indisk gukka. I solskenet, med utsikt över Kultsjön, insöp vi atmosfären så länge vi kunde motstå fiskesuget. Samtidigt på en stege, alldeles för nära våra rödingklämmor, spikar Indiskans gubbe vindskivor och slår sig på tummen både en och två gånger, fan helvetes jävlar!

Åter in i shopen för att plocka ut fiskelicensen och bestämma var vi skall sätta in jakten på norrlandsöringen. På Edge hade vi lusläst varenda bokstav från JakobJ och Sempai om fisket kring Saxnäs.

– Vars e dä bra fiske? Sa ja, med såndär härlig och genuin norrlänsk dialekt.

– Va vill ni har för typ av vat´n då. Juuh? Frågade pajsaren i shopen befogat.

– Dä ska va torrflugefiske, litet å strömmande, sa ja utan att använda för många stavelser, på norrlänskt vis.

– Dä e int’ lite ni begär. Juuhh. (skrap-skrap på ”skägget”)

– Fiskon, Satsån ell’r Marsån – där kan ni gå å peta. Juuhh.

Vi bestämde oss för Fiskonbäcken.

-Lycka till me uppförsback’n, hehe.

Uppförsbacke var det. Litervis med Resorb slank ner i strupen innan det började gå nedför mot myrmarkerna.

Långsam och lugntflytande, sådär ostressad och solglittervänlig slingrade sig Fiskonbäcken fram mellan krumbuktiga björkar. Kristallklar som Baca. I mitt tycke en perfekt torrflugevatten låg hon där, vårt vatten för dagen.

Solen sken, vattnet glittrade och ängspiplärkans ihärdiga ”ististist” omgav oss när vi tacklade våra spön i gröngräset. Äntligen här. Det här var mer svensk sommar än vad Tomas Ledin någonsin fått ur sig. I den perfekta bilden saknade endas en liten detalj. Fina vakringar från grov öring som står stationärt och sörplar i sig allt vi presenterar.

Efter 30 minuters blindkastande började det dock komma till liv, bruna dagsländor kläckte och öringarna blev aktiva. Efter en stund var det ständiga trippelvak mellan oss där vi stod i paradiset, axlarna åkte ner en bit till. Mums.

Brormin krokar första öringen och vakandet fortsätter. Himlen blir mörkare och vi ser regnet på avstånd. På med jackorna och sedan var ovädret med hagel och regn över oss.

Efter regn kommer knott, i massor. Därpå upptäckte vi att gasen låg i bilen, fram med en powerbar och insektsnät mot knotten så var vi redo efter hagelpausen. Även om solen återvände framåt kvällen blev det ingen mer aktivitet varpå vi packade ihop vid 22-tiden och rullade mot Fiskecentrum.

Måndag 13 juli

Kraftig åska med tokregn under natten bjöd på en Grums-grå morgon. Nu var det dags att packa för fjällturen till Övre Ransarån, men först in till shopen för briefing.

Informationen vi fick höll på sin höjd mediåker nivå. Fisken stod tydligen bakom stenar och i djupfåror samt vid nackar. Flugval var klassiker som superpuppor i olika färger, klinkhammers och såklart små svarta. Så var det tydligen.

Vi skulle bila upp mot Stekenjokk för att ställa bilen och ta hjulingtransfer till Tjokkola.

Bengt, iklädd grönlandsjeans, rutskjorta och dubbla sameknivar mötte oss, såg min vattenflaska och all vår utrustning.

-He som å köra Diana Ross upp på fjälle’ de här. Juuhh.

Och så bar det av med hans maskin ”nästan” fram till Tjokkola. Undrar om de va för att han såg beauty-boxen som han inte körde ända fram?

Efter ca 1 timmas lugn vandring såg vi älven och strax nådde vi Tjokkolastugorna för en välbehövlig paus. Att vandra med magsäck är inte att rekommendera kan jag intyga. Vattnet hade hög hastighet här och vi klassade det som ofiskbart, kollade kartan och vandrade vidare. Efter ytterligare ca en timmas stiglös vandring utan lunch hittade vi den perfekta platsen för baslägret med undantaget av att det inte gick att fiska precis nedanför… Tältet kom på plats och brormin gick för att reka nedströms medan jag intog ryggläge under insektsnätet i solen. Vid sextiden riggade vi våra spön och begav oss nedströms för kvällsfiske. Effer 20 minuters flack vandring hade vi perfekt vatten. Sittande på strandkanten, spanande efter vak satt vi ett tag och insöp naturen, ljudet av älven, det magiska och varma ljuset, vi lät själens lakan vädras i den stilla fjällvinden. I Kista stressade kollegorna med migrän och öppna magsår i lågkonjukturens trånga korridorer.

Ingen fisk, bara natur.

Regnet kom precis när vi skulle inta middagen vid baslägret. Trötta blev vi serverade blåbärssoppa med smörgås i tältet. Inte fel.

Tisdag 14 juli

Sova i tält har sina sidor.

Ljuset. Det norrländska sommarljuset kommer tidigt och skoningslöst.

När solen hittar runt björkarna höjs tempraturen i kuvösen på några minuter till helt outhärdig varpå man tvingas stappla ut bland eyeflies, knott, mygg och renbroms.

-Godmorgon.

-Sovit gott?

-Sovit?

Sedan var det bara att koka vatten och hälla över den förberedda turbogröten som i sin tur satte fart på magen och strax stod man helt oväntat i störtloppställning med underbar norrlänsk utsikt och ett par färska knottbett i arslet. Semester.

Dags igen för 20-30 minuters vandring till dom lugna böjarna ute på den norrländska prärien. Ingen aktiv fisk så långt ögat når, och det når långt här uppe. Bara att dyka ner i puppeboxen för att testa lite förnedrande nymffiske.

Ingen fisk, bara natur.

Nåja, man blir hungrig och bättre att äta när det är dåligt fiske än mitt i en kläckning. Fram med köket och dagens lunch som bestod av krämig svampsoppa med mustiga fläskköttsnudlar, riktigt gott. Sedan var det otvivelaktigt dags för en tupplur vid Ransaråns strand. Så mycket skönare man sover på det viset än som ett svettigt isterband i sovsäck. Efter förlängd lunch gick vi ytterligare nedströms mot Tjatjebäckens utlopp där vi på avstånd siktade främmande människor.

