Sandåslandets eviga vidder är något alla flugfiskare skall uppleva.
Så är det bara.
Oavsett hur din fiskestig slingrat sig fram genom andra fantastitska miljöer kommer Sandåslandet göra dig bergtagen. Den storslagna miljön och den karga växtligheten med de blottade sandåsarna som ofta flankeras av en jokk. Vattenvägarna som utgör landskapets nervsystem med sitt kristallklara vatten, porlande, forsande och omväxlande lungtflytande förser jokkarna och älvarna sandåslandet med regn och smältvatten. Det är dessa jokkar som fört oss hit på årets fjällresa med förhoppningar om härliga dagar vid drömlika vatten, där strömmens djup håller harr och öring som villigt stiger upp till våra torrflugor. Gunnar Westrin och andra har skrivit mycket om Sandåslandet och till det finns en knippe härliga filmer. Vi var således pålästa inför resan.
Senast jag landade i Kiruna var inför Tjuonajokk-resan. Denna gång var det inte frågan om boende på en mysig camp där det säljs toblerone i receptionen och med en restaurang där trerätters middagar och drinkar i bilblioteket avlsutar dagarna innan dusch och bastu. Nej nu var det lite mer hardcore, sex dagar ute i Sandåslandets avlägsna vildmark, avskurna från allt, precis som det skall vara. Eller?
Vi har senaste åren förlagt vår årliga fiskevecka till Slovenien, Storsjö fiskecamp, Saxnäs, Ransarån, Tjuonajokk, Laisälven och nu var det dags att dra ytterligare norrut.
Artic Heli skulle flyga ut oss och vi hade en totalvikt inklusive personvikt på 350kg per person, alltså så gott som obegränsat med packning kunde tas med. Då vi skulle ha ett fast basecamp med dagsvandringar passade detta perfekt. Vi hyrde Tentipitält och hamstrade på systembolaget, köpte i Kiruna mjölk, grädde, potatis, morötter, makaroner, souvas, torkat kött, ved , gas och annan lyx.
På Kiruna flygplats hämtade Sara oss för transport till deras Camp Máttaráhkká. Vi gjorde sällskap med grupp Hansson på fyra personer som var uppe för femte året i rad och skulle återigen fiska Lainos övre delar, tre av dom hette Jonas… I helikoptern var vi således sju personer. Vår pilot Jon, Jonas, Jonas, Jonas, Jonas, Johan och brormin Fredrik.
Klockan fyra, efter ca 30 minuters flygning satte Jon ner kärran på en sandås, strax brevid en forsande jokk. Vi hade redan fått informationen om att vattenstånden var väldigt höga efter ett par dagars rejält regnande precis innan vi kom upp. God tajming verkade det som för nu hade vi växlande molnighet med sol och en svag vind som smekte sandåsarna. Insekterna verkade oxå uppskatta vädret och hälsade oss välkomna, snacket dom emellan verkade redan gå – att det landat nytt blod på höjden. Höll bara vädret sig några dagar skulle vi nog strax ha nära normalt vattenstånd.
Tre sekunder efter att Jon lyft med Hanssons mot Laino kom det fyra fiskare knallande över åsen. -Tjeeena.
Hmm, Sandåslandet är ganska långt från vägar och bebyggelse, således hyfsat otillgängligt och så marscherar fyra personer rakt genom vår camp bara tre sekunder efter vi landat…Nåja, tältet restes och all packning stuvades, lite snabb Real torrmat och en dos Djungelolja så var vi redo.
Vi klär oss i fiskekostym och vandrar nedströms på sandåsarnas höjder för att reka närområdet. Det är förvånansvärt enkelt att ta sig fram över åsarnas låga vegetation, där viden och dvärgbjörkarna växer sig högre finns oftast några renstigar som visar vägen, men visst finns det sumpmark och ogenomtränglig vide i manshöjd där man kan gå ner sig och få svårighet att navigera. Oftast vinner man på att gå runt på de vandringsvänliga åsarna. Vi hittar ett sel uppstöms en korsande jokk. Djupfåran löper efter ena kanten och vi vadar över nedströms selet för att fiska av. Vi ser endel små försiktiga vak och en väl utlagd myra ger snabbt resultat i första kastet, en något sen krokning gör att flugan sitter långt in och fisken blöder rejält när jag landar den. Senare är den vackra harren på 40+ delad, saltad och vilar tillsammans med lite dvärgbjörk en kort stund i sjudande vatten. Harr på Gunnars vis stillar kvällshungern. Gott, fräscht och enkelt. Senare tas några småharrar vid tältet. Det blir en tidig kväll då vi stod upp tidigt inför resan och vi vet båda två att första natten i tält är en prövning.