Ingen fisk, bara natur.

På väg mot baslägret sprang vi på ett intakt renkadaver varpå jag grävde ut den hornprydda skallen som dagen trofé. Det luktade död, på riktigt.

En härlig middag med trattkantareller, purjolök, morötter och färskpotatis ackompanjerat av renstek såklart. Gott med kall öl till, och chokladmousse till efterätt. Döden stirrade på oss när vi mumsade på hans delikata släkting. Förresten borde han önskat att han gått till slakt själv. Istället dog han präriedöden, och nu är hans kranium uppsatt på en totempåle i vårt basläger med stinkande och frätande aliensaft rinnande från tungan.

Vi dansade för säkerhets skull öringdansen runt honom innan det var dags att trassla in sig i sovsäcken.

Onsdag 15 juli

Ännu en härligt tältmorgon. Ugnshettan slog till, upp och ut för att bli insekternas lätta byte. Eyeflies. En ny erfarenhet. Med massor av energi siktar dom på kroppens håligheter, främst ögon, näsa, mun. Tänk fattiga afrikabarn.

Det enda jag kan se är att dom söker äggläggningsplats. Jag skulle gärna kunna tänka mig att bli gravid, men att bära på flugägg och senare krypande larver i öronen är inte min grej. Dom håller till i dom lägre regionerna så det gäller att hela tiden vara i rörelse och undvika att sätta sig.

Ni anar inte hur utsatt och chanslös man är i störtloppsställning. Eyeflies.

Och som om vi inte hade nog med insekterna denna morgon så spred döden sin sura och fräna stank över lägret. Smaklig turbogröt.

Vattentempraturen var 13 grader under ytan…ehhh.

Vi såg fram mot en fantastisk dag med strålande sol och skjortfiske i det vindstilla Kultsjölandet. Vi lyfter på stenar i vattnet och letar liv. Jag står med insektsnätet nedsänkt i strömmen tills mina armar tappar känseln. Inte ett liv. Frustrationen tilltog och vi var inte lika imponerande av landskapet längre. Ingen fisk, bara natur.

Same-Bengt var är du, hämta oss till Fiskonbäcken!

Det kändes stundtals som waste of time. Stämningen var långt ifrån bitter men det var inte enbart för att fightas med insekter vi var här. Vi var på kastövning uppe på fjället.

Eftermiddag.

Vadarna har torkat när jag ligger på rygg och passivt låter ögonflugorna festa på mig – afrikabarn. De e inte bra fiske nu. Ransaråns strömmande o stressande framfart tillsammans med insekternas envetna surrande är allt som hörs i besvikelsens tystnad.

Frustrationen över att det antagligen är riktigt bra fiske i Fiskonbäcken gör det inte lättare. Axlarna är spända, själen mörknar.

Middag i baslägret och sedan iväg med lätta steg för kvällsfiske.

VAK!

Bäckoljemannen i det närmaste glider fram ljudlöst till brormin som står vid några fina krökar i eftermiddagsolen. Han har fiskat häruppe i 30år, Bäckoljemannen, och just nu är det oförklarigt svårt fiske säger han. Inte en insekt i hans närhet, han ÄR naturen.

-Fjällen, dom finns ju inte längre, säger han bittert.

-Förr var det bara folk som självmant kunde ta sig hit häruppe. Kan man inte ta sig hit utan hjälp av maskiner och flyg kan man stanna hemma. Festar gör dom oxå så lägerplatserna ser ut som Kiviks marknad, med bag-in-box o dant. Jag var där en gång och …… Bäckoljemannen mal på och mitt mellan meningarna säger han lungt:

-Där vakar det endel. Och pekar.

Brormin börjar skaka precis som när han såg Homer. Bäckoljemannen snackar på och fisken vakar. Naturligtvis stålsätter sig min väluppfostrade bror och låter snacket gå samtidigt som han slänger långa blickar på vaken o ber till gud att de inte skall sluta.

10 minuter efter att Bäckoljemannen gled iväg mellan videsnåren krokar brormin sin personbästa öring på 50cm. Äntligen fisk!

Samtidigt som doften av Bäckoljemannen tonar bort kommer insekterna tillbaks i fejset på brormin, solen sänker sig bakom fjällen och dimman sveper in varpå vaken slutar.

Kvällen blir norrlänskt trollsk och vid baslägret är det afterfish med champagne och snacks. Lägerelden tänds och middagen serveras med fluffig citronfromage till efterrätt. Sedan ventileras Bäckoljemannens historier och teorier i sällskap med varm whiskey-Oboy och marsmallows.

Torsdag 16 juli

0600 är det revelj o rivning av baslägret. 1200 är det avtalad avgång med same-Bengts maskin från Tjokkola hållplats. Ca 2 tim vandring med löjligt mycket packning. Då reflekterade vi ändå att materialet utvecklats, Westrins jofatält vägde tydligen 16kg, fast det var 1974, vårt tält väger 3.1kg.

Vi når hållplatsen på 1.5 timma i morgonsolen. Där väntar Jonas som skall åka med oss tillbaks. Det visar sig att två av hans favoritvatten är Gimån och Dalälvens harrfiske vid Malung. Något som kan vara värt en resa bestämmer ja och brormin. På vägen ner med Same-Bengts maskin ser vi på avstånd en jokk där det vakar massivt. Vi ser fler vak på 3 sekunder i den jokken än vad vi sett på tre dagar uppe på fjället.

Insomnia med Al Pacino – där är jag. Jag är bortom trött.

Tillbaks på campen kvitterar vi ut nyckel till stugan där tältet sätts upp i köket för att torka. Kvällsfisket blir Marsån efter öring och harr.

Mängder av fisk i Marsån, mest huggvillig och fin småöring, efter ett tag blir tillochmed vi trötta på att landa småfisk varpå vi tar en slingrande promenad mot bilen med värkande fötter.

Fredag 17 juli

Aaahhh, med glädje når vi efter 20 minuters promenad över myrmarken Satsån.

Nu börjar det ordna upp sig. Vattnet liknar Fiskonbäcken med omväxlande lugna spegelblanka partier samt nackar och forsar. Vi kommer ner vid ett lugnare parti med en liten ö i mitten.

Snart syns några försiktiga vak och humöret är på topp. Inga insekter och solen värmer skönt. Vi får påslag inom kort men tappar båda när tafsarna går av, nåja det krävs fisk för att dra av tafsen. På med ny. Här är går det riktig fisk och det vakar regelbundet, vi krokar fisk på varsitt håll. Enda dippen är när vi återigen gjort misstaget och lämnat gasflaskan hemma. En biltur till campen och lunch i stugan och sedan åker vi tillbaks för eftermiddagsfisket som påminner om förmiddagens, dock upplever vi inget speciellt kvällsfiske idag heller. Vaken dör ut och vid 22 är det helt lungt. Resans sista kast och sedan packar vi oss ivag mot en skön dusch och nattsömn innan hemresa.

Så, tillbaks igen. Lungsjöån.

Efter öringpaniken i Slovenien och ett totalkasst flytringsfiske hade vi bara en dags fiske i Lungsjöån innan vår fjällvecka i Saxnäs. Det här var avgörande huruvida Saxnäs skulle bli av, eller om det skulle hamna en bortskänkes annons på blocket.

Jonas har ju i år arrenderat ytterligare en del av Lungsjöån, Orvis sträckan. Kudos för att antalet fiskekort per dygn fortfarande är detsamma som tidigare, 7 kort gör att man i stort sett inte ens kommer se några andra fiskare vilket är en stor fördel när det är ett så tight vatten med skygg fisk.

Vi var helt inställda på att bara fiska torrt. Växlande molnighet och 16 grader kändes som högsommar om man jämför med gårdagen. Någon regnskur fräschade upp luften och fick fart på myggen. Det första som händer när vi kommer fram är att vi ser vakande fisk. Enstaka vulgator flyter sakta fram på den lugnt strömmande vattenytan. Vi prövar ett par kast men inser sedan att vi skrämt den vakande fisken, troligen öring. 50 meter nedströms ser jag nästa vak och lägger ut flugan, andra kastet lägger jag lite högre uppströms och en blank regnbåge tar bestämt min fluga när den passerar stenen. Härligt. Brormin krokar en till nedströms.

Äntligen fisk!

Ytterligare 50m nedströms brormin ser jag senare flertalet fiskar som vakar i en böj. Regelbundna och bestämda vak. Nu är det bara att rigga videokameran innan man börjar kasta. Smyga sig fram i buskarna och sen krypa ut till kanten och dra ut lite lina, sen ett kort kast snett nedströms så kommer flugan flyta ner i början på kröken där första fisken vakat.
Det här är flugfiske, nymf må vara effektivare men inget slår jakt med torrfluga på tafsen! Så gott som vindstilla, omringad av försommarens fågelkvitter och ivriga myggor trivs jag som en liten öring bland feta vulgator. Axlarna är redan avslappnade efter landade fiskar redan första timmen.
Det blir inget svårt kast, inte lång, bara se till att få rätt flyt så kommer det gå bra.
Aaaah i samma tiondel som fisken tar blir det vått i brallan ”god save the noble queen” mothugg och den sitter, hehe, bara att hasa ner i vattnet och landa 🙂

Sedan är det dags för lunchmiddag i form av snuskig nazigoreng, motbjudande snabbkaffe som får mig att ta beslutet om att investera i en handpresso.
Sedan tar brormin en regnbåge till i samma böj varpå jag tar nästa 50m promenad och upptäcker en liten pool där det oxå vakar. På tredje kastet sitter nästa Regnbåge som ger mig en bra fight. Så underbart skönt att uppleva bra torrflugefiske!!!

Vi fiskar poolen ett tag och tar hela tiden fisk på stora sländimitationer, humäret är på topp och tiden står stilla. Efter ett tag har vi landat ca 10 fiskar var så bestämmer vi oss för att låte polen vila och gå nedströms för att svulla soppa och mackor.
Vi kan inte hålla oss ifrån att återvända upp till poolen för att avsluta fisket sista 45 minuterna, och visst landar vi några till innan vi går tillbaks till bilen och kryper ur vadarna efter en helt underbar dag vid Lungsjöån.

Sent i Söndags landade man från Slovenien. Med abstinens har man tagit sig igenom en vecka på jobbet i väntan på nästa fiskeresa. På lördagen var det inte bara VM-kval i fotboll mot Danmark och nationaldag. Den riktigt stora grejen var att nu skulle flytringen provas. Fishcaten fick jag av Pallison´s i födelsedagspresent tillsammans med ett presentkort (som inte var betalt) på en flytringsintroduktion och guidat fiske efter grov öring utanför Falun.

Av en slump stötte brormin o jag på Anders vid flugfiskemässan där vi spikade datum utifrån när sannorlikheten för massiv vulgatakläckning skulle vara som störst, vi bokade oxå en dag vid Lungsjöån dagen efter, på söndag. Visserligen skulle vi få sällskap av luftlandsatta tyskar men vi kände att vi kunde hanter det.

6 juni Sveriges nationaldag

Fiskeprylarna plockades från Slovenieväskan till Sverigeväskan och sedan var det hejdå till familjen (igen) för att plocka upp brormin och sätta kurs mot Linhed norr om Falun.

Efter att Tomtom bjudit på ännu en de-tour vilket resulterade i rally på hala grus vägar från Lumsheden in till Hofors där vi var tvugna att göra ett bankomatbesök och proviantera för Lungsjöånsfisket kom vi fram till den lilla typiska byn Linhed ca 3 mil norr om Falun. Här checkade vi in på Poppens pensionat och gjorde oss snabbt hemmastadda i deras svit, dvs slängde in prylarna o kröp äntligen ner i dom stinkande vadarna.

+7 grader och regn, verkar som den där globala uppvärmningen tagit paus och undviker Sverige just nu. Man behöver inte vara Van Veeteren för att inse hur kassa förhållanden där är för torrflugefiske en sån här dag, men hoppet finns naturligtvis när vi kör mot lanthandeln i Linhed för att träffa Anders och dom andra fiskarna han skulle guida idag.