Måndag 16 Juli
Efter en sparsam nattsömn slingrar jag mig ur sovsäck och tält, jokkens friska vatten i ansiktet öppnar dagen. En underbar morgon, full av energi, solsken och svag vind medans bergen i väster hyser tunga moln över topparna gläds vi åt den fina dagen vid frukosten.
Mycket av vistelsen på fjällen för oss består av vandring, det är en del av helheten, att se sig om efter nya vatten och mijöer, naturen har alltid något spännande att bjuda runt nästa älv-böj. Visst har man svurit och svettats bland vide och rysshuvud med tung packning, men detta glöms bort när första kastet görs på det där lugnstryket där stationär fisk vakar regelbundet.
Efter en stabil turbogröt-frukost är vi inställda på att gå upp till ett par bäckar som rinner ner i jokken och fiska av utloppen och flertalet sel på vägen upp dit.
Vi stannar till vid ett mindre sel där vi ser regelbundna vak på den lugna ytan, precis i kanten av strömmens snabbare vatten till det lugnare. Inte alls ovanligt att harren står i dessa strömkanter och plockar av maten som flyter förbi. Det är försiktiga vak vilket kan tyda på lite grövre fisk. Småharren brukar ofta ha sina sprättande och snabba vak.
Jag chansar på att dom lugna vaken innebär att fisken tar något i ytfilmen och gör fast en vacker spider som maestro Niklas Dahlin bundit, lätt infettad placerar jag den perfekt i strömkanten, virvlarna suger ner spidern efter en kort flytsträcka. På nästa kast låter jag tafsen falla ner på ytan vilket ger ett längre flyt rakt över fiskens ståndplats, lungt och fint tar harren spidern och mitt spö bugar i fighten. Antal harrar vi får i selet per kast är förvånansvärt utan att ha exakt koll på antalet. Vi får oss ett helt underbart fiske såsom när harrfisket är som allra bäst. Vi fiskar ett tag och tar ett antal 40+ harrar. Sedan westrinar vi och fikar och när vaken blir för lockande lossas torrflugan och några kast senare återsätts fisken i ett svag strömmande och solglittrande vatten. Det är en konst att sitta och fika med spöt brevid sig och beskåda de härliga vaken hur länge som helst, det är alltid en tidsfråga innan korken greppas och spö svingas mot vakringarna:)
Vi njuter av ett fiske i världsklass i en miljö som är otrolig. Jag fick ett mail av Gunnar Westrin innan resan där han sa att vi kommer bli bergtagna av Sandåslandets fullkomlighet och i detta ögonblick är det precis vad vi känner inför naturen och fisket här uppe. Tack Gunnar.
En fet matharr ger oss energi att knalla ytterligare ett par kilometer uppströms. Vinden tilltar från stilla till frisk och fisket senare blir inte riktigt vad vi hade i ”Carstens sel”. På vägen tillbaks är ytan på selet krusad och vi låter det vara tills senare, selet har redan levererat över all förväntan idag. Kvällsfisket blir återigen vid ”Myr-selet” som kvällen tidigare. En härlig dag avslutas i den ljusa och stilla midnattsolen med souvas och potatismos med kantareller och ett eller flera glas rött. Vi har fått ett mumsigt smakprov på Sandåslandet redan första dagen.