Efter 15 minuters bilfärd är vi framme vid en fin liten sjö i en sänka. En liten bris krusar större delen av sjön samtidigt som ett 6 grades duggregn aldrig ger upp sitt försök att dränka oss alla.

Flytringen packas upp ur sin originalkartong, pumpas upp två gånger innan allt är på plats och sedan vandrar man ner mot sjön som en liten luden sherpa med minibåt på ryggen. Nu hade man värmen uppe iallafall.

Dom ä rett gäng, cirka tio personer berättar Anders viskande nere vid vattnet, som hela tiden har koll på vad som händer vid öringsjöarna här uppe. Riktigt massiva kläckningar har det inte varit än i är, värmen i maj var något tidig och nu hade ju landskapet omfamnats av november temperatur men sporadiska vulgator syntes ändå på den lugna vattenytan vilket såklart fick upp humöret, dock syntes inte några som hels vak, ännu. Det var feta sländor, och naturligtvis var flugorna Anders rekommenderade i samma size. Lite skillnad från dom små fjollflugor vi fiskat med i Slovenien förra veckan.

Flapp flapp flapp, simfenor på land, bärandes på båt, sådär nu e hon sjösatt och ahh man sitter ganska bra, hmm inget säkerhetsbälte, vad händer om man råkar hasa framåt lite, plums och vadarna fylls varpå man har en annorlunda simtur framför sig. Ähh de här ska gå bra, hur svårt kan det va, Dalarna är väl fullt av neoprenflytande nördar så här års tänkte jag när jag började med bensparken för att ta mig ut i ösregnet. Man skulle ha större simfenor så det hände nåt, fast å andra sidan kan det nog vara ide att paddla lungt och spana efter vak o sländor så man kan lägga upp taktiken. Sländor fanns det, även nu i ihållande regn men inga vak.

Streamerfiske i sjö är inte riktigt min grej, det bara är så. Nu slutade det regna och molntäcket sprack upp något innan Anders paddlade in för att fixa renskavswoken han hade utlovat.

Nu låg sjön stilla och blank, klockan närmade sig 21 och första halvlek var antagligen slut. Fortfarande flöt feta vulgator stressat fram på ytan där dom var ett enkelt byte för den grova öringen somo fanns i sjön. Göken slutade aldrik att kokk-koa i dalen och nu infann sig faktiskt detta härliga sommarnatts ljus vi är välsignade med i Sverige. Nu var det torrfluga på 0.18 tafsen och man satt ganska bra i flytringen, spanande efter vakringar, väntandes på glada utrop från dom andra. Förutom göken så var det tyst, enstaka stönanden hördes dock från vindskyddet där man kunde se hur Anders vankade fram och tillbaks. Man väntade bara på att lukten av renskavs-wok skulle sprida sig över sjön.

-Dä här ä så piinsamt, vet ni va ja gjooort, säger Anders när vi tagit oss in för att käka.

-Ja ha glömt wokpannan i Faalun!

Tystnad.

Okej.

Det regnar, är 6 grader, inte ett vak, ingen fisk, 1500:- investerade, och guiden glömmer wokpannan

20 minuter senare kommer Anders vän Jonas i röd bil från Falun med 6st kebab i folie. Han fick lämna soffan, WM-kvalet och ostbågarna för att panikköpa kebab till gänget, tack Jonas.

Inget mer regn, mätt och nypinkad tillbaks ut på sjön med en spentspinner på tafsen. Vaken vi sett från vindskyddet var mestadels små och jag hade sett endel döda sländor flyta omkring. Jag och brormin var hyfsat nära varandra när den stilla ytan bryts mitt emellan våra flytringar.

En riktigt grov öring gör ett långsamt och tyst tumlande vak, jag ser den grova ryggen med den stora fenan och tiden stannar. Lina tas in, lyfts, ut med mer lina, mer lina, öka hastigheten och iväg, bra kast, duktig Jonas. Kom igen då, simma inte iväg, kom tebaks och ta min oxå. Visst borde det varit en spinner den tog i sitt långsamma tumlande, jo så måste det varit. Vänta, vänta.

Inga andra vak. Dött. Brormin såg den inte ens. Jag ser den fortfarande, kanske den största öring jag sett vaka. Väntan. Ingenting. Skit.

Dom där minuterna efter att öringen visat sig gav mig viss förståelse för flytringsfisket, när sländorna kläcker i tusentals på sjön och öringarna jagar vilt runt flytringen. Att sitta där mitt i ett av naturens vackraste skådespel och fundera ut öringarnas stråk för att kunna lägga ut rätt imitation på rätt ställe. Jo det finns nog en förklaring till allt snack om flytringsfiske även om jag själv, och ingen annan i gruppen fick uppleva detta ikväll.

Efter att vi tagit oss över de stekande norditalienska slätterna omfamnar Sloveniens grönskande berg och dalargångar oss. Längst nere i dalen slingrar sig den väldiga floden Soca, vars vicksblå-färgade vatten bryter av mot regnskogsgrönskan och den blå himlen.

Stekande hetta, höet är redan knastrande torrt och bönderna är svettigt sysselsatta med sensommarbestyr. I maj. Törstiga söker dom i skugga likt ljusskygga vampyrer, i klungor, vilande på sina redskap, klunkande lokal Union-öl. Iskall och frostig. Ljus och god. Vi är tillbaks, fyllda av förhoppningar om en vecka med pirrande torrflugefiske i kristallklart vatten efter fin regnbåge, saftig harr, svårflörtad brunöring och fruktad marmorata. Allt insvept i ett härligt sagan-om-ringen-landskap.

Vi följer slingrande, sloveniesmala vägar mot Kobarid/Tolmin. Kobarid som är en av Sloveniens många städer med omfattande krigshistoria, 600 000 Italienare stupade här under 1a världskriget. Idag är Kobarid en småstadsidyll vid floden Soca med flertalet krogar i Michelinklass.

Med en historia som del av Österrike-Ungern och Italien under mellankrigsåren samt Jugoslaviens rikaste provins är Slovenien idag ett vänligt, välutvecklat och engelsktalande turistland. Och några stora prisändringar i samband med euroinförandet blev det heller inte vilket känns tacksamt med dagens kronkurs. Slovenien har för omvärlden hemlighållt sitt rika utbud av ekologiska gourmetprodukter, viner, korta avstånd, förskräckliga spritbrygder, spaanläggningar och tillgänglig natur i de Julianska alperna. Flugfisket i Slovenien har inte heller varit vida känt, men detta är under förändring, veckan innan vår ankomst ryktas det på edge om att ett 20-tal svenskar skulle vara nere och fiska i Socadalen.

Meandrande självmordsvägar genom krispig grönska tar oss mot staden Tolmin (Åmålsstorlek) som ligger i övre Socadalen. Vårt mål är den lilla grannbyn Most na Soci som klänger sig fast på en kalktensklippa där floden Idrijca flyter samma med Soca. Kring Most na Soci finns enorma gravplatser från brons- och järnåldern. Hisnande historisk är också St. Marcus kyrkan i Most na Soci som kan dateras till år 1192. Giotto, Goya, Ciril Kosmac är kända namn från byn men kändast av dom alla är nog Marian Fratnik som skapade vår älskade och lättbundna F-Fly. Leve Fratnik.

Vår värd för veckan är Mr Matej Gorjan som på ett ypperligt sätt tagit hand om oss tidigare. Vi fruktar dock att Matej kommer välkomna oss med en flaska av den lokala brygden ”Bearblood”. Vi svänger av, ner mot floden Idrijca, ännu smalare väg, över en supertight bro så är vi framme hos Matej som till vår förvåning verkar ha fullt med gäster. 50 meter nedanför hotellet flyter Idrijca kristallklar med bra vattennivå, 6-7 grader för varmt vatten men vi kan inte motstå att redan ikväll utmana dess bestånd.

Tisdagen

Smygande solstrålar tränger in och väcker oss och strax därefter serverar Matej knaprande bacon med nyförlösta ägg. Dagens fiske börjar vid järnvägsbron i Idricja. Stekande värme klockan nio, men humöret är på topp och gårdagens kvällsfiske är förträngt. Bra fart på vattnet och djupa hålor där det bara måste stå fisk lockade oss.

Vi ser fisk. Kastar och kastar. Ger upp och testar nya platser. Kommer tillbaks. Det är otroligt svårt att lämna en pool där man kan se flertalet fiskar stå och vänta på att en välpresenterad nymf skall komma farande. Själv krokar jag en liten regnbåge i en av hålorna i Baca men den sliter sig precis innan jag skall kroka av den. Micke krokar en harr som likaså sliter sig. Strax är man tillbaks vid poolen där fisken fortfarande står på pass. Dom är tjuriga, riktigt jobbiga och ingen av oss tre som står längs poolen lyckas. Flertalet rader av nymfer har doppats innan jag knyter på en egenbunden Z-Fly och efter fem sex kast kan jag göra mothugg och kroka en av dom tjuriga.

Ibland slår verkligheten till hårt. Man inser att fortfarande finns mycket att lära, även för en erfaren och ödmjuk flugfiskare som undertecknad. Det är chub. Fet ful chub. Vi har stått och kastat på chub. Slovenie-Loosers. En glad Micke fotar gärna. Nåja fisk är fisk intalar jag mig.

Idrijca håller i maj/juni äckliga mängder av lekande barb och även chub. Skräpfisk som för ett otränat öga mycket väl kan vara feta öringar. Dom står i stim, förflyttar sig i stim längs botten, hela tiden vid botten. Chub uppträder oxå som ensamvargar där endast dom röda fenorna avslöjar dom som skräpfisk. Stor skräpfisk. Besvikna packar vi ihop och söker nya jaktmarker. Chubfria jatkmarker.

Linbanepoolen fiskas av i den tryckande värmen. Sörplande ur vattenflaskan där resorbtabletter brusat svalkar. Fisk siktas. Passiv fisk, som uppenbarligen är tagen av värmen. Kvicksilvret visar plus trettiofem på eftermiddagen när vi beger oss upp i Baca, till Peoplesonpoolen. Vi ser fisk och Baca är garanterat chubfri och samtidigt sagolikt vaker. Trolsk och smal som en fjällbäck slingrar sig Baca ner mot Idrijca. Overkligt grov fisk och magiskt klart vatten gör det alltid spännande att fiska här. Regnbågarna är otroligt spänstiga och varje gång man landar fisk i Baca förvånas man över hur starka dess bågar är.

Ooops, incoming heavy tungsten-nymph! Cover me Cougar!

Slitna och besvikna får vi dock klättra uppför Bacadalgången till vår bil. Besvikelsen är stor, lika stor som längtan efter aktiv fisk, vak och sköna fighter. Med slokande hattar och nedfällda vadare lufsar vi upp på terassen vid Zlata Ribica. Matej frågar var vi varit.

-Oh, thats panic-fishing guys!

-Visst Matej. Panic-fishing. Ge oss lite björnblod tack.

-No bearblood, its finished. (avslutas med slovenskt leende)

Ingen fisk, Chub överallt, inget björnblod.

-I have Williams.

-Whatever, ge oss något lokalt, vi är inte värda finsprit. Vi behöver antibiotica.

Skitvarmt och mentalt tung örretpanikk!

Det är viktigt att jämföra. Allt är relativt. Även chub är fisk, svårfångad på fluga dessutom, enligt Matej. Och även Björnblod smakar bra om man jämför med Williams. En förbannad brygd, det värsta man kan tänka sig, odrickbart, fullständigt avskyvärd biter den dig, förgör dig. En förvandlingscen hade inte varit oväntad, kroppen förvrids i avsky.

-Omänsklig brygd Matej, lämna in den till någon kärnavfallshantering.

Rödvinet som följde till den lilla t-ben steken från gris var däremot utsökt. Men vad skulle inte smakat gott efter Williams. Tyngda och mörka i själarna likt bittra sparvar gick vi till bädd. God natt jord.

Wednesday bloody wednesday

Klockan ringer innan solen hinner reagera, tidig morgon, nu ska vi ha fisk!

Järnvägsbron igen. Ahh vakande fisk, ljuva morgonstund, på med torr-mums.