Tisdag 17 Juli
Återigen öppnar jokkens kalla vatten min dag, den blå himlen vilar fortfarande över oss och under frukosten skuggas vi av en kungsörn som ljudlöst glider in trettio meter ovanför oss. En påhälsning av sandåsarnas beskyddare, en inspektion som vi verkade klara. Tveksamt om en dag kan börja bättre. Med gårdagens fiske i Carstens sel på näthinnan och alla möten med jokkens harrar under gårdagen i tanken och att detta sedan blir krönt av kungsörnens frukosthälsning ger oss engergi att vandra över jokken nedströms och sedan fortsätta över berget till en jokk som porlar parallellt ett par kilometer bort.
Det är alltid ett lotteri att uppsöka ofiskade och osedda vatten, ofta är det inte som man hoppas. Detta blir ett sånt tillfälle. Vi kommer fram efter en svettig vandring i den heta sommarsolen. Jokken är liten och mycket fin där vi kommer fram till den, stenar och små forsar med en liten djupfåra längs bortre kanten. Jag själv blandar till en kåsa resorb för att få bukt med vätskenivån medan brormin krokar en liten harr i sardinstorlek längs djupfåran. Vi lunchar i solen och strax hopar sig molnen och ett par regndroppar prickar jokkens stilla yta. Vi går några hundra meter uppströms för att se hur karaktären på jokken förändras till mer lungflytande, det ser riktigt bra ut men den visar sig enbart hålla mindre harr, tyvärr. Man skall tydligen vandra ytterligare några kilometer uppströms om man skall ha bättre fiske fick vi senare höra av Mikko på campen.
Helt plötsligt när jag skall traska iväg får jag väldigt ont i höger fot så snart jag lägger minsta tyngd på den. Inte alls bra. Skulle vara bra att kunna använda båda fötterna vid vandringen tillbaks. Jag tar av mig vadarkängorna och lägger foten i högläge och mig själv i ryggläge ett tag medan brormin rekar vidare uppströms. Efter ett tag kan jag bara konstatera att det gör lika ont så snart jag stöttar på foten. Jag har inte trampat snett såvitt jag känt, och jag har heller inte haft några problem med foten tidigare så riktigt vad som hänt vet jag inte, kanske överansträngning av de sista dagarnas vandring i nya vadarkängor. Jag inser att det kan ta precis hur lång tid som helt att gå tillbaks till lägret varpå jag inte har något annat val än att sakta börja halta fram med stöd av vadarstaven. Dagen som började så bra och nu detta.
Alltmedan jag sakta haltar fram över sandåsarna går det allt bättre. Vid en paus anar jag en svag värk-känsla i foten varpå vi fortsätter framåt, ingen ide att vila på sig någon slags värk när det funkar hyfsat att gå. Framme vid stället att vada över jokken känns faktiskt foten relativt okej och vadningen går bra.
Strax innan lägret när vi uppe på en av de höga sandåsarna och ser ner i jokken så uppenbarar sig där 3-4 harrar i ett bakvatten som regelbundet stiger upp och tar från ytan. Det är helt sagolikt att från den upphöjda guldgula sandåsen stå och se dessa fiskar som i full harmoni går upp och tar insekterna från ytan. Fiskeivern slår såklart till och brormin får nöjet att smyga ner på sandåsen strax nedströms harrarna för att sedan kasta uppströms mot dom. Dom verkar inte skrämmas av kasten men strömmarna gör det verkligen svårt att få ett flyt över stråket där dom står. Själv går jag efter ett tag ner till jokken en kort bit uppströms och fiskar just nedanför forsnacken, ganska snart smäller det på och tydligt är att det står fisk i hela strömmen. Harr efter harr landas och återsätts, irritation över flugor och mygg bleknar när man står i solen med böjt spö. Allteftersom kurvan med glädjen att kroka mellanklassharr på samma ställe sjunker och hungerkurvan stiger så finns där en tidpunkt då dessa korsas och man lägger ner sitt spö för att slå sig ner med köket som sällskap för behövlig mat och gofika.
Foten läktes av det intesiva fisket och kändes riktigt bra, men både jag och brormin kände att vi käkat och druckit för lite senaste två dagarna. Vandringarna för att upptäcka närområdet kräver sitt pris.
Ingen lapp-dance i tältkåtan ikväll heller…
Onsdag 18 Juli
Dagen börjar med grövre kroppsvård i den iskalla jokken som nu sjunkit undan nästan 50cm!