Regelbundna vak men dom ignorerar allt jag presenterar, inga påslag. Tar en paus, lägger ner och bara observerar. Regelbundna vak. Inga insekter flyter förbi på ytan. Det är ändå tydliga vak, plaskande, inget tumlande. Kanske ändå, är det inte något smått smått precis över ytan, jo. Svart och smått, strax över ytan lågsniffar små flugor/knott, storlek 18-20 typ.

Knyter på två knullande knott, ignoreras oxå när den flyter förbi, gång på gång.

Då lägger jag kastet precis över ståndsplatsen – SMACK !!!

Ha Ha, fish on – off. Tappad.

Liknande sak händer ett par gånger till, fisken tar i samma tiondel flugan når ytan. Uppenbarligen vakar dom på dom lågsniffande flugorna. Det handlar om prickskytte då man måste lägga flugan precis över fisken.

Nicke tar en fin regnbåge uppströms och hans morgon är räddad.

Oralket i Most na Soci

Som hämtad från Fylke steg han ut på farstutrappan från sin typiska bosättning på Strobinas sluttningar. Förmiddagsljuset tränge igenom hans fluffiga svintohår och hans skugga kunde vara tagen från vilken disneysaga som helst.

Vi var desperata, uttömda och vilse sökte vi råd. Efte rrådslag var vi eniga, det fanns bara en väg ut ur vår öringmisär. Vägen ledde oss till Gasparin, Branko Gasparin.

Vi träffade Branko förra gången vi var härnere, ett magiskt möte. Ett möte med någon som visste. Branko visste. Ett möte som samlade allt vi hört om Slovenien, förädlade det vi läst och upplevt. Vidgade våra vyer, bringade klarhet i strömmarnas gåtor. Allt kryddat av rejäla fiskehistorier hur oraklet själv landat marmorataöringar stora som sälar. Branko visste.

Han kände igen oss och välkomnade oss in i hans bosättning. Ombonat med skinande spishustru och omfångsrikt frukostbord uppfylldes vi av lugn och trygghet. Branko vet.

Vid frukostbordet satt Johan och Jörgen som varit här i drygt en vecka, nyss avtackat Lars-Åke och Jennifer Olsson. Lars-Åke hade alltså upplevt detta heta, trögfiskade Slovenien, naturligtvis med viss framgång och Jennifer hade landat några riktigt fina regnbågar.

Torrt, mellanstora gröna har funkat förkunnade både Johan och Jörgen.

Ett självklart besök en våning upp och så hade vi ett antal lurviga Branko-alster i boxarna. Stärkta av Branko, Johan och Jörgens tips åkte vi ner mot Most na Soci och träffade Nicklas vid hotellet, fiskande såklar, han e ju laxfiskare.

Enligt Brankos tips styrde vi uppströms Idricja och traskade över en smal hängbro för att fiska av ett par pooler. Nu var vädret något svalare och ett lätt regn fuktade strömmen.

Mitt på dagen syntes sporadiska vak och ljus vespertina kläckte dock utan att påverka fisket positivt.

Vi hade aldrig fiskat Trebusica tidigare. Vacker och blank, liten och tight blottade hon sig för oss, erbjöd sitt bestånd. Harr siktade

s och fiskades, ett fåtal landades, alla i storlek mindre. Men återigen bekräftades harren som den perfekta torrflugefisken, villig att stiga till torrflugan under alla förhållanden, en annan sak att kroka, underbart kul att sightfiska på grunt vatten även om allt var smått. Torrt är livet.

Harrkluster!

Massiv åska och tropiskt regn under natten gav svalare väder och vatten samtidigt som hoppet om bättre fiske försiktigt steg ännu en gång.

Skönt avslappnat fiske med efterföljande lunch mitt i Idrijca, det luktade uppgivenhet om oss alla, öringpaniken verkar gå över i passivitet och kollaps. Micke har visat agressiva symptom liknande de som kan ses hos rabiessmittade. Vi famlade runt. Vilsna. Brankos ord ekade inom oss, även om de mest troende i gruppen nu visade stunder av tvivel.

Storbron över Idrijca igav hopp, mycket grov fisk syntes och ingen behövde säga något. Som radiostyrda fann vi varsin mer eller mindre strategisk utgångsplats där vi alla hade grov fisk på kastavstånd.

Suget när grov fisk tar nymf på djupt vatten är mäktigt och speciellt, så oxå nu. Jag lät min harörenymf sjunka djupt och lade ut extra lina för att låta den driva med strömmarna därnere i det turkosblå djupet. Tveklöst grov fisk som tagit nymfen utan att direkt rusa, mitt mothugg var uppenbart för kraftigt samtidigt som fisken insett att nymfen inte var en nymf. Snapp så gick tafsen. Skönt ändå – dom tar! En stund senare, lite längre uppströms hände det igen, denna gång inte lika kraftigt och tafsen höll ända hem. Dock tog jag in den grova regnbågen för snabbt och när Nicklas skulle håva kom den där sista rusningen – tappad.

Självförtroendet hade verkligen behövt landa den där bågen.

Kvällsfisket i Trebusica var spännande men sparsamt även denna gång, och inget av grövre kaliber.

Soca och Tolminka var båda murky hela tiden. Tolminka höll oxå ovanligt högt vatten. Vi prövade fisket en kort stund utan resultat.

Vändningen

Kvällsfisket på fredag i Trebusica var givande. En kort sträcka där vi alla hade ögonkontakt gav resultat. Micke var nära att knäcka sitt Orvis efter tappad båge, men efter regn kommer solsken och snart var en ny båge landad efter lång och nervös fight. Hade den tappats skulle med säkerhet rabiessymptomen återkommit. Själv upptäckte jag regelbundna vak intill strandkanten. En sten med vegetation över utgjorde en perfekt ståndsplats där fisken stod i blankvattnet bakom stenen och sög i sig godsaker. Vegetationen gjorde att precisa fallskärmskast var enda sättet att få några meters flyt över fiskarna. Snart satt den första och fler regnbågar berövades sin matro. Lyckan kom tillbaks, axlarna sjönk äntligen ner denna ljumna och vindstilla kväll. När solen spred sina sitt sista ljus gav vi oss hemåt med gott mod för första gången. Denna kväll smakade det lokala rödvinet ännu godare. Sedan kan man diskutera hur vilda regnbågarna i Idrijca, jämfört med för tre år sedan är det betydligt mer put-and-take över bågarnas fysik. Riktigt synd.