Idag är det fiske i home-pools som gäller. Det är tre fina pooler nedanför tältet som vi egentligen inte fiskat av ännu. Ingen vandring idag inte. Vädret är oxå denna morgon soligt men efterhand mulnande. Harren tar glatt torrflugorna, några en bit över 40cm men de flesta är i 30-40 klassen.
Fascinerande är alla dessa småflugor som verkar härja i den låga vegetationen, när man böjer sig ner blir man total-attackerad, flugorna studsar och man hör ett smattrande mot jackan, ett inferno av insekter. Jag kommer på mig själv med att jag håller andan de gånger jag böjer mig ner för att undvika flug-hosta. Innan dagen är över landas oxå en liten öring, resans enda skall det tyvärr visa sig. Återigen slås man över hur vacker öringen är.
Precis när vi på kvällen skall tända elden hopar molnen sig och regnet börjar falla. Resans första egentliga regn faller i skurar under natten. Middagen intas i tältet.
Torsdag 19 Juli
Morgonen blir lång i tältet då regnet fortfarande faller utanför. När vadarna åker på ligger fortfarande regnet lätt i grådiset. Vinden finns där men stör inte fisket. Återigen förvånas man hur troget mystikens och strömmens dam stiger från jokkens djup till torrflugan trots regn och rusk. Harren är en sann vän till alla puritaner.
Fisket har blivit bättre i takt med att vattnet runnit undan och nivån normaliseras. Regnet avtar under eftermiddagen och vi ser en ljusning vid den eviga horisonten och anar ännu en fin kväll. En sista tur upp till Carstens sel kanske. Under vår vandring uppströms tar vi oss tid att fiska av samtliga lugnstryk och vi förvånas över att det står fisk överallt. På samtliga ställen, kanske 6-7 stycken, där vi lägger ut våra dunkrokar landar vi båda fisk inom ett par minuter efter påbörjat fiske. Kan mycket väl vara så att vi lärt oss läsa vattnet till den grad att vi prickar precis där fisken står, alternativt hyser jokken rejält med harr.
När vi kommer upp till Carstens sel är det lungt och vi westrinar vid köket som bjuder på fika med ryggsäcksvarma gifflar och Mr. Whiskey i pluntan. Molnen skingras och ännu en gång blir kvällen ljus och stilla. I samma strömkant som förra veckan ser vi senare små små små, försiktiga vak. Vi får påslag men lyckas inte kroka någonting vilket skulle kunna vara frustrerande, men med dagens fiske och det som selet gav senast är det ändå med lugn och ro jag konstaterar att idag blev det poäng till harren. Utan att vara besvikna marscherar vi mot tältet för sen middag.
Det vankas favorit i repris, souvas med postatismos och kantareller i grädde – kriminellt gott, samt seriös bartömning och brasdiskussioner om våra dagar i Sandåslandet. Kvällen är ljus och lång som den alltid verkar vara häruppe i harrens land, i sandåsarnas land.
Fredag 20 Juli
Klockan 10.15 plus minus 30 minuter skulle Jon från West Helicopter hämta oss. 08.22 sticker jag ut skallen ur tältet då jag insett att helikopterflappet kändes för nära för att vara en överflygning. Mycket riktigt landade Jon en bit bort och slog av motorn.
-Go morron, ja vet att ja e lite tidig men stressa inte, det passade bättre med turerna att ta er nu. Stressa inte, jag väntar.
Nejdå, vi vet ungefär vad du kostar per timma, så stå där du, så tar vi det lungt, skall du ha frukost kanske, vi tänkte ta det efter vi packat och rivit tältet…. Skulle man kanske sagt.
Nu stressade vi istället på för fullt och en timma senare var allt packat och 09.30 lyfte vi mot övre Laino för att hämta Hanssons och sedan in till Kiruna.
Det blev en härlig flygning över Sandåslandets eviga vidder. Mångfalden utav jokkar och älvar är förbluffande samtidigt som antal tält är förvånansvärt få. Vi ser det ena efter det andra vackra fiskevattnet under vår färd och det är enkelt att tänka sig flera resor hit, många fler.
Hanssons verkar haft större utmaningar med myggen än vi. De har fiskat tillflöden vid övre Laino där björkskogen växer tät och småtjärn/pölar finns överallt. I värmen och med den svaga vinden är det enkelt att föreställa sig de moln av mygg som måste härjat omkring dem. En av herrarna Hansson hade oxå allvarliga problem med svullnader på händerna till den grad att han inte kunde böja ordentligt på fingrarna. Dessa små mygg.
Vi ankom Camp Máttaráhkká och fick en välkommen fika och dusch inna vi begav oss till Kiruna flygplats för hemfärd som punktligt avgick enligt SAS praxis.
Sandåslandet bjöd på en rejäl vildmarksupplevelse. Vi har haft en väldigt tur med vädret och när det höga vattenståndet runnit nedströms hade vi riktigt riktigt bra fiske. Det finns ett så stort utbud av strömmande vatten att fiska och nästa gång kommer vi söka nya jokkar att utforska. Sandåslandets miljö har visat upp ett enaståënde harrfiske och en terräng som är lätt att ta sig fram i. Detta samtidigt som fisketrycket inte är alltför högt ännu gör det till ett hett område. Det skulle vara underbart att hitta riktigt några riktigt bra öringvatten häruppe, om man nu får önska sig något. Jag rekommenderar alla att hänga ut själens lakan på vädring som gäst i det magnifika Sandåslandet, och var rädd om miljön – den är unik och det är vår skyldighet att vårda den för kommande generationer.
Se till att ha någon som känner området att diskutera ordentligt med innan avfärd så att ni kommer till ställen som passar er och det fiske ni vill ha. Det går aldrig att ställa nog med frågor inför en resa ut i det okända.
Bergtagen.
Minni ligger en timma och trettio minuter sydost från Reykjavik med bil och längre österut ser man Islands mest aktiva vulkan Helka vaka över det karga och gräsbeklädda landskapet.
Äntligen framme vid lodgen som ligger alldeles vid Minnivallalaekurs porlande ström!
Utanför blåste riktigt hård vind och solen sken från klarblå himmel, det var ett otroligt bra väder som skonade min tillvaro. Vattenytan kröntes av ständiga 
Inga vak, vilket heller inte var väntat i blåsten. En eventuell kläckning skulle snabbt förpassat nykläckta insekter i närmaste strandbank som säkert 
Tiden gick och jag bestämde mig för att vandra nedströms för att se om vinden kanske låg på från annat håll som kunde göra någon pool mer lättfiskad, 
Efter att lagat till en enkel och sen lunch i lodgen började solen dala och vinden ta av. Hoppet tändes och längtan efter vakringar på Minnis yta 
VAK!
Efter ett tag smög jag tillbaks uppströms och vadade försiktigt över till min position mitt i strömmen med skydd av en större grästuva. Nu visste jag vad
Minnivallalekur´s närhet till Reykjavik och dess i mitt tycke perfekta storlek för torrflugefiske gör att jag med allra största säkerhet kommer åka hit igen.
Sedan incheckning på Ferrum och snabbt iväg i bilen. Allt tar alltid sin tid men strax efter klockan 15 stod man utvadad i Rautas klara vatten och såg småharren sprätta kring torrisen. Nåja det var precis vid vägkanten och nu skulle vi minsann knalla upp till Ralles Håla som Ralle själv tipsat om. 
En 35cm harr gjorde mig snart sällskap vid strandkanten en kort stund innan den återsattes. Kort därefter stripade jag flugan försiktigt vilket återigen visade sig vara tricket denna dag för att locka till torrfluge-hugg. Vanligtvis tar fisken precis när flugan börjar stripa, så oxå denna gång vid det snabba vattnets kant mot långsammare ström. Känslan av tung harr är underbar, gunget i spöt och damens bestämdhet när hon styr mot djupet och strömmen är en härlig känsla. Rejäl fisk, åh så skönt. 45cm och 0.8 kg på Westrinskalan. En vacker madame vars mäktiga ryggfena flammade i solnedgången. Kamera och fota, nej snabb återsättning. Ångrar att inte kameran var riggad… Nåja det finns alltid fler damer i kön, eller…