Drogad? Nej men örretpanikk tar på krafterna.

Pigg som en bacabåge svingade man sig ur sänghalmen klockan 04.45. Hoppade i dom majsiga vadarna och strax var tafsen blöt. Mogonfisket var strålande med regelbundna drillar och glädjerop, nymfandet gav bäst resultat och vid niotiden var det dags för frukost.

Laxfiskare äter inte frukost. Laxfiskare, just det, fiskar.

Efter frukost var det tid för att vila lite ovanpå. Dock väcktes man och omtumlad hörde jag Micke utropa något som vi missar. Han som hade så bestämda åsikter om sömn för någon dag sedan. Nu var det inga som helst problem att väcka andra som sov gott.

Fisket var på lördagen i nivå med våra första förväntningar. Nicklas hade på förmiddagen hittat en pool som funkade och hade några timmar senare landat drygt trettio regnbågar! Sjukt bra fiske alltså. Glad Champagnelunch vi Idricjas strandkant gick i linje med fiskelyckan. Vädret var svalare och Idrijcas vatten har en fem timmars färd från källa till utlopp i Soca. Vattentempraturen hade gått från 23 grader till 16 och fisken var aktiv på ett härligt sätt.

Alla landade gott om fisk och äntligen visade Slovenien upp sitt rätta ansikte för oss.

Eller.

Fem dagars öringpanik med allvarliga mentala utmaningar och en dags fullständig flugfiskelycka, hur ser Sloveniens ansikte ut. Egentligen.

Krug eller Williams. Öring eller chub.

Bra eller anus.

Vintern har varit lång, satt sina spår.
Längtan till säsongens början, till ljudet av porlande
öringvatten med kläckande insekter blev för stor.

Efter att i februari försökt dämpa hungern genom att besöka VW-handlarens årliga flugfiskehelg i Uppsala där Klingberg satt och band torrisar på löpande band trillade jag dit.

Jag har nu ett städ, bindtråd, fjädrar o dant från fåglar och andra luddiga varelser, en stinkande harmask och diverse viktiga verktyg såklart. En ny värld av prylar öppnade sig, igen…
Faktiskt kom min fru på mig med bindarsaxen i högsta hugg en kväll, rotande bland min dotters berg av barbiedockor, mumlande :
-Nog fan ska det väl finnas en blondin med hår som e perfekt som stjärtspröt!
Det fanns det.

Jag har försökt hålla det hemligt, man vill ju inte bli klassad som en flugbindare.

– Varför binda när det går att köpa bra flugor för 10:-/st ?
Valid fråga, verkligen, dessutom går det snabbare att med ett klick välja fluga storlek o färg för att sedan dagen efter ha en ny population inrättade i asken sida vid sida.

Som sagt, för mig ett sätt att komma närmare fisket när väder/säsong eller annat hindrar mig från att fiska. På samma sätt som man med större energi slukar flugfisketidningarna under vintern.

Vid sidan om det där med bindningen är säsongens resor planerade (spontanresorna tillkommer).

Äntligen åker vi ner till Slovenien igen.
Jag, bror min, Engström och Nicklas, måndag 25 maj bär det av med flyg till Treviso för bilfärd till Most na Soci och incheckning på Zlata Ribica. Sedan fem dagars fiske i Soca, Idrija, Baca, Tolminka och Trebusica.

Sedan skall jag testa flytringsfiske med Anders i Falun på nationaldagen för att den 7e juni fiska Lungsjöån, ser fram mot två sköna dagar med gott fiske.

Den 11 juli bär det av till Saxnäs och Ransarån med omnejd där vi får fem fiskedagar.

Sen är det bara att klämma in Gimdalen någonstans.

Skitfiske !

Så blev det.

Borrsjöån 7 september

Öring simmar bara i vackra omgivningar.

Borrsjöån slingrar sig fram genom myr- och skogsmark i Dalarnas sista vildmark, norr om Lumsheden. Visst det är inplanterad regnbåge och öring, precis som i Lungsjöån. Sammantaget verkar det som det finns mer fisk i Borrsjöån men inte av samma storlek som i systervattnet Lungsjöån.

Upp i ottan och 25 mil senare parkerade vi vid övre brons parkering, strosade ner genom den fuktiga septembermorgonen och slogs av skogens absoluta tystnad, myrmarkerna verkade absorbera varje fågels vingslag. Insvept av dagg och nattens svala regn slingrar sig Borrsjöån genom landskapet. Vi sätter oss på den nylagda träbron och studerar vattnet i tystnad. Vattnet är lika stilla som skogen.
När våra kurrande magar bryter tystnaden går vi till det sk vindskyddet och slår oss ner i trägårdsgruppen för att få i oss lite kantarellsoppa och Fuglesangs rymdyoghurt.

Fisket går trögt tills vi ca en km nedströms vindskyddet hittar en fin pool som Fredrik börjar fiskar av med liten fjädermygga och jag med en lika liten klinkhammer. Spontana vak syns och man ser vågorna efter ytgående fisk i poolen. På med en Branco Gasparin S12. Två kast – PLUMS! Han kan sin sak Branco. Uppenbarligen lockade S12an med sina långa ljusa anusfjädrar regnbågarna till hugg. Ingen storlek på fisken, kring 7hg men i fin trimm och inga grisbukar här.
Vi fortsätter sedan fisket från nedre bron och fiskar oss uppströms utan större framgång. Efter middagen återvänder vi till nedre bron och jag börjar fiska av polen presis nedströms bron, där är det bra kvällsfiske och jag får mig en underbar fight precis när mörkret sänkts sig vid 20.30 tiden. En underbar öring tar min E12a vid utloppet till poolen och sätter ruskig fart, Lamsonrullen ylar i kapp med mig, efter ca 5 minuter vinner öringen och min fluga sätter sig i björken bakom mig. Det är ju inte precis första fisken man tappar men jag kan inte förklara hur den lyckades ta sig loss, jag hade hela tiden tight lina och arbetade den med lagom kraft. Trots tappad fisk kändes det ändå underbart att ha fighten i ryggen när vi knallade upp till bilen en kvart senare.

Så anas mörkret.

Öringen leker fredat medan hög höstluft sluter sina dimridåer kring våra vatten.
Vår vän harren stiger fortfarande tacksamt till ytan, skingrar dimman och tänder moroten. Det finns fortfarande anledning att överge barn och fru för att fuktig, kall och hungrig vada ut i våra harrvatten med torrflugan på tafsen.
Harr luktar.

Inför höstfisket fanns planer på ett återbesök till Idsjöströmmen. Ett svagt ögonblick diskuterades oxå Norrbyströmmen som ett tänkbart mål under hösten, väldigt nåbart med grov fisk. Malung har lockat några år med sina rikliga harrvatten och en resa till Görälven/Stora Tandån/Ogströmmen planerades med boende i Öje.

Nu blir det ett besök i gåtfulla Borrsjöån norr om Lumsheden (4 mil nordost om Falun). Säsongen knyts samman då vi hade sverigepremiär i Ljungsjöån, båda vårdas med varsamma händer av Jonas Hagborg.
Borrsjöån skall tydligen hålla bra med fisk om än inte av samma storlek som i Ljungsjöån men vi hoppas på spännande smygfiske efter Öring och Båge med stor risk att sätta vadarskon i färsk björnskit.
Fjädermygg, nattsländor och förhoppningsvis åslända hoppas vi stöta på i myrmarken.

Sedan har jag redan börjat scanna möjligheterna för februarifisket.
Som vanligt har min arbetsgivare kickoff i USA som brukar sammanfalla med alla hjärtans dag. Tidigare har jag fiskat White River i Arkansas, Guadalupe River i Texas och nu lutar det åt några kyliga dagar i Utah och lower Provo River inte långt från Salt Lake City. Provo River håller på endel sträckor i genomsnitt 5000 öringar per 1.6 kilometer!!! I Februari är det tydligen Blue Wing Olive kläckningar med kristallklart vatten. Det kan få vem som helst att tina upp i vintermörkret. Go west !

Skitfiske !

Ängebytjärnet 14 augusti

Man står inte på en brygga och fiskar. Det tillhör ett förflutet, bryggorna är räkmetarnas domäner. Vanliga människor fastnar på bryggorna, i båtarna, med ett bambuspö. Betet är ljusskugga lövmaskar som singlar ner till ett djup som slumpvis valts och reglerats med ett rödvitt skumplastflöte, sen har man tur om någon fisk simmar förbi just där, på det djupet, och är sugen på mask. Visst, det kan finnas en poäng med att fördriva dyrbar fritid på detta sätt, jag har själv gjort det oräkneliga gånger. Min åsikt nu på äldre dagar är att det är ungefär som med vin. Livet är för kort för att man skall dricka dåligt vin, när det finns bra vin. Så enkelt.

Den extra dimension som flugfisket tillför kräver engagemang och kunskap. Det är något som inte finns i semestermetarens sinnesbild och det är väl just det som är poängen med att semestermeta – den totala avsaknaden av engagemang. Vanliga människor engagerar sig inte. Jag är glad att jag gör det. För mig tog det dock ett tag att inse den egentliga skillnaden mellan att sitta och meta på bryggan och att fiska med torrfluga i strömmande vatten. Det handlar till sist om upplevelser, om utmaningar. Det handlar om mycket mera än att fiska. Om att komma nära naturen, om att imitera naturen och att överlista densamma, att läsa naturen, känna sitt vatten. Att vara fisken. Kompisen Micke som för sitt liv inte kan förstå hur man kan tillbringa en timme med att försöka få en specifik firre att ta flugan, för att sedan varsamt släppa tillbaks den! -”Som att ta en perfekt bild och sedan radera den” säger han. De e int lönt å förklara för en som int begrip.

I Ängebytjärnet engagerar man sig inte. Man fiskar. Tre fiskar, 24 timmar, 150 kronor. All landad fisk tas upp, inget fisk återsätts. Man kommer dit, krokar tre grisar och åker hem. Vanliga människors fiskelycka.

Kusin Leif och jag har bestämt att ses vid Ängebytjärnet 09.00. SMHI har förutspått växlande molnighet, inget regn och 3m/s. Jag klär mig motvilligt i bomull. Naturmaterial. Man kan dö om man har för mycket bomull på sig. På fel plats, vid fel tidpunkt. Jag tänkte inte praktisera det som Bård och Lars gjorde i Torrflugeland 3. Det är bara så att jag i sista sekund slängde ner spöt och flugaskarna när jag och barnen skulle till Värmland. För mig var det en personlig vendetta. Att besegra Ängebyspöket från junibesöket.

09.00 tokregnar det och blåser ca 8m/s. Tre genomsura bomullstonåringar står på storbryggan och spinnfiskar, jodå fisk får dom. Så småningom vågar vi oss ur bilen och traskar iväg till varsin räkmetarbrygga. Jag måste erkänna att jag satte på sjunktafs och en Montana för att det troligtvis skulle vara mest effektivt för att få fisk, så att axlarna kan falla ner så snart som möjligt. Och visst, efter 15 minuter står man där på bryggan med ett leende och drillar tvåkilos regnbåge.

Fantomen går ibland ut på gatorna som en vanlig man.

Efter ytterligare 30 minuter sitter en till på Montanan, landas och klubbas precis som sin pelletspolare en halvtimma tidigare. Jag tröttnar på att stå och dra i linan och byter till torrt istället, trots extremt få vak. Leif landar en båge på bryggan längre bort och han kan oxå släppa ner axlarna.

Cats and dogs, det regnar verkligen maximalt för att vara i Sverige och vi tar en lång lunchpaus. Naturligtvis slutar det regna under det att vi käkar lunch för att sedan ta i igen. Mätta och fulla med energi byter vi brygga med varandra och jag krokar samma Montana i käften på min tredje båge för dagen och kort därefter skingras molnen och Ängebytjärnets krusiga yta blir blå och lugn. Jag strosar bort till Leif och planterar min båge hos honom för att sedan knyta på torrt igen, ut med den och sedan ryggläge på bryggan i strålande solskensvärme. Najs.

Jag semestermetare? Nej, nej!